Johan Carlberg

Född:1638-09-22 – Karlstads domkyrkoförsamling, Värmlands län
Död:1701-07-15 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län (på Burgården)

Biskop


Band 07 (1927), sida 356.

Meriter

2. Johan Carlberg, den föregåendes son, f. 22 sept. 1638 i Karlstad, d. 15 juli 1701 å Burgården i Göteborg. Genomgick Karlstads skola; student i Uppsala febr. 1655; disp. 31 maj 1662 (Præsentem de actu et potestate materiam... Johannes Carlbergh proponit; pres. 01. Unonius Gavelius); prästvigd 1662; reste i Holland, England och Tyskland aug. 1662—1678; fil. magister i Leipzig; 1665; disp. i Giessen sept. 1677 (Disputatio theologica inauguralis de perfectione scripturse materiali et finali; pres. K. Rudrauffius); teol. doktor i Giessen 1677. Domprost i Göteborg och kyrkoherde i Göteborgs svenska församling och Fässberg 30 apr. 1679; kontraktsprost i domprosteriet; överhovpredikant hos drottning Ulrika Eleonora 1687; biskop i Göteborg 21 maj 1689 (installerad i Uppsala 26 dec. 1689); erhöll genom K. brev 7 dec. 1689 vissa skatteförmåner å sin gård Burgården i Göteborg; kallad att deltaga i granskningen av den nya psalmboken 25 maj 1695 och av bibelkommissionens arbete 31 okt. 1695; bevistade riksdagen 1697.

Gift 25 aug. 1680 med Elisabet Agnes Stroh(in), f. 11 sept. 1660 i Giessen, d. 5 maj 1717, dotter till majoren och tygmästaren vid artilleriet i Hessen-Darmstadt Johan Eberhard Stroh.

Biografi

Johan Börgesson sparade icke på sina rikedomar, då det gällde att bereda sina söner en vårdad uppfostran. C. kunde också ostörd av ekonomiska bekymmer bedriva sina långvariga studier inom-och utomlands, ehuru fadern begripligt nog, sedan sonen mer än tio år vistats i utlandet, tyckte tiden vara inne, att han bleve »till något bröd och näring förhjulpen». Först sedan han nått »sina studiers föreställ te mål» och vunnit teol. doktorsgraden vid Giessens universitet 1677, återvände han hem och kallades inom kort till en förnämligare kyrklig post. Omständigheterna därvid voro ganska egendomliga. I Göteborg hade domprostbefattningen blivit ledig genom D. L. Wallerius' utnämning till biskop 1678, och då den först (23 febr. 1678) utnämnde efterträdaren, hovpredikanten M. Iser, innan hän tillträtt befattningen, fick utbyta den mot kyrkoherdebeställningen i Maria Magdalena i Stockholm, erhöll dennes broder lektorn i Karlstad Joh. Iser fullmakt å domprostämbetel 7 aug. s. å. Men härmed läto sig magistraten och borgerskapet i Göteborg icke nöja, utan begärde, att församlingen, i enlighet med sina privilegier skulle få åtnjuta »sitt fria val och just prassentandi». Det befogade häri erkändes av Karl XI, som 20 febr. 1679 resolverade, att »församlingen skulle hava fritt sig en kyrkoherde utvälja, som sedan med vår fullmakt skall bliva auktoriserad», och att således Iser »ej kunde komma att åtnjuta den nåd», som blivit honom »destinerad», utan skulle hugnas på annat sätt. Det var C, som erhöll församlingens kallelse och därefter K. fullmakt på ämbetet, i vilket han installerades Mikaelsmässodagen 1679; det synes varit faderns gamla förbindelser i Göteborg, som först riktat uppmärksamheten på honom, men han hade också redan nu gjort sig personligen känd för fromhet, lärdom och talarebegåvning.

