Meriter

Cardell, Carl Friedrich von, f. 1764 (döpt 19 apr.) 1 Demmin i preussiska Pommern, d. 17 sept. 1821 i Stockholm. Föräldrar: justitieborgmästaren i Demmin Karl Friedrich Kobes och Wilhelmine Elconore Kohlhard. Elev sannolikt vid Demmins latinskola och vid Stettins gymnasium 3 okt. 1779. Inträdde i preussisk krigstjänst vid pontonjärkåren i Berlin 1780; avlade officersexamen 1786; officer vid pontonjärkåren 1786; sekundlöjtnant 30 maj 1787; erhöll transport till artilleriet 1787; kapten i svensk tjänst vid von Hintzensternska infanteribataljonen i Pommern 17 maj 1789 (med konfirmationsfullmakt 20 okt. 1790); erhöll avsked ur preussisk tjänst 9 mars 1790 och tillstånd att övergå i svensk tjänst 7 jan. 1791: tysk adelsman med namnet Kobes von Cardell 11 okt. 1790; kapten å extra stat vid Psilanderhielmska regementet 10 mars 1791; informationskapten vid stralsundska artilleribataljonen 31 maj 1792; major i armén 26 juli 1792; major för en ridande artilleribrigad 1 dec. 1792; major vid artilleriet och brigadchef för ridande artilleriet i Stralsund 1 juli 1793; erhöll transport till Stockholm 1794; överstelöjtnant i armén och generaladjutant av flygeln 11 mars 1795; överstelöjtnant i Vendes artilleriregemente 1797, vid regementet 19 aug. 1799; överste i armén och konungens generaladjutant 31 mars 1802; ledamot av artillerikommittén 1804 —05; chef för ridande artilleribrigaden under pommerska kriget 1805—07; överste och chef för Vendes artilleriregemente 7 mars 1807; brigadchef vid södra armén 18 mars 1808 och vid samma armés artilleribrigad 24 mars 1808; svensk adelsman 29 juni 1809;. chef för reservartilleriet vid svenska armén i Tyskland 1813; generalmajor i armén 10 sept. 1813 (konfirmation 19 okt. 1813); befälhavande generaladjutant för artilleriet 1814; bevistade riksdagarna 1815 och 1817—18; militär ledamot av krigskollegiet 11 juli 1815;. ledamot av kommittén angående likvid mellan kronan och överstelöjtnanten Ch. Appelqvist för styckgjuteriet å Marieberg 4 aug. 1815—16 mars 1816; generalfälttygmästare och chef för allt artilleri 23 jan. 1816; chef för artilleriläroverket å Marieberg från 1818 (jmfr K. brev 24 febr.); friherre 11 maj 1818; ledamot av kommittén angående undervisningen vid krigsakademien å Karlberg 2 dec. 1818—10 maj 1819 och-av befästningskommittén 16 febr.— 12 maj 1819; generallöjtnant i armén 29 febr. 1820. Stiftande LKrVA 1796; RSO 1805; KSO 1814; RmstkS02kl 1814; HedLKrVA 1815; KmstkSO 1817; innehade dessutom utländska ordnar.

Gift 1789 med Karoline Fliess, d. 1821, dotter till bankiren Fliess i Berlin och änka efter preussiska kantenen Karl von Runkel.

Biografi

C:s fädernesläkt Kobes var av pommerskt ursprung. Farfadern var jordbrukare i Pyritz. På mödernet var C. återigen av fransk härkomst, i det att mormodern (ej farmodern!), lantrådet och borgmästaren i Demmin Samuel Kohlhards maka Magdalena var dotter till Estienne Cardel, som från Rouen inflyttat till Tyskland. Släkten Cardel har uppgivits hava ägt fransk adlig värdighet, men detta torde icke vara med rätta förhållandet överensstämmande. Mormodern avled först 1770, och av de anteckningar, som C: s yngre broder, sedermera generallöjtnant Friedrich Philipp von Cardell efterlämnat, framgår, att C. bevarat ett djupt intryck av henne; det är sannolikt, att det var dessa intryck, som föranledde den unge Karl Kobes att antaga namnet von Cardell, då han upphöjdes i tyskt adelsstånd.

