Meriter

Ekman, John Valdemar, f. 29 juli 1879 i Häggdångers sn (V. norrl.) d. 24 jan. 1949 i Stockholm (Engelbr.). Föräldrar: vice pastorn Robert Ekman och Hilda Dorothea Fahlén. Skolgång vid Härnösands allm. läroverk; elev vid handelsskola; studieresa till England och Frankrike 1900–03; anställning vid trävaruagentur i Härnösand och Sundsvall 1903–06; egen trävarufirma i Härnösand 1906; anställd i familjebolaget Dynäs a.-b. 1903 (aktiemajoritet i Dynäs a.-b. 1907, i Wäija a.-b. 1908, styr.-ordf. där); anlade sulfatfabrik vid Wäija 1914, pappersbruk där 1916 och papperssäcksfabrik 1940; verkst. direktör i Svanö a.-b. 1931 (aktiemajoritet där 1928, styr.-ordf. 1929). Fransk konsularagent i Härnösand 1906–13; led. av Svenska Trävaruexportföreningens centralstyr. 1923–46 (suppl. 1909–22) och ord. led. av dess verkst. utskott 1930–46; styr.-led. i Sv. Cellulosa-fören. 1930–41 och 1944–49; ord. led. av Sv. träexportkonventionens förtroenderåd 1940–46; ordf. i Härnösandsdistriktets trävaruexportfören.; ordf. i Ångermanälvens flottningsfören. RVO 1927; KVO2kl 1937; KVO1kl 1946; KFinlLO, innehade även annan utländsk orden.

G. 8 nov. 1911 i Multrå sn (V. norrl.) m. Ulla Böving, f. 15 febr. 1885 i Anderslövs sn (Malm.), dotter av godsägaren Poul Böving och Lida Wengel.

Biografi

John E:s släkt räknar på faderssidan sina anor från Ekeby sn i Närke, som också under 1600-talet givit uppslag till familjenamnet. E:s farfarsfar var fabrikör i Stockholm och dennes son postmästare. Fadern var vice pastor i Häggdångers sn (V. norrl.), där han avled, när E. var endast fyra år gammal. Genom Robert Ekmans äktenskap med Hilda Fahlén förknippades den mellansvenska släkten med en norrländsk; E. blev genom sin mor knuten till en släkttradition med djupa rötter i den bygd, där han skulle komma att verka. Genom moderssläkten länkades också hans livsgärning samman med den norrländska trävaruindustrien. E: s morfarsfar, Per Fahlén, hade genom gifte blivit ägare av Tjälls gård i Multrå sn (V. norrl.), som från 1939 äges av E: s son. Här rotades med anspråkslös början den trävarurörelse, som under E: s ledning skulle mynna ut i Wäija-Dynäs-Svanö mångmiljonföretag. Per Fahlén lämnade åt sonen Johan – gift med en dotter till talmannen i bondeståndet Nils Strindlund i Skedom – en trävaruaffär, som då vuxit till för sin tid betydande omfattning. Johan Fahlén byggde en s. k. lokomobilsåg vid Paranäset öster om Multrå, men flyttade rörelsen till Dynäs, där en ångsåg anlades 1886. Tio år senare ombildade Fahlén sitt företag till Dynäs a.-b. med ett aktiekapital på 600 000 kronor. Vid sekelskiftet drog han sig tillbaka från ledningen till förmån för sin son, auditör Hugo Fahlén. År 1907 efterträddes denne av sin systerson E. Innan E. tog ledningen i Dynäs hade han systematiskt skaffat sig kunskaper och erfarenheter på skilda områden av trävarumarknaden. Efter skolgång i Härnösand hade han anställning vid Dynäs. Åren 1900–03 befann han sig i Frankrike och England för studier i branschen, kompletterade resultaten med tjänstgöring vid trävaruagenturkontor i Härnösand och Sundsvall och började egen trävarufirma i Härnösand 1906. E. bedrev nu en icke obetydlig export av olika slags trävaror och kom i tillfälle att utveckla sina eminenta förutsättningar för merkantil verksamhet, vilka f. ö. hade framträtt redan under hans första år vid Dynäs.

När E. 1908 flyttade från Härnösand och bosatte sig i Wäija, hade han genom arv och köp fått aktiemajoritet såväl i Dynäs som i Wäija a.-b. Innan han nådde motsvarande ställning i Svanö a.-b. hade detta industrisamhälle utvidgats med en sulfitspritfabrik (1919) för 1 mill. liter 95 % sprit (numera över 3 mill. liter). Sedan E. trätt i spetsen även för Svanö (1928) har dess sulfitfabrik utbyggts för framställning av 60 000 ton sulfitmassa (tidigare 28 000 ton). Den Ekmanska koncernens hela tillverkning av sågade trävaror (c:a 15 000 standards) förlades efter 1930 till Dynäs–Wäija, sedan Svanö sågverk brunnit ned. Även industrien i Wäija har utvecklats i betydande grad; 1914 anlades en sulfatfabrik med 12 000 tons kapacitet, numera utbyggd till 40 000 ton; 1916 uppfördes ett pappersbruk – 9 000 tons kapacitet — för tillverkning av kraftpapper; 1940 en papperssäcks-fabrik. Den skogsareal varöver koncernen förfogar uppgår till något över 215 000 har och är huvudsakligen belägen inom mellersta Ångermanland och södra Västerbotten. I södra Norrbotten ligga 50 000 har. De tre till koncernen hörande aktiebolagen, som bibehållit sin karaktär av familjebolag, vila på ett gemensamt aktiekapital om kronor 10 381 600:–. Ur dessa siffror och data framträder bilden av målmedveten industriell utveckling under ledning av en framsynt och framgångsrik industriman, utrustad med ovanlig arbetsförmåga och inte endast med blick för den industriella expansionens krav på anpassning, utan även med kraft att genomföra det nydaningsarbete, som är utvecklingens förutsättning.

Inom skogsindustriens organisationer och föreningar beklädde E. under många år förtroendeposter (jfr meritlistan ovan) och ställde kunskaper, erfarenheter och intresse till förfogande. Under hela sin gärning som industriman lämnade han många bevis på stort intresse för sina arbetare. I samarbete med sin hustru, som härvidlag liksom i många andra avseenden var honom till utomordentlig hjälp, omsatte han sitt sociala intresse i ingripande välfärdsanordningar. Bakom E:s korrekta, stundom sträva yta funnos avgörande grundferment: vaksamt människointresse, anspråkslöshet och godmodig humor. Dessa egenskaper i förening med positiv fasthet gentemot underlydande skänkte ett patriarkaliskt drag åt förhållandet mellan chef och anställda, liksom de också bidrogo till bygdens uppskattning av E. som storindustriell ledarperson.

För Ådalen, kärnan i sitt verksamhetsfält, hyste E. ett vetgirigt intresse, som mynnade ut i framstående kännedom om Ådalens historia. Han var en vittberest man och en kräsen konstsamlare, och han älskade att medföra konstföremål från skilda länder till herrgården i Wäija. Han intresserade sig icke endast för konstverket, utan även för dess skapare och utövade ett frikostigt mecenatskap, som omfattade både norrländsk konst och vitterhet: bröderna Frisendahl, Ludvig Nordström m. fl. Den senare var E:s personlige vän alltifrån skolåren och utbildningstiden i Sundsvall, och den Ekmanska herrgården på Wäija var för Ludvig Nordström under många år av allt att döma en betydelsefull replipunkt efter vintrarnas författarmödor. Den utvecklingslinje inom den ångermanländska Ådalens industrihistoria, som tecknats i det föregående (Per Fahlén–John Ekman) har fått skönlitterär gestaltning i delar av Ludvig Nordströms produktion (t. ex. i »Herrar», 1910), liksom industrimiljön i Wäija och den mångåriga kontakten med E. uppenbarligen varit av betydelse för Ludvig Nordströms syn på den norrländska industriens utvecklingskraft.

Med E:s konstnärliga intresse sammanhänger den byggnadskulturförening, som han stiftade och gav estetisk-hygienisk målsättning: ritningar och kostnadsförslag till bostadshus ställas till arbetarnas förfogande som ett led i Ers sociala planering. Andra länkar i samma omvårdnad äro flera av de donationer E. lämnade under sin livstid, fonder, vilkas avkastning årligen utdelas till behövande arbetare och förmän, donationer till de anställdas trevnad och bästa, för studiehem, bibliotek (Wäija, Svanö) och stipendier. Med donationer gynnade E. även Tekniska gymnasiet, Härnösand, och Museiföreningen där, Vårsta diakonissanstalt och Ytterlännäs församling.

Författare

G. QVARNSTRÖM.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Härnösands distrikts trävaruexportförening 1898–1923. Sthm 1924. 4:o 36 s., 11 pl.-bl., 2 tab. (Anon.)

Källor och litteratur

Brev från L. Nordström till E., i familjens ägo; Häggdångers förs:s födelsebok 1879. – N. H. Qvist, Ådalen. Ett bidrag till dess industri- och personalhistoria, 2 (1946). – Nekrologer i dagstidningar och meddelanden från familjen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
John Valdemar Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15874, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. QVARNSTRÖM.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15874
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
John Valdemar Ekman, urn:sbl:15874, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. QVARNSTRÖM.), hämtad 2024-04-25.