Meriter

Cantersten, Lars B e r t i 1 s s o n, före adlandet C a n t h e r eller Canthersten, f. omkr. 1615 i Stockholm, d. 31 aug. 1658 i Thorn i Polen. Föräldrar: sekreteraren Bertil Börjesson Canthersten och Helena Isaksdotter. Student i Uppsala aug. 1626; studerade vid utländska universitet och blev därunder bl. a. student i Leiden 4 juli 1635. Informator för Erik Oxenstierna 1638—41; K. sekreterare 1641 (revers 3 nov.); häradshövding i Worrbo härad i Västmanland 9 sept. 1643; erhöll sekreterares lön fr. o. m. 1 jan. 1645 enl. K. brev 24 dec. 1645; kommissarie till städerna i Lifland och Estland 1646; adlad 21 jan. 1647; sändebud till Ryssland 30 maj 1647 och till Polen 7 sept. 1648; deputerad till förhandling med ryska gesanter i Stockholm 1649; sändebud till Holland 16 nov. 1649 och till konung Karl II i Skottland 22 mars 1650; svenskt ombud vid svensk-polska kongressen i Lybeck juni—okt. 1651 och sept. 1652—våren 1653; sekreterare i kommissionen för förhandling med de polska sändebuden i Stockholm juni 1655; åtföljde rikskanslern Erik Oxenstierna till Polen hösten 1655; deputerad till förhandlingar med franska och holländska sändebud juni 1656; fånge hos polackerna vid Warschaus kapitulation 21 juni 1656.

Gift 28 dec. 1641 i Uppsala med Anna Paulina, adlad Olive-crantz, d. 1670, dotter till ärkebiskopen Laurentius Paulinus (Gothus).

Biografi

Om C: s tidigare levnadsår är ganska litet känt. Man vet, att han studerat vid Uppsala universitet ävensom vid utländska akademier, bl. a. Leiden; den omständigheten, att han i senare år korresponderade med den berömde polyhistorn Claudius Salmasius i Leiden, tyder möjligen på att han varit dennes lärjunge. I ett odaterat brev till Axel Oxenstierna bönfaller C. om dennes ekonomiska understöd till sina studiers fortsättande, och tydligen har Oxenstierna i detta som i så många andra fall uppträtt såsom mecenat; visst är, att C. tidigt knöts med starka band vid den store rikskanslern. På våren 1638 finner man honom anställd som preceptor hos kanslerns son Erik, som då studerade i Uppsala, och denna befattning innehade han till hösten 1641. Under dessa år stod C. i ganska livlig korrespondens med Axel Oxenstierna, därvid lämnande varjehanda meddelanden om sonens studier, kroppsövningar, umgänge, hälsotillstånd osv. Vistelsen i Uppsala avbröts då och då av resor i den unge discipelns sällskap, bl. a. en till Öland och Kalmar sommaren 1641. Det är uppenbart, att C. genom sin nämnda verksamhet vann sin gynnares förtroende. I febr. 1641 nämnde Axel Oxenstierna honom som .en av de »vackra unga karlar», som kunde komma i fråga till en nyinrättad sekreterarbefattning i kansliet, och som välbeställd innehavare av denna syssla ingick han strax före årets slut äktenskap med ärkebiskopen Laurentius Paulinus' dotter.

I kansliet blev C. snart en flitigt använd kraft. Man torde kunna beteckna honom som en av de dugligaste förmågor, som här under Axel Oxenstiernas ledning fostrades till maktpåliggande administrativa och diplomatiska uppdrag. C. har bl. a. skrivit största delen av rådsprotokollen för 1643 och 1644 samt några för 1655, i rådet uppträdde han ofta som föredragande i politiska ärenden och i revisionssaker, han fattade i pennan ett stort antal av de skrivelser, som under årens lopp utgingo från kansliet, han åtföljde som sekreterare riksdrotsen Per Brahe på en militär inspektionsresa till Västergötland under danska kriget 1644 osv. Till sin chef Axel Oxenstierna sände han ganska flitigt rapporter om vad som föreföll i huvudstaden under dennes frånvaro, t. ex. under fredsförhandlingarna i Brömsebro. Men det dröjde icke länge, förrän C. betroddes med uppdrag av mera självständig art. Det första av detta slag var en kommission till städerna i Lifland och Estland 1646, som han utförde tillsammans med guvernören i Estland Gustav Gustavsson Oxenstierna och som huvudsakligen avsåg att förmå städerna till en extra kontribution. I den rapport, som C. avlade inför rådet, sade han sig i Riga, Pernau, Reval och angränsande områden ha gjort sitt bästa men »somligstädes tämmeligen och somligstädes intet erhållit, i. synnerhet i staden Riga». Regeringen synes dock ha varit nöjd med hans åtgärder, ty den fullgjorda lifländska kommissionen åberopas i främsta rummet som motivering för C: s kort efteråt erhållna adelskap.

