Meriter

Bahr (Behr), Göran, f. omkr. 1595, avrättad 11 sept. 1624. Son till Karl IX :s tyske sekreterare Melkior Bähr och dennes från Tyskland bördiga, hustru. Studerade i Tyskland och kom vid aderton års ålder, alltså omkr. 1613, till Ingolstadt, där han övergick till katolicismen; återvände till Sverige efter Örebro riksdag 1617 men reste inom kort utrikes igen, denna gång till Frankrike, där han studerade i Douai och Paris; återvände till Sverige 1621 och inträdde i hertig Karl Filips kansli samt efter dennes död i det kungliga kansliet, där han blev referendarie; dömdes 12 apr. 1624 av Svea hovrätt till döden för avfall från protestantiska läran, införskrivande av en jesuit i riket och äktenskapsbrott, vilken dom av konungen stadfästes 1 sept. s. å. — Ogift.

Biografi

B:s fader, en tysk vid namn Melkior Bahr, kom i Karl IX:s tjänst som tysk sekreterare 1576 med en lön av 20 tyska dir och 2 klänningar, vartill snart lades ett växande spannmålsunderhåll. Fogderäkenskaperna för Jönåkers härad avkorta också för hans räkning två kronohemman i Lunda, Rinkeby och Hälla, utan att det är klart, huruvida han innehade denna förläning som tillägg till eller i avräkning på sin lön. I varje fall synes han ha nått ett visst välstånd, då han vid sin död, som torde ha inträffat kort efter sekelskiftet, lämnade arv åt sina söner, Göran och en yngre bror till denne, vars namn källorna förtiga. Göran befinnes även äga gård i Nyköping och en lantgård utanför staden, båda förmodligen härrörande från faderns kvarlåtenskap. Den gamle sekreteraren hade också åt sönerna lämnat ett gott och aktat namn. Om Karl IX: s förtroende för honom vittnar, att han användes som Gustav Adolfs lärare — den förste, enligt B:s uppgift —, och Axel Oxenstierna kallar honom i avsiktlig motsättning mot hans olycklige son »quondam vir honestus». Tydligt är även, att B. hjälptes fram av konungahusets ynnest. Vid unga år kunde han resa ut till främmande lärosäten. Hans sinne var emellertid alltför obefäst för att motstå det kringirrande studentlivets faror. Då han drog från Tübingen till Altdorf — alltså från en protestantisk högskola till en annan — stötte han ihop med unga bursar och begynte dricka men kom genom detta slöseri i olycka och skadade därjämte sin hand. När besinningen vaknade, blev den adertonårige ynglingen »melankolisk» över sina förspillda pengar och sin förlorade tid. En morbroder, som bodde i trakten, rådde honom då — det var omkr. 1613 — att resa till Ingolstadt, och där råkade han en jesuit, som gjorde honom vacklande i hans tro. En uppenbarelse påskyndade avgörandet: »Så kom ock», berättar han, »en ängil till mig om natten, därav jag blev förfärat, sedan föll jag fullkomlig till denna [jesuitiska] religionen.» Så småningom begav sig B. åter hem till Nyköping men vände inom kort tillbaka till utlandet. Det var hertig Karl Filip, som beredde honom tillfälle till den nya resan. B. har nämligen själv medgivit, att han en gång för att komma i åtnjutande av hertigens understöd förpliktat sig till »den sanna rätta och rena läran», ehuru han, som då redan var katolik, därvid i hemlighet tänkte på den katolska tron, och denna icke alldeles oskyldiga episod kan ej gärna ha utspelats förrän efter omvändelsen i Ingolstadt.

