Jacob Heinrich Elbfas

Född:1600 omkring – Lettland (på Livland)
Död:1664-03 – Stockholms stad, Stockholms län

Porträttmålare


Band 13 (1950), sida 244.

Meriter

Jacob Heinrich Elbfas, f. troligen omkring 1600 i Livland, d. i mars 1664 i Stockholm. Målare. Ankom till Sverige, troligen från Strassburg, 1622; avlade borgared i Stockholm 3 april 1626; ålderman i konterfejar- och målarämbetet i Stockholm (åldermansed 18 juni 1628); hovmålare hos drottning Maria Eleonora 1634.

G. m. Regina Henriksdotter.

Biografi

Enligt en samtida författare, Petrus Pachius, var E. livländare till födseln, och enligt en av honom själv till Karl X Gustav riktad skrivelse kom han till Sverige med dennes fader, pfalzgreven Johan Casimir. I Stockholm köpte han 1630 en gård på Södermalm. Föregående år hade han arbetat för kungahovet, dock endast med blygsamma uppgifter. Några konstnärliga uppdrag synes han där ännu inte ha fått. Gustav II Adolfs och Maria Eleonoras porträtt målades vid samma tid av den från tyska och danska furstehov välkände Jacob van Doordt (se denne). En motsvarande ställning nådde E. aldrig; att han omväxlande kallas konterfejare och målare anger hans verksamhet på såväl hantverkets som porträttmåleriets områden. Sålunda förgyllde han altartavlorna i S :t Jacobs kyrka i Stockholm och i Drottningholms kapell, utförde karusellrekvisita för ett av upptågen vid 1650 års kröning och arbetade även på en av de vid samma tillfälle uppförda triumfportalerna. I fråga om de yttre villkoren för sin verksamhet fortsätter E. den linje i vår konsthistoria som tidigare är företrädd, av Holger Hansson och Cornelius Arendtz och skiljer han sig från de senare målarna vid Kristinas hov.

I Stockholms konterfejar- och målarämbete kom han att spela en ledande roll, som ålderman sedan 1628. Antalet medhjälpare i hans verkstad varierar; 1645 arbetade där två gesäller och två lärpojkar. Av konterfejare, skolade hos E., känner man Carl zur Höije, till vars utbildning riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm bidrog ekonomiskt. Sönerna Jacob och Axel nämnas 1655 som hans lärpojkar, medan hans blivande svärson, Wulf Steffens, s. å. är i lära på annat håll i Stockholm. Genom en läsning av dennes namn som »Wulf Rehfus» har ytterligare en konterfejare felaktigt tillkommit i litteraturen och betecknats som måg till E.

Under Kristinas förmyndarregering framstår E. som den mest anlitade porträttmålaren. Den ovannämnde Pachius vittnar i en 1639 tryckt dikt om E:s kundkrets av »ädla grevar och 'mansieurar'», och uppmärksamheten från denne författare delar E. bland de i Sverige verksamma målarna endast med Johan Assman, som vid samma tid utom E. var den ende konterfejaren i landets enda målarämbete, det i Stockholm. Dessutom stod E. nu i Maria Eleonoras tjänst. Han hade 1634 anställts som hennes hovmålare och följande år på livstid erhållit nyttjanderätten till två gårdar i Gransta, Enhörna socken nära Gripsholm. Ännu 1640 arbetade han för änkedrottningen. Av drottning Kristina målade han 1637 två porträtt, som betalades med sammanlagt 60 riksdaler, och 1641 utförde han ytterligare några konterfej för henne. För hennes farbror, Carl Carlsson Gyllenhielm, målade E. under dessa år en rad helfigursporträtt, bl. a. av honom själv och hans maka samt deras kungliga släktingar: Gustav II Adolf, Maria Eleonora, Kristina och pfalzgreveparet. Vidare hörde Jacob och Magnus Gabriel De la Gardie till hans främsta uppdragsgivare. Den förre har han målat i såväl halv- som helfigursformat (1647 resp. 1649); därvid torde hans priser, 12 resp. 30 rdr, tyda på originalporträtt. Magnus Gabriels förmåga att ihågkomma landets konstnärliga krafter med trögt likviderade uppdrag räckte även till för E. Så avmålades 1648 De la Gardies maka, pfalzgrevinnan Maria Euphrosine, i hel- och halvfigur. En turkisk häst avbildades samtidigt för 40 rdr. Följande år får E. beställning på 27 konterfej av det mindre omfånget, en serie som skulle betalas med 8 rdr stycket och som tydligen helt bestod av kopior. Det gällde de svenska Vasakungarna t. o. m. Gustav II Adolf, några utländska monarker, de svenska höga riksämbetsmännen samt Magnus Gabriels och Maria Euphrosines föräldrar och andra släktingar. Upprättandet av porträttgallerier var ett kontinentalt bruk, som De la Gardie fann användning för vid sina slottsbyggnader. År 1655 mottog han E:s leverans av 18 konterfej i helfigur av »rikets herrar, konungar och grevar», på begäran utförda med landskap i bakgrunden. E:s kontakt med pfalzgrevefamiljen fortfor; han målade 1642 och 1646 den blivande Karl X:s porträtt.

