Meriter

Carlsson, Erland, f. 24 aug. 1822 i Älghults församling, d. 19 okt. 1893 i Chicago. Föräldrar: hemmansägaren Karl Jonsson och Stina Lisa Carlsdotter. Åtnjöt privat undervisning; preliminarist vid Lunds universitet 10 okt. 1843; avlade studentexamen därstädes 12 juni 1844; student i Lund 19 okt. 1844; erhöll venia concionandi 1844; avlade teoretisk teol. examen 8 äpr. 1848; erhöll av teol. fakulteten ett gratial av 30 rdr 17 juni 1848; avlade praktisk teol. examen 8 dec. 1848; prästvigd av biskop K. I. Heurlin i Växjö domkyrka 10 juni 1849. Tjänstgjorde som brukspredikant vid Lessebo och pastorsadjunkt inom Växjö stift och innehade tillika kondition hos änkegrevinnan Carrie Cederström, f. Aschan; mottog kallelse till Immanuelsförsamlingen i Chicago och S:t Charles, 111., 1853; ankom till Chicago 22 aug. 1853; en av direktörerna för The swedish lutheran publication society från 1859, föreståndare för dess bokhandel 1859—68; ledamot av styrelsen för Augustana college and theological seminary från dess stiftande 1860—1889 (ordförande 1860—70, 1878 —82, 1884—87; skattmästare 1860—juni 1868; jmfr nedan); ledamot i missionskommittén 1866—70 och ordförande i central-bestyrelsen för missionen 1870—74; pastor vid svensk-luterska församlingen i Andover 1875—87; kassör i Augustanasynodens Illinoiskonferens samt dess president 1879—82; Augustanasynodens president 1881 —88; syssloman och skattmästare vid Augustana college and theological seminary samt ordförande i dess byggnadskommitté 1887—89; flyttade till sin egendom Rostad i Kansas 1889; ledamot i styrelsen för Bethany college i Lindsborg, Kans., från våren 1892. Teol. doktor vid Augustana college and theological seminary 24 maj 1892. Gift 25 maj 1855 med Eva Charlotta Andersson, f. 11 mars 1829, d. juli 1911, dotter till hemmansägaren Andreas Andersson i Timmele.

Biografi

C. växte upp i ett allmogehem, som präglades av gammaldags fromhet och from sed, oaktat enligt väckelsens terminologi »varken föräldrar eller barn ännu ägde en djupare erfarenhet av Guds ords sanningar på sina hjärtan». Redan vid sin konfirmation och första nattvardsgång genomgick han en religiös kris, som blev bestämmande för hans följande utveckling och hans val av levnadsbana. Hans åskådning utformades under inflytande av den lågkyrkliga väckelsens märkesmän i trakten, P. L. Sellergren och B. Nyländer. Efter den religiösa avgörelsen stod hela hans håg till att bliva präst, och hans kallelsevisshet övervann till slut föräldrarnas välgrundade ekonomiska betänkligheter. På våren 1839 började han läsa för komministern i hemsocknen, på våren 1842. kunde han själv taga kondition, och efter att ett läsår ha vistats i Lund avlade han på våren 1844 studentexamen utan att ha besökt något läroverk. Under stora försakelser och ständig kamp med en vacklande hälsa arbetade han sig sedan fram till examen (1848) och prästvigning (1849). Hans predikogåvor och varma religiositet tilldrogo sig genast uppmärksamhet och förskaffade honom anställning som brukspredikant vid Lessebo och informator för bruksägarens, det bekanta bergsrådet J.L.Aschans dottersöner. Den väckelse av den Sellergrenska rörelsens art, som blev följden av C:s predikan och enskilda själavård, tilltalade dock ej i allo bergsrådet och väckte stiftschefens, biskop K. I. Heurlins misstroende mot den unge prästen. Följden blev ej endast sammanstötningar, vid vilka C. frimodigt hävdade sin mening, utan även missiv till olika delar av stiftet.

I jan. 1853 instiftade pastor T. N. Hasselquist den svensk-luterska Immanuelsförsamlingen i Chicago och en liknande församling i det närbelägna S:t Charles. Samtidigt vände man sig till doktor Petrus Fjellstedt för att genom dennes bemedling erhålla en präst från Sverige. Då den i första hand föreslagne ej kunde resa, föll Fjellstedts val på C, och denne mottog efter en kort tvekan erbjudandet. I början av juni 1853 avreste han från Kalmar tillsammans med ett emigrantsällskap på 176 personer och ankom i aug. till Chicago. Immanuelsförsamling en räknade då trettiosex vuxna medlemmar, och landsförsamlingen i S: t Charles var lika obetydlig. C: s första år blevo rika på försakelser och självuppoffrande, aldrig vilande möda. Men i gengäld fick han en verksamhet, som från början belönades med den största framgång. Det visade sig nu, att C. var en handlingens man och boren organisatör. På de flesta områden har han gjort grundläggande insatser i den svensk-luterska kyrkans utveckling i Nordamerika.

Den ordning, C. införde i Immanuelsförsamlingen, har i stor utsträckning blivit förebildlig för övriga församlingar i fråga om organisation, kult och författning. I jan. 1854 antogs en av C. utarbetad provisorisk konstitution, vilken på sätt längre fram omtalas blivit av stor betydelse för utformningen av den svensk-amerikanska kyrkans församlingsförfattning. Vad C. eftersträvade var att skapa ett kristligt-luterskt samfund av den Sellergrenska väckelsens lågkyrkliga typ, och han gick därför målmedvetet en medelväg mellan det reformert-sekteriska helighetskravets exklusivitet och stats- eller folkkyrkans strävan att organisatoriskt fasthålla även oliktänkande, religiöst likgiltiga och kyrkofientliga element. Då han ansåg »det rättast att bliva vid fädrens bruk, då däri icke låg något oriktigt», ordnade C. högmässa, psalmsång, konfirmation och nattvardsgång i nära anslutning till svenska kyrkans sed, ehuru längre fram med någon eftergift för de s. k. norrlandsläsarnas anmärkningar mot de »nya böckerna». Även den prästerliga dräkten, som avlagts av andra svensk-luterska präster i Amerika, behöll han, tills genom en kompromiss enhetlighet uppnåddes på så sätt, att kappan — vilken för övrigt numera åter börjat komma i bruk — avlades, medan kragen allmänt upptogs.

På skilda områden gick C: s församling hastigt framåt. Medlemmarnas antal ökades stadigt. Redan 1854 inköptes en egen kyrka, 1870 var en ny och större byggnad färdig, vilken dock förstördes vid stadens brand året därpå, och 1875 kunde det tredje kyrkorummet under C: s tid invigas. Dennes finansiella begåvning och praktiska läggning, som på många sätt skulle komma det svensk-amerikanska kyrkosamfundet till godo, ägde vid sidan av den allmänna offervilligheten en erkänd andel i resultatet. Endast sex veckor efter C: s ankomst till Chicago inrättades en svensk kristendomsskola, vilken 1856 inrymdes först i ett eget hus och efter en utvidgning av den första kyrkobyggnaden i en sal i denna. 1856 öppnades söndagsskola. C. ägnade sig med särskilt intresse åt söndagsskole- och konfirmationsundervisningen och utarbetade för sina katekisationer en »ledtråd», som sedermera lades till grund för kyrkosamfundets katekesutveckling. Trots alla organisatoriska omsorger förblev emellertid C. i första hand själasörjare. Hans alltid noga förberedda predikningar karakteriseras som livliga, enkla och hjärtliga. Den enskilda själavården var för honom »predikoämbetets aldra heligaste och hans käraste göromål». C:s inflytande på dem, som sökte hans råd och stöd, synes ha varit mycket starkt, och hans förkunnelse ledde flera gånger till starka väckelserörelser inom församlingen.

C: s omvårdnad om de enskilda stannade ej vid den egna församlingens medlemmar, sitt tacksammaste men också mest krävande föremål fann den i de svenska invandrarskaror, som ständigt passerade genom Chicago. Redan vid sin första ankomst måste C. taga hand om det emigrantsällskap, som åtföljt honom på resan, och han fortsatte sedan år efter år att outtröttligt ägna sina omsorger åt de ankommande, oftast rådvilla och hjälplösa landsmännen. Han bistod dem därvid lika beredvilligt i deras timliga angelägenheter som i deras andliga bekymmer, och hans hus och skolsalen voro ofta uppfyllda av emigranterna och deras saker. Till det yttersta stegrades C: s ansträngningar under koleraåret 1854, då den fruktansvärda sjukdomen, som till slut svårt drabbade även honom själv, icke blott lamslog hans egen församling utan även spred namnlösa lidanden bland invandrarskarorna. Mycket stora voro svårigheterna även vid krisen 1857, då arbetslösheten hemsökte både församlingens medlemmar och de nykomna landsmännen. En lindring i de praktiska bestyren fick C. först 1867, då en emigrantförening bildades, vars omsorger sedermera övertogos av järnvägsbolagen.

I nära samband med C: s arbete bland de genomresande emigranterna i Chicago stodo hans insatser i den gren av den svenskluterska verksamheten i Nordamerika, som plägar betecknas såsom »hemmissionen». En stor del av sin tid tillbragte han på resor mellan de städer och nybyggen, där svenskar slagit sig ned. Många svenskamerikanska församlingar räkna honom som sin stiftare, bland dem tidigast Rockford, S:t Paul, Chisago lake och Marine milis, samtliga 1854. År efter år fortsatte sedan C. att uppsöka sina förskingrade landsmän, fyllande de prästerliga uppgifterna, där själasörjare saknades, och enande dem, som ännu ej sammanslutit sig i nya församlingar. Längre fram kom han under en lång missionsresa tillsammans med pastor A. Andreen även till New York, där Gustav-Adolfsförsamlingen grundades (1865). I nära samband med missionsverksamheten stod även strävan att nå de svenska emigranterna genom det tryckta ordet. Sedan svensk-amerikanska tidningar redan några år utgivits, bildades (1859) under C: s medverkan The swedish lutheran publication society, som övertog utgivandet av tidningarna Hemlandet och Det rätta hemlandet samt öppnade en bokhandel för spridande av svensk litteratur. C. skötte från början bokhandeln och måste även en lång tid övertaga ansvaret för tidningarna. Då verksamheten i början av 1870-talet nedlades, kunde tidningar, tryckeri och bokhandel säljas med en betydande vinst, vilken betraktades som en frukt främst av C: s affärsbegåvning och oavlönade arbete.

Ehuru den verksamhet, som ovan antytts, kunde synas mer än tillräcklig för en man, räckte C: s tid och krafter även till för arbetet på de spridda svenska församlingarnas förening till ett kyrkosamfund. Kort efter sin ankomst till Amerika, på hösten 1853, anslöt sig C. till den luterska Norra Illinois-synoden, som omfattade Chicagotraktens svenska, norska, amerikanska och tyska luterska församlingar. Inom denna sammanslutning rådde vid denna tid ganska skarpa motsättningar. Amerikaner och tyskar tillhörde i regel den i Nordamerika förhärskande unitariska, för konfessionella skiljaktigheter indifferenta riktningen, medan de invandrade skandinaverna i enlighet med den äldre 1800-talsväckelsens allmänna karaktär voro dogmatiskt ortodoxa och följaktligen strängt fasthöllo vid den luterska kyrkans bekännelseskrifter. Då de konfessionella slitningarna föranledde den skandinaviske professorn vid det under synodens kontroll stående Illinois state university i Springfield, svensken L. P. Esbjörn, och hans lärjungar att överflytta till Chicago (1860), beredde C. dem en tillflykt i sin församlings gamla skolhus. Hans ställning var sålunda från början klar i denna historiskt ryktbara konflikt, som blev den direkta anledningen till upprättandet av det skandinaviska, sedermera svenska kyrkosamfundet Augustana-synoden.

I själva verket var en sådan utveckling sedan länge förberedd genom Norra Illinoissynodens organisation. Denna var nämligen . uppdelad i underavdelningar, s. k. konferenser, av vilka Mississippikonferensen kommit att bestå av Chicagotraktens svenska församlingar, medan norrmännen hade sin egen konferens och avlägsnare svenska församlingar sedermera fingo en medelpunkt i Minnesotakonferensen. Mississippikonferensen hade från början kommit att tjäna som ett slags kyrkomöte för de svenska församlingarna. I dess arbeten hade även C. tagit livlig del. Så ingick han (1856) i en kommitté, vilken, delvis på grundvalen av C: s ovannämnda provisoriska konstitution för Immanuelsförsamlingen, utarbetade ett vid konferensens sammanträde i mars 1857 antaget »Förslag till constitution för evangelisk-lutherska församlingarna i Norra Amerika», ett i den svensk-amerikanska kyrkohistorien betydelsefullt aktstycke, till vars revision 1870 C. såsom medlem av en 1869 tillsatt kommitté rörande församlings- och synodkonstitutionerna bidrog. Då schismen vid universitetet i Springfield gav anledningen till de skandinaviska församlingarnas utträde ur Norra Illinoissynoden och deras förening i Augustanasynoden, var C. ledamot av en kommitté, som vid ett förberedande möte i apr. 1860 formulerade godkännandet av Esbjörns åtgärd och beslutet att utträda ur Norra Illinoissynoden. Därjämte insattes han i en kommitté, som till stiftelsemötet i juni framlade förslag till den Esbjörnska professurens ombildning till Augustana college and theological seminary, och medverkade sedan som ledamot av direktionen och innehavare av olika förtroendeuppdrag vid denna läroanstalts utveckling fram mot dess senare betydelse. För övrigt möter C. städse vid behandlingen av viktigare frågor såsom den förut spontana missionsverksamhetens ordnande, barmhärtig-hetsverksamhetens utveckling, Augustanasynodens anslutning till The general council of the evangelical lutheran church in America (1870), en redan då och än mer senare omstridd samverkan, som upplöstes 1918. Särskilt nedlade C. som ordförande i katekeskommittén 1874—79 på katekesen »mera arbete, omsorg och möda än någon annan medlem av synoden». Till slut fick C. i åtskilliga år som synodens president leda den mångförgrenade verksamheten. Hans uttalanden från denna tid visa, att svårigheter, oskiljaktiga från varje kyrkligt samfunds tillväxt, trängde sig fram. C. dolde icke, att de många organisatoriska omsorgerna stundom syntes vilja förkväva det andliga liv, som spirat i grundläggningstidens fattiga församlingar. Nya problem mötte också, då en ny tidsanda och nya emigrantskaror av annan typ än de tidigare ställde ett samfund, som växt ut till vidgat ansvar, inför de religiöst indifferentas likgiltighet och den yngre väckelsens sekteriska radikalism. Men det övervägande intrycket förblir dock, att det förunnades C. att uppleva den tid, då ungdoms- och grundläggningsårens uppslag nådde fram till fullbordan och organisatorisk sammanfattning. För att minska sin arbetsbörda hade C. redan 1875, några år innan han valdes till synodens president, lämnat sin befattning vid Chicagoförsamlirigen och överflyttat till Andover, där han hoppades få fullfölja sin verksamhet som själasörjare i mera ro. År 1884 drabbades han emellertid av ett slaganfall, vars följder till en del stängde honom från det egentliga prästerliga arbetet. Däremot kunde han fortfarande ägna sig åt organisatoriska uppgifter. En sista sådan av krävande art åtog han sig, då han såsom syssloman, skattmästare och ordförande i byggnadskommittén bar det huvudsakliga ansvaret för den nybyggnad i Rock Island, som skulle mottaga Augustana college and theological seminary. Sedan denna 1889 invigts, drog han sig tillbaka till en egendom, Rostad, som han inköpt i Kansas. Sin sista tid tillbragte han i Chicago.

Jämte Esbjörn, Hasselquist, Jonas Swensson och O. K. T. Andrén hågkommes C. med vördnad och tacksamhet av den svenskluterska kyrkan i Amerika såsom en av. dess fäder. Varmhjärtad, uppoffrande, klarsynt, praktisk och rådig, ådrog sig C. likväl även fiendskap genom sitt sedliga nit, sin viljas oböjlighet och en häftighet, som han ville men ej alltid lyckades tygla. I minnet leva dock främst hans omsorger om de invandrande landsmännen, hans själasörjarverksamhet och hans sällsynta organisatoriska begåvning. Det verk, vari C. tack vare sin hängivenhet och duglighet ägde en så betydande del, innebar, att det blev det tidigare 1800-talets kyrkliga, dogmatiskt-ortodoxa pietism, som påtog sig uppgiften att skänka religiös ledning och vård åt de svenska emigrantskarorna under deras svåraste prövningstid. Ur själasörjarens arbete växte organi-satorns fram. Så blev den svenska väckelsens mäktiga folkrörelse samfundsdanande i Nordamerika, innan den radikaliserades och övergick i frikyrklighet. Med det arv av kyrklig fostran, som på detta sätt tillvaratogs och förkovrades, bevarades också det nationella arvet åt stora skaror av de svenskar, som uppgått i den nordamerikanska unionens folk.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Några råd och underrättelser för utvandrare till Amerikas Förenta stater. Växjö 1854. 17 s. (Även i: Tillförlitliga råd och underrättelser för utvandrare till Amerika..., Karlshamn 1854, s. 5—21.) — Annandag pingst (Korsets predikan eller predikningar öfwer andra årgångens evan-gelii-texter af pastorer inom Augustana-synoden, 2, 1885, s. 387—401). — Artiklar i svensk-amerikanska tidningar.

Källor och litteratur

Källor: L. G. Abrahamson, Doktor Erland Carlsson (Minnesskrift... utg. af svenska ev. lutherska Immanuelsförsamlingen i Chicago, 1903); N. For-sander, Några blad ur Augustana-synodens historia (Kyrkohist. årsskr., 1903); dens., Lifsbilder ur Augustana-synodens historia, 1 (1915); Illinois-konferensen 1853—1903 (1904); Minnesskrift med anledning af Augustana-synodens femtioåriga tillvaro (1910); E. Norelius, De svenska luterska församlingarnas och svenskarnes historia i Amerika, 1, 2 (1890, 1916); E. W. Olson, History of the Swedes of Illinois, 1 (1908); Svenskarna i Amerika, utg. av K. Hildebrand och A. Fredenholm, 1, 2 (1925—26); Anna Söderblom, En Amerikabok (1925); S. G. Öhman, Augustana-synodens själfständighetsförklaring 1918 (1918). — Sei övrigt: minnesskrifter utg. av ett flertal av C. under hans missionsresor grundade eller besökta församlingar.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erland Carlsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16443, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16443
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erland Carlsson, urn:sbl:16443, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-23.