Meriter

Cecilia, Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds näst äldsta dotter, f. 6 nov. 1540 i Stockholm, d. 27 jan. 1627 i Brussel. Gift 1564 — antagligen 18 juni — med markgreve Kristoffer av Baden-Rodemachern, f. 26 febr. 1537, d. 2 aug. 1575, yngre broder till den regerande markgreven av Baden-Baden, Philibert II.

Biografi

Av Gustav Vasas döttrar är Cecilia icke blott den ryktbaraste utan även den som mest förtjänar intresse på grund såväl av sina egenskaper som sin växlingsrika och långa levnad. Om prinsessans uppväxtår och uppfostran känner man föga, men det är otvivelaktigt, att hennes av humanisten Mollerus besjungna skönhet och hennes livliga: intellekt liksom hennes temperamentsfulla och icke så litet egenmäktiga natur redan tidigt gjort henne i särskild grad uppmärksammad vid det svenska hovet. Vi finna, att underhandlingar om en giftermålsförbindelse mellan C. och pfalzgreve Georg Johan av Veldentz — sedermera C: s syster Annas gemål — under loppet av år 1559 till en viss grad framskridit, då prinsessan i slutet av samma år blir huvudpersonen i den skandal, det s. k. Vadstena-bullret, som mer än något annat gjort hennes namn känt och liksom förebådar karaktären av hennes sällsynt äventyrsfyllda bana. Hösten 1559 hade C: s äldre syster, Katarina, i Stockholm firat sitt bröllop med greve Edzard av Ostfriésland. Då brudparet skulle resa från Sverige, ledsagades det på vägen bl. a. av hertigarna Erik och Magnus, och även C. hade tilltvingat sig kung Gustavs tillåtelse att följa med. När sällskapet i mitten av dec. gjorde uppehåll i Vadstena, befanns det, att. brudgummens broder, greve Johan, som blivit förälskad i C, om nätterna beredde sig tillträde till den kammare, i vilken prinsessan jämte en del hovet tillhörande jungfrur låg. Då hertig Erik genom en av vakterna underrättats om detta, lät han gripa greve Johan på bar gärning och sände honom sedan fängslad upp till kung Gustav. Denne greps av förtvivlan över skandalen och klandrade starkt sin son för dennes obetänksamma tillvägagångssätt, som gjort saken mera »ryktbar» än nödvändigt varit. Greve Johan kastades emellertid i fängelse och frigavs först kort före konungens död efter en genom en särskild legation framförd förbön av Johans mor och flera nordtyska furstar. — Vad som verkligen inträffat i Vadstena, kan säkerligen aldrig klarläggas; vi äga kännedom om händelsen huvudsakligen blott genom en av Erik delvis till självförsvar avfattad relation till brodern, hertig Johan av Finland (23 febr. 1560). Det har antagits (tidigast av Celsius?), att en i K. myntkabinettet bevarad medalj, som å ena sidan bär C: s bild, å den andra synbarligen en bild av »Susanna vid badet» slagits med avsikt att därigenom rehabilitera C. Själv ägde hon ett i juveler infattat exemplar av medaljen i fråga.

Snart voro nya planer angående C: s giftermål uppe. Kort efter Erik XIV: s kröning 1561 kom en greve Jan av Teczyn, vojvod av Krakau, tilJ Sverige som sändebud från konungen av Polen för att underhandla bl. a. om allians mot Ryssland. Ett giftermål mellan greven och C. har tydligen varit allvarligt påtänkt; troligen har också en förlovning formligen ingåtts — en medalj med en bild av C. på ena sidan och av »Ioannes Comes a Tencin» finnes bevarad i fyra sinsemellan nästan lika exemplar — men i början av 1563 var den uppslagen enligt C: s eget påstående i brev till drottning Elisabet av England. Hösten samma år begav sig greve Jan åter till Sverige, men han uppbringades av danska krigsfartyg och dog kort därpå i dansk fångenskap. — I mitten av följande år (troligen på utsatt tid 18 juni) firades bröllop mellan C. och markgreve Kristoffer av Baden, som 1561 gått i svensk tjänst. Kristoffer var yngre broder till regerande markgreven av Baden-Baden, Philibert II; själv ägde han några slott och områden omkring Rodemachern i Luxemburg, vid denna tid under spansk suveränitet. Redan före giftermålet hade. C, som antytts, inlett brevväxling med drottning Elisabet av England genom förmedling av en engelsk guldsmed och politisk agent vid namn John Dymock. Denne hade kommit till Sverige utsänd av ett protestantiskt adelsparti i England, som gynnade planen på en äktenskaplig förening mellan konung Erik och den engelska drottningen. C. fick lust att besöka Elisabet och lyckades senhösten 1564 efter stora svårigheter utverka sin kunglige broders tillstånd att jämte sin gemål resa till England. Då sjövägen var osäker på grund av kriget och årstiden, lades färden ifrån Stockholm genom svenska och finska skären till Reval för att över land fortsättas till Calais. Efter många äventyr och svåra vedermödor nådde markgreveparet sitt slutliga mål 14 sept. 1565, alltså efter nära ett års resa. Måhända med någon tendentiös överdrift av farorna och umbärandena är färden i livliga färger skildrad av en protestantisk präst, James Bell, som fått mottaga resenärernas berättelse och överlämnade sin därpå byggda skildring till drottning Elisabet. C. och hennes make blevo mycket väl mottagna vid hovet, och det är uppenbart, att C. lyckats i hög grad finna nåd för sin berömda värdinnas ögon. Markgrevinnan, som f. ö. blott några dagar efter framkomsten fått sin förstfödde son, Edvard Fortunatus, har synbarligen avhållit sig från att söka gynna sin broders frieri till drottningen; däremot har hon — dock förgäves — sökt utverka engelskt understöd till Sverige i striden mot Danmark. Huvudsaken för C. och hennes gemål var tydligen festligheterna, men med dem följde också skulder, och just på grund av dessa blev det ett snöpligt slut på Englandsvistelsen. Fordringsägarna, bland dem den nyssnämnde Dymock, blevo allt efterhängsnare. Drottningen sökte visserligen hjälpa sina gäster genom att ge markgreven en årlig pension på 2,000 crowns, men situationen förvärrades alltmer. Elisabet synes så småningom ha i någon mån tröttnat på parets svårigheter, fordringsägarna blevo desperata och ställde till med verkliga skandalscener, och till sist blev markgreven, som gjort ett misslyckat besök på fastlandet i avsikt att driva upp pengar, satt i skuldfängelse. Han frigavs efter någon tid men förbjöds att komma till hovet, och i apr. 1566 lämnade både han och C. England. Deras bagage, innehållande bl. a. C:s juveler, blev emellertid vid avresan beslagtaget av fordringsägarna. Förgäves förde C. process i London för att återfå sina ägodelar, och till råga på olyckan upphörde Elisabet snart att utbetala pensionen. Ett slags hämnd för de förmenta oförrätterna fick markgrevinnan sedermera — på 1570-talet — tillfälle att taga under en förnyad vistelse i Sverige. John Dymock, som åter besökte vårt land, hölls nämligen här i långvarigt fängelse, och C. lät sina skepp uppbringa engelska varor, särskilt utanför Narva.

Efter ett kortvarigt besök hos släktingarna i Baden vistades C. och hennes make på sina gods i Luxemburg, men lyckan visade sig alltjämt ogunstig mot dem. De klagade över trakasserier från hertigens av Alba sida, och överhopade av skulder måste de slutligen (1571) taga sin tillflykt till Sverige. De hade dock icke för avsikt att för framtiden bosätta sig här; meningen var fastmer att vinna konung Johans stöd i ett försök att åstadkomma ett förnyat arvskifte av de badensiska länderna, som markgreven efter sin äldre broders död 1569 planlade. Vidare var det C:s avsikt att genomdriva utbetalningen av den betydliga brudskatt, som tillkom henne. Markgreven själv återvände redan följande år till Tyskland för att utföra en del uppdrag för konung Johans räkning och för att i väntan på understöd från Sverige tillvarataga sina egna intressen. C. mottog av sin broder åtskilliga förläningar och hade sitt huvudsakliga residens i Arboga, där hon utövade en viss myndighet, icke alltid till stadsbornas belåtenhet. Grevinnan till Arboga, så kallade sig C. nu, bedrev kaperier och köpenskap, och hon lyckades så småningom frampressa utbetalning av större delen av sin brudskatt. Hon stod i ganska gott förhållande såväl till Johan som till hertig Karl; i striderna mellan dessa båda synes hon icke ha låtit engagera sig djupare. Dock förekommo häftiga tvister än med den ene, än med den andre av bröderna. En tvist med Johan om äganderätten till kapat gods (1574) åstadkom till och med en kortvarig indragning av C:s förläningar. — Markgreve Kristoffer, lämnad utan pekuniärt understöd från Sverige, kom i en allt värre och värre situation, och 1575 avled han. Till sin makas missnöje hade han i ett testamente lämnat förmynderskapet över barnen till biskopen av Speyer och markgreve Karl av Baden-Durlach; i samma testamente hade enligt C: s mening intrång gjorts på hennes morgongåvegods i Luxemburg. I sina strävanden att få testamentet förklarat ogiltigt och att fullfölja sin makes planer på att åstadkomma revidering av arvskiftet efter Kristoffers far, markgreve Bernhard, fick C. stöd av båda sina bröder, men hänvändelser i dessa ärenden såväl till kejsaren som till konungen av Spanien blevo resultatlösa.

Under intryck av den katolicerande riktningen i Sverige under 1570-talet, troligen även med tanke att desto lättare kunna erhålla habsburgarnas stöd i sina arvsanspråk, övergick C. till katolicismen och gav sina söner katolsk uppfostran. Det påvliga sändebudet Possevino uppger under sitt första besök i Sverige 1578, att furstinnans trosförändring redan då var ett faktum. C. uppehöll livliga förbindelser såväl med Possevino som särskilt med det spanska sändebudet Eraso, vilken vistades i Sverige 1578—79. Hon erbjöd sig bl. a. att utrusta skepp som understöd åt spanjorerna i kampen mot de upproriska nederländarna. Vidare har C. städse beflitat sig om att ge Eraso nyttiga upplysningar. T. o. m. under den tid, då kung Johan fattat häftigt misshag till spanjoren och förbjudit allt umgänge med honom, beredde sig C. tillträde till honom genom att muta vakterna. Händelsen blev upptäckt och resulterade i en dödsdom över de brottsliga vakterna.

Förmodligen i slutet av 1579 lämnade C. för alltid Sverige och återvände till Rodemachern. 1588 dog hennes makes brorson, Filip, barnlös, och hennes egen son Edvard Fortunatus, som 1587 besökt Sverige och därifrån följt sin kusin Sigismund till Polen, erkändes som regerande markgreve. Edvard överenskom om övertagande av familjegrenens badensiska områden mot utbetalande av 1,000 floriner årligen till bröderna, vilka skulle innehava de luxemburgska godsen och underhålla modern. Dennas rättigheter till morgongåvegodsen kränktes sålunda, och då dessutom Edvard icke gjorde några utbetalningar till bröderna och själv tog deras gods om hand, måste C. öppna process mot sina söner. Den utföll till hennes förmån, men hon kunde ej få domen exekverad. — Edvards regemente i Baden tog efter någon tid ett snöpligt slut. Han var ytterst slösaktig, levde på stor fot i Brüssel och uppdrog regeringen åt ett par fränder, som förpaktade uppbörden till huset Fugger. 1595 passade markgreve Ernst Fredrik, tillhörande den protestantiska grenen av huset, på att bemäktiga sig Baden-Baden. Edvards broder Filip, som sökte återtaga rovet, föll i fångenskap. Den avsatte fursten själv höll fortfarande mest till i Brüssel men besökte också bl. a. åter Polen och följde Sigismund på expeditionen till Sverige 1598. Han säges ha medverkat vid underhandlingarna med hertig Karl efter slaget vid Stångebro. Sommaren 1600, under vistelse på ett sitt slott i grevskapet Spanheim, störtade han utför en stentrappa och skadade sig till döds.

C. hade under tiden som hjälpsökande dragit från land till land. 1597 besökte hon Polen; året därpå mottogs hon med stor vänlighet av påven Clemens VIII, som lämnade henne en rekommendationsskrivelse till ärkehertig Albert, ståthållare i spanska Nederländerna. Verksam hjälp har hon ingenstädes erhållit. Efter Edvards död synes hon en tid ha återfått dispositionen av sina änkesätesinkomster, men hon levde dock i stort betryck. Utan resultat sökte hon personligen på riksdagen i Regensburg 1613 till förmån för sin sonson utverka restitution av det badensiska område, som berövats hennes ättegren, och frigivande av sonen Filip. 1618 måste den sjuttioåttaåriga furstinnan under de mest äventyrliga omständigheter formligen fly från sin försumlige amtman i Luxemburg för att kunna komma i tillfälle att närmast inför ärkebiskopen i Trier anföra klagomål över förvaltningen av hennes gods. En ljusning inträdde 1622, efter trettioåriga krigets utbrott, då kejsarens trupper fördrevo den protestantiska grenen av huset Baden och då C:s sonson Vilhelm återinsattes i arvsrättens åtnjutande. Fem år därefter, 1627, avled C. i Brössel.

C. har otvivelaktigt ägt både charme och intelligens, och hennes oförbränneliga vitalitet och företagsamhet i livets alla skiften måste inge respekt. Tendentiös protestantisk historieskrivning (Edvard van Reyd, d. 1602) har länge med orätt låtit henne framstå såsom djupt förfallen i lastbarhet. Men otvivelaktigt hade hertig Karl rätt, då han talade om att hans kära syster hade »ett underligt huvud», och det karaktärsdrag, som C. i sin ungdom röjde, då hon vid arvskiftet efter modern bröt upp sin yngre syster Elisabets kista och därifrån uttog klenoder, som fallit på dennas lott, det har hon näppeligen övervunnit ens i ålderdomen. — K. G. Warmholtz är den förste svensk, som sökt skriva en mera fullständig Cecilia-biografi (tryckt 1790 i K. Kr. Gjörwells Svenska archivum, 1). De viktigaste nyare skildringarna av C: s liv äro författade av F. Ödberg och H. Wieselgren. Den förre lämnar oss i sin bok ett helt Ceciliaregistratur, den senare har mera överskådligt samt med utnyttjande av viktigt nytt arkivmaterial i Generallandes-archiv i Karlsruhe tecknat markgrevinnans bild. En idealiserad skildring av hennes personlighet finna vi i Elisabet Kuylenstierna-Wensters historiska roman »Cecilia Vasa» (1910). Med markgreve Kristoffer hade C. sex söner, Edvard Fortunatus (f. 16 sept. 1565, d. 18 juni 1600); Gustav Kristoffer (f. 13 aug. 1566, krympling, d. 1609); Filip (f. 15 aug. 1567, d i fångenskap 5 nov. 1620); Karl (f. 7 mars 1569, d 1590); Bernhard (f. 1570, d i späd ålder); Johan Karl (f. i nov. 1572, malteserriddare, d. i spansk krigstjänst 1599). I korrespondensen mellan konung Johan och kejsar Rudolf i slutet av 1570-talet talas egendomligt nog även om C: s döttrar. Endast en dotter omtalas senare; hon sattes till moderns stora sorg i kloster av släktingarna, och man känner endast hennes klosternamn, Charitas. C: s fiende, markgreve Georg Fredrik av Baden, kallade henne »bastardtochter». C: s badensiska furstegren utslocknade 1771.

Genom K. brev av 6 dec. 1571 och 24 jan. 1572 blevo Arboga stad samt Arboga, Himmeta och Medåkers socknar förlänade till C., som i huvudsak behöll detta område till 1581. I Västmanland har hon dessutom innehaft skogsfjärdingarna i Malma och Odensvi socknar 1572—82, Skinnskatteberg (där hon bedrivit bruksrörelse i Guldsmedshyttan) 1573—82 samt en fjärdedel av Fellingsbro socken 1571—81. I Glanshammars härad i Närke voro alla socknar utom en förlänta till C. 1572—79. — I Östra Husby socken, Östkinds härad i Östergötland låg det gustavianska arv- och egnagodset Skenas, som vid arvskiftet 1572 kom på hertig Karls lott. Då Johan lovat gården till C., upplät Karl (8 juli 1572) denna jämte 46 landbohemman till sin syster, som samtidigt fick Östra Husby och Häradshammars socknar i förläning. 1577 fick C. även hälften av östra Stenby socken i samma härad. Gården behöll hon till 1580, socknarna till 1582. — Ännu några år efter det att C:s förläningar återtagits, har hon fått uppbära vissa delar av räntan därifrån.

Författare

Georg Landberg.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Kon. Gustaf I:s registratur, 29 (1916); H. Mollerus, Ad illustrissimum principem ac dominum D. Christopherum, Sacri imperii Romani marchionem in Baden &c, & ad serenissimam conjugem ejus D. Ceciliam, natam in Regia apud Suedos familia, gratulatio musarum Gedanensium (1565); J. Messenius, Scondia illustrata, T. 15 (1705); Transactions of the Royal hist. society, N. S., Vol. 12 (1898); Queen Elisabeth and a Swedish princess. Being an account of the journey of princess Cecilia of Sweden to queen Elisabeth. Ed. from the contemporary mscr. of James Bell by Ethel Seaton (1926); Johan III och Filip II. Depescher från det spanska sändebudet till Sverige, kapten Francisco di Eraso 1578—1579 (Hist. tidskr., 1886); A. Theiner, Scliweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl. 2. Urkundenbuch (1839). — H. Almquist, Ett bidrag' till markgrefvinnan Cecilias biografi (Personhist. tidskr., 1910); J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523— 1630, 1—4 (1917—23); H. Wieselgren, Markgrefvinnan Cecilia, Gustaf Vasas skönaste dotter (I gamla dagar och i våra, 1900); F. Ödberg, Om prinsessan Cecilia Vasa, markgrefvinna af Baden-Rodemachern (1896). — Se i övrigt käll- och litteraturhänvisningar i de två sistnämnda arbetena.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Cecilia, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16517, Svenskt biografiskt lexikon (art av Georg Landberg.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16517
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Cecilia, urn:sbl:16517, Svenskt biografiskt lexikon (art av Georg Landberg.), hämtad 2024-11-09.