Såvitt man kan döma av yttranden i hans brev och skrivelser (några predikningar av honom finnas veterligen icke i behåll) och av hans verksamhet i det hela, hade han en stark åder av mystik, och det finns hos honom drag, som påminna om den tidigare, spenerskt färgade pietismen; i renlärighet brast han icke, men den hetsiga kontroversteologien och polemiken hade i honom ingen vän — måhända var det därför han en gång senare av en orolig prästman »blev utskälld för en Calvin». Med hans fromhetstyp sammanhängde också hans varma intresse för ungdomens religiösa fostran. Då de två ordinarie prästerna i Göteborgs svenska församling, domprosten och komministern, »för den trägna uppvaktnings skull vid församlingen med predikningar, bönestunder och sockenbud ej så hinte, som de gärna ville, till gagns informera ungdomen uti sina kristendomsstycken», genomdrev han 1682, att en särskild prästman (kateket) anställdes för denna uppgift och avlönades med fyra kollekter årligen i alla stadens kyrkor. Som predikant vann C. snart rykte, och detta föranlät drottning Ulrika Eleonora att kalla honom till hovet att predika och därefter utnämna honom till sin överhovpredikant. C. lär ha avböjt denna nåd med orden: »En Johannes (hans dopnamn) tjänar icke väl till att predika i kungligt hov»; men han avväpnades genom drottningens replik: »Johannes tjänar mycket väl här, ty här är varken Herodes eller Herodias.» På dagen åtta år efter sin installation, Mikaelsmässodagen 1687, höll C. sin avskedspredikan i Göteborgs domkyrka. Som själasörjare vann han sin drottnings oinskränkta förtroende, och han anlitades av henne även som mellanhand vid den finkänsliga välgörenhet, hon utövade. Det stod i överensstämmelse med drottningens hela läggning och hennes undvikande av all inblandning i statssaker, att hon förbjöd sina präster att »på något sätt röra konungens gärningar eller regementssaker, som dem icke anginge och lände ingen till uppbyggelse». Dock skall hon (enligt en berättelse, först återgiven i Stockholmsposten 1779) i sin strävan att lindra de lidanden, reduktionen förorsakade, en gång sökt påverka sin gemål genom C. Konungen kände sig angripen i en predikan av honom och förebrådde honom med orden: »I prediken uppror i mina undersåtars hjärtan». Men då C. lugnt genmälte: »Nej, E. M:t, vare långt ifrån mig sådant, men mitt ändamål har varit att predika uppror i E. K. M:ts hjärta», utbrast konungen: »Den präst, som predikar uppror i ett hårt och syndigt hjärta, han predikar som en rätt präsfoj, tryckte hans hand och tackade honom.

Blott två år varade C:s tjänstgöring vid hovet. Den 21 febr. 1689 avled biskop Wallerius i Göteborg; vid det följande valet inom stiftet sattes C. med 51 röster i första rummet och hans utnämning till biskop följde 21 maj, motiverad i den K. fullmakten med att han »icke allenast de flesta röster i stiftet vunnit, utan ock genom sin grundliga lärdom, upplysta förstånd, berömliga och exemplariska leverne samt vid predikoämbetet både här och i Göteborg ertedda iver och mödosamma arbete haver gjort sig denna och annan vår kungliga nåd väl värdig och förtjänt». Drottningen överlämnade till honom med egen hand fullmakten och gav uttryck åt sin uppskattning och saknad med orden: »Vi lyckönska eder, ehuru vi gärna åstundat eder i vår tjänst längre tid. Vi sakne eder som en rättskaffens tiänare. Gud belöne eder därför.» Hon hugnade honom också vid hans avskedsuppvaktning med dyrbara minnesgåvor.

Den ädla drottningens personlighet gjorde på C. ett outplånligt intryck, och underrättelsen om hennes död 26 juli 1693 grep honom djupt. Åt sitt deltagande i konungens »hjärtfrätande sorg» gav han ett rörande uttryck. »Medan lineamenterna av en så oförliklig drottnings ogemena kristliga beskaffenhet än uti friskt minne voro», avfattade han och tillställde konungen ett »äreminne», i vilket lian sökte »avskildra och med levande färger avmåla dess invärtes oför-liklige förträfflighet, lämnandes androm den utvärtes skapnaden att eftermåla». Han visste väl, att därvid »sorgen mer än konsten penseln förde», och att »den ofullkomliga avmålningen helt obekväm var originalets oförlikliga förträfflighet att föreställa»; och han åstundade heller ingenting annat än att skänka tröst åt sin konungs »sorgbundna hjärta» och av honom vinna »ett sådant milt omdöme: Andra måga säga om vår underdånigste och trognaste tjänare Carlberg vad de vilja., han menar ändock rätt hjärtligen väl, fastän han allom till behag icke så just allt träffa kan». Yttrandet är typiskt för den naivt trohjärtade och mitt i all undersåtligheten förtroliga tonen i C: s skrivelser till den enväldige konungen. Från dennes sida var han också föremål för en förtroendefull gunst, varpå många bevis gåvos. Så förlänade honom Karl XI efter biskopsutnämningen en gård strax utanför Göteborg, där han upprepade gånger gästade honom. Vid jubelfesten i Uppsala 1693 kallades han av konungen att mottaga teol. doktorsvärdigheten — dock med förbehållet: »såframt I icke på någon utländsk akademi gradum allaredan antagit haven». I sitt svar erinrade C. om att han »uti Giessen presestanda presterat och gradum doctpris antagit, och detta utgjorde ett hinder för honom att denna gång bliva »delaktig av E. K. M:ts högstbeprisliga nådesstrålar». Och han tillade med en egendomlig förening av ödmjukhet och självkänsla: »Varandes alltsedan E. K. M:t dess underdånigste tjänare med episkopatet i Göteborg allernådigst benådat, för mig ingen promotion i detta livet mer övrig än som att promoveras till en oförgänglig krona uti den himmelske akademien, den jag med andra Guds barn genom tron uti hoppet avbidar.»