Som ålderman har E. sökt hävda ämbetets monopolställning inför den fara, som hotade från målarna utanför detsamma. Drottning Kristina misstrodde dock skråmästarna och såg i deras politik ett hinder. Genom att införskriva utländska mästare med friska konstnärliga initiativ gjorde hon sig oberoende av den stagnerande skråkonsten. De nya stilideal, som därigenom vunno insteg under åren kring 1650, bidrogo till att E:s riktning framstod som föråldrad och att han sköts i bakgrunden. Kort efter Kristinas abdikation synes E. ha sett sitt tillfälle för en aktion mot »bönhasarna»; som sådana har han icke blott räknat vissa mindre betydande yrkesutövare under adelns försvar och i Stockholm utan även de framstående franska och holländska konstnärer, som stannat kvar i Sverige sedan drottningen rest. Vad E. också kan ha åstadkommit med sitt försök, förblev han dock nu som konstnär i huvudsak ur leken. Visserligen fick han ännu 1657 en beställning av vikt, den att porträttera den lille prins Karl (XI), men i forsättningen fick han nöja sig med enklare uppgifter såsom konservering av äldre målningar. Denna tillbakagång torde också ha berott på hans försvagade syn, varöver han klagar i sitt brev till Karl X. Ställningen som skråets ålderman behöll han emellertid till sin död, och som sådan torde han ha fortsatt att granska gesällernas mästerstycken; i hans kvarlåtenskap nämnas 12 sådana.

De anförda fakta ge en viss föreställning om E:s konst, och den motsvaras ganska väl av hans bevarade produktion, sådan den kan bestämmas på olika sätt. Sedan Christoffer Eichhorn dragit fram E:s namn ur arkiven och karakteriserat hans riktning, kom namnet E. att bli en bekväm term för hela tidens porträttmåleri; som verk ur »E:s skola» attribuerades en mängd målningar, och dessa bidrogo till att begreppet fick en innebörd av torr och hantverksmässig alstring. Man får emellertid skilja på E:s egenhändiga original och sådana arbeten, som måste betecknas som verkstadsrepliker eller seriekopior. Av detta sämre slag är bl. a. det damporträtt på Gripsholm (nr 1746), som tidigare gått som Kristina d. ä. och senare ansetts visa pfalzgrevinnan Katarina men som i själva verket föreställer Maria Eleonora och utgör det troligen enda minnet från E:s tid som hennes hovmålare. Även originalmålningar ha bevarats, men uppgiften att avgränsa E:s verk från andra målares ställer sig icke helt lätt. Orsaken härtill är framför allt den, att hittills blott ett enda signerat arbete påträffats, det 1642 daterade helfigursporträtt av Catharina De la Gardie, som intill andra världskriget förvarades hos familjen Stenbock på Kolk i Estland. Dessutom hänger i Hölö kyrka ett stort Gustav II Adolfs-porträtt, skänkt dit av E. 1640. Det är dock av mindre värde för kännedomen om E:s stil, emedan det återgår på en annan målares arbete. Ur den De la Gardieska familjekretsen är även porträttet på Tyresö av Magnus Gabriels namnkunniga syster Marie Sophie som ung flicka, dat. den 27 januari 1643 (en replik på Maltesholm, numera på Borrestad, dat. 15 februari s. å.). En målning i det större omfånget av riksamiralen Gyllenhielm med årtalet 1641 (på Karlberg) visar relativt låg kvalitet och är kanske en verkstadsreplik.

Ett särskilt intresse knyter sig till E:s arbete för Kristina. Bland drottningens porträtt som ung flicka kan urskiljas två varandra närstående ansiktstyper. Den tidigare, bäst företrädd av en midjebild i Strängnäs' läroverk, torde ha tillkommit till följd av E:s porträttuppdrag 1637. Sannolikt ha de målningar E. därvid utförde återgivit Kristina i helfigur, i likhet med ett samma år till Gyllenhielm levererat exemplar. Den senare ansiktstypen, som man vågar sätta i samband med 1641 års beställning, omfattar en helfigursbild på slottet Romrod i Hessen, samt ett kopparstick, som i början av följande år utförts av Johan Dürr i Erfurt efter en ditsänd målning.