Enligt faderns önskan skulle C. ägna sig åt juridiken, och han fick därför efter den första utbildningen i hemstaden fortsätta sina studier vid gymnasiet i Stettin, i vars matrikel han finnes antecknad som juris studiosus. C. skall redan tidigt hava ådagalagt ett för sin ålder ovanligt allvar, gärna sökt ensamheten och undvikit att deltaga i de jämnårigas lekar. Hans fallenhet låg mest åt historia ocjh matematik. Juridiken intresserade honom icke, utan hans håg riktades mot krigaryrket, vilket föranledde honom att övergiva gymnasiet för att söka. inträde i den preussiska pontonjärkåren i Berlin, där han med stor flit tillägnade sig de för yrket nödiga kunskaperna. Efter en hedrande officersexamen (1786) blev han officer vid pontonjärkåren men sökte och erhöll snart transport till artilleriet. Han förskaffade sig nu under ledning av artillerigeneralen G. F. von Tempelhoff med rastlös iver den djupgående insikt i de artilleristi-ska frågorna, som blev grunden till hans framgång. Under rådande fredliga förhållanden öppnade emellertid den preussiska tjänsten icke de befordringsmöjligheter, som den framåtsträvande C. önskade, och det är därför antagligt, att utsikterna i Sverige efter utbrottet av svensk-ryska kriget synts honom mera lockande. Därtill kom emellertid en annan omständighet. I ett till konungen av Preussen 2 mars 1790 ställt brev anhåller C. i mycket underdåniga ordalag om avsked och angiver som skäl, att han, som den äldste av tio syskon, efter faderns död hade underhållsskyldighet gentemot dessa, vilken han ej kunde fullgöra utan ökade inkomster. Nu hade emellertid en möjlighet härtill yppats genom ett »mycket rikt och fördelaktigt gifte», som han dock kunde ingå, blott om han lämnade den preussiska militärtjänsten. Han fick sitt avsked på våren 1790 och sedermera, på nyåret 1791, ett tillstånd att gå i svensk tjänst, vilket (16 jan. 1791) meddelades preussiska krigskollegiet med den egendomliga och av utvecklingen mycket korrigerade motiveringen, att »nichts an ihm verloren wird». Det av C. åberopade giftermålet hade vid tidpunkten för hans avskedsansökan redan kommit till stånd, i det att han år 1789 ingått äktenskap med Karoline Fliess, dotter till en judisk bankir i Berlin och änka efter kapten Karl von Runkel. Angående med detta giftermål förknippade omständigheter hava de svenska memoarförfattarna olika elakheter att berätta. Makan medförde emellertid i boet en avsevärd förmögenhet, vilken i framtiden flera gånger skulle sätta C. i tillfälle att av egna medel bekosta militära förändringar och förbättringar, då anslag av staten ej stodo att erhålla. Det har även uppgivits, att det var med anlitande av sin hustrus tillgångar, som C. genom kurfursten av Sachsen år 1790 lyckades förvärva tyskt adelskap. Fru von Cardells judiska börd kom emellertid sedermera att under C: s hela tjänstetid i Sverige ligga honom hindrande i vägen.

Redan 1789, innan C. definitivt lösts från sin preussiska tjänst, hade han, förmodligen omedelbart efter giftermålet, låtit uppsätta ett eget kompani vid den svenska von Hintzensternska infanteribataljonen i Pommern. Efter dennas upplösning 1791 överfördes C. till det Psilanderhielmska regementet, men hans' erfarenheter inom artillerivetenskapen förskaffade honom snart (1792) befattningen som informationskapten vid den i Stralsund förlagda svenska artilleribataljonen. Enligt, samstämmiga uppgifter var svenska artilleriet vid denna tid mycket föråldrat. Pjäserna hade en orimlig vikt, som hindrade deras snabba insättande i strid, och även organisation och utbildning lämnade mycket övrigt att önska. Kunnig, entusiastisk och självsäker, tvekade C. nu ej att, trots sin ungdom och färska fullmakt, gripa in för en reformation av vapenslaget..I stort sett hade C. rätt, men hans ivriga kampanj stötte några av de i gamla former stelnade förmännen för huvudet. Genom en viss framfusighet kom han även att redan från början ådraga sig bittra fiender, och det fordrades i fortsättningen all hans järnvilja och begär att komma fram, för att hans enastående förmåga skulle få göra sig fullt gällande. Ett gott stöd hade C. dock vid denna tid i dåvarande chefen för artilleriet general Bror Cederström, vilken insåg hans duglighet och utan vars gynnande inflytande han knappast torde hava nått den framgång, som nu blev honom beskärd. Ett exempel på de personliga obehag, för vilka C. utsattes, utgör den av flera memoarförfattare omtalade episoden, när fru von Cardell skulle presenteras vid hovet men ingen av hovets damer ville åtaga sig presentationen.

C. hade i Preussen lärt känna det ridande artilleri, som först uppsatts av kurfursten Fredrik Vilhelm och som sedan återupplivats av Fredrik II. Han tog nu till sin uppgift att skapa ett ridande artilleri i den svenska armén och utarbetade för detta ändamål 1792 en broschyr »Om artilleri till häst». Sitt förslag motiverade han med en grundlig historisk utredning om de olika tillfällen, då lätta fältkanoner kommit till användning. För att uppnå större rörlighet, snabbare eldgivning, bättre eldverkan och mindre spridning anbefallde han minskande av krutladdningen, varigenom kanonernas gods och sålunda även deras tyngd skulle kunna nedbringas, minskande av kalibern och modernare projektiler. Hans reformer sträckte sig för övrigt även till det tyngre artilleriets material och uppträdande i fält. Broschyren uppmärksammades av höga vederbörande, och C. erhöll (1 dec. 1792) i uppdrag att organisera en ridande brigad om fem stycken lätta 6-pundiga kanoner och en 8-pundig haubits samt alt såsom major föra befälet över densamma. År 1794 skedde vissa utökningar och omflyttningar inom det ridande artilleriet, föranledande bl. a. C: s förflyttning till Stockholm, där han, nu överstelöjtnant, 1796 vid storlägret å Ladugårdsgärde till allmän belåtenhet uppvisade sitt ridande batteri. Icke desto mindre förändrades, genom K. brev 20 mars 1797, av besparingsskäl de båda ridande batterier, som då funnos, till fotkompanier, hästarna såldes och pjäserna avlämnades till tyghusen. Personligen tröstades C. genom ett K. brev med försäkran, att indragningen ej' skulle tolkas som misstroende mot honom. Han fortfor också att stiga i graderna. Under de närmaste åren gjorde han tjänst vid Vendes regemente, varjämte han 1799 erhöll uppdraget att ombestycka Stralsunds fästning samt att förbättra dess artilleriförsvar. Inga framgångar kunde emellertid skingra hans grämelse över att se sin skapelsie förintad, och han lämnade ej heller någon möda ospard för att återupprätta det ridande artilleriet. Omsider anbefalldes det också, genom K. brev av 8 juni 1802, att ett batteri av den i Pommern förlagda artilleribataljonen skulle göras ridande. Allt sedan dess har det ridande artilleriet ägt bestånd i den svenska armén och varit förenat med Vendes regemente.