Följande år (1647) erhöll C. ett nytt hedrande uppdrag, nämligen att tillsammans med Erik Gyllenstierna och Hans Wrangel avgå på en beskickning till Ryssland. Vid midsommartiden avreste sändebuden från Stockholm, togo vägen över Nöteborg och Stora Novgorod, mottogos vid ryska gränsen av ryska utskickade och fördes under militäreskort och mycken ståt till Moskva, dit de anlände i slutet av aug. och där de stannade ungefär tre månader. En lång tid förnöttes med tvister angående titulaturen, men fastän ryssarnas krångel i detta avseende kunde ha varit tillräckligt skäl för de svenska sändebuden att resa »utan avsked och som mescontent», föredrogo de att stanna och inlåta sig på de realitetsfrågor, vilkas uppgörande beskickningen gällde. Beskickningens egentliga syfte var visserligen att framföra den svenska drottningens lyckönskan till tsar Alexej med anledning av hans tronbestigning, men därjämte skulle den väcka på tal en del svenska önskemål och klagomål med anledning av bristande uppfyllelse av gällande traktater å rysk sida, bl. a. inrättandet av ett särskilt »hov» för svenska köpmän i Pleskov, moderation av den ryska tullen samt utlämnandet av överlöpare och rymlingar, som tagit sin tillflykt på ryskt område. I alla dessa frågor gåvo ryssarna avvisande eller undvikande svar. Av deras hållning i allmänhet fingo sändebuden ett ogynnsamt intryck: å ena sidan röjde ryssarna »ont samvete» över att fördragen icke blivit iakttagna och farhågor för efterräkningar, å andra sidan visade de sig »mycket kitslige och högmodige och tyckas snarare söka än sky tillfälle till obestånd och oreda». Då de svenska sändebuden emellertid hyste en viss oro med anledning av gängse rykten om en rysk-polsk entente, beslöto de att draga sina färde utan att sätta saken på sin spets. Två år senare (1649) förordnades C. till deputerad vid konferensen med de ryska gesanter, som då anlände till Stockholm för att fortsätta underhandlingarna om de omtvistade spörsmålen. Även den gången blev resultatet minimalt: efter ett halvt års överläggningar formulerades fördraget i de omstridda punkterna efter ryssarnas önskan.

Under mellantiden hade C. för första gången på egen hand utfört ett diplomatiskt uppdrag: till Polen. Konung Vladislavs oförmodade död på sommaren 1648 hade skapat ett för Sverige gynnsamt tillfälle att komma till uppgörelse i de oavgjorda mellanhavandena med detta land, och för att bevaka Sveriges intressen vid det nya kungavalet avsändes C. till Polen i sept. 1648. Hans instruktion ålade honom att handla i samförstånd med de franska legaterna på platsen och att iakttaga en försiktig och korrekt hållning, så att ingen av de tävlande tronkandidaterna, prinsarna Johan Kasimir och Karl Ferdinand, skulle kunna anse sig på förhand gynnad från svensk sida. C: s uppträdande i Warschau präglades på en gång av bestämdhet och klok försiktighet, och hans rapporter hem vittna om skarpsynthet och god förmåga att bedöma den invecklade situationen. Vid sitt första uppträdande inför den församlade riksdagen iakttog han fullständig neutralitet mellan de stridande och väckte därmed allmän belåtenhet, men sedan han övertygat sig om att Johan Kasimir hade de största sympatierna och därtill understöddes av den franske principalgesanten d'Arpajon, ryckte han fram med det rekommendationsbrev, han för denna händelse hade i beredskap för denne, och medverkade sålunda till hans val (10 nov.). Det ålåg emellertid också C. att hos den nyvalde konungen verka för att den beramade fredstraktaten mellan Sverige och Polen med det snaraste kom till stånd, men i detta hänseende lyckades han icke avpressa honom mera än allmänna försäkringar samt en överenskommelse om vilka som skulle utöva medlarskapet vid den kommande konferensen och bestämmandet av Lybeck som plats för densamma.

Sedan C. under år 1649 deltagit i de nyss omtalade förhandlingarna med de ryska gesanterna, avsändes han i slutet av året på en beskickning till Holland. Syftet var delvis att utföra vissa privata kommissioner å drottning Kristinas vägnar: att till Sverige införskaffa boktryckare och stilar, att frambära drottningens tack och belöningar till holländske lärde för till henne dedicerade verk osv. Men i främsta rummet var uppdraget av politisk art. Det gällde sålunda att motverka den nyligen av Korfits Ulfeld avslutade s. k. redemptionstraktaten mellan Danmark och Holland, enligt vilken holländska fartyg mot en årlig summa befriades från Öresundstullen och de båda staterna ingingo ett defensivförbund. C. skulle inför generalstaterna framhålla denna traktats oförenlighet med den av gammalt existerande svensk-holländska alliansen, om möjligt söka hindra dess ratifikation och i vidrigt fall inlägga sin protest. Han skulle till Sveriges fördel söka utnyttja de motsatser, som funnos mellan de olika provinserna, och för detta ändamål vara väl försedd med penningar; särskilt skulle han »caressera» prinsen av Oranien, som förmodades vara väl sinnad mot Sverige. Slutligen ålades det honom att ha ett vaksamt öga på den underhandling, som sades vara i gång mellan generalstaterna och kurfursten av Brandenburg, och särskilt se till att holländarna icke inarbetade sig i de preussiska hamnarna. Strax före årets slut anlände C. till Haag och hade sin första audiens hos generalstaterna; han uppträdde med obetäckt huvud och talade på latin men fick svar på holländska, då presidenten enligt C:s upppgift icke var mäktig det latinska språket. Att förhindra ratifikationen av redemptionstraktaten fann C. till en början vara ett hopplöst företag; särskilt voro de deputerade från provinsen Holland synnerligen angelägna att betona, att traktaten i fråga på intet sätt prejudioerade den svenska alliansen. Snart nog kom C. emellertid underfund med att oenigheten mellan provinserna i denna fråga verkligen var att räkna med, och i början av maj 1650 kunde han meddela sin regering, att endast provinsen Hollands gesanter »kväda sin gamla visa» och yrka på ratifikation. Efter att ha gjort vad han kunde för att underblåsa motsatserna och bekämpa den danske residentens ivriga agitation, lämnade C. i slutet av månaden Haag, tillfredsställd med att ratifikationen alltjämt dröjde. Definitiv var dock ej hans framgång, då ratifikationen verkligen kom till stånd i febr. 1651 och en sprängkil därmed var indriven i den svensk-holländska alliansen.

Ett avbrott i C:s vistelse i Haag hade inträffat i apr. 1650, då han avreste till Breda för att utföra en särskild förrättning. Drottning Kristina hade av den avrättade engelske konungen Karl I: s son Karl låtit förmå sig att söka åstadkomma en förlikning mellan denne och deputerade från Skottland, varigenom Karl skulle kunna återfå sina fäders tron. För att utöva detta medlingsuppdrag avsändes C. till Breda med befallning att så mycket som möjligt ställa sig på den unge konungens sida och förehålla skottarna det obilliga i de villkor de uppställde men samtidigt att under hand uppmana Karl till eftergift. Icke utan bekymmer begav sig C. att uträtta »den svåre och nästan desperate commissionen». Framgången blev emellertid betydande. C. föreställde de skotska kommissarierna faran av ett dröjsmål, varunder engelsmännen skulle få tillfälle att inblanda sig och underlägga sig Skottland, och även. konungen sökte' han »med gode skäl animera till en god och hastig ändskap». Det torde .också kunna med skäl sägas, att den svenska drottningens auktoritet och C: s vältalighet väsentligt bidrogo till den överenskommelse, som i början av maj 1650 kom till stånd mellan konung Karl och hans skotska undersåtar. Båda parterna betygade C. och den svenska drottningen sin livliga erkänsla för den gjorda interpositionen, och av sin regering fick C. mottaga beröm för sin därvid ådagalagda flit och möda."

Då den länge bebådade svensk-polska fredskongressen äntligen samlades i Lybeck i juni 1651, var C. ett av de svenska ombuden och jämte Johan Adler Salvius den ende, som var närvarande från början. Förhandlingarna kommo emellertid egentligen aldrig utöver tvister om formaliteterna: först gällde det uppträdandet och titulaturen vid de första visiterna, därpå de båda parternas fullmakter, mot vilka från ömse håll framställdes anmärkningar. När man därpå kom in på de materiella fredsvillkoren, tronfrågan och lifländska frågan, befunnos ståndpunkterna alldeles oförenliga, och trots den franske medlaren Chanufs försök att åtminstone få stilleståndet förlängt, gick man i okt. åtskills med oförrättat ärende. Dock beslöts samtidigt, att kongressen skulle sammanträda på nytt under Frankrikes ledning följande vår — i själva verket kom uppskovet att vara ända till hösten 1652. Under mellantiden gjorde G. ett besök hos hertigen av Kurland för att med denne såsom polske konungens ombud företaga vissa pourparles, innan den officiella kongressen sammanträdde (aug. 1652). Han skulle härvid, om så behövdes, förklara sin regering villig att lämna penningersättning intill 400,000 rdr mot polske konungens avsägelse av svenska tronen och även förespegla möjligheten av ett defensivförbund i framtiden. Då det emellertid sattes som första villkor för underhandling, att en acceptabel fullmakt företeddes, och då hertigen av Kurland visade sig icke vara i besittning av någon sådan, stannade det vid fruktlösa diskussioner, och C. begav sig hem med oförrättat ärende. Han hade dock genom hertigen fått det intrycket, att den inre oron i polackernas land gjort dem mera villiga till en uppgörelse. Den andra Lybeckkongressen, som började i sept. 1652 och där C. likaledes var ett av de svenska ombuden, kom dock den förhoppningen på skam. Liksom förra gången hakade det redan från början upp sig på frågan om fullmakterna. C: s ståndpunkt var den, att om polackerna verkligen ville en uppgörelse, så kunde de icke låta fullmaktsfrågan bliva ett hinder; ville de åter icke ha en uppgörelse, så vore det så gott att först som sist låta det komma till brytning på den frågan. Det blev också på det sättet, och andra kongressen i Lybeck upplöstes i början av 1653 med samma negativa resultat som den första.

Med den sakkunskap i de polska angelägenheterna, som C. förvärvat, var det naturligt, att han skulle tagas i anspråk vid de underhandlingar, som föregingo och pågingo samtidigt med Karl X Gustavs polska krig. Då en polsk ambassad i elfte timmen före krigsutbrottet anlände till Stockholm (juni 1655), anställdes C. som sekreterare i den kommission, som förde förhandlingarna å den svenska sidan. Underhandlingen var från början dömd att misslyckas. C. fick bevittna de polska gesanternas missnöje över de pågående krigsförberedelserna, och det blev hans åliggande att hänvisa dem till fortsatta underhandlingar på krigsskådeplatsen i Polen. Själv avreste C. samtidigt med rikskanslern Erik Oxenstierna till Polen; några veckor in i sept. finner man honom i Warschau, och sedermera åtföljde han en tid den svenska armén på dess segertåg genom Polen. Även här finner man C. anlitad i varjehanda diplomatiska bestyr. Under vistelsen i Warschau underhandlade han med ombud från städerna Thorn, Elbing och Danzig, vilka sökte föra en självständig politik och särskilt ville ha postväsendet ordnat på ett betryggande sätt. I apr. 1656 anmodade konungen honom att tillsammans med Bengt Oxenstierna taga under behandling ett brev, som kejserliga sändebudet greve Pöttlinger framlämnat med erbjudande om medling mellan Sverige och Polen men vars innehåll misshagat den svenske konungen. Slutligen förordnades C. i juni 1656 till deputerad vid underhandlingar såväl med franske ministern d'Avaugour i alliansfrågan som med den nederländska ambassad, som anlänt till Preussen för att bevaka sitt lands handelsintressen under den genom Sveriges segrar uppkomna situationen. Innan C. hann taga itu med de båda sistnämnda uppgifterna, drabbades han emellertid av den olycka, som bröt hans bana.