Som biskop ägnade sig C. nitiskt åt sina ämbetsuppgifter, ehuru hans styrka icke låg på det administrativa och organisatoriska området. Prästmöten höll han 1693, 1694, 1698 och 1700. Så länge hans hälsa medgav visiterade han flitigt. På hans bedrivande blevo pastoraten i Norrviken i Bohuslän, som sedan 1658 hört till Karlstads superintendentia, 1693 lagda till Göteborgs stift, och redan samma år begav han sig på visitationsresa dit. En huvuduppgift, som var honom ålagd vid stiftsförvaltningen, var att »hålla uniformiteten vid makt och utrota hos gemene man det danska hjärtelaget», och detta mål sökte han vinna utan något bryskt tillvägagångssätt. Visserligen medgav han det befogade i att förse församlingarna i de nyförvärvade landskapen med »svenska infödde rede-lige prästmän och svenska boklärde klockare», men han sökte — i regeln med framgång — förbehålla dessa tjänster åt stiftets egna söner och framhöll för konungen, hurusom »Göteborgs stift är litet emot de många, som här i stiftet genom studier söka sin uppkomst». På det hela försiggick också försvenskningsarbetet inom stiftet utan upprörande strider, och en tilldragelse som den i Hjär-tum 30 apr. 1693, då bönderna med våld sökte hindra den utnämnde kyrkoherdens installation, är tämligen enastående. C: s goda hjärta förledde honom emellertid att i befordringsmålen väl mycket skatta åt »konserveringsprincipen», och han ådrog sig härför t. o.m. 1691 en tillrättavisning av konungen, som fann det betänkligt »att giva försäkring om succession på gäll anten för det man skall få dottern väl gift, medan fadern ännu lever, eller för någon annan husets konservation, varandes tids nog tänka på den som skall succedera, enär den förre är död bleven, och oanständigt att man förut binder händerna genom sådana försäkringar». Vid ämbetsförseelser av präster sökte C. i det. längsta bestraffa och ställa till rätta genom »verbal korrektion» och tillgrep ogärna stränga åtgärder; men han undgick därför icke heller beskyllningar för slapphet i sin ämbetsförvaltning.