Under tjänstgöringen vid regementet de närmaste åren ådagalade C. fortfarande en rastlös iver. Inom alla möjliga områden grep han in och planlade samt försökte genomföra reformer. Han väjde fortfarande lika litet för motstånd, och hela hans verksamhet kom därför att stå i stridens tecken. En oförsonlig fiende förvärvade han särskilt i stabskaptenen och batterichefen K. von Gerber; stridigheterna mellan dem .'rörde, sig om;.olika detaljer i tjänsten, och då frågorna hänskötos : till ¦¦ regementschefen, överste J. Norby, blev denne intalad mot C.,;som;i.honom .förskaffade sig en ny inflytelserik fiende. Johan-af Wingård, som senare tjänstgjorde under C., berättar i sina minnen, utförlig t. om dessa, personliga fejder. Han säger sig ofta hava fått »gå:med heta ord dessa herrar emellan»; »Cardell var en utmärkt verksam manj-just sådan, som jag föreställt mig en artillerist borde vara/då Norby av mig ansågs som teoriens representant». En fråga,: som :iortfärande stod på dagordningen, gällde nya pjäser för huvuddelen av artilleriet. I den artillerikommitté, som verkade. 1802r^Ö5, • fick C. till en början icke plats. I stället insattes överste Norby däri, och dess ledande själ blev C:s landsman, vapenkamrat och-, antagonist, major K. G. Helvig. Då Gustav Adolf 1804 passerade Stralsund, fick emellertid C. tillfälle att göra framställning om:medlemskap, vilket beviljades; härjämte erhöll han i speciellt uppdrag att rapportera till konungen angående kommitténs arbete. Redari:från början uppstod nu en skarp schism mellan C. å" ena och Helvig samt ordföranden krigspresidenten Cederström å andra sidan. Tvisten slutade efter en bland kommitténs rapporter i riksarkivet bevarad skriftväxling (föredragen 18 mars 1805) med att Cederström förmådde konungen att skilja C. från kommittén, varpå han återsändes till Pommern. Bland G. M. Armfelts papper finnes en vidlyftig brevväxling mellan Armfelt och C. angående denna sak. C:s ringaktning för Helvig delades av Armfelt, vilken i Helvigs inflytande såg en orsak till desorganisation och oreda i alla befallningar rörande artilleriet. Som resultat av kommitténs arbete framkom en omorganisation av artilleriet, ett helt nytt system, som kan kallas för det Helvigska och enligt vilket det åkande artilleriet infördes vid sidan av det ridande. Detta system hade ej vunnit C: s gillande, och han skulle också framdeles, sedan han uppnått ställningen som artilleriets högste chef, alldeles förändra detsamma. Det är svårt att fälla ett omdöme i denna strid mellan de båda skickliga artilleristerna. Även Helvig var obestridligen en mycket framstående man, men genom den seger, C. till sist visste att förskaffa sina idéer, vunno dessa i varje fall mera bestående betydelse för vårt artilleri.

Vid pommerska krigets utbrott ryckte C. i fält som chef för den ridande artilleribrigaden och avancerade, då överste Norby 2 febr. 1807 stupade vid en rekognoscering utanför Stralsund, till regementschef (7 mars). I elden kom han på allvar 1807, då han under Armfelt deltog i Pommerns försvar mot fransmännen under marskalk Mortier. Djärvhet och hänsynslöshet utmärkte C. i den aktiva tjänsten och ledde honom vid flera tillfällen till lyckade bragder, bland dem attacken mot Pappenhagen 10 febr. 1807, men förorsakade också misslyckanden och stora förluster. Särskilt gäller detta om »Cardellska utfallet», en stormning, som .C, egentligen utan order, medan den svenska armén låg innesluten i Stralsund, företog mot en redutt utanför Knieperfront 14 mars. Enär de till uppdraget närmast avsedda cheferna voro sjuka, hade C. utsänts för att med en styrka av cirka 1,000 man ur olika vapen, däribland Älvsborgs infanteribataljon, utföra en rekognoscering som förberedelse för en kommande stormning. Men C. »rekognoscerade» på så vis, att han satte sig i spetsen för Älvsborgs bataljon och utan vidare stormade upp för den väl försvarade redutten. Trots en mördande eld nådde de anfallande över utanverken ända in i graven till bröstvärnet men kunde ej taga sig upp för den av regn slippriga vallen. Alla halkade ned i graven igen, och av bataljonen lyckades endast spillror rädda sig tillbaka. Hela denna affär väckte såsom onödigt offrande av soldater ett allmänt ogillande, men Armfelt skrev dock i sin rapport till konungen: »Affären av den 14, ehuru misslyckad, ehuru på flera goda skäl klanderbar, har likväl givit fienden måttet på den svenska tapperheten och krigslydnaden. De erkänna allmänt, att de aldrig sett något dylikt.» Vid utfallet ur Stralsund 1 apr. anförde C. den ena avdelningen, och då Armfelt följde efter Mortier, som återkallats för att deltaga i Kolbergs belägring, var det C, som, genom att med en handfull folk i båtar taga sig över Peene, lyckades bringa staden Anklam i svenskarnas händer. Från Anklam fortsatte C. till Uckermunde och posterades de följande dagarna som befälhavare för arméns vänstra flygel mellan Uckermiinde och Pasewalk. Den 16' apr. framryckte fransmännen samtidigt mot svenskarnas båda flyglar, med den påföljd, att C: s reträtt blev avskuren. Några kanonslupar under kapten F. K. Rosvvalls befäl borde kunnat, taga trupperna ombord, och C. hade även förlitat sig på detta, men sluparna voro ej i ordning, och innan embarkering hunnit ske, voro fransmännen framme. C. lyckades endast med en mindre del av styrkan rädda sig i båtar över till Usedom, medan 700 man med 300 hästar och 10 kanoner till-fångatogos i Uckermunde (17 apr.), en olycka, som föranledde hela arméns reträtt. L. von Engeström skriver i »Minnen och anteckningar», att C. genom en särskild officer skulle fått order om anslutning till högra flygeln men ej åtlytt densamma; denna order kom emellertid först, sedan C. redan anträtt återmarschen mot Ucker- munde. Försenade dispositioner från överbefälhavarens sida i fråga om samverkan mellan flyglarna torde sålunda varit grundorsaken till motgången, och Roswall delade säkerligen med C. det ansvar, som vilar på underbefälhavarna.

