Meriter

von Elswichshusen, Henrik, före adlandet von Elswich, d. före 27 okt. 1683. Bördig från Lybeck; bosatt i Stockholm i varje fall från 1644; burskap som sidenkrämare där 29 april 1650; faktor i kolonien Nya Sverige 1654 (instr. 4 mars); deltog i kapitulationen i Christina där 15 sept. 1656; återkom till Sverige, troligen i början av 1657; kamrerare vid generalguvernementet i Estland 12 maj 1658; assistansråds titel 12 mars 1675; adlad 9 okt. s. å.; assessor i borgrätten i Reval 27 sept. 1680.

G. före mars 1655 m. Margaretha Danckwardt, f. 25 okt. 1628, levde 19 sept. 1685, då hon gjorde sitt testamente, dotter av borgmästaren i Nyköping Joachim Danckwardt och Karin Vastedotter.

Biografi

I Tyska församlingens i Stockholm arkiv samt i stadens handlingar möta från 1640- och 1650-talen bröderna Helmich och Henrik von Elswich, bl. a. 1650, då båda fingo burskap (Helmich, vars namn något förvanskats, 8 maj), samt i mantalsförteckning för gamla staden 1652, då yrkesbeteckningen sidenhandlande står framför Helmichs namn. Familjen, vars släktnamnsform varierar mycket, härstammade från Lybeck. Helmich von Elswich (f. 1615, d. 1677), senare inspektor vid Järnvågen i Stockholm, äktade 1651 Maria Rothlöben; uppgifter om släkten finnas i J. A. A. Lüdekes arbete om Tyska kyrkan. Huruvida från denna släkt härstammar den senare svenska dalasläkten Elzvik synes vara ovisst men icke uteslutet.

Henrik von Elswich – före adlandet skriver han sig själv Henrich von Elsswich – är i svensk historia blott känd därför, att han blev en av de sista på skansen i kolonien Nya Sverige i Nordamerika. Som vän till Johan Rising, vilken 1654 blev koloniens direktör, intresserade sig E. för densamma och begärde att få resa dit ut. Rising rekommenderade honom hos Kommerskollegii dåvarande chef Erik Oxenstierna, och E. blev antagen våren s. å. samt skulle bestrida faktorstjänsten i kolonien. Som sådan skulle han föra räkenskapsböckerna där, uppgöra listor och räkningar rörande varor, som sändes till Europa eller som mottogos i kolonien därifrån, m. m. Efter långa förberedelser avseglade gallioten Gyllene Hajen 15 april 1654 med E. och löjtnant Sven Höök som ledare för denna den elfte expeditionen till kolonien. En dylik långfärd erbjöd den tiden alltid stora svårigheter, så även här. En del av manskapet var dåligt folk, särskilt styrmannen, vilket skulle visa sig ödesdigert. Skeppet gick först enligt uppdrag till Porto Rico för att kräva ersättning för förlusterna vid skeppet Kattans undergång. På den fortsatta färden dirigerade den holländske styrmannen förrädiskt Hajen in i den vik, som förde icke till Nya Sverige utan till holländarnas koloni med staden Nya Amsterdam (nuv. New York). Vid denna tid var spänningen redan stor mellan svenskar och holländare. Då de senare gjort intrång på Nya Sveriges mark och Rising återtagit det förlorade området med det där uppförda holländska Fort Casimir, väntade den holländske guvernören Peter Stuyvesant blott på tillfälle att hämnas. Ett ypperligt sådant erbjöd sig nu; Stuyvesant lade kvarstad på Hajen och besättningen arresterades 15 sept. 1654. Större delen av manskapet övertalades därpå att kvarbli hos holländarna. Inga E:s protester hjälpte. Utan både skepp, varor och folk fingo E. och Höök jämte en sekreterare, en tjänare och en soldat ta sig vidare och ankommo 30 november till Fort Christina, svenskarnas huvudort och Risings residens. E. fick nu genast hand om varuhuset, vars delvis knappa innehåll förtecknades av honom, samt övertog räkenskapsföringen. Rising företog vid denna tid stora nyodlingar. Genom E:s händer gick den för kolonien nödvändiga byteshandeln, som bestod i att man mottog skinnvaror av indianerna, skickade dem vidare till Nya Amsterdam och i stället erhöll varor, vilka sedan kunde användas för konsumtion eller nya byten. En sändning, som E. sålde, bestod av 50 utterskinn, 10 hjortskinn, 25 bäverskinn och 26 flodillerskinn; från febr. till hösten 1655 bereddes 154 skinn.

I augusti 1655 övergick Stuyvesant till öppna fientligheter och erövrade först Trefaldighetsskansen, vars svenske chef, Sven Skute, sedan ställdes inför krigsrätt. Under denna tid står E. vid Johan Risings sida såsom sluttragediens andra huvudfigur. Holländarna, som hade stor övermakt, fortsatte och inneslöto 5 sept. skansen Christina på alla sidor. Rising, vars besättning blott utgjorde 30 man, sände 7 sept. till Stuyvesant, som tagit sitt uppehåll på Fort Casimir, en tremannadeputation under E:s ledning för att efterhöra holländarnas avsikter. Förhandlingarna fortsatte flera dagar, främst genom E., och den 14 sept. möttes Stuyvesant och Rising, den senare med bl. a. E. i följe. På Risings uppdrag hade E. uppsatt förslag till kapitulationsvillkor, vilka man lyckades genomdriva med endast få ändringar. De gåvo svenskarna icke få fördelar, bl. a. tillåtelse till avtåg med flygande fanor och klingande spel. Då Stuyvesant därpå helt oväntat erbjöd en kompromiss, innebärande att svenskarna skulle få behålla landet ovanför Fort Christina, höll Rising rådslag med E. m. fl. den 16 (26) september. Förbittrade över holländarnas överrumpling vägrade de emellertid att på det viset medge prutmån och tänkte sig också, att svenska kronan skulle hämnas skymfen. Rising, E. och en flock övriga tjänstemän och kolonister skulle i stället återvända hem, medan de övriga svenskarna stannade kvar för att avvakta utvecklingen. Stuyvesant förskotterade 300 flandriska pund till Risings och E:s resa. Den 18 (28) okt. avlämnade E. till Stuyvesant Risings slutprotest och den 23 okt. (2 nov.) 1655 gingo Rising, E., ingenjören P. Lindeström samt prästerna Nerturius och Hjort jämte en del soldater och kolonister, inalles 37 personer, ombord på holländska fartyg och avseglade. E. kom 7 dec. till Plymouth. Han var åter i Sverige i början av 1656, ty den 12 febr. avgav han till myndigheterna sin egen relation om Nya Sveriges förlust. Den, som främst intresserade sig för kolonien, Erik Oxenstierna, avled s. å., och det exotiska äventyret var därmed förbi.

E. belönades med en post i den estländska förvaltningen, som kamrerare vid generalguvernementet i Reval. Här satt han länge och erhöll slutligen 1675 titeln assistansråd samt adelskap med namnet von Elswichshusen. Sprinchorns uppgift, att han skulle blivit generalmajor 1668, är oriktig. E. slutade som assessor vid borgrätten i Reval. Hans brorson (son till Helmich von Elswich) Johan Henrik von Elswich anhöll 1688 hos K. M:t att bli adlad med farbroderns namn och vapen, emedan denne dött barnlös; något sådant adelskap synes ej ha lämnats honom, men i varje fall på senare år skriver han sig likväl von Elswichshusen (-hausen).

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

E:s nämnda relation om holländarnas ockupation av Nya Sverige finns bland handlingar rörande kolonien i Handel och sjöfart, vol. 194, Riksarkivet. Hans brev till Erik Oxenstierna finnas i Oxenstiernska samlingen där.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Biographica, Handel och sjöfart anförda vol. 194 (med handlingar rörande gallioten Gyllene Hajens expedition 1654, Risings relation och hans berättelse om ockupationen samt K :s relation), brev till E. Oxenstierna från Helmich von Elswich och E., RA; Burskapslängd för Stockholm 1650, SSA. – Mantalslängd för staden mellan broarna i Stockholm 1652, s. XXXV (bil. t. S :t Eriks årsbok 1906). – N. Ahnlund, Nya Sverige. De historiska huvuddragen (193S) ; Allgemeine deutsche Biographie, 6 (Leipzig 1877; rör. släkten v. Elswich); Ellen Fries, Johan Classon Risingh (Hist. tidskr., 16, 1896); Nils Jacobsson, Svenska öden vid Delaware 1638–1S31 (1938), s. 138–155; Amandus Johnson, The Swedish settlements on the Delaware... 1638–1664, 2 (New York, 1911); J. A. A. Liideke, Denkmal der Wieder-Eröffnung der deutschen Kirchein Stockholm (1823); G. Sprinchorn, Kolonien Nya Sveriges historia (1878; även i Hist. bibl., 5). – För den allmänna miljön i anförda koloni se även: N. Ahnlund, Nya Sverige (Delaware) (Viner 1937); dens., Nya Sverige i den historiska litteraturen (Hist. tidskr., 58, 1938); C. V. Jacobowsky, Litteraturen om Nya Sverige (Ymer 1937).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik Elswichshusen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16043, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16043
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik Elswichshusen, von, urn:sbl:16043, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.