Carl Gustaf Vilhelm Carleman

Född:1821-09-05 – Malmö Sankt Petri församling, Skåne län
Död:1911-08-15 – Nacka församling, Stockholms län (I Saltsjö-Järla)

Målare, Fotograf, Hovrättsauskultant


Band 07 (1927), sida 383.

Meriter

Carleman, Carl Gustaf Vilhelm, tidigare Carlsson, f. 5 sept. 1821 i S: t Petri församling i Malmö, d. 15 aug. 1911 å Saltsjö-Järla i Nacka församling. Föräldrar: kornetten, sedermera majoren friherre Karl Gustav Wrangel von Brehmer och kammarjungfrun Anna Sofia Bobeck. Elev vid lärdomsskolan i Malmö; student i Lund 16 okt. 1838; avlade kameralexamen 1845 (inskriveri 31 mars) och examen till rikets rättegångsverk 9 juni 1845; elev vid antikskolan i Konstakademien 1845 och i modellskolan 1847— vt. 1853; studerade därefter målarkonsten i Düsseldorf 1853—54. Auskultant i hovrätten över Skåne och Blekinge 13 juni 1845; e. o. kanslist i kammarkollegiet 19 dec. 1845, i fångvårdsstyrelsen 2 juli 1846—1885 (innehade åtskilliga småförordnanden därstädes under åren 1849—55) samt i statskontoret 10 sept. 1846; innehade fotografisk ateljé i Stockholm 1854—64; idkade därjämte artistverksamhet i Stockholm; en av stiftarna av Konstnärsklubben okt. 1856 (klubbmästare 1878—82, ordförande 1882—86, v. ordförande 1891—92); auskultant i Göta hovrätt 27 okt. 1858; mönsterskrivare vid Svea livgarde 25 maj 1868—30 juni 1877; en av stiftarna av Sven- ska fotografi-amatörföreningen (sedermera Fotografiska föreningen) i Stockholm maj 1888 och dess ordförande 1888—89; ledamot av Svenska konstnärernas förening 1890. Innehade medaljen Litteris et artibus och konstnärsklubbens hedersmedalj samt utländska hederstecken.

Gift 15 okt. 1865—4 sept. 1888 med Emeli Maria Sofia Carlström, f. 23 apr. 1848, d. 7 juli 1926, dotter till musikern Gustav Carlström.

Biografi

G. hörde till dem, som tidigt med hänförelse mötte den nyuppfunna fotografikonsten och ägnade ett hängivet arbete, åt att söka föra den framåt. Redan under studietiden i Lund och början av sin ämbetsmannabana i Stockholm kom han i livlig kontakt med fotografien. Egna fotografiska experiment började hän 1844. Av största betydelse för hans fotografiska verksamhet var, att han vid sidan av de tekniska intressena även hade starka konstnärliga böjelser. Tidiga vittnesbörd därom äro »Scener ur dagliga lifvet» (1843) och det lilla häftet »En students missöden» (1845), där C. i skäligen enkla teckningar och A. J. Afzelius i ungefär likvärdiga verser sökte giva en humoristisk-satirisk sedesikildring från Lund. Om Lundaåren erinrar även en tavla föreställande »Lilla torget i Lund», som funnits i Kr. Eichhorns samlingar. Efter avlagda juri- diska examina sökte G. sin utkomst vid verken i Stockholm men blev samtidigt (1845) elev vid Konstakademien och fortsatte sedermera sin utbildning i Düsseldorf, dit han kom i början av 1850-talet, då den svenska invasionen just tagit sin början- Varken de dukar med genrebilder och fornnordiska motiv, som han målade under studietiden vid akademien, där han började utställa 1848 (Tiggerska med sitt barn, Gosse som skriver, Ridande gosse, utställda 1848, osv., Skade jagande på fjällen, Hjalmar och Orvar Odd m. fl.) eller de genrebilder, han utförde i Düsseldorf (Flicka bindande blåklintskransar, Fiskarebarn i Bohuslänska skärgården, utställda 1856, m. fl.), ha kunnat skaffa honom hemortsrätt i den svenska konsthistorien, och även de landskap, han fortsatte att producera, äro nu skäligen glömda. Men hans artistiska skolning satte sedermera frukter inom den »konstnärliga» fotografiens område.

Den första praktiskt användbara fotografiska metoden offentliggjordes 1839 av fransmannen Daguerre, och sedan man redan efter ett par år lyckats nedbringa exponeringstiden, så att porträttering blev möjlig, utfördes på 1840- och 1850-talen utomordentligt vackra s. k. daguerreotypier. Även C. följde vid sina första fotografiska försök Daguerre's metod. Då daguerreotypbilderna utfördes på försilvrade kopparplåtar, kunde de emellertid endast framställas i ett enda exemplar. Trots silverplåtens vackra detaljteckning och alltigenom förnäma utseende måste därför fotograferingskonstens utveckling sökas på en annan väg. En dylik hade också samtidigt med Daguerre's uppfinning anvisats av engelsmannen Fox Talbot, vilken begagnade pappersnegativ, som kunde kopieras i önskat antal exemplar. På grund av flera svagheter — särskilt störde bildens grova korn vid smärre format — vann Talbots metod emellertid ej större spridning. I Stockholm begagnades den av J. Cohen, som dock efter några år övergav den. Även C. synes tidigt ha experimenterat efter liknande principer. Då han på våren 1853 anträdde sin studieresa till Düsseldorf, skall han nämligen redan ha uppfunnit en metod, benämnd fotokromografi, varigenom fotografier av ett och samma föremål skulle kunna utföras i 3 á 400 exemplar per dag, medan 3 ä 4 kopior dittills ansetts normalt. Såsom namnet antyder, var det även meningen att framställa bilder i »naturliga» färger. Metoden, vilken säkerligen byggde på användandet av papper för både den negativa och den positiva bildens framställande samt på kolorering, eventuellt med schabloner eller andra tekniska hjälpmedel, synes emellertid ej ha motsvarat förhoppningarna, då den senare ej omtalas. I Tyskland lärde C. i stället känna modernare former av fotografien, framför allt användningen av kollodium- negativ, vilken uppfinning offentliggjordes i England vid 1850-talets inbrott och efter att i decennier enväldigt ha behärskat foto-grafien än i dag är i allmänt bruk inom reproduktionstekniken.

Efter sin återkomst till Sverige öppnade C. 1854 fotografisk ateljé i huvudstaden, först vid Bryggaregränd 11 och senare i det s. k. Pieblska huset, Drottninggatan 65, samt slutligen vid Gustav Adolfs torg 14. Den Carlemanska ateljén stod högt i anseende. C. exploaterade först även daguerreotyp-metoden i sin yrkesmässiga verksamhet men tog tillika i alldeles särskild grad del i experimenterandet med de nya uppslag, på vilka 1850-talet var så rikt. Åtskilliga nyheter av stor vikt lancerades i Sverige av honom. Redan från början begagnade han sålunda de ovannämnda kollo-diumnegativen, vilka ungefär samtidigt infördes även av Stockholmsfotograferna Cohen och Richard. Därvid nyttjades glasplåtar, vilka begötos med joderat kollodium och1 efteråt gjordes ljuskänsliga genom badning i silvernitratlösning samt exponerades, medan de ännu voro fuktiga. I fråga, om mikroskopisk skärpa överträffade dessa våtplåtar betydligt de senare torrplåtarna och filmerna, och på grund av deras detaljrikedom kunde mycket goda kopior framställas. Vid kopieringen användes papper, varvid det s. k. albumin-papperet (med bildbärande skikt av äggvita, albumin) vann en ofantlig spridning. Även detta papper torde till vårt land ha införts av C. — Ser man ett kollodiumnegativ mot mörk bakgrund, framträder det som en positiv bild, beroende på att silverutfällningen i kollodiumskiktet är mycket ljus. Genom att övermåla kollodium-negativets baksida med svart lack eller lossa kollodiumskiktet från glaset ocli överföra det på svart vaxduk kunde man sålunda erhålla bilder, s. k. ambrotyper och panotyper, vilka liksom daguerreo-typerna plägade levereras i ram och i hög grad voro på modet under 1850-talets senare hälft och början av 1860-talet. De första ambrotyperna och' panotyperna i Sverige utfördes av C. och Cohen, men senare upprättades specialateljéer för detta fotograferingssätt. En tredje stor nyhet från 1850-talets mitt var stereoskopfotografien, som vann en utomordentlig uppskattning. Även här gick C. i spetsen, i det han redan i maj 1856 annonserade om arbeten av detta slag, på vilka sedermera J. Jæger, grundaren av ateljé Jaeger i Stockholm, specialiserade sig. Bland smärre nyheter från C:s ateljé kan nämnas, att han kolorerade sina bilder i olja eller akvarell, ett förfarande, som dock snart upptogs av hans kolleger och drevs till urartning. C. tillhör också de första fotografer, som här sysslat med landskapsfotografering och upptagning av ögonblicksbilder. Vida viktigare är emellertid, att han tidigt utförde förstoringar. Längre fram, vid Köpenhamnsutställningen 1872, visade han sålunda en Stockholmsvy med 33x22 tums bildyta, vilken var utställningens största bild. C. räknades bland de ledande krafterna vid anordnandet av den första mera betydande fotografiutställningen i Stockholm (1863) och visade även med heder prov på sin omväxlande konst vid de internationella utställningarna (London 1862, Paris 1864, Berlin 1865, Köpenhamn 1872, Wien 1873, Filadelfia 1876, Paris 1878 m. fl.).

Vid 1860-talets mitt uppstod en lågkonjunktur inom fotografyrket på grund av överdriven konkurrens med åtföljande prisfall. C. slutade därför vid denna tid upp med sin ateljé. De insatser, lian då gjort för den rena fotografien, voro" betydande men överglänsas dock vida av hans verksamhet inom den mekaniska reproduktionstekniken. Redan tidigt gjordes stora ansträngningar för att med fotografiens hjälp åstadkomma plåtar för bildtryck i stora upplagor. Till att börja med inriktade man sig därvid på framställningen av koppartrycksplåtar. Medan de första försöken att på rent fotografisk-kemisk väg åstadkomma dylika knappast nådde praktiskt utnyttjande, började man i stället söka framställa en fotografi på kopparplåtar, som skulle kunna tjäna till ledning för kopparstickaren vid graveringen. På denna tankebana var C. inne och sökte lösningen genom att behandla kopparplåten med klorgas för att så skapa ett ljuskänsligt kopparklorurskikt, på vilket bilden skulle kunna inkopieras. För dessa experiment redogjorde han i Vetenskapsakademien 1854. Samtidigt gick han emellertid i vårt land i spetsen vid utvecklandet av metoder, som skulle ersätta stickarens handarbete med fotografiskt kemiska processer. C. försökte först tillämpa dessa på litografien och utförde från 1854, med begagnande av den från fransmannen Niepce stammande asfaltmetoden, bilder, av vilka provtryck gjordes på Salmsons bekanta litografiska tryckeri. Det blev dock andra personer förunnat att föra fotolitografien till slutlig seger.

Ville man på allvar sprida bilden tillsammans med det tryckta ordet, var det framför allt nödvändigt att framställa klichéer, medelst vilka text och bild samtidigt kunde tryckas med användande av vanlig tryckfärg. Av de båda typer av högtrycksklichéer, som numera begagnas i detta syfte, fototypien och autotypien, återger den senare fotografiens tonskala med en punktskala. Idén till denna reproduktionsmetod gavs redan i fotografiens barndom av Fox Talbot, men det praktiska genomförandet mötte svårigheter, som först framemot sekelskiftet någorlunda övervunnits. Då C. upphört med sin fotografiska ateljé, ägnade hän sig åt lösningen av det antydda problemet och' lyckades 1870 nå resultat, som för sin tid voro mycket goda och delvis överträffade, vad man ännu långt fram på 1890-talet lyckades åstadkomma i vissa tidskrifter. Genom att sända klichétryck till olika utställningar och genom de förhandlingar, han öppnade i Paris för att exploatera sin metod, fästes åter uppmärksamheten på Talbots gamla uppslag, som därefter med stor framgång återupptogs av Meisenbach i München och Ives i Filadelfia m. fl. I autotypimetodens utarbetande har C. sålunda gjort en insats av internationell betydelse.

Under senare år återvände C. till den rena fotografiens problem. När magnesiumblixtljuset började vinna terräng, utsände han i marknaden en rapidblixtpatron, som på 1890-talet vann rätt stor användning och1 ännu ej helt försvunnit ur marknaden. I handeln kom också C: s så kallade universalobjektiv, vars betydelse emellertid ännu ej är utredd. Av stort intresse äro hans experiment med vätskelinser, som han kombinerade med bergkristall(kvarts-) linser. I samband med offentliggörandet av dessa undersökningar yttrade C., att man på dylika vägar kan erhålla »bilder, som utmärka sig för tydlighet och detaljrikedom, varjämte konturerna alltid äro mjuka och hava icke denna obehagliga, okonstnärliga skärpa, som icke bör vara så utpräglad, som vanligtvis är fallet i fotografiska figurer och landskap, men vilken däremot är på sin plats, då fråga är om reproduktioner och avbildningar för vetenskapligt ändamål» — ord, som äro märkliga därför, att de angiva synpunkter, som först i våra dagar vunnit full förståelse och givit upphov till de moderna softfokusobjektiven.

C. deltog i stiftandet av Fotografiska föreningen i Stockholm och blev dess förste ordförande. Han lämnade även åtskilliga uppsatser till Fotografisk tidskrift, som var det första fackorganet på området. Sina erfarenheter samlade han 1888 i en liten »Vägledning» för lekmän, som innehåller en kortfattad, ej ointressant historik men ej ansågs fullt motsvara sitt praktiska ändamål (recension i Fotografisk tidskrift). Då C. vid nära nittio års ålder avled, kunde han se tillbaka på en lång och verksam levnadsbana. Den svenska fotografien värderar i honom en av sina mångsidigaste och kunnigaste krafter. På konstnärsklubben, i vars stiftande han deltog, syntes han gärna och gjorde sig i det sällskapliga umgänget bemärkt som en god kamrat och en ganska originell personlighet. Han var på sin tid »klubbens mamma och förstyre och trivdes länge på denna post, omtyckt och värderad» (Nordensvan).

Författare

Helmer Bäckström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Scener ur dagliga lifvet. [Af C. G. Carlsson.] H. 1*. Lund 1843. 4: o 4 pl. (stentr.). — En students missöden. Lund 1845. Tv. 8: o 29 s., 12 pl. (Litografier av C. med text av A. J. Afzelius.) — Fotografi på koppar (VA Öfversigt, Årg. 11, 1854, s. 70—72). — Paris ruiner. Med 3 fotogr. gravyrer efter Carlemans system. Sthm 1871. St. 8: o 32 s., 3 pl. —Vägledning i fotografi med särskild hänsyn till de nyaste metoderna, för amatörer och nybörjare. Sthm 1888. 45 s. — Om magnesiumljuset (Fotogr. tidskr., Årg. 2, 1889, s. 6—10, 49—52). — Hydrokinonframkallaren (ibid., s. 99—103). — Några historiska anteckningar öfver fotografiens utveckling i Sverige. Af C. ibid., Arg. 4, 1891, s. 159—161, 180—183, 230—232). — Historiska notiser Fotogr. tidskr. årsbok, 1892, s. 3—10). — Om användandet af akromatiska vätskelinser i fotografien (ibid., 1894—95, s. 19—25). — Smärre meddelanden och notiser i fotogr. tidskrifter.

Handskrifter: Målare-militärer i Sverige under innevarande sekel (hdskr.; nationalmuseum). — Ur konstnärsklubbens historia (hdskr.; konstnären V. Lagerström, Stockholm).

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av amanuensen i nationalmuseum G. Wengström och konstnären V. Lagerström; utredning av A. U. Isberg över släkten Bobeck (.Malmö stadsarkivs koncept n:o 531/2, 22 juni 1921); nekrolog i Sv. fotografen, 1911; H. Bäckström, Samlingar till kamerans och fotografiens svenska historia, 6, 12, 16, 21', 22, 24, 25, 35 (Nord. tidskr. f. fotografi, 1920—27); A. G. Hafstrom, De bildande konsternas utöfvare i Sverige 1600—1884 (1884); G. Nordensvan, Konstnärsklubben 1856—1906 (1906); Sv. porträttgalleri, 20 (1901); C. Sjöström, Skånska nationen 1833—1889 (1904).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Vilhelm Carleman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16390, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helmer Bäckström.), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16390
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Vilhelm Carleman, urn:sbl:16390, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helmer Bäckström.), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se