Om på så vis trots allt flera arbeten från åren omkring 1640 torde kunna tillerkännas E., ställer det sig svårare att finna belägg för hans tidigare produktion. Emellertid finns ett porträtt, daterat 1628, ur hans första svenska krets, pfalzgrevefamiljen, föreställande Johan Casimirs dotter Elisabeth Amalia. Man kan från detta gå vidare till ett annat flickporträtt, av Anna Margareta Sture (1624, Romrod), som likaledes visar E:s stildrag men med rikare bakgrund än de senare målningarna. Ett kännetecken för det första årtiondets arbeten synes vara deras blomsterströdda draperier.

Med stöd av den sist berörda gruppen är det kanske möjligt att påvisa E:s utbildningsmiljö. För närvarande kan dock endast sägas, att vissa genomgående drag, sådana som hans maniererade handmotiv, icke jäva en gissning, att han gjort sina lärospån bland Strassburgmästaren Wendel Dietterlins efterföljare. Om frågan om hans närmaste skolförbindelser ännu är outredd, kan däremot hans placering i ett större sammanhang anses vara tydlig. Hans porträtt visa utan större variationer en stående figur i övervägande vertikal hållning, vars passiva prägel motsvaras av ett opersonligt, nästan reserverat uttryck. Mot en i de flesta fall neutral, mörk bakgrund och ett rutat stengolv stå som rumsangivande komponenter ett draperi och en bordduk, vilka ge de enda koloristiska inslagen. I övrigt bestämmes färgintrycket av den enligt spansk etikett enformiga svarta modedräkten med en rikedom av spetsar och smycken som nödvändiga komplement. E. har här övertagit det europeiska hovporträttets schema, sådant det hade blivit utformat i senrenässansens habsburgska fursteporträtt och sedermera inom den traditionsbundna ramen av angallerier och regentserier funnit spridning på vitt skilda håll. Vid sekelskiftet var Frans Pourbus d. y. stilens ledande mästare. Hans lärjunge i Paris, Justus Sustermans, en samtida till E., var en av dess sista mera betydande företrädare. När E. kom till Sverige, var hovstilen långt ifrån okänd här, den hade introducerats ett 60-tal år tidigare. Något riktningsgivande inflytande fick E. icke, även om han kom med några nya drag, framför allt en mera plastisk figurform; i stället torde förhållandet ha blivit det motsatta. Det knappare formförrådet i E:s senare arbeten måste icke nödvändigtvis vittna om en konstnärlig utarmning utan betyder snarast en anslutning till de äldre Vasaporträtten, detta i överensstämmelse med angalleriernas konservativa principer.

Författare

K. E. Steneberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Kungliga arkiv (Maria Eleonora), Stegeborgssainl. (ser. 111:4 a), Gyllenhielms sainl. (bandi. o. räkenskaper), De la Gardieska saml. (ser. E. och H. I), Skön konst (Målare), RA; Kammarkollegii registratur, räntekammarböcker, likvidationer, KA; Maria Eleonoras räkenskaper, Slottsarkivet; Stockholms stads tänkeböcker, Ämbetskollegium (rullor över hantverkare), Bouppteckningar, SSA; Målarämbetets protokoll, Nordiska museets arkiv; De la Gardieska saml.: De la Gardie 101:1, LB. – C. Eichhorn, Nya svenska studier (1881); O. Granberg, Svenska konstsamlingarnas historia, 1 (1929); A. Hahr, Konst och konstnärer vid Magnus Gabriel De la Gardies hof (HVS i Uppsala Skrifter 9:4, 190S); P. Pachius, Missus, Epithalamia, Epicedia, Epigrammata, etc, Lib. 2 (1636–39) [Missus 87, 1639]; C. M. Stenbock, Två svenska porträtt i Estland (Personhist. tidskr. 10, 1908, tr. 1909) ; K. E. Steneberg, Ett nyfunnet Kristinaporträtt (Ord och bild, 43, 1934); dens., Vasarenässansens porträttkonst (1935); S. Strömbom, Iconographia Gustavi Adolphi (1932); Svenska kungliga porträtt, utg. av S. Strömbom, 1 (Index över Svenska porträtt 3, 1943); E. Wettergren, Studier från Strängnäsutställningens afdelning för måleri (Utställningen af äldre kyrklig konst i Strängnäs 1910. 1. 1913). s. 229–232.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Heinrich Elbfas, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15947, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. E. Steneberg.), hämtad 2019-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15947
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Heinrich Elbfas, urn:sbl:15947, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. E. Steneberg.), hämtad 2019-04-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se