Efter Pommerns utrymning 1807 blev C: s tjänstgöring förlagd till Sverige, där han till en början reorganiserade sitt regemente och särskilt dess ridande batterier. När kriget följande år nådde våra gränser och under hela finska kriget var C. tilldelad den södra armén som chef för artilleribrigaden och fick därunder, lika litet som armén i övrigt, tillfälle att utföra några krigiska bedrifter. Det var säkerligen icke till fördel för C: s. ställning under denna tid, att hans antagonist Helvig 1807 blivit generalfälttygmästare och chef för hela artilleriet. Men efter statsvälvningen i mars 1809 hugnades han med svenskt adelsskap, och så småningom skedde också en omvärdering inom det artilleristiska området. General Helvig blev sålunda, särskilt efter Karl Johans ankomst, tillbaka-trängd, och till generalinspektör för artilleriet utnämndes generab major de Suremain, vilket förtröt Helvig så, att han avgick och lämnade landet. Nu stod C. såsom den ende kvarvarande verkliga kapaciteten inom området. Hade fredliga förhållanden blivit rådande, hade måhända hans tvister och schismer med både underlydande och överordnade samt hans obehärskade sätt kunnat försvåra om än ej hindra tillväxten av hans inflytande, men kriget lämnade honom snart tillfälle till sådan utmärkelse, att hans plats som artilleriets främste blev obestridd.

När Karl Johan år 1813 övergick till Tyskland, erhöll C. befälet över det utom fördelningsförband stående »reservartilleriet», som bestod av två batterier ur Svea och ett ridande batteri ur Vendes artilleriregemente. Under slaget vid Gross-Beeren hölls denna kår liksom den svenska armén i övrigt till en början tillbaka, men då fienden syntes vilja överflygla preussarnas högra flygel, befallde Karl Johan — enligt C: s egen version på hans initiativ — att C. med det ridande batteriet och med två bataljoner jägare som be? täckning skulle beskjuta fienden i vänstra flanken. Fransmännen hade här sexton pjäser och tiraljörer i luckorna mellan kanonerna. C: s attack gick framåt med batteriet i linje »i starkaste farb). I äventyrlig närhet av fienden bröstade han av, 500—600 meter framför de till betäckning avsedda jägarbataljonerna, och hejdade genom eh livlig eldgivning fiendens framryckning, varefter han återvände i skydd av egna trupper. C:s insats möjliggjorde en framryckning från preussarnas sida, som ledde till att fransmännen tillbakaslogös och att en del av dem togs till fånga. Även i slaget vid Dennewitz (6 sept.) gjorde C. en insats av betydelse för slagets-utgång. Det ridande batteriet hade enligt den tillfälliga indelningen skilts från reservartilleriet i övrigt och'.befann sig redan invecklat i strid på nordarméns högra flygel, då de'båda återstående batterierna fingo order att framrycka till understöd. Det ena batteriet, som var 12-pundigt, kunde ej följa, men det andra, 6-pundiga, ryckte under C: s befäl trots stark beskjutning fram i höjd med det ridande batteriet och öppnade eld med den påföljd, att det fientliga artilleriet inom kort blev nedtystat. När fienden retirerade, framryckte de båda svenska batterierna successivt och tvingade honom att fortsätta återtåget, vilket urartade till flykt. Till belöning utnämndes C. (10 sept.) till generalmajor. Slaget vid Leipzig (18 okt.) gav honom ett nytt tillfälle att göra sitt artilleri gällande. Franska gardet hade, åtföljt av 40 artilleripjäser, häftigt anfallit den ryska divisionen 'S:t Priest och, oaktat ett.tappert motstånd, åter intagit byn Schön-feld samt hotade den ryske. generalen Langerons kår, som understödde nyssnämnda division. C. erhöll då order att framrycka till understöd med svenska reservartilleriet. För att fullgöra sin uppgift måste han gå över Parthefloden. Han hade emellertid upptäckt ett vadställe, som låg mycket närmare än den bro, han eljes måst använda, och nådde därför med det ridande batteriet oväntat tidigt kåren S:t Priest. De två övriga batterierna framkommo också mycket hastigt. Hela reservartilleriet insattes nu i striden, det hejdade fransmännens anfall och framryckte och avbröstade på nytt två gånger, tills fiendens eld tystnade och mörkret föll på. Efter slaget fick C. Karl Johans tillstånd att utvälja tolv av de vackraste erövrade franska pjäserna. Bytet hemsändes till Kristianstad, där dessa kanoner sedermera användes i all exercis av Vendes första ridande batteri till år 1833. Ehuru C. även efter slaget vid Leipzig följde den svenska armén till Holstein och Belgien, fick han ej tillfälle att taga någon verksammare del i krigföringen. Liknande blev förhållandet under norska fälttåget 1814, även om han därunder skall hava givit nya prov på sin rådighet och skicklighet.

C:s lycka var nu gjord. Höga svenska, ryska och preussiska ordensutmärkelser vittnade om att hans insats uppskattades, och efter att en tid ha tjänstgjort som generaladjutant för artilleriet blev han vid Suremain's hemresa till Frankrike dennes efterträdare som generalfälttygmästare och chef för vapnet (jan. 1816). Intet hindrade honom längre att realisera sina idéer. Han gynnades i sitt arbete av Karl Johans förtroende och rönte genom fortsatta utmärkelser, däribland friherreskap (1818) och generallöjtnantsvärdigheten (1820), erkännanden för sina insatser. Redan 1 dec. 1815 hade konungen godkänt en av C. utarbetad plan, som blev grundvalen för 1816 års organisation av artilleriet. Enligt densamma fick vapnet en fast uppdelning i lätt och tungt eller fältartilleri samt belägrings- och fästningsartilleri. Inom de olika grupperna uppsattes batterier av olika styrka och med olika pjäser. I organisationsplanen ingick även nya föreskrifter rörande utrustning och övningar samt mobilisering. Ny exercisinstruktion antogs 1817, kanoninstruktion 1816. Enligt den senare skulle de Helvigska pjäserna ersättas av lättare typer, men ombeväpningen blev i verkligheten genomförd blott för de ridande batterierna, i övrigt behöllos de gamla pjäserna i huvudsak. En kommitté blev vidare 1817 tillsatt för att utreda frågan om förbättrad kruttillverkning inom landet. Det gamla styckgjuteriet vid Marieberg utvidgades och sattes i stånd att gjuta såväl lättare som tyngre pjäser. Även verkstäder för gevärsreparationer förlades till Marieberg, och' C. uppmärksammade jämväl arméns gevärsfråga.

Medan C. sålunda fick truppens artilleristiska organisation ordnad, hade han under tiden ägnat sig åt tillgodoseendet även av officerarnas utbildning i vapnets teori. Ett K. brev av 4 apr. 1815 gav honom rätt att »utan inskränkning av någon preliminär föreskrift, efter övertygelse om vad som fullkomligen befrämjar artillerivapnets nytta, i hela sin vidd föreslå plan för artilleriets läroverk och exercis, med allt vad därtill hörer.» Resultatet blev det nyskapade artilleriläroverket på Marieberg, vilket 24 febr. 1818 organiserades i enlighet med C:s förslag och för vilket han till sin död förblev högste styresman. Dess verksamhet började 1 okt. 1818. I juni 1821 införde C. slutligen en ny organisation för tygstaten, vilken åtgärd blev hans sista ingrepp till omgestaltningen av det vapen, han ägnat sitt verksamma livs alla: krafter.

Vid tillträdet till chefskapet för artilleriet var C. blott 52 år gammal, men endast i fem år fick han dock utöva detta befäl, innan hans krafter brötos. Mitt under arbetet för nya organisationsförändringar, under en allt fortfarande rastlös verksamhet kommo sjukdomar och avbröto densamma på sommaren 1821, och på morgonen 17 sept. 1821 avled C, lämnande efter sig ett svårfyllt tomrum inom sitt vapen. Han jordfästes 27 sept. å Ladugårdslands kyrkogård under högtidliga former; generalmajor G. V. af Tibell höll därvid griftetalet och krossade vapenskölden för den von Cardellska ätten. Över graven restes ett ståtligt monument med inskriften: »Här stoftet, i hävden minnet av Karl von Cardell. Djup var hans insikt i krigarens vetenskap. Med hjältens mod utförde han dess värv.»

C. ansågs allmänt som en »demonisk» natur. Många beundrade honom, flera hatade honom. Ingen, med vilken han kom. i beröring, stod likgiltig för honom. Landshövdingen Gustaf Wathier Hamilton skriver i sina anteckningar, att han var »hård ända till grymhet, utan känslor för annat än sitt yrke; hatad av sina underhavande likså mycket som han var fruktad av sina fiender, lämnade han ett minne, som ej var utan fläckar, fastän det var lysande i våra krigsbragder». Ett av J. af .Wingårds omdömen är förut angivet. Själv gav sig C. en karakteristik vid ett samtal med Wingård: »Ni känner, att jag varken skyr eld eller vatten, kör rakt fram över stockar och stenar, samt människor med, om de stå mig i vägen.» Eftervärlden står vid värdesättandet av C:s insats friare än samtiden gentemot de personliga slitningar, i vilka han säkerligen ej var utan skuld. Den har också tillerkänt honom en hedersplats bland vår armés främste. Inom det svenska artilleriet, vars mest lysande namn han torde vara, lever än i dag traditionen från hans dagar. Där är ock hans namn aktat och ärat.

Författare

Lenn Jacobson.

Arkivuppgifter

Riksarkivet äger, utom C: s memorial och skrivelser i tjänsten, brev från honom till L. Rosenhane, G. Löwenhielm, B. Kr. Qviding, G. Fr. Wirsén och G. M. Armfelt. I K. biblioteket förvaras brev från C. till A. N. Edelcrantz samt en del från honom härrörande papper samt i Finlands statsarkiv brev till G. M. Armfelt.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Om artilleri till häst. 1*. Greifswald 1793. (4), 48 s.

Källor och litteratur

Källor: Mil. meritlistor och meritfört., krigsexpeditionens diarier, bio-graphica samt artillerikommitténs skr. till K. M:t 13 mars 1805, allt i RA; tjänsteförteckn., krigsarkivet; brev från C, KB; memorial och instruktioner i artillerimuseum. — Bref af... Carl von Cardell till Carl Gustaf af Leopold 6 juni 1818 (Handl. ur v. Brinkman'ska archivet på TrolJe-Ljungby, 2, 1865, s. 334—335); L. von Engeström, Minnen och anteckningar, 2 (1876); G. W. Hamilton, Anteckningar från Karl Johanstiden, utg. af G. Carlquist (1921); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 5 (1923); Ch. I. B. de Suremain, Sverige på franska republikens och kejsardömets tid (1902); J. af Wingård, Minnen af händelser och förhållanden under en lång lifstid, 1—12 (1846—50). —¦ Eug. Cederström, Carl von Cardell. Ett hundraårsminne (Arte et marte, 1913); G. O. Lagerbring. Åminnelse-tal öfver general-lieutenanten ... frih. Carl von Cardell (Tal hållne i KrVA 12 nov. 1821, 1821); Minnesskrift med anlcdn. av K. högre artilleriläroverkets ... etthundraåriga tillvaro (1918); Fr. Muller, Karl Friedrich von Cardell, ein Demminer (1908); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. av Generalstabens krigshist. avd., 7 (1919); Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 3 (1894); G. W. af Tibell, Tal öfver general-lieutenanten .. . frih. herr Carl von Cardell, då dess sköldemärke krossades d. 27 sept. 1821 (1821); [L. G. T.] Tfidander], Karl von Cardell. Teckning af hans lif och verksamhet (1877); L. Tingsten, Huvuddragen av Sveriges krig och yttre politik aug. 1813—jan. 1814 (1924); Wendes regemente 1813. Min- nesskrift utg. af officerskåren (1913).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Friedrich Cardell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16360
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Friedrich Cardell, urn:sbl:16360, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-20.