Då Johan Kasimir i juni 1656 inneslöt Warschau, var C. i staden, och då den svenske kommendanten, Arvid Wittenberg, äntligen inför polackernas hotande stormning beslöt sig för kapitulation, skickades C. jämte överste Georg Forgell för att förhandla med den polske konungen om sådan. Ställd ansikte mot ansikte med de upphetsade och hotfulla polska soldathoparna förlorade C. emellertid, besinningen; darrande av dödsångest kunde han ej föra pennan utan nödgades överlämna detta till generalmajor Johan Wrangel. Vid kapitulationen (21 juni) lovade Johan Kasimir hela den svenska styrkan fritt avtag, men han lät av de upphetsade polackerna förmå sig att i strid mot sitt givna ord behålla några av de förnämsta svenskarna, bland dem C, som fördes i fängelse till Zamoiscie i södra Polen. Härifrån bestormade han konung Karl Gustav ävensom sina vänner med brev, vari han framförde klagomål över det sorgliga öde, som drabbat honom, sina bekymmer och sin bitterhet. I Warschau hade han förlorat allt vad han ägde och var nu alldeles utblottad. Vid framkomsten till Zamoiscie fick han först inkvartering hos en förnäm tysk borgare men fick sedan sina villkor högeligen försämrade, enligt vad han själv påstod till följd av intriger från ett par olycksbroder, överstarna Adam Weier och Peder Hammarskjöld. Mot dem utgjuter C. sin bitterhets galla, han åberopar med icke ringa självkänsla sitt ämbetes högre värde och sin personliga överlägsenhet gentemot det militära översitteriet. »Har han» — säger han om en av sina vedersakare — »defenderat några städer, så haver jag mycket flere ärlige och hederlige commissioner dels allena och dels med andre förrättat.» Sina olyckor skyller han på att han är särskilt förhatlig för polackerna; den polske konungen »vet intet, på vad sätt han skall tesmoignera mot mig sin bitterhet», och hans fångenskap blir undan för undan skärpt. C: s ständiga bön är, att man skall skaffa något till hans och hans olyckliga familjs uppehälle, och han synes också vid flera tillfällen ha blivit ihågkommen. Först och sist utbedjer han sig dock att bli befriad ur sitt fängelse. Genom den franske ministern d'Avaugour's bemedling hade han fått löfte att bli utväxlad mot en polsk överste Wolf, och till detta löfte återvänder han ideligen i sina brev; längre fram är det fråga om utbyte mot en generalmajor Heister. Karl Gustav förhärdade emellertid sitt hjärta mot den fångne sekreterarens suppliker, och sedan han lämnat den polska krigsskådeplatsen, synes C. ha blivit bortglömd. Någon utväxling kom sålunda icke till stånd. På våren 1658 förflyttades C. till Mewe i polska Preussen och därifrån något senare till Thorn. Från de sista månaderna av C: s liv finnas inga underrättelser om honom; man vet blott, att han avled i Thorn utan att ha återfått friheten (31 aug. 1658). Efter, freden fördes hans stoft hem till Sverige, där det jordfästes (26 aug. 1660) och sedan nedsattes i Södertälje kyrka.

C:s ekonomiska förhållanden voro under hans lyckas dagar synnerligen gynnsamma. År 1645 tillhandlade han sig av kamreraren Johan Jakobsson gården Kiholm i närheten av Södertälje och erhöll trots klander.av en anhörig till ägaren K. konfirmation därå (17 jan. 1645, förbättring 11 juni 1645 och 16 juni 1647); på denna gård synes C. esomoftast ha uppehållit sig på tider, då hans ämbets-åligganden medgåvo det. Genom köp förvärvade C. även Harg i Kisa socken i Östergötland (1651) samt en tomt på Blasieholmen i. Stockholm (konfirmation 15 nov. 1649). Den höga uppskattning, som kom honom till del från regeringens sida, visade sig under de följande åren i ett stort antal förläningar, av vilka följande må nämnas: 2 gårdar Lövsta och 2 gårdar Tuna i Ytter-Enhörna, Södermanland (donation 11 juni 1645, konfirmation 10 febr. 1646, förbättring 16 nov. 1649); Bogård med Ålekvarn och underlydande torp och gårdar i Tveta, Södermanland (expektans 15 juli 1645, förbättring 16 nov. 1649); ön Älgö i Ytter-Enhöma (10 febr.. 1646); hemmanet Mörby i Skå socken på Svartsjölandet (livstidsfrihet 10 febr. 1646); gårdar i Värmdö socken (donation 27 nov. 1646 och 15 febr. 1647, förbättring 16 nov. 1649); hemman i Hycklinge socken, Östergötland (donation 20 juni 1649, förbättring 16 nov. 1649); hemman i Västra Eneby, Östergötland (donation 30 apr. 1651); Kammenhof och Karstenmoijse i Lifland (donation 3 sept. 1652); godset Slum i Västpreussen (pantbrev 14 nov. 1656). Den 8 okt. 1652 erhöll C. förbättring till allodialt frälse å alla sina gods i Södermanland, och i juli 1655 gavs honom konfirmation å desamma av Karl X Gustav. Tillsammans stego B: s donationer i Sverige till mer än 50 hemman, lägenheter oberäknade, vartill kommo drygt ett tiotal köpehemman. Då C. avgick på sin beskickning till Ryssland 1647, erhöll hans hustru öppet brev (16 juni 1647) på att hon, i den händelse något dödligt hände C. under hans resa, skulle utom nådåret få njuta alla till hennes man donerade gods under hela sin änkeståndstid. Under C:s fångenskapstid i Polen gavs åt hans hustru och barn befrielse från erläggandet av fjärde-parten av donerade gods (31 maj 1658). Krigsåren och särskilt fångenskapen rubbade emellertid betänkligt familjens ekonomi, särskilt därigenom att kronan icke fullgjorde sina förpliktelser mot C. I en tablå över hans mellanhavanden med kronan, undertecknad av hans änka, upptagas kronans skulder till C. till icke mindre än 27,625 dir smt. Såväl likvid för fordran som andra ekonomiska förmåner sökte änkan efter mannens död utkräva av kronan, ovisst med vilken framgång. I Stockholm ägde C. även östra delen av sedermera Ehrenstrahlska tomten Svartmangatan 20. — C:s adliga ätt utslocknade 1726 med sonsonen, överstelöjtnanten Karl Benjamin Cantersten.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Depescher och privata brev av C. finnas i riklig mängd bevarade i riksarkivet, i Muscovitica, Polonica, Hollandica, skrivelser till K. M:t, Stegeborgssamlingen, De la Gardieska, Oxenstiernska och Olivecrantzska samlingarna samt bland brev till G. Horn. Enstaka brev från C. till Claude Saumaise ha påträffats i Bibliothéque nationale i Paris (Nouv. acq. fr. 3930). C. ägde en pregnant, kraftfull och saklig stil, vare sig han skrev på svenska eller latin.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: C:s ovan omtalade depescher och brev, riksregistr. och bio-graphica, RA; reduktionskollegiets akt N:o 245, köpegodsakten N:o 254 och f järdepartsakten N: o 283, kammararkivet. — Sv. riksrådets protokoll, 8!—16, 1640—1656 (1898—1923); Handl. till uplysning af sw. krigs-historien, [utg. af C. G. Nordin], 2 (1788); Johan Ekeblads Bref, 2 (1915). — J. L. Carlbom, Sveriges förhållande till Österrike under Ferdinand III: s sista regeringsår (1898); dens., Tre dagars slaget vid Warschau 18, 19 o. 20 juli 1656 (1906); Ellen Fries, Erik Oxenstierna (1889); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 10 (1843); A. Heimer, De diplom, förbindelserna mellan Sverige och England 1633—1654 (1892); G. Jacobson, Sverige och Frankrike 1648— 1652 (1911); Y. Lorents, Efter Brömsebrofreden (1916); S. Pufendorf, Com-mentariorum de rebus Suecicis libri XXVI (1686); dens., De rebus a Carolo Guslavo Svecise rege gestis commentariorum libri vil(1696); A. Stille, Schering Rosenhane som diplomat och ämbetsman (1892); O. Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten, 2 (1920); E. Wrangel, Om de främmande lärde vid drottn. Christinas hof (Hist. tidskr., 1897); F. U. Wrangel, Stockholmiana (1912).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Bertilsson Cantersten, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16349, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16349
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Bertilsson Cantersten, urn:sbl:16349, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.