M Fredrik C:son Böök

Född:1883-05-12 – Kristianstads Heliga Trefaldighets församling, Kristianstads län
Död:1961 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Litteraturhistoriker, Reseskildrare, Kritiker


Band 07 (1927), sida 190.

Meriter

Böök, Martin Fredrik Christoffersson, f. 12 maj 1883 i Kristianstad. Föräldrar: skohandlaren Mårten Christoffersson och Maria Böök. Elev vid Kristianstads h. allmänna läroverk ht. 1892—vt. 1900; avlade mogenhetsexamen som privatist vid Lunds h. allmänna läroverk 7 dec. 1900; student vid Lunds universitet 1 febr. 1901; fil. kand. 14 sept. 1903; fil. lic. 17 apr. 1907; disp. 30 nov. 1907; fil. doktor 30 maj 1908; har bedrivit studier vid Köpenhamns universitet ht. 1901—vt. 1902 samt som innehavare av riksstatens större resestipendium studerat vid Sorbonne och Ecole normale i Paris apr.—juli 1911 och mars—juli 1912; har dessutom företagit ett stort antal resor, däribland i Frankrike 1911—12 och 1915, i Tyskland och Polen 1916, genom Mellan-Europa 1922, i automobil genom Sverige 1924 samt i Palestina och Orienten 1925. Medarbetare i Nyaste Kristiahstadsbladet och Malmötidningen 1898—1900 och på litteraturavdelningen i Göte-, borgs handels- och sjöfartstidning 1906—nov. 1907; litteraturkri- tiker i Svenska dagbladet dec. 1907—1916; docent i litteraturhistoria vid Lunds universitet 28 dec. 1907; upprätthöll undervisningen och examinationen i litteraturhistoria med poetik i Lund 1 sept.—30 nov. 1911 och 1 jan.—31 mars 1914; föreläste vid Stockholms högskola ht. 1914 och vid Göteborgs högskola vt. 1915; ledamot av en 23 dec. 1915 tillsatt nämnd med uppdrag att utarbeta förslag till psalmbok för svenska kyrkan 4 aug. 1916—12 juni 1917; litteraturkritiker i Stockholms dagblad 1917—20; erhöll kallelse till prof essuren i svenska litteraturens historia vid Åbo akademi 1 juni 1918, men avsade sig befattningen 2 aug.; professor i litteraturhistoria med poetik vid Lunds universitet 9 juli 1920—19 jan. 1924; ånyo litteraturkritiker i Svenska dagbladet från 1921; chef för Svenska dagbladets kulturella avdelning 1923—25; chef för Svenska dagbladets litteraturavdelning 1926. Erhöll Svenska akademiens stora pris 1917 och konung Oskar II :s stipendium 1920; LLHS 1920; RNO 1922; en av de 18 i Sv. akad. 1922; LSkS 1923.

Gift 15 maj 1907 med Tora Ingeborg Olsson, f. 21 sept. 1885, dotter till skomakarmästaren Per Olsson.

Biografi

B. trädde osedvanligt tidigt inför offentligheten. Redan som skolyngling började han medarbeta i pressen, och vid ännu icke fyllda tjugu år publicerade han den polemiska broschyren »Skald och skolmästare» (1902); samma år grep han sig an med kritikerns värv med brådmogen entusiasm (i Ord och Bild). Sedan dess har B. hunnit utveckla en enastående livlig produktivitet, som i rikedom och omfattning icke står tillbaka för någon annan nutida svensk författares av hans generation.

B:s litterära orientering skedde i 1890-talets tecken; det är karakteristiskt, att hans första skrift utgjorde ett försvar för Heidenstam, vilken han alltid varmt beundrat. Den estetiska och nationella väckelse, som var tidens andliga signatur och som fick sin främste och mest hängivne kritiske tolk i Oskar Levertin, har betytt mycket för B. Detta inflytande kan tydligt avläsas i hans tidigaste essaysamling, »Stridsmän och sångare» (1910). Till skillnad från flertalet av sekelskiftets litterärt vakna ungdom hade B. föga känning av den fin-de-siécle-mentalitet, som då var på modet. Utgången ur ett skånskt hantverkarhem, präglat av gammaldags kultur och sträng kristendom, kom B. trots sin allmänna radikalism — vilken medförde en tillfällig brytning med hemmet — tidigt i oppositionsställning mot vissa tendenser och strömningar i tiden: den dekadenta pessimismen, esteticismen, immoralismen, övermänniskoteorierna. Den värdering av litteraturen även ur etisk synpunkt, som kännetecknar B: s senare kritik, märker man ansatser till redan under hans första recensentår. I litterärt avseende förfäktar han i stort sett 90-talets idéer; han ger Heidenstam ett försteg framför Fröding, prisar Anders Österlings lyriska fantasikonst och Per Hallströms realism. Hans filosofiska ståndpunkt är starkt påverkad av nykantianismen (F. A. Lange, Fr. Paulsen) i dess strävan att förbinda en empiristisk kunskapsteori med värdeidealism. Sedan B. 1907 efterträtt Levertin som Svenska dagbladets litteraturrecensent, vinner hans kritik i självständighet och målmedvetenhet, samtidigt som det konservativa i hans natur gör sig alltmer gällande och skarpes under inflytande från hans vän Harald Nielsen och väl även från fransk traditionalism (Maurice Barres). Åren omkring 1910 beteckna hans brytning med radikalismen. Den åskådning, som B. sedermera utvecklat och tillämpat i sin kritiska gärning (»Studier och ströftåg», sex samlingar »Essayer och kritiker», »Resa kring svenska parnassen 1926») har han aldrig teoretiskt utformat. Närmast bör den kanske betecknas som en art av pragmatism. Verkligheten är en outtömlig rikedom av högt och lågt, gott och ont, blandat om vartannat. Den kan icke fångas i begrepp och lika litet skapas om efter vissa idéer, den är irrationell; god vilja och sunt förnuft äro de verktyg, som vi i första hand ha att hjälpa oss fram med. Med denna teoretiska utgångspunkt har B. som estetiskt program hävdat kravet på en realistisk konst med djup och rik verklighetsbild. En sådan konst, mättad med livserfarenhet, genomlyst av hjärtevärme, humor och mänsklighet, har han funnit framför allt i tysk litteratur och där särskilt hos Gottfried Keller. I modern svensk litteratur har B. tagit fasta på ansatser i samma riktning hos Per Hallström, Albert Engström, Sigfrid Siwertz, Sigurd Dahlbäck (romanen »Firman Åbergsson») och andra. På senare år har B., som alltid haft öppet öga för sammanhanget mellan konst och liv, vidgat sin kritik att omfatta även företeelser, som icke omedelbart höra till skönlitteraturen. Kriget har uppenbarligen, bidragit till att han därvid fått blicken riktad icke minst på politiska personligheter och förhållanden (»Från Europas brandplatser», 1925). B:s kritik har ett omisskännligt franskt drag; från början mycket beroende av Levertin — även stilistiskt — har den fått sin metodiska skolning hos franska mästare: Sainte-Beuve, Taine, Lemaitre. Studiet av dem har hos B. stärkt behovet av klara linjer, av fast och pregnant form. Såsom kritiker förenar B. mångsidig receptivitet, vidsynthet och inträngande förståelse med kritisk sans och vilja till värdering efter bestämda, om än smidigt tillämpade normer. Hans omdöme är i regel mera klart än nyanserat, mera impulsivt än avvägt. Det har beslutsamhetens friska hy. Stridbar och oförfärad, har B. ofta trätt i bräschen för sina idéer och utkämpat en hel del uppmärksammade litterära envig, bl. a. med Bengt Lidforss och Hj. Söderberg. B:s inflytande på den vittra opinionen i Sverige kan icke nu angivas men har utan tvivel varit stort. Lättare att mäta är hans betydelse för Svenska dagbladet; som han genom sin mångåriga journalistiska gärning personligen präglat mer kanske än någon annan efter Levertin.

Det är betecknande för B: s frändskap med de nyssnämnda franska mästarna, att hos honom liksom hos dem gränsen mellan litteraturkritik och litteraturhistorisk forskning till en viss grad blir flytande. Likheten är betingad av det vetenskapliga studiets medvetna inriktning på diktarpersonligheten. Bortsett från B: s gradualavhandling, »Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809» (1907), en fyllig översikt av ett dittills obearbetat område, samt några smärre specialstudier, är B: s vetenskapliga produktion liksom hans kritik uttryck för en strävan att »genom analys tränga in till diktverkens levande kärna för att med utgångspunkt därifrån begripa de lagar, som behärska diktarens fantasiliv och den poetiska produktionen över huvud». Denna tes, för vilken han tillgodogjort sig metodiska uppslag från Vilh. Andersen, formulerades och utvecklades praktiskt i »Svenska studier i litteraturvetenskap» (1913), där diktverket fattas som konkret symbol för diktarens djupa inre erfarenhet. Den här tillämpade metoden, vilken genom sin subjektivitet lätt medför ensidighet och konstruktion och även av B. senare väsentligt modifierats, har genom det skarpsinne och den intuition, varmed han handhaft den, lett honom till intressanta ehuru omstridda resultat; den i samlingen ingående uppsatsen om rytmiska påverkningar har dock som uppslag allmänt erkänts vara givande och värdefull. B:s forskning är i detta och senare arbeten huvudsakligen ägnad åt den svenska romantiken. Den ofullbordade monografien över Esaias Tegnér (1, 1917) är det första försöket efter Georg Brändes' lysande men föråldrade och missvisande skiss att ge en psykologisk tolkning av diktarens verk och därmed också en samlad bild av honom själv. Denna uppgift har dock under arbetets gång i viss mån kommit att undanskymmas dels genom författarens personliga gripenhet inför den aktuella med Napoleontiden analoga världssituationen, dels genom breda undersökningar av Tegnérs ställning till vissa filosofiska och politiska strömningar i tiden. Sålunda har B., förutom en intim analys av »Svea» och av Tegnérs stora lyriska produktion omkring 1812, givit en synnerligen bred framställning av sin tes, att den götiska rörelsen är en produkt av de napoleonska världskrigen och den filosofiska idealismens anda. Med denna tes, skärpt av en mindre historiskt än psykologiskt, inriktad metod, har B. — särskilt i fråga om uppfattningen av E. G. Geijer — kommit i bestämd motsättning mot en uppsaliensisk skola, vilken, huvudsakligen betonande det idéhistoriska och litterärt-formella sammanhanget, hävdat göticismens beroende av 1700-talstraditionen (»den nordiska renässansen»). Denna motsättning, som har sin rot i B: s naturliga disposition för ett övervägande psykologiskt betraktelsesätt, är mindre framträdande i hans andra stora monografi »Erik Johan Stagnelius» (1919), hans främsta verk hittills och betecknad såsom »klassisk» (Schück). Resultatet av mångåriga, mödosamma forskningar, delvis nedlagda i den mönstergilla kommentaren till Stagnelius' skrifter (utg. av Sv. vitterhetssamfundet), har arbetet varit banbrytande för vår kunskap om skalden, hans liv, hans utvecklingsgång och hans diktnings historiska och psykologiska förutsättningar i sin helhet.

Den svenska romantiken behandlar B. i »Den romantiska tidsåldern» (1918), som mindre är en historisk överblick än en följd av diktarkarakteristiker; anmärkningsvärd är där den plats, B. inrymmer åt de tidigare förgätna »realisterna» (Ödmann, Læstadius, Nicolovius o. a.). Av samma art är »Sveriges moderna litteratur» (1921), en samling fristående essayer, fördelade i grupper, där tonvikten ävenledes ligger på teckningen av författarindividualiteterna. Utmärkande för B: s vetenskapliga produktion är utom den omfattande lärdomen rikedomen på friska synpunkter, eggande, fruktbara uppslag och slående kombinationer. Hans främsta egenskap både som litteraturhistoriker och kritiker — även hans essaysamlingar innesluta ett flertal litteraturhistoriska studier (»Svensk vardag», 1922, »Från åttiotalet», 1926) — är likväl hans utomordentliga förmåga att ge levande och uttrycksfulla diktarporträtt; i detta hänseende fortsätter han direkt traditionen från Levertin. För sin psykologiska tolkning gör B. ofta bruk av den taineska satsen om la faculté maitresse; han tar sikte på ett eller ett par väsentliga drag hos diktaren, vilka han sedan strängt fasthåller i framställningens genomföring. Den risk av abstrakt förenkling, som följer med detta förfaringssätt, minskas hos B. genom mångfalden av konkreta iakttagelser. B:s utpräglade inriktning på det individuella problemet i litteraturhistorien sammanhänger med hans personliga behov av att närma vetenskapen till livet, på samma sätt som han i sin kritik konfronterat konsten med livet. Hans forskning lika väl som hans kritik är genomträngd av viljan att utöver lösningen av den föreliggande uppgiften lämna, en aktuell kulturinsats, att i det förflutna uppsöka och levandegöra det mänskligt värdefulla, den är i sista hand ett uttryck för hans humanistiska övertygelse, klarast och vältaligast utvecklad i en föreläsning om »Tegnérs Epilog 1820» (Essayer och kritiker 1919—20). — B. har även inlagt betydande förtjänster som utgivare av kommenterade klassikerupplagor; så har han ombesörjt editioner av bl. a. Stagnelius', Tegnérs och Almquists skrifter, av Cederborghs romaner och Geijers Minnen.

B: s verksamhet har på de senaste åren fått en i viss mån ny karaktär; författaren har småningom kommit i förgrunden på bekostnad av kritikern och litteraturhistorikern. Det beror dels på att B. i sin kritik alltmer vidgat sina psykologiska studier att omfatta även typer utanför den vittra världen, dels på att hans historiska forskning fått en bredare syftning, inneslutande jämväl företeelser av allmänt kulturell art (t. ex. biografien över Artur Hazelius, 1923). Men framför allt har detta sin grund i raden av B: s reseböcker, i synnerhet de senare av dem (»Resa till Konstantinopel», 1922, »Resa i Sverige», 1924, »Resa till Jerusalem», 1925). Utmärkande för B. som reseskildrare är den friska, klarögda realismen i observationer och betraktelser, gåvan att se och att i en snabb vändning fånga i ord det karakteristiska i en bild, en stämning eller en situation, framställningens humoristiska verve, och först och sist det oförbränneliga berättarhumöret, som stundom ger sig luft i små novellistiskt utformade skisser. B:s prosastil kommer i denna genre särskilt till sin rätt; utpräglat manlig som den är, på en gång fyllig och stram, visar den sig här mäktig både lyrisk flykt och spirituell grace.

Vad som slutligen ger enhet och sammanhang åt B: s mångsidigt förgrenade produktion är icke så mycket en bestämd åskådning, ehuru den finns där, som det rika, starka och frodiga temperamentet, vilket förlänar värme och liv åt allt vad han skriver. Det är hans styrka och hans begränsning. Impulsiv och lättrörd, snabbtänkt och fantasifull, lika snar till vrede som beundran, har B. stundom icke blott i motståndarnas ögon gått fram med alltför stor iver. En motvikt till den heta och hastiga intensiteten i B:s reaktioner bildar den nyktra realismen, den kritiska betänksamheten i hans syn på världen och människorna, ett skånskt drag, som med åren blivit mer och mer framträdande. Det är de båda polerna i hans natur. I dem bottna andra lätt skönjbara lynnesmotsatser. Han är optimist till känslan, pessimist till tanken. Han älskar äventyrets tjusning, tillvarons brokiga skådespel talar till konstnären i honom. Samtidigt är han i sitt väsen djupt konservativ: vardagens värde och de domeslika dygderna har han prisat och förkunnat. Med insikten om det outsägbara och mystiska i all verklighet förenar han kärlek till klar tanke och genomskinlig form, ett karakteristiskt drag hos den tegnérska tradition, i vars hägn han vuxit upp och till vars trognaste väktare han hör.

Författare

Carl Anders Dymling.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 9 juli 1920 (meritförteckn.), eckl.-dep.; Handl. rör. tillsättandet av professorsämbetet i litteraturhistoria med poetik vid universitetet i Lund, 1—3 (1920); personliga meddelanden. — Ang. B:s tryckta arbeten se i övrigt Lunds univ. årsberättelser 1907/08—1923/24 samt H. Leander, Publicistklubbens porträttmatrikel (1925).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
M Fredrik C:son Böök, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16308, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Anders Dymling.), hämtad 2019-04-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16308
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
M Fredrik C:son Böök, urn:sbl:16308, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Anders Dymling.), hämtad 2019-04-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se