Meriter

2. Simon Wilhelm Carpelan, den föregåendes brorson, f. 12 ang. 1731 på Metsäkylä gård i Reso socken, d. 4 jan. 1814 på Vilhelmsdal i Idensalmi socken. Föräldrar: ryttmästaren Maximilian Carpelan och Helena Eleonora Lilliegren. Volontär vid Österbottens regemente 1 nov. 1751; förare vid livkompaniet 20 febr. 1752; sergeant därstädes 1 jan. 1753; bataljonsadjutant vid regementet 9 mars 1754; andre adjutant 21 jan. 1757; bevistade fälttåget i Pommern 1757—62; stabsfänrik vid majorens kompani 5 sept. 1757; stabsadjutant hos generalmajoren V. Carpelan 1 okt. 1759; stabslöjtnant med fänriks indelning vid Västerbottens regemente 4 febr. 1761; erhöll löjtnants indelning vid Piteå kompani 14 dec. 1762; stabskapten vid majorens kompani 11 dec. 1770 (med tur från 26 jan. 1770); kapten vid Kalix kompani 12 okt. 1773; sekondmajor 28 jan. 1778; premiärmajor 23 apr. 1779; v. landshövding i Västerbottens län 28 dec. 1782—9 juli 1783; överstelöjtnant vid Västerbottens regemente 20 apr. 1785; v. landshövding i Savolaks och Karelens (Kuopio) län 29 aug. 1785; erhöll avsked från regementet 19 jan. 1786 samt landshövdings namn, heder och värdighet 13 mars 1788; brigadchef i Karelen 15 nov. 1788—19 jan. 1790; friherre 15 maj 1790; erhöll avsked från landshövdingeämbetet 5 maj 1791; ledamot av kommittén till hushållningens förbättrande (lanthushållningskommittén) 26 febr. 1793—maj 1794; generalmajor och kommendant på Sveaborg 30 sept. 1795; entledigades från denna befattning med bibehållande av 400 rdr på extra stat 4 apr. 1797; ånyo landshövding i Savolaks och Karelen åtminstone från 28 dec. 1808 (g. st.) —2 apr. 1810. RSO 1779. Gift 16 dec. 1764 pcå Jutila i Virmo socken med Henrika Johanna de Carnall f. 22 okt. 1745, d. 7 okt. 1788 i Kuopio, dotter till generalmajoren friherre Karl Konstantin de Carnall.

Biografi

C. skall enligt en anteckning (Rehbinder) under två års tid ha studerat i Åbo och där »förvärvat sig vacker insikt i vetenskaper och ridderliga övningar». Han återfinnes emellertid ej i universitetets matrikel och övergick i varje fall snart till den militära banan. I pommerska kriget bevisade han sig som »en rättskaffens och hurtig officerare» och hade nått fram till premiärmajor vid Västerbot- tens regemente, när han (1782) på några månader förordnades till vice landshövding i Västerbottens län. Han synes ha visat sig dugande i administrativa värv, ty han fick efter ett par år en motsvarande post i Kuopio län, där han sedan för nästan hela sitt återstående liv kom att bosätta sig. C. var intresserad av ekonomiska frågor och fäste under sin landshövdingetid stor uppmärksamhet vid den materiella utvecklingen i länet. Efter sitt tillträde till ämbetet höll han på olika ställen i sitt län möten med allmogen, gjorde sig underrättad om förhållandena i länet och gav allmogen råd i de mest olikartade frågor. Ett protokoll vid ett sådant möte i Pielisjärvi i Karelen år 1786 är sedermera (1792) tryckt och visar, huru intresserad landshövdingen var även av de minsta enskildheter på det ekonomiska livets område. Så tillstyrkte han allmogen att mera rikta sin uppmärksamhet på kärrodling för att tillöka sina ängsmarker men påpekade samtidigt, att man vid kärrodling ej får ur nyodlingen taga mer än fyra skördar efter varandra. Vidare ger han råd om vilka redskap man skulle använda vid tröskningen och påvisar, vilka redskap icke äro ändamålsenliga. Det lilla protokollshäftet är ett värdefullt bidrag till kännedomen om lantbruksförhållandena i östra Finland mot slutet av 1700-talet och har flitigt blivit använt i den finska historiska litteraturen (Grotenfelt, Cederberg, Manninen m. fl.). Man kan även konstatera, att landshövdingens intresse för lantbrukets höjande icke endast stannade vid ord. Så veta vi, att han år 1788 låtit från Österbotten till Savolaks hämta några tiotal »svenska plogar», vilka synbarligen voro ända-målsenligare än de i hans län brakliga (Åbo tidning, 1792, n:o 3).

C. berättar själv i en av sina tryckta skrifter, att han som landshövding fäste stor uppmärksamhet vid storskiftesverket i Kuopio län. Man hade fått den uppfattningen, att dettas alltför långsamma framåtskridande berodde på lantmätarna, som ej voro sin uppgift vuxna. Landshövdingen gjorde sig förtrogen med saken och fann, att lantmätarna blivit utan skäl tadlade och att »felet legat uti misstag om rätta förståndet utav. Kongl. författningar samt uti arbetsmetoden; detta har jag rättät, varigenom ifrån 1786 års början till 1789 års slut hava 48 2 25/160 nya mantal tillkommit, vilka efter frihetsårens förlopp, det sista år 1809, giva Kongl. Maj: t i ny inkomst uti jordboksräntor, utom förvandlingen, 3,667 riksdaler 26 sk. 6 rst».
. Traditionen förmäler, att C. ivrat emot rökpörten, vilka ännu i stor omfattning voro i bruk i hans län, åtminstone i Karelen. C. omnämner också själv, att han ansåg rökpörten vara »ett av de väsenteliga hinder för industrien», och han gjorde därför på sina resor i länet föreställningar om att allmogen skulle övergå till ett modernare byggnadssätt, »vilket medförde den goda verkan, att före kriget (1788) uppsattes i Karelen trenne [modellstugor], i Pieksämäki flere, och många i Rautalampi sockn».

För länets enda stads, Kuopios utveckling och förkovran gjorde C. sitt bästa. Han lät utarbeta ett projekt till stadsplanens utvidgande, vilket 29 juni 1787 blev av K. M:t gillat. I början av följande år blev frågan om stadens donationsjord avgjord (14 mars 1788), varefter rågångar blevo uppgångna och rörlagda. Samma år ordnades stadsgarnisonsfrågan genom beslut att till staden kommendera en garnison på femtio man med befäl. Kuopio trivialskola, som några år förut flyttats till staden från Rantasalmi socken i Savolaks, tyckes i hög grad ha fått åtnjuta landshövdingens ynnest. Enligt C:s förslag fick skolan till sitt förfogande ett någorlunda rymligt hus, som bestod av ungefär tjugu rum. För att utvidga skolans verksamhet föreslog landshövdingen länets allmoge att under tvenne år frivilligt betala till skolan en kappe råg, vilket även beviljades och av K. M: t godkändes 27 juni 1787. Det var meningen, att med dessa medel uppehålla undervisning i lanthushållning samt ryska och franska språken, men kriget kom hindrande emellan och det är ovisst, om landshövdingens utvidgningsplaner någonsin blevo förverkligade. Om de beviljade medlen äro identiska med de s. k. »skolförbättringsmedlen», ba de snarare använts för andra ändamål.

Sedan kriget 1788 utbrutit, förordnades C. i nov. s. å. till brigadchef i Karelen. Tydligt är, att man icke på alla håll varit riktigt nöjd med honom. C:s ställningstagande till tidens politiska frågor har förblivit något oklart. Så mycket är i alla fall uppenbart, att han under hösten 1788 stod i hemlig förbindelse med B. J. Hastfer och kanhända även med G. M. Sprengtporten men dock förblev i en avvaktande ställning. De beskyllningar, som gjordes emot honom och varibland de av kyrkoherden i Pielisjärvi Jakob Stenius framförda kanhända voro de mest uppmärksammade, föranledde dock, att C., som ännu under föregående år varit i åtnjutande av kunglig nåd och gunst och t. o. m. tillsammans med sin broder landshövdingen i Uleåborgs län Johan Fredrik Carpelan (se nedan) blivit upphöjd i friherrligt stånd, år 1791 erhöll avsked från landshövdingeämbetet. Under förmyndarstyrelsen återvann han regeringens förtroende. År 1794 ansåg han sig ha hertig Karls bindande löfte om befattningen som generaldirektör över salpetersjuderierna i riket och inkom därför med projekt till tillverkningens organisation och instruktion för den nye chefen (3 juli). Hela ärendet drunknade emellertid i de väldiga aktmassor, som hopades i denna fråga, och C. blev i stället i slutet av sept. 1795 förordnad till kommendant på Sveaborg och generalmajor. Porthan påstår, att man icke var nöjd med honom på Sveaborg, »såsom vänteligt var», men medger dock, att det under hans tid blivit bättre än förut. Att ordningien ej var den bästa, kan man kanske sluta till därutav, att C. ansåg sig behöva större makt till politiens upprätthållande, men hans ansökan därom avslogs liksom en begäran om löneförbättring 13 mars 1797, och kort därpå fick han i samband med en nyreglering av staten lämna kommendantskapet. Han drog sig då tillbaka till privatlivets lugn, övertog i Idensalmi socken i Kuopio län ett mantal överloppsjord »dels utav sentiment att icke bringa tiden i sysslolöshet, så länge hälsa och krafter icke saknas, dels ock av resonerad skyldighet att vara nyttig medlem i samhället och av broderlig kärlek» samt byggde upp sin gård Vilhelmsdal, vilken han på några år satte i det bästa stånd. När han år 1801 hos K. M:t anhöll om allodialsäteris rättigheter för gården, säger han, att han satt hela sin förmögenhet på Vilhelmsdal. Han hade tagit upp trettio tunnland åker och röjt äng för ungefär hundra vinterlass hö, låtit gräva flera tusen famnar diken samt uppsätta flera tusen famnar gärdesgård och även byggt upp en vattenkvarn (biographica, RA). C. blev ock, synbarligen på grund av sina ekonomiska insikter och sin i den vägen bevisade driftighet, vald till medlem av Finska hushållningssällskapet, vilket medlemskap han likväl av en eller annan anledning icke ville mottaga (Porthan till Calonius 5 nov. 1798).

C. skulle dock ännu en gång ryckas med i det politiska livet, nämligen år 1808. Huru han förhöll sig till händelserna änder den första tiden av ryska kriget, är icke tillräckligt klart. Man berättar, att han vid ett tillfälle tillsammans med 40 bönder hade gjort sig till herre över en rysk trosskolonn och tillfångatagit dess eskort, bestående av 40 man och en underofficer. Trots detta dristiga företag, som knappast kunnat bli okänt för ryssarna, uppmanades han redan i aug. s. å. av Buxhoevden att efter landshövding Olof af Wibelius övertaga styrelsen i sitt gamla finska län och förklarade sig efter förnyad anfordran 21 dec. 1808 »så villig som skyldig att emottaga styrelsen av Kuopio län» och att såsom en rättskaffens kejserlig undersåte uppfylla sina »undersåteliga plikter och skyldigheter».

Från Petersburg, dit han begivit sig på senhösten, uppmanade C. i synnerligen karakteristiska brev sina länsbor till underkastelse. »Under min vistelse uti kejserliga residensstaden S:t Petersburg har jag mec! egna öron hört den landsfaderliga huldhet, varmed vår Allernådigste Herre och Kejsare omfattar alla finnar, den är över all beskrivning. Älskade landsmän! Vi åtnjuta redan vedermälen av Hans Kejserliga Maj: sts milda regering och varma hjärta och flere få vi erfara av Dess nådiga deltagande uti vårt lidande under kriget.» Bland kejsarens välgärningar namnes, att han »givit oss till generalguvernör den i långliga tider så mycket älskade landsman excellensen Sprengport», till landshövdingar endast finnar. Ehuru till hög ålder kommen har C. sitt landshövdingeförordnande »med vördnadsfull glädje emottagit, emedan jag nu åter kommer i tillfälle att vara eder gagnelig. Lyden mig, bliven stilla, sköten edra hemman såsom ¦ äkta jordens söner och hörsammen allt vad eder å en monarks vägnar, som med mildhet besegrar allas hjärtan, befalles, och I kunnen vara förvissade om en glad och lycklig framtid.» Sprengtporten, som i början torde hava varit emot C: s utnämning »för hans höga ålders och andra orsakers skull», berömmer dock senare hans förvaltning av länet. C. stannade icke länge på den nya posten. Han lämnade landshövdingetjänsten redan år 1810 och levde sedan sina sista dagar på Vilhelmsdal.

Författare

A. R. Cederberg.

Arkivuppgifter

— Riksarkivet för- varar, jämte ansökningshandlingar och officiella skrivelser, brev frän C. till J. V. Sprengtporten.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Tal, hållit utaf landshöfdingen... baron S. W. Carpelan, på lands cancelliet i Cuopio den 14 nov. 1791. Sthm 1792. (8) s. Annan uppl. Gävle 1792. (8) s. — Upgift om landt-hushållningens förbättrande i Cuopio län. Sthm 1792. (8) s. Annan uppl. Gävle 1792. (8) s. — Protocoll, hållit wid oeconomisk öfwerläggning, af landshöfdingen. .. baron S. W. Carpelan, med Pelisjärwi sockens och därunder lydande Nurmis och Juga capellers allmoge, den 8 dec. 1786. Sthm 1792. (22) s. (Protokollet undert. av J. M. Krook.)

Källor och litteratur

Källor: Militaria: ansökningar och meritförteckningar, landshövdinge-skrivelser, kommitterade till granskning av salpetersjuderiförfattningarna till K. M:t 6 febr. 1798 samt biographica, RA. — C:s ovannämnda skrifter; Georg Karl von Döbelns berättelse om fälttåget i Savolaks 1789 (1923); C. G. Nordin, Dagboksanteckningar för åren 1786—1792 (Hist. handl., 6, 1868); H. G. Porthans bref till M. Calonius, 1—2 (1793—1800) samt M. Calonii bref till H. G. Porthan åren 1793—1800 (Skrifter utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland, 1 & 5, 1886, samt 55, 1902). — A. R. Cederberg, Eräitä kirjeitä vuosilta 1808 Ja 1809 (Historiall. arkisto, 20: 2, 1908); dens., Koski-Jaakon kirjeet yliopi-stomme kirjastossa (1914); J. O. I. Rancken, Bidrag till 50-åriga minnet af Döbeln och björneborgarne i finska kriget 1808 och 1809 (1860); J. A. Rehbinder, Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel, 1—3 (1781—94).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Simon Wilhelm Carpelan, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16468, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. R. Cederberg.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16468
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Simon Wilhelm Carpelan, urn:sbl:16468, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. R. Cederberg.), hämtad 2024-04-19.