Vid besöket i Nyköping gjorde B. bekantskap med en man, som på ett ödesdigert sätt skulle ingripa i hans liv, nämligen den förstuckne katoliken Zakarias Anthelius (se denne), som nu tjänade i det furstliga kansliet. De båda trosfränderna funno snart varandra, och då B. drog ut, hade han lovat Anthelius, som ängslades för sin själs salighet, att söka skaffa honom en katolsk biktfader. I Frankrike, dit B. nu begav sig, synes han ha uppträtt med en viss ståt. Sitt tyska namn latiniserade han, följande ett redan av fadern givet föredöme, till »Ursinus», och det synes ej ha varit honom emot, om man med anledning därav räknade honom till »Ursiniernas» förnäma släkt i Italien. I varje fall tyckes han ha låtit sin omgivning behålla tron, att han var av adel, och gäma gällt för en förnäm herre, åtminstone förmer än en friherre. Under sådana förhållanden väckte hans framställning om en biktfader stort intresse. Den framfördes (1621) till en jesuitpater Malapartius i Douai, där B. då vistades, och fördes vidare till jesuitordens högsta kretsar. Man trodde, att B. var en sådan herre, som kunde hålla egen präst, och hoppades på ett tillfälle att vinna insteg på ett nytt missionsfält. Två patres sändes också att förena sig med B. på resan till Sverige, men han råkade dem ej och kom ensam hem. Kort efter återkomsten förnyade han emellertid (1622) genom brev på det enträgnaste sin anhållan om en själasörjare. Provincialen vid Rhen fick nu befallning att ånyo sända två fäder, av vilka den ene dock avled på vägen, medan kamraten, en tysk vid namn Heinrich Schacht (latiniserat Schactius) efter en äventyrlig resa i dec. 1623 lyckades taga sig fram till Nyköping. Där blev han an-bållen men fann tillfälle att bränna sin katolska bibel, sittbreviarium, sitt signet och ett kort brev till B., vari han enligt överenskommelse presenterades såsom det exemplar av »Corpus juris», B. införskrivit. Förd till Gripsholm, där konungen då vistades hos sin moder, bestod Schacht efter dessa förberedelser lyckligt förhöret. Vid hovet träffade han B., som han igenkände på hans svarta skägg och hans under studentäventyren skadade finger. Genom B. kom Schacht också i beröring med Anthelius, numera välbeställd borgmästare i Södertälje, och den första delen av hans uppgift var alltså lyckligen genomförd. Men därmed började också missräkningarna. B. hade efter sin hemkomst anmält sig till inträde i Karl Filips kansli, vartill han till följd av studieunderstödet var skyldig, och även vunnit anställning där. Möjligen fick han följa sin herre i fält, ty det talas senare om hans hemkomst från Riga. Hertigens död i jan. 1622 lämnade honom utan anställning, men på rekommendation av änkedrottningen och pfalzgreven Johan Kasimir kom han snart in i det kungliga kansliet. Naturligtvis måste det väcka särskilda misstankar, att B. på detta sätt nästlade sig in hos hertigen och i kansliet, där »riksens hemlige och angelägne saker» avhandlades, men att han sökte sig till Nyköping kan ju tillräckligt förklaras av att han hade sitt hem där, och den referendariebeställning, han erhöll i kansliet, innebar befattning blott med »klagomålssakerna», dvs. enskildas angelägenheter. Själv var han angelägen att betona, att. han långtifrån att vara »curiosus» funnit hela kanslitjänsten tråkig och försummat den så mycket han vågat. Trots det näraliggande intresse, B. hade av att framställa sig i denna dager, gör vad vi känna om hans liv det icke osannolikt, att saken verkligen förhållit sig så. Vid återkomsten från Riga, alltså enligt nyss gjorda antagande 1622, stiftade B. i Nyköping bekantskap med en tyska, Anna Elisabet Rasche, enligt vad som berättades en mycket skön ung kvinna, som trånade bort i ett omaka äktenskap med en italiensk musiker, konungens lutenist Giovanni Veraldi, vilken länge varit »till äktenskap odugse». Inom kort var hon B:s älskarinna. Även Veraldi hade sitt hem i Nyköping, och både där och i Stockholm beredde sig de älskande tillfälle att råkas. Äktenskapsbrottet syntes de mera rätliniga protestantiska moralisterna oförenligt med det fromma trosnit, B. affekterade, men själv lugnade han sitt samvete med att den synden icke komme religionen vid, »ulan hon är naturlig». För övrigt synes det ha gått ganska muntert till i de kretsar, där B. rörde sig. Man var ofta till måltids hos varandra, ej sällan förnöttes aftonen vid en bägare vin, och B. reste, ibland åtföljd av sin älskarinna, ut till sin bondgård utanför Nyköping för att jaga. Mitt upp i denna medelklassidyll kom Schacht, då han vid årsskiftet 1623/24 efter en tids vistelse hos Anthelius hörsammade en inbjudan av B. till Nyköping. Man kan ej förtycka honom, om han blev »melankolisk» över kontrasten mellan verkligheten och den ställning hos en förnäm herre, som förespeglats honom. Några direkta förebråelser riktade han ej mot B., men jesuiten tog anstöt av B:s förtrolighet med lutenistens hustru och råkade dessutom i en ordatvist med sin värd, som måhända återspeglar hans misstämning över de torftiga förhållandena. Hos en bonde fick han se en »ringa käpp» med »de gamble götars bokstäver uppå», alltså en runstav, och tog sig därav anledning att. erinra om huruledes »de svenske vore flydde för Caesare Julio ifrå Tys[k]land, och därföre celebrera de hans dag med det ordet juledag». De som blivit kvar, voro nu rika och byggde stora hus, men de svenske voro fattiga, ja, en borgare i Hamburg lämnade efter sig mer än som fanns i Gustav Adolfs skattkammare. Då brusade B. upp i patriotisk iver, och då han till jesuitens ursäkt, att han blott skämtat, endast svarade, »att man sådant skämt ej bruka skulle med karlar utan med barn», tog också Schachts humör slut. Utan att bjuda farväl åt sin värd återvände han till de solidare förhållandena hos Anthelius i Södertälje. För att ändå göra något gagn med sin misslyckade resa började han nu söka efter tillfälle att vinna proselyter och beredde sig framför allt. att samla de spridda katoliker, som funnos i landet. I sådant syfte gav han sig till känna för Veraldi, men denne såg i den röjda hemligheten endast ett tillfälle att störta sin hustrus älskare och avslöjade (23 mars) allt för konungen. Schacht och Anthelius blevo genast gripna, men B., som ytterligare komprometterat sig genom att försona sig med jesuiten, fick i tid höra talas om sina vänners öde hos Johan Skytte, där han var till måltid!, och lyckades undkomma ur staden. Efter en ritt så våldsam, »att huden och köttet vid knän var honom avgången», hade han redan hunnit in på danskt område och lade sig där uttröttad att sova i en bondgård, men hans förföljare läto ej hejda sig av gränsen utan grepo honom och förde honom tillbaka till Stockholm. Hans öde blev där detsamma som Anthelius'. Liksom denne pressades han till det yttersta i den stora statsprocess, som nu inleddes och vari till och med konungen och Axel Oxenstierna personligen in-grepo. Man ansträngde sig till det yttersta att vinna klarhet, då man trodde sig ha "kommit en vittutseende sammansvärjning på spåren och misstänkte anslag mot konungens liv. Den 12 apr. dömdes B. att med döden sona sina synder, men innan han fick lida sitt straff, skulle sanningen först »exprimeras» ur honom — liksom ur Anthelius och Schacht — medelst tortyr. Trots denna, som B. undergick 19 apr., framkom intet utöver vad som ovan berättats, och det edliga vittnesbörd, som avlades av Schacht, sedan denne i dec. 1624 lössläppts och kommit hem, synes också visa, att endast ett första trevande försök att vinna insteg på det svenska missionsfältet varit påtänkt. Lika litet som Anthelius motstod emellertid B. den fruktansvärda påfrestningen. I ödmjuka skrivelser erkände han »den erreur, som mitt samvet uti varit haver, vilken jag uti min högste ungdom intagit», han vädjade till konungens tacksamhet mot sina barnaårs lärare, fadern, och han bönföll att få köpa sitt liv med all sin egendom, nöjd att få frälsa sin själ, »vilken lika såsom en ny ympning nu nyligen den sanna gudskännedom i sig tagit haver», och tigga sin föda under böner för konungens och sina domares välfärd. Allt var dock förgäves, efter några, månader vandrade B. (11 sept. 1624) vid Anthelius' sida till stupstocken. Inför det ofrånkomliga ödet hade de båda återvunnit modet att bekänna sin tro. Schacht visste intet att förtälja om deras vacklan men medförde deras i fängelset nedskrivna tack och inför döden avlagda vittnesbörd. Han kunde därför utan förbehåll framställa dem som frimodiga trosvittnen, och även Mes-senius prisar deras frimodighet vid avrättningen: de gingo till dödens fasa som till sin bröllopsfest och tävlade endast i kärlek om att få dö först. B. segrade, och hans avhuggna huvud rullade bort, hoppande över händerna på bödelsknekten, som skulle uppfånga det — ett järtecken, som även upprepades med Anthelius huvud och fyllde folket med förskräckelse.

Författare

B. BOETHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Hertig Karls räntekammarböcker, varibland fullständig avräkning med Melkior Bahr för hans svenska tjänst, 1595, samt fogderäkenskaperna för Jönåker och Rönö, kammararkivet; Svea hovrätts iiber causa-rum, 15, RA; Rikskansl. Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling, I: 2 (1896), s. 717, II: 3 (1890), s. 78; P. Sondén, Ett bref från Johan Hallenus till Sten Svantesson Bielke, dat. juli 1625 (Hist. tidskr., 1920). — B. Duhr, Geschichte der Jesuiten in den Ländern deutscher Zunge, 2: 2 (1913); E. M. Fant, Specimen academicum de apostatis Suecanis (1791); J. Nordlander, Katolsk propaganda inom en svensk skola (1918); Th. Norlin, En svensk religions- och högmålsprocess i det 17: e århundradet (Nord. tidskr., 1867).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Göran Bähr, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16273, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16273
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Göran Bähr, urn:sbl:16273, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-20.