Hjalmar Elworth

Född:1824-11-16 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län
Död:1887-07-12 – Jönköpings stad, Jönköpings län (på Sanna Sanatorium vid Jönköping)

General, Väg- och vattenbyggnadsofficer, Järnvägsdirektör


Band 13 (1950), sida 427.

Meriter

Elworth, Hjalmar, f. 16 nov. 1824 i Stockholm (Hedv. El.), d. 12 juli 1887 å Sanna sanatorium vid Jönköping. Son utom äktenskapet av uppfinnaren John Ericsson och Caroline Christina Lilliesköld. Elev i Skara skola; elev vid Trollhätte kanalbyggnad 1838, arbetschef där 1845; furir vid Västgöta-Dals reg. 1841; officersex. 29 april 1843; sergeant vid Bohusläns reg. 3 maj s. å.; underlöjtnant där 7 aug. s. å.; avgångsex. från Högre artilleriläroverket vid Marieberg 19 dec. 1849; civilingenjörsex. 4 maj 1850; löjtnant i Bohusläns reg. 18 sept. s. å.; generalstabsofficer 2 maj 1851; arbetschef för Härnösands kanalbyggnad 1852–54; transport till Väg- och vattenbyggnadskåren 16 mars 1855, kapten där 12 april s. å., avsked 6 juni 1862; stationsingenjör vid Statens järnvägsbyggnader vid södra stambanan 1855; distriktsingenjör 1857; tf. intendent vid statens järnvägstrafik 1 april 1862; intendent vid l:a distriktet och led. av Styrelsen för statens järnvägstrafik 1 jan. 1863; tf. föredragande för ban- och maskinavdelningarna där 13 juli 1866; överdirektör för ban- och maskinavdelningarna 1 jan. 1870 (för enbart banavdelningen 1 okt. 1873). Led. av vattenlagskommittén 1864, av kommittén för uppgörande av plan för enskilda järnvägsanläggningar 1869–70, av norrländska järnvägskommittén 1885. RVO 1860; RNO 1862; RNSrtOO 1871; LKrVA 1872; KVO1kl 1882; RDDO.

G. 8 sept. 1855 i Vänersborg m. Sophia Magdalena Fahlman, f. 28 mars 1834 i Härnösand, d. 4 nov. 1921 i Jönköping, dotter av handlanden Carl Robert Fahlman och Christina Magdalena Westman.

Biografi

E:s föräldrar voro den senare berömde uppfinnaren John Ericsson och officersdottern Caroline Lilliesköld, sedermera gift med den bekante juristen professor C. J. Schlyter i Lund. John Ericsson var vid denna tid en ung fattig löjtnant, som icke hade större möjlighet att sätta bo; kanske har han därtill såsom ofrälse icke varit särskilt välkommen i Carolines familj. Något giftermål mellan E:s föräldrar blev i varje fall ej av. E:s namn bildades på det sättet, att E betyder Ericsson och L syftar på Lilliesköld; slutändelsen -worth uppges ha tillagts, emedan John Ericssons mor, som intresserade sig för E., var särskilt förtjust i Walter Scotts romaner, där många ortnamn slutade på -worth. Sin första uppfostran fick E. hos sin faster, prostinnan Carolina Odhner, och hennes make i Medelplana (Skarab.), där han således blev fosterbror till bl. a. C. Th. Odhner. Han togs sedan i unga år om hand av sin farbror, Nils Ericson, och vid 14 års ålder befann E. sig genom hans förmedling som elev vid Trollhätte kanalbyggnad, där han som en hel karl behandlade sitt avvägningsinstrument och ledde sitt arbetsfolk mönstergillt. Här avancerade han efter hand till nivellör och postman samt tjänstgjorde 1845 som arbetschef.

Att vara ingenjör och förresten »ingenting» gick på den tiden ej an. E. enrollerades vid Bohusläns regemente och avlade 1843 officersexamen. Alltjämt sysslande med väg- och vattenbyggnads- eller andra allmänna arbeten studerade E. vid artilleriläroverket i Marieberg, tog därifrån en briljant avgångsexamen, blev 1850 löjtnant och året därpå generalstabsofficer. År 1855 övergick han till väg- och. vattenbyggnadskåren, där han s. å. blev kapten.

Efter några års framgångsrik tjänstgöring som arbetschef vid Härnösands kanalbygge kallades E. 1855 av farbrodern, överste Nils Ericson, till stationsingenjör vid södra stambanan, då statens järnvägsbyggnader detta år påbörjades. När västra stambanan började byggas från Stockholm, blev E. 1857 distriktsingenjör där. Vid öppnandet av bandelen till Södertälje 1 dec. 1860 blev E. även chef för själva trafiken. Under E:s ledning sprängdes den första tunneln vid statsbanorna genom berget vid Nyboda invid Liljeholmen, och två svängbroar anlades, den ena över Årstasjön vid Liljeholmen och den andra över Södertälje kanal.

