Meriter

Cedercrona, Daniel Gustaf, f. 28 apr. 1706, d. 20 apr. 1752 i Stockholm. Föräldrar: häradshövdingen assessor Johan Morin, adlad Cedercrona, och Ingeborg von Wandahl. Elev vid Göteborgs gymnasium; student i Uppsala 10 maj 1726. Auskultant i Göta hovrätt; kallas sekreterare; bevistade riksdagarna 1734—52 och var därunder bl. a. ledamot av kammar-, ekonomi- och kommerse-deputationen 1734 (ledamot av förordningsutskottet), 1738—39, 1740—41 och 1751—52 samt elektor 1751—52; riddarhusfiskal 18 aug. 1741; assessor i Göta hovrätt 26 mars 1748.

Gift mars 1750 i Stockholm med Eva Kristina Olivecrona, f. 4 juli 1720, d. 30 nov. 1776 i Stockholm, dotter till landshövdingen Isak Perman, adlad Olivecrona, och 22 maj 1760 omgift med bergsrådet Per Adlerheim.

Biografi

C: s mor fru Ingeborg Cedercrona, som vid mannens död lämnades ensörjande med elva barn, därav nio oförsörjda, hade enligt sin egen, säkerligen riktiga utsago svårt att hjälpa honom fram på studiebanan. Hon var företagsam nog att begära ett särskilt, mot testators bestämmelser stridande anslag åt sin son av Huitfeldtska stipendiet, då han skulle resa till akademien. Försöket misslyckades väl, men C. fick i alla fall fortsätta sina studier i Uppsala, där han blev student 1726. Sedan återfinnes han som riddarhusfiskal och ålades 1743 i denna egenskap att slutföra utgivandet av adelns vapenbok, ett uppdrag, som kom att skänka honom hans förhärskande intresse för återstoden av hans liv och förskaffade honom, om ej ekonomisk vinning så likväl berättigade anspråk på eftervärldens hågkomst. Hans ämbetsmannabana företer i övrigt intet anmärkningsvärt, frånsett det befordringsärende i frihetstidsstil, varigenom han nådde sin högsta värdighet, ett assessorsämbete i Göta hovrätt. För att bereda C. en belöning för hans vapenboksarbete och samtidigt sörja för en tjänsteman, som genom sin anställning vid Riddarhuset hindrats att förvärva befordringsrätt vid något ämbetsverk, hade hans stånd skaffat honom ständernas rekommendation att få ackordera till sig en assessorsbeställning vid någon hovrätt (20 aug. 1747). I förlitande på detta värdefulla dokument reste C. därpå ned till Jönköping och träffade ett 27 febr. 1748 daterat ackord med assessor M. Eneroth, som mot 10,000 dir smt avstod tjänst och lön åt honom. Olyckan ville emellertid, att Eneroth dog, innan konungens bekräftelse på avtalet, som fordrades för dess giltighet, hunnit utverkas. C. och änkan, vilken på detta sätt höll på att gå miste om ackordssumman, skyndade att anropa konungens nåd, medan de assessorer, som voro närmast i tur till lönen, helt naturligt ansträngde sig att få avtalet förklarat kraftlöst. Ärendet gav anledning till bekymmersamma överläggningar både i hovrätten och i rådet, som likväl slutade med att tillerkänna C. den omstridda tjänsten. Trots den förmånligare ställning, C. sålunda vunnit, visade det sig emellertid, att han, måhända genom de ekonomiska uppoffringar, vapenboksarbetet medfört, överansträngt sin ekonomi, och efter hans död måste änkan begära boet i konkurs Tanken att av trycket utgiva en fullständig samling av de adliga vapnen upptogs, då J. L. Schantz vid riksdagen 1728—27 till riddarhuset överlämnade en handritad vapenbok. Redan 1734 utkommo greve- och friherrevapnen, men därpå avstannade verket och fullföljdes först åter med större energi, sedan adeln vid 1743 års riksdag, på sätt nyss nämnts, hade uppdragit åt C. att ombesörja tryckningen av de adliga vapnen. Dessa utkommo under hans inseende 1745, och verket skulle alltså ha varit avslutat. För att vinna förlagsrätten till hela arbetet och skydda sig mot nytryck i konkurrenssyfte förvärvade C. äganderätten till samtliga de trästockar, vara vapnen inskurits. Då privilegiet på den tidigare vapenboken just utlöpte, utverkade han därjämte förnyat dylikt för tio år framåt (4 juni 1745). Hans avsikt var att närmast omtrycka greve- och friherrevapnen, men vid den granskning, han underkastade dessa, uppdagades snart felaktigheter, som retade honom att söka efter flera. För att trygga den nya upplaga, som snart visade sig nödvändig, associerade C. sig med en man, vilken bättre än han kunde bära den finansiella bördan och även blev den, som till slut bragte verket i hamn, Per Schyllberg-Carlskiöld (se denne). Själv har C, måhända med någon överdrift, beskrivit de forskningar, som bedrevos för den nya upplagan, så, att han genomögnade alla de »i rikets allmänna gömmo» (riksarkivet) och i Riddarhuset befintliga avritningarna av vapenmärken samt jämförde dem med vapensköldarna i Riddarhussalen, med originalsköldebrev och med »de prydnader», som en efterlevande med flit och omsorg låtit sättja över de dödas grifter». Resultatet av granskningen blev, att nära sexhundra vapenmärken måste omskäras eller förbättras. Därjämte skaffade sig C. genom annonser i tidningarna och en vidlyftig korrespondens kännedom om åtskilliga vapen, som saknäts i den tidigare upplagan, så att till slut endast tre släkters vapen fattades. Till verket skrevs ett företal, som gav en kortfattad översikt över den svenska adelns historia, tills denna förlorar sig i urtidens dunkel, där likväl, »förrän begynnelsen till världenes förlossning gjordes genom Frälsarens undransvärda födelse», släkter skymta, bekanta för sitt vett och sitt mod. Företalet, som är ställt i C:s namn, skall enligt K. Gr. Warmholtz' uppgift vara skrivet av prosten J. H. Mörk, den bekante författaren till »Adalrik och Giöthilda». Den förbättrade vapenboken, som även i yttre utstyrsel överträffade sin föregångare, utkom år 1746, tillägnad ridderskapet och adeln som en erinran, att vapnen voro en åminnelse av stora bedrifter, varmed den svenska adeln uppfyllt världen, och' talade därom, »att de, som dem förtjänat, ägt mod i hjärtat och vett i hjärnan». Även om misstag ingalunda saknas i C: s vapenbok ocli vapenbilderna ej motsvara en senare tids strängare heraldiska smak, betecknas arbetet i den utformning, det genom C. fick, som för sin tid gott. Anmärkas bör emellertid, att alla exemplar av vapenboken, som framträda i den Cedercronska upplagans dräkt, ej äro likvärdiga. Vid en senare utförsäljning skall man nämligen enligt K. G. Warmholtz ha funnit på att sammanhäfta restexemplar av 1734—45 års upplaga med 1746 års titelblad, dedikation och företal, varigenom många skola ha blivit bedragna.

Som naturligt var mottog adeln med mycken erkänsla den vackra och ståtliga vapenboken. Man rekommenderade den till inlösning av alla ätter (25 febr. 1747) och man befallde (3 mars) riddarhusdeputationen att utfinna något sätt, varpå C. utan riddarhuskassans betungande skulle kunna beredas någon ekonomisk ersättning. Det blev han själv, som till slut fann en kombination, vilken erbjöd en sinnrik utväg att lösa problemet. C:s medintressent Schyllberg, som ivrigt åtrådde adelskap, hade utfäst sig att utöver vanliga introduktionsavgifter betala 3,300 dir km t till riddarhuskassan, om han finge upptagas på sