Otto Edvard Carlsund

Född:1809-10-01 – Karlskrona stad, Blekinge län
Död:1884-02-24 – Stockholms stad, Stockholms län

Fartygskonstruktör, Riksdagsman


Band 07 (1927), sida 598.

Meriter

Otto Edvard Carlsund, f. 1 okt. 1809 i Karlskrona, ty förs,[1] d. 24 febr. 1884 i Stockholm. Föräldrar: stadsbokhållaren och hovkamreraren Jonas Carlsund och Petronella Katarina Hahn. Åtnjöt skolundervisning i Karlskrona och arbetade samtidigt på flottans konstruktionskontor; student i Lund 24 nov. 1829; arbetade under somrarna som lärling och modellsnickare vid Motala verkstad; lämnade Lund vid julen 1831. Anställd vid Brevens bruk 1832; befälhavare å ångaren »Rosen» 1833 till hösten 1834; ägnade sig åt fartygskonstruktion; företog 1839—43 en resa till England; föreståndare för Motala mekaniska verkstad 17 febr. 1843—hösten 1870; ledamot av riksdagens andra kammare för Aska, Dals och Bobergs domsaga 1870—72 samt av första kammaren för Älvsborgs län 1879—82 och var därunder bl. a. ledamot av särskilda utskottet (angående sjöförsvaret) 1870 och av konstitutionsutskottet 1872 samt valman vid fullmäktigevalen 1872; ledamot av sjöförsvarskommittén 19 juni 1880 men kunde på grund av sjukdom ej deltaga i kommittens arbete efter 24 juli 1882. Ägde lantegendomen Munkagård i Morups socken i Halland. Erhöll för medborgerlig förtjänst guldmedalj av 18 :e storleken. RVO 1849; LKrVA 1852; LVA 1854; KorrespLÖS 1854; RNS:tOO 1864; KNO 1870.

Gift 30 juli 1844 på Munkagård i Morups socken med Amanda Matilda Ollman, f. 3 febr. 1823, d. 22 febr. 1900, dotter till kaptenen vid fortifikationen Adam Gustav Ollman.

Biografi

C. var yngst av åtta syskon och fick växa upp under rätt knappa omständigheter — fadern hade på äldre dagar bosatt sig på en liten egendom Hammar utanför Karlskrona — samt i en ganska stor frihet, vilken han dock lär ha väl använt till självstudier. Särskilt samlade han erfarenheter om fartygs byggande och utrustande. Snart tog hans broder, dv. löjtnanten vid flottans mekaniska kår Anton Gustav Carlsund, sig an honom och satte honom i skola i Karlskrona. Samtidigt fick han också arbeta på flottans konstruktionskontor. Sedan C. vid tjugu års ålder blivit student i Lund, bekostade brodern även hans fortsatta studier under fem terminer. Han ägnade sig väl först åt juridiken för att enligt familjens önskan bliva ämbetsman men övergick snart till studiet av fysik och matematik under professor K. J. D: son Hill. Under somrarna arbetade han som elev och modellsnickare vid Motala verkstad, som då leddes av greve Adolf Eugéne von Rosen. Snart nog övergav han universitetsstudierna för den praktiska verksamheten. Efter en tids anställning vid Brevens bruk i Närke kallades han av Johan Swartz i Norrköping att övertaga befälet på den av brodern Anton Gustav konstruerade och i Motala byggda ångaren »Rosen», vilken han sedan i ett par år (1833—34) förde på traden Norrköping— Stockholm.

År 1834 drabbades C. av en förlust, som blev av ingripande betydelse för hans framtid. Detta år avled nämligen Anton Gustav Carlsund i kolera. Den äldre brodern hade då hunnit förvärva ett så stort anseende som fartygskonstruktör, att Baltsar von Platen i ett brev till kronprins Oskar spådde, att han skulle bliva »för Karl XlV:s tidevarv vad Chapman var för Gustav III: s». »Kunskapernas sökare, vinnare och vän» namnes han i en av hans djupt sörjande fader författad »åminnelse». Det blev emellertid den yngre brodern beskärt att fullfölja det arbete, som så framgångsrikt börjats av Anton Gustav Carlsund. Från denna tid ägnade sig C. helt åt konstruerande av fartyg. Till en början byggde han åt ett bolag, bildat för trafik Stockholm—Norrland, ångfartygen »Strömkarlen», som utfördes i Kalmar 1835, och »Norrland», som utfördes 1836 vid brodern Klas Carlsunds skeppsvarv i Kolboda i Kalmar län. Båda utrustades med maskiner och ångpannor av ny typ enligt C: s metod. Sålunda voro dessa fartyg de första, vilka erhöllo ett av C. uppfunnet och patenterat »direktverkande» drivmaskineri, utmärkt därutav, att cylinderkolvens rörelse utan förmedling av balans genom vevstake överfördes till maskinaxeln. Ångpannorna voro byggda så, att de med minskat utrymme gåvo ökad effekt och minskad bränsleåtgång i jämförelse med tidigare använda typer. Dessa fördelar hade C. åstadkommit huvudsakligen genom ökade eldytor. C. öppnade själv 1837 den nya traden som kapten på »Norrland» med William Lindberg, sedermera grundläggare av Stora varvet i Stockholm, som maskinist och förde följande år även den av honom själv konstruerade ångaren »Örnsköld» på ett par resor. Som ett minne av sina sjöfärder behöll C. även senare titeln »kapten».

Emellertid önskade C. förskaffa sig ökade kunskaper och taga del av erfarenheterna i utlandet inom verkstads- och varvsindustrien. I detta syfte begav han sig i slutet av år 1839 till England, där han fick anställning först som arbetare och sedan som ritare hos firman Braithwaite & c:o. I nära tre år stannade C. i England. Under denna tid konstruerade han bl. a. två ångare, varav en särskilt snabbgående, och samarbetade även med den engelske ingenjören James Nasmyth, känd bl. a. som konstruktör av en ångham- mare. vid vars utförande f. ö. C. väsentligt medverkat. I England utarbetade C. vidare, på grundval av principer, uppställda av Fr. H. af Chapman, den paraboliska fartygstyp, som sedermera köm i allmän användning. Vid återkomsten till Sverige i början av år 1843 möttes C. av en uppgift, där hans insikter och erfarenhet skulle komma på sin rätta plats. År 1840 hade Göta kanalbolag försålt Motala verkstad till ett bolag med Baltsar von Platen d. y. och Adolf von Rosen som huvuddelägare, men detta bolag befann sig nu i så prekär ställning, att det var starkt betänkt på att nedlägga driften. I stället vände man sig emellertid till C., och denne tillträdde i febr. 1843 chefskapet. Med utomordentlig energi tog han omedelbart itu med en grundlig omläggning av hela rörelsen. Livligt understödd och uppmuntrad av von Plåten lyckades C. hastigt modernisera verkstäder och valsverk. Nya maskiner anskaffades och nya tillverkningar sattes i gång, vilka snart gjorde verkstaden berömd och dess alster uppskattade långt utom Sveriges gränser. I besittning av en outtömlig arbetsförmåga och samvetsgrannhet ledde och övervakade C. nästan i detalj allt som utfördes inom verkstaden. En av dem som arbetat under honom har vittnat, att han i teorien var »en av de liberala, ja, en radikal, men i praktiken en väldig despot, som fordrade lydnad av alla». Hans lynnes växlingar kunde även vara påkostande för omgivningen — »han styrdes ofta av sin känsla», snar ej blott till vänlighet och hjälpsamhet utan även till uppbrusande vrede och överdriven stränghet — men de som sågo honom i hans verk mindes dock framför allt, att han var »en stor man» (Lindvall).

Med sällsynt förmåga att bedöma olika personers läggning och anlag fördelade C. arbetet mellan sina medhjälpare. Sträng och fordrande i första hand mot sig själv, men även städse beredd att uppmuntra den förtjänte, uppfostrade han, till gagn för hela landet, en stam av kunniga ingenjörer, under en tid, då högre teknisk undervisning ännu var så gott som okänd. Sina underlydande arbetare styrde C. patriarkaliskt, och hans intresse för dem utsträckte sig även till deras fritid. Ehuru han unnade sig själv föga vila och krävde arbetsamhet av andra, förkortade han den tidigare oskäligt långa arbetstiden vid verkstaden och höjde lönerna. Även genom anordnande av förbättrade bostäder, sjukhus och sociala välfärdsinrättningar av olika slag sörjde han för personalens intressen och visade sig även inom den administrativa ledningen vara en föregångsman.

Under C:s tjugusjuåriga chefstid utfördes vid Motala verkstad utom 270 ångbåtar ett stort antal lantångmaskiner, lokomotiv, mudderverk, järnbroar m. m. Verkstadens tillverkningar utmärkte sig ej blott för gediget utförande och utmärkt material utan även för en elegans i konstruktion och prydlighet, som ej minst vittnade om C:s personliga insatser. Främst var det som båtbyggare, C. gjorde sig berömd. Han var bl. a. den förste, som inom Sverige gjorde bruk av John Ericssons propeller, vilken han dessutom förbättrade. Vid världsutställningen i London 1851 väckte det av C. demonstrerade, vid Motala byggda ångfartyget »Berzelius» både uppseende och erkännande. 1856 levererade verkstaden de första två kanonbåtarna, »Högland» och »Svensksund», till svenska flottan.

Sedan »Monitor» bestått sitt eldprov vid Hampton roads, blevo efter ritningar av John Ericsson fyra monitorer för svenska flottan byggda vid Motala. C. konstruerade senare en liten pansarbåt »Gar-mer» av en alldeles ny typ, med sluttande däck och lätt bepansring, vilken faktiskt kan anses som en tidig principiell förebild till de moderna krigsfartygen. Den tacksamhetsskuld, vari flottan står till C., erkändes utom genom andra utmärkelser även därigenom, att en kanonbåt erhöll namnet »Carlsund».

Genom den alltmer ökade omsättningen förbättrades småningom verkstadens ekonomi. Detta hade emellertid även den mindre önskvärda följden, att bolagets aktier blevo spekulationspapper. C. ville som förut begränsa utdelningarna och i övrigt använda överskotten till förbättringar. Då detta sunda och försiktiga system ej tillfredsställde en del nya aktieägare, begärde han 31 aug. 1870 sitt avsked och lämnade sin tjänst vid Motala verkstad, vars utveckling han befrämjat i så hög grad. Under hans chefstid hade arbetareantalet stigit från 218 till 1,729 och årstillverkningsvärdet från 369,000 kr. till 3,324,700 kr. C: s avgång ägde rum under hedersbetygelser från såväl bolagets direktör, greve B. E. von Platen, som från arbetarna, vilka överlämnade en minnesgåva. Offentligt erkännande rönte C., då Nordstjärneordens kommendörskraschan strax därefter tilldelades honom.

Av Motala med omnejd vald till ledamot av riksdagens andra kammare för perioden 1870—72, bosatte sig nu C. i Stockholm, alltjämt livligt verksam. Då han genom sin flyttning ej längre var valbar i Motalakretsen, måste han emellertid vid mandatets utgång år 1872 lämna riksdagen. Efter sex år återvände han, denna gång som ledamot av första kammaren, men såg sig på grund av ohälsa nödgad att draga sig tillbaka från riksdagsarbetet efter 1881 års riksdag.

C: s insats i riksdagen präglades helt av hans varma fosterlandskärlek, som särskilt tog sig uttryck i ett brinnande och sakkunnigt intresse för sjöförsvarets utveckling och stärkande. Han var ledamot i det särskilda utskott, som vid 1870 års riksdag hade att behandla F. O. Palanders motion om sjöförsvarets organiserande, samt insattes 1880 i den Posseska ministärens stora sjöförsvarskommitté. C. ansåg en stark flotta som huvudvillkoret för Sveriges trygghet med hänsyn till dess långa kuster och önskade en sammanslagning av lant- och sjöförsvarsdepartementen för ernående av enhetlig samverkan. Även arbetade han för att handelsfartyg, mot subvention åt rederierna för de ökade kostnaderna, skulle byggas så, att de blevo användbara till krigsbruk, samt för att båtsmansorganisationen skulle avskaffas och flottan bemannas med verkligt kunnig och duglig personal: »intelligente ingenjörer, artillerister och sjömän».

I hög grad intresserade sig C. för järnvägsbyggandet, som i början av 1860-talet livligt gynnades av statsmakterna genom såväl anläggande av nya statsbanor som understöd och lån till enskilda) järnvägar. Under senare delen av 1860-talet hade dock en stark återhållsamhet visats från riksdagen vid beviljande av anslag för järnvägsnätets utveckling, men vid 1871 års riksdag genomdrevs ett anslag på ej mindre än tio millioner till järnvägslån, ett beslut, vartill C. torde hava kraftigt medverkat. Han ivrade även för att statens järnvägar skulle beställa räls och rullande material inom Sverige. De härvid mötande svårigheterna voro sannolikt starkt medverkande till C:s ställningstagande i tullfrågan. Ehuru till hela sin politiska läggning en utpräglad demokrat, framträdde C. som ivrig protektionist i en vid 1880 års riksdag väckt motion, vari han föreslog, att »en inregistreringsavgift av 5 procent av varuvärdet må påläggas alla de varor, som från utländsk ort införas här i landet; motsvarande ungefär den direkta skatt till stat och kommun, som den inhemske producenten, men ej den utländske, nu betalar för rättigheten att begagna vår inhemska marknad». Det som i denna motion var avsett som den väsentligaste reformen var den utjämning i tullbördans fördelning, som kunde motses genom en för alla utländska varor lika värdetull.

Utom i nu nämnda stora frågor gjorde C. många andra insatser i riksdagsarbetet. Han yttrade sig ej ofta vid plena, men hans klara och sakliga anföranden voro kanske just därför mycket vägande. C. gjorde även sitt inflytande starkt gällande vid de ofta återkommande mera privata överläggningar, som höllos i hans hem, och i vilka ej blott riksdagskamrater utan även många representanter för den unga intelligensen inom vetenskap, teknik och litteratur togo del.

Redan sommaren 1881 drabbades C. flera gånger av slaganfall. Hans starka fysik gav honom dock möjlighet att ännu ett par år fortsätta sitt rastlösa arbete. Under sina sista år bodde ban om somrarna på egendomen Munkagård i Halland, som han förvärvat genom sitt gifte. Med stort intresse ingrep han här i lanthushållningen och genomförde även på detta område förbättringar. Vintrarna tillbragte han fortfarande, även sedan han lämnat riksdagen, i Stockholm. Vid ett besök i en butik å Regeringsgatan i febr. 1884 tillsammans med sin gamle vän och blivande biograf, major Klas Adelsköld, träffades C. ånyo av ett svårt slaganfall, som kort därpå ändade hans verksamma levnad. — Han bars till graven å Nya kyrkogården i Stockholm av veteraner från Motala verkstad. Vid Göta kanals strand, i parken vid Motala verkstad avtäcktes 22 aug. 1889 en på initiativ av Ludvig Nobel rest minnesvård över C., försedd med en porträttmedaljong och den lika hedrande som sanna inskriptionen: »Banbrytare inom det svenska ångbåts-byggeriet.»

Författare

K. Å. Fröman.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: J. Carlsund, Åminnelse öfver constructions majoren herr Anton Gustaf Carlsund (handskr., dat. 18 sept. 1834) m. fl. familjehandlingar; C. Adelsköld, Otto Edvard Carlsund (VA Lefnadsteckningar, Bd 3, 1891—94); A. Blanche, Minnesbilder (1872); [A. Boo], Minnesskrift med anledning av Motala verkstads hundraåriga verksamhet (1922); C. A. Lindvall. En porträtt- medaljong af O. E. Carlsund (1896).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Tidigare felaktig uppgift om födelseort korrigerad

2018-09-07

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Edvard Carlsund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16453, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. Å. Fröman.), hämtad 2019-12-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16453
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Edvard Carlsund, urn:sbl:16453, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. Å. Fröman.), hämtad 2019-12-08.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se