Efter ett års förordnande blev E. 1863 intendent för första trafikdistriktet, Stockholm–Hallsberg, samt även ledamot i järnvägsstyrelsen, där han 1866 förordnades till föredragande för ban- och maskinavdelningarna och 1870 utnämndes till överdirektör. År 1873 skedde en uppdelning, och E. fick hand om enbart banavdelningen. Hans kraftfulla ande fick full sysselsättning till följd av den storartade utveckling statsbanorna togo under dessa genombrottsår. De alltmer påträngande enskilda järnvägarna med sina anknytningar till statsbanenätet togo även de hans ovanliga arbetsförmåga i anspråk. Uppgifterna ökade ständigt, men E:s krafter brötos, och 1887 dog han på Sanna sanatorium, där han förgäves sökt bot för sin ohälsa.

E. har näst sin store farbroder Nils Ericson inlagt de största förtjänsterna om det svenska statsbanesystemets utveckling. Som E:s huvudsakligaste livsvärv torde kunna räknas ordnandet av statens järnvägars banavdelning. För dess förvaltning har han, med ledning av sin mångåriga erfarenhet, uppgjort och fullständigt genomfört ett system, vars grundtanke är av bestående värde. De tekniska framsteg, som statsbanorna gjort under hans ledning, äro betydande. Visserligen tillkommo flertalet av dessa med ledning av utländska föredömen, men valet bland allt nytt stod honom öppet, och att han valt rätt, därom torde meningarna ej vara delade. E. var mycket mån om sina underlydande och särskilt om baningenjörerna, vilka han ville höja i rang och förhjälpa till bättre löneförmåner. Följande episod är betecknande. Baningenjörerna buro då samma gradbeteckning på uniformen som stationsinspektorerna, men en dag lät E. sätta upp en skrivelse, som bestämde, att baningenjörer därefter skulle bära samma gradbeteckning som trafikdirektörsassistenter. E. skyndade in till generaldirektör C. O. Troilius för att få hans underskrift men återkom snart, yttrande: »gubben ville inte, men vi gör't ändå», och därvid blev det.

E. tillhörde under olika tider flera kommittéer. Med offentligt anslag besökte han utställningen i Paris 1878 och hemförde därifrån många värdefulla idéer, som han tillämpade i Sverige. Ett par år tidigare hade E., likaledes med offentligt anslag, besökt Philadelphia-utställningen. Under studieresan i Amerika såg han för första gången sin far. Så länge farbrodern levde, stod E. icke i någon förbindelse med fadern. Det första brev, som E. skrev till honom är från 1872, då E. var 48 år gammal. John Ericsson gjorde vid E:s besök för husets folk icke någon hemlighet av att det var hans son. Han sörjde för honom på bästa sätt, och ett introduktionsbrev från honom öppnade alla dörrar för den svenske överdirektören. Under sin resa i Förenta staterna och Kanada studerade E. Amerikas vitt utgrenade järnvägsnät samt stod under denna tid i korrespondens med fadern. Före hemresan gjorde han ett sista besök, och efter Amerikafärden öppnades en livlig brevväxling mellan far och son. – E. dog barnlös. Järnvägsmän i hela landet bidrogo till gravvård över E.

Författare

I. A. BODSTEDT



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Som kommittéledamot undertecknat flera kommittébetänkanden.

Källor och litteratur

Källor: Hedvig Eleonora förs:s födelsebok 1824, mantalsuppgift 1881 för Stockholm, SSA. – Sv. arméns rullor. – C. Afzelius, Släkten Westman (1919), s. 121 ff.; J. Berg, Statens järnvägars matrikel för år 1869 (1869); G. Lindwall Ingeniören vid Beach Street John Ericssons liv i ny belysning (1937); Minnesteckn. i KrVA Handl. 18S7, s. 16S f.; R. Smedberg, Kungliga väg- och vattenbyggnadskåren 1851–1937 (1937); Statens järnvägar 1856–1906. Historiskteknisk-ekonomisk beskrifning, 1–4 (1906); Svensk järnvägstidn. 1892, s. 19, o. 1905, s. 54 f.; A. Westman, Släkten Westman, 2 (1944); W. Zetterberg & H. E. Uddgren, Kungl. Bohusläns regemente 1661–1920 (1922); nekrologer i Jernbanebladet 1887, s. 42, ocb av J. Nordensson i Ny illustr. tidn., nr 33, 1SS7. – Meddel. av rektorskan Carola Goldkuhl, Lidingö, och av fröken Ada Egnell K. järnvägsstyrelsens bibliotek.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hjalmar Elworth, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16050, Svenskt biografiskt lexikon (art av I. A. BODSTEDT), hämtad 2019-04-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16050
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hjalmar Elworth, urn:sbl:16050, Svenskt biografiskt lexikon (art av I. A. BODSTEDT), hämtad 2019-04-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se