För det karolinska enväldets kyrkliga organisations- och lagstiftningsarbete blev C. icke anlitad — det var blott till den slutliga granskningen av psalmboken och av bibelkommissionens arbete, han 1695 kallades — men det blev hans uppgift att inom sitt stift genomföra och tillämpa den fastställda ordningen. Det var sålunda under C. Göteborgs domkapitel fick sin för framtiden bestående sammansättning, men detta skedde icke utan en häftig och uppseendeväckande strid. Utvecklingen i de gamla stiftstäderna från prelatkapitel till lärarekapitel fick sin sanktion genom 1687 års förordning om rättegång i domkapitlen, där gymnasielektorernas ställning som assessorer i domkapitlen fastslås. Även i det nya Göteborgsstiftet hade efter gymnasiets upprättande samtliga lektorer till en tid varit bisittare i konsistoriet. Emellertid hade senare (ovisst när) de båda pastorerna vid tyska kyrkan fått säte där (den formliga förordningen därom utfärdades först 1719) och i stället hade, medan Wallerius var biskop, lektorerna med undantag av de två teologerna »för visse och onämnde orsakers skull utur consistorio sig god-villeligen absenterat», utan att något godkännande härav från K. M: ts sida ägt rum. C. hade alltifrån sitt ämbetstilltrÄde önskat återinkalla lektorerna, vilkas biträde han ansåg behövligt; uppenbarligen var icke heller förhållandet det bästa mellan honom och de tyska kyrkoherdarna J. O. Burchard och M. Hermann, vilka uppträdde så anspråksfullt och aggressivt mot biskopen, att denne i längden fann det olidligt, »att hans ostrafflighet uti ämbetet skall dependera av en del passionerade mäns omdöme». Frågan togs äntligen upp till avgörande 6 juli 1694 efter en direkt framställning från lektorerna, som nu kunde stödja sig på lagens uttryckliga bestämmelser. Det blev en hetsig debatt i domkapitlet, varunder de båda tyskarna anförde, att kapitelledamöterna skulle bli för många, att unga ogifta lektorer svårligen borde yttra sig i matrimonialibus, att de bättre kunde använda tiden på sitt ämbete etc. Av biskopen framhölls, att de tyska pastorerna icke borde nära »syndig passion mot infödde svenske män» och att »många svenska ögon se väl så mycket och utan tvivel mer än två pastorum germanicorum ögon» m. m. Slutet blev, att domkapitlet med biskopens utslagsröst resolverade, att lektorerna skulle inträda i domkapitlet och avlägga konsistorialeden. Det skedde omedelbart, varvid C. till dem höll ett Eörmaningstal: han önskade icke, att de skulle vara några »jaherrar — dock masten I ingalunda opiniatrera — och vakten eder för allting för myteri». De tyska kyrkoherdarna gåvo sig icke till tåls härmed, utan överklagade resolutionen och avgåvo »en vrångvis berättelse» till K. M:t, som det ej var svårt för C. att bemöta och som ej heller ledde till något resultat. Striderna inom domkapitlet voro emellertid ej slut härmed, och C: s känsliga sinne led av dem.

Under sina sista år besvärades C. av ohälsa; redan 1693 klagade han över att han blivit »mycket tunger av sig och med stora och svåra flusser besynnerligen höstetiden bekajader», och detta var orsaken till att han då icke kunde infinna sig vid riksdaglen och närvara vid Ulrika Eleonoras begravning. Karl XI: s begravning och Karl XII:s kröning 1697 bevistade han däremot. Vid prästmötet 1700 kände han sig stå inför slutet av sitt liv och tog då avsked av de församlade. Den 15 juli 1701 avled han. Hans begravning försiggick, enligt hans föreskrift, utan all ståt och i all stillhet i Örgryte kyrka. Han skiljer sig betydligt från den karolinska tidens allmänna biskopstyp med dess starkt framträdande ämbetsmannaprägel. Men i hängivenhet för konung och rike gav han de andra icke efter. Hans tankar gingo också under den sista sjukdomstiden till konungen; och i sin sista skrivelse till Karl XII hade han »av ett allerunderdånigst och andäktigt hjärta» önskat, »att den store Guden välsigna, täcktes E. K. M:ts rättmätiga vapen och dess höga kungliga person beskydda och segersam göra emot alla påtvungna trolösa fiender».

Författare

Rurik Holm.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Prasentem de actu et potestate materiam.. . Johannes Carlbergh... proponit. Upps. [1660]. 4: o 4 bl. (Diss., praes. 01. Unonius [Gavelius], auth. & resp. C; ventilerad 1662.) — De perfectione scripturae materiali et finali. Giessen 1677. 4: o (1), 36, (2) s. (Diss., prass. K. Rudraulfius.)

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., biographica, acta ecélesiastica och Göteborgs domkapitels skrivelser till K. M:t, allt i RA; Göteborgs domkapitels handlingar och Göteborgs stifts sockenarkiv, Göteborgs landsarkiv. — Götheborgska magasinet, 1759, N:o 40; Stockholms posten, 1779, N:o 286; Handl. til kon. Carl XI: tes historia, utg. af S. Lcenbom, 4 (1765); Uppsala universitets matrikel, 1 (1900—11). — A. Backström, Carlbergsalbumet (1638—1732) (Personhist. tidskr., 1920); S. P. Bexell & J. G. Bexell, Götheborgs stifts historia och herdaminne (1835); E. Fernow, Beskrifning öfwer Wärmeland (1773—79); Karl XI: s Almanacksantcckningar, utg. av S. Hildebrand (.1918); C. W. Skarstedt, Göteborgs stifts herdaminne (1885); A. Westén, Sv. kongl. hof-clericiets historia, 2 (1801).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Carlberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16384, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2020-02-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16384
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Carlberg, urn:sbl:16384, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2020-02-26.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se