Lars August Ekmarck

Född:1785-07-27 – Strängnäs domkyrkoförsamling, Södermanlands län
Död:1869-07-02 – Jakobs församling, Stockholms län

Tidskriftsredaktör, Poet, Publicist, Förste expeditionssekreterare


Band 13 (1950), sida 162.

Meriter

2. Lars August Ekmarck, den föregåendes broder, f. 27 juli 1785 i Strängnäs, d. 2 juli 1869 i Stockholm (Jak.). Student vid Uppsala univ. 9 okt. 1800; kopist i Justitierevisionsexpeditionen 31 okt. 1812; e. o. kanslist i Kommerskollegium 5 dec. 1815; kanslist i Justitierevisionsexpeditionen 7 maj 1818; traduktör i juridiska ärenden hos Karl XIV Johan från april 1819 till konungens död mars 1844; protokollssekreterare i nämnda expedition 29 april 1823; registrator och kanslist där 25 nov. s. å.–4 dec. 1850; förste expeditionssekreterare i K. M:ts kansli 30 juli 183i. Sekreterare i Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande 1834–69 och redaktör för dess tidskrift »Läsning för folket» s. å. RNO 1853.

G. 21 juli 1821 i Stockholm (Jak.) m. Christina Dorothea (Dolly) Martin, f. 21 juli 1798 där (ibid.), d. 7 mars 1881 där, dotter av hovgravören Johan Fredric Martin och Christina Charlotta Westerberg.

Biografi

I den på sin tid bekanta brödratrion Ekmarck från Strängnäs var Lars eller, som han i den förtroligaste kretsen kallades, Lasse E. den mest kände. Utan att inneha någon särdeles betydande post i förvaltningen fick han genom sin ställning som »traducteur» i juridiska ärenden hos Karl Johan, som han högt beundrade, utmärkta förbindelser i ämbetsmannavärlden, något som även framgår av bevarade delar av E:s brevarkiv. Hans egentliga intresse låg likväl icke på det administrativt-juridiska fältet utan på litteraturens. Gemensamt med bröderna hade E. sålunda en utpräglat skönlitterär läggning och var därtill, liksom Jon E., musikalisk samt spelade själv piano. Måhända var det hans beröring i Uppsala med den Geijer–Silfverstolpeska kretsen, som stimulerade dessa intressen, överstinnan Malla skildrar i sept. 1817 E. som en livande sällskapsmänniska. Märkligt är att redan fem år tidigare finna E. i brevväxling med Tegnér. De hade träffats i Örebro och Tegnér var »bror» med E. Denne var redan i färd med planer på en vitter kalender, där han ville omtrycka Tegnérs lantvärnssång, men denne vägrade sin tillåtelse härtill på grund av den svenska politikens omsvängning. Vilket värde Tegnér eljest personligen satte på den unge E. framgår av brevets slutord: »Ville du någon gång hedra mig med några litterära underrättelser från Stockholm, så gjorde du mig ett stort nöje.» Sedan E. 1821 gjort ett förmånligt gifte med Dolly Martin, enda barn till den ene av de båda bekanta konstnärsbröderna Martin, bodde familjen om vintrarna i hennes hus, Regeringsgatan 37. Än mer bekant blev deras sommarbostad, lilla Rosenhill å Djurgården, vilket i vänkretsen förskaffade E. namnet »guvernören på Rosenhill».

E:s litteraturentusiasm förmådde honom att även själv söka beträda den vittra banan. Han skaldade flitigt och entusiastiskt hela sitt liv, dels i alla slag av hyllningsdikter, dels även i poem med bl. a. religiös eller moralisk syftning. Det yttre erkännandet av hans talang blev Svenska akademiens mindre pris 1847 för skaldestycket »Freden». Tio år senare samlade E. i en volym på 232 sidor sina »Dikter» (1857). Hans ytterst konventionella och epigonartade, ibland direkt platta och triviala poesi gör, att han som skald lugnt kan betecknas som stendöd, oaktat de vänliga rökoffer, som hans samtida då och då gladde honom med. Däremot är det otvivelaktigt, att E. besatt en fin och vidsträckt litterär bildning, som gjorde hans bekantskap och brev eftersökta. Han synes tidigt ha varit orienterad åt den tyska romantiken, liksom brodern Jon, och översatte 1812 Wackenroders bekanta »Fantasier af en konstälskande klosterbroder». E:s litteraturintresse var emellertid ej partibetonat. Man finner nämligen i hans vänkrets bl. a. både Tegnér och Geijer, Atterbom och Grafström samt Fredrika Bremer. Ekonomiskt tydligen väl lottade höllo E. och hans maka under 1840–60-talen en »salong» för personer intresserade av vitterhet, musik och konst. Hans vän Emil Key har vackert uttalat sig om dess betydelse och lovordar, att den »älsklige» E., som hade »ett barnasinnes oskuld», utövade en högt uppskattad gästfrihet. »Värdfolkets milda ande verkade utjämnande mellan skilda åldrar och intressen, åsikter och ärelystnader, så att dessa ej störde harmonien». En litet mer ironisk syn på herrskapet E. hade tydligen den unga Marie-Louise Forsell (sedan fru Nycander), dotter av E:s vän den kände lantmäteriöverdirektören Carl G. af Forsell. Marie-Louise talar t. ex. 1842 spydigt om, att »Ekmarckens . . . hava för sed att mest imdfägna sina vänner med själaspis», och 1843 heter det, att E: s givit »en stor bal med en liten supé». Hon anklagar den »översälle Farbror E.» för att han »förstår så väl.. . sin egen fördel», och skrattar respektlöst åt hans ideliga önskemål att »uppläsa sina snille(?)-foster» för vänner. – E. berömde 1818 göternas konstutställning i en anonym broschyr, som väckte uppseende och fick följdskrifter.

E:s verkliga insatser ligga på det publicistiska området, dels i pressen, dels i den tidskrift han länge kom att redigera. Carl af Forsell hade i England lärt känna »The Society of useful knowledge», och efter detta engelska mönster stiftade han jämte P. A. Wallmark och generalkonsul F. A. Ewerlöf det svenska »Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande». Konstituerande mötet hölls hos Forsell den 19 dec. 1833, då även statsrådet G. Poppius var med. Till direktionen kommo att höra den sistnämnde som ordförande, Forsell som vice, vidare Poppius' blivande svärson Berzelius, med vilken E. ju var släkt till släkten, Wallin och Franzén. Som sekreterare och redaktör för sällskapets periodiska publikation »Läsning för folket» förvärvade man 1834 Lars E., och under den långa tiden av 35 år (1834–69) kvarstod han på sin post. Sällskapets syftemål var »att verka för arbetarklassens höjande i intellektuellt avseende». I olika brev till Wallmark långt senare har E. uttalat sig närmare om tidskriften. Den skulle innehålla saker »lärorika för förståndet och uppbyggliga för hjärtat», (4 mars 1853), fick icke gå in på politik eller annat, som kunde leda till polemik (8 sept. 1851). Direktionen ville i stället ha religiösa och moraliska, undervisande, praktiskt nyttiga samt underhållande bidrag (18 dec. 1854). Tydligen rådde en viss spänning mellan Poppius och E., ty den senare ville ibland ha »lättsmältare föda» (16 mars 1855) och var mycket nöjd, när Fabian Wrede blev direktionens ordförande efter Poppius. Själv skrev E. i »Läsning» bl. a. dikter och en rad biografier. Hans levnadsteckning över t. ex. Berzelius (1860) ger en fin och skicklig både yttre och inre karakteristik.

Ekonomiskt vilade Sällskapet och »Läsning» på avgifterna från ledamöter, som E. energiskt värvade genom talrika utsända kallelser, i vilka han tydligen vanligen lyckades. På hans förslag tillkom emellertid småningom även ett statsbidrag på 1 200 rdr bko mot att exemplar ytterst billigt lämnades till samtliga folkskolor i riket. Det var E. ensam, som under hela sitt redaktörskap bar arbetets tunga i fråga om anskaffning av material m. m. Innehållet blev, såsom i de flesta äldre tidskrifter, ytterst omväxlande, och detta var ju också avsikten i denna populariserande publikation. Biografier, sparbanker, får- och skogsskötsel, blodiglar, termometer och barometer, drankfodring och »världsbyggnader» äro några ämnen, som i början omväxla med »Arbetarens morgonpsalm». Oaktat lätt skönjbara svagheter har Lars E. gjort en verkligt betydande kulturinsats, då han skapade sin tidskrift, åt vilken han ägnade långvarigt och hängivet arbete. »Läsning för folket» har spelat en icke oviktig roll, även om den kanske icke mest nådde just de lager, som E. önskade nå; den fortlevde ända t. o. m. bd 90 (1924).

Stiftandet av Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande och utgivande av »Läsning för folket» är ett uttryck för de 1830–40-talens sociala idéer, som samtidigt togo form i t. ex. bildningscirklarna för arbetare. E. indrogs även i dessa strävanden men, moderat som han var i allt, alarmerades han (brev till Emil Key) av de utopiskt-radikala strömningar, som han t. ex. 1847 tyckte sig spåra.

I pressen medarbetade E. bl. a. i Journalen men i början av 1850-talet särskilt i J. A. Hazelius' Svenska tidningen, där han jämte sin trätobroder S. J. Callerholm verkade på litterära avdelningen. När E. (1853) hos Hazelius tillstyrkt intagandet av en novell såsom »täck och läsbar», fann Callerholm den vara »en kedja av absurditeter»! Granskaren E:s »känsliga sympatiyttringar» i brev till Hazelius äro därför mindre uppfriskande än den visserligen självsvåldige Callerholms kritiska kommentarer (G. Heckscher). Som översättare gjorde E. sig känd genom sin försvenskning av Guizots »Europeiska civilisationens allmänna historia» (1851).

E:s vän Fredrika Bremer talar i ett brev till Grafström 1863 om den åldrade E., »sig märkvärdigt lik till själ och kropp; blott litet tunnare och blekare... men därjämte även vackrare i mina ögon genom det uttryck av innerlig godhet, som lyser ur det bleknade anletet; något av den där andra klarheten, 'det andra ljuset' skimrar däruti». – E. är en fin brevstilist och har tydligen med sina talrika förbindelser åt olika håll förmedlat upplysningar om och från den ene till den andre. E:s brev till P. A. Wallmark m. fl. finnas i K. biblioteket, strödda brev från E. i Vetenskapsakademiens bibliotek, Uppsala univ.-bibliotek och Lunds univ.-bibliotek. E:s brev till B. von Beskow (35 st., 1840–68) och till J. E. Rydqvist (5 st., 1834–62) finnas i Svenska akademiens arkiv. E:s egen brevsamling tillhör kamrer L. Gösta Ekmarck, Stockholm.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Idyll (Klytia, Strengnäs 1813, s. 20–24). – Hafskusten (ibid., s. 25–20). – Betraktelser öfwer de år 181S i Stockholm för allmänheten exponerade konststycken, jemte några deraf föranledda reflexioner öfwer sjelf-ständig nordisk konst och wår mythologis anwändbarhet såsom grund för en sådan. Sthm ISIS. 4:o. 13, (1) s. (Anon.) – Werser, afsjungna vid professorn ... Sven Brunns begrafningsakt, uti Strengnäs domkyrka, den 8 junii 1821. Strengnäs 1821. 4:o. (4) s. (Anon.) – Guide de 1'étranger dans Stockholm et ses environs. 1*. Sthm 1830. IV, 347, (4) s., 1 karta. – Landshöfdingeii friherre Pehr Abraham L. örnskölds lofnad (Läsn. f. folket, Årg. 1, II. 2, 1835, s. 85—96). – Friherre Rutger Maclean (ibid., Årg. 10, 1844, s. 216–229). – Målaren Pehr Hörberg (ibid., Årg. 11,1845, s. 329–362). – Mäster Samuel, eller en swensk haudtwerkare för hundrade år sedan (ibid., Årg. 12, 1846, s. 343–366). – Sjuksängen (ibid., Årg. 14, 1848, s. 168–191). – Den rike och den fattige (ibid., Årg. 16, 1850, s. 95–96). – Jonas Alströmer (ibid., Årg. 17, 1851, s. 18–42). — Den ogudaktiges och den gudfruktiges sista stunder (ibid., Årg. 18, 1852, s. 289–302). – Tviflaren (ibid., Årg. 21, 1855, s. 378–382). – Orleanska jungfrun (ibid., Årg. 23, 1857, s. 211–232). – Dikter. Sthm 1857. 232 s. – Gustaf II Adolf och hans män (Läsn. f. folket, Årg. 25, 1859, s. 21–47, 124–150, 221–256, 311–329; Årg. 26, 1860, s. 43–68). – Jakob Berzelius. Minnesteckning (ibid., Årg. 26, 1S60, s. 217–257). – Johan Olof Wallin. Minnesteckning (ibid., Årg. 27, 1861, s. 19–37). – Frans Michael Franzén. Minnesteckning (ibid., Årg. 28, 1862, s. 14–43). – Carl af Forsell. Minnesteckning (ibid., Årg. 28, 1862, s. 106–131). – Carl Bernhard Wadström. Minnesteckning (ibid., Årg. 29, 1803, s. 129–140). – Carl Johan Fredrik Plagemann. Minnesteckning (ibid., Årg. 30, 1864, s. 40–51). – Anders Lundström. Lefnadsteckning (ibid., Årg. 31, 1865, s. 193–212). – Pehr Henrik Ling (ibid., Årg. 31, 1865, s. 289–303). – Johan August Wahlberg (ibid., Årg. 32, 1866, s. 07–121, 193–208). – Erik Gustaf Geijer (ibid., Årg. 32, 1866, s. 289–306). – Esaias Tegnér (ibid., Årg. 33, 1867, s. 97–115). – Tankar på nyårsdagen (ibid., Årg. 33, 1867, s. 382–383). – Dessutom smärre artiklar i Journalen, Läsning för folket och Svenska tidningen. Sign. E.; L. A. E.

översatt: [W. H. TVackenroder,] Fantasier af en konstälskande klosterbroder. Strengnäs 1812. 200, (2) s. – A. Oehlenschläger, Gubben vid Werthers graf (Klytia, Strengnäs 1813, s. 16–19. – A. TV. Schack von Staffeld, Uti Canovas atelier (ibid., s. 27–30). – A. W. Schack von Staffeld, Den vansinnige (ibid., s. 31–34). – J. W. von Goethe, Sång af genier på vattnet (ibid., s. 35–36). – .T. TV. von Goethe, Ganymed (ibid., s. 37–38). – J. TV. von Goethe, Anakreons graf (ibid., s. 39). – G. Filangieri, Lagstiftningens vetenskap. 5. Strengnäs 1821. (2), 288 s. (övers, anon.) – P. G. Guizot, Europeiska civilisationens allmänna historia, ifrån romerska kejsardömets fall till franska revolutionen. iSthm 1851. (1), 551 s. – H. P. Holst, Den lilla hornblåsaren. Sthm 1851. (1), II, 137, (1) s. (övers. sign. L. A. E.)

Redigerat: Läsning för folket. Af sällskapet för nyttiga kunskapers spridande. Årg. 1–35. Sthm [1834] 1835–69.

Utgivit: Klytia. H. 1*. Strengnäs 1813. 101 s.

Källor och litteratur

Källor: Kammarexp:s registr. 1823, KA; Jakobs förs:s kyrkoarkiv 1787–1836, dödlista, norr, 1881, SS A; Jakobs förs:s i Stockholm dödbok 1853–72. – Fredrika Bremer, Brev, utg. av Klara Johansson & Ellen Kle-man, 4 (1920); Marie-Louise Forsell, iSällskanslif och hemlif i Stockholm på 1840-talet, [utg. av] Syster Heijkensköld (1915) ; dens., I Stockholm och på sommarnöje 1849–1852, [utg. av] Syster Heijkensköld (1917); Minnen av och om Emil Key, utg. av Ellen Key, 1 (1915); Malla Montgomery-Silfverstolpe, Memoarer 2 (1909), s. 295; E. Tegnér, Samlade skrifter, utg. af E. Wrangel & F. Böök, 2, 9 (1919, 1925). – Sophie L[eijonhufvu]d Adlersparre & Sigrid Leijonhufvud, Fredrika Bremer, 1 (1896), s. 206, 2 (s. å.); G. Heckscher, Svenska tidningen 1851–1S59 (i V. Söderberg, Henry Olsson & G. Heckscher, Johan August Hazelius, 1936); A. Kjellén, Den svenska opinionen inför det sociala läget 1846–1848, 2 (Hist. tidskr., 05, 1945), s. 108 f.; Gr. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, 1 (2:a uppl., 1925), s. 224 ff.; H. Schück, Svenska akademiens historia, 5 (1938); Clara Wallmark, Pehr Adam Wallmark (1914), s. 189, 198 ff.; B. Wedberg, Gabriel Poppius (1934); dens., Konungens högsta domstol 1S09—1844 (1940), s. 582.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars August Ekmarck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15894, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-07-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15894
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars August Ekmarck, urn:sbl:15894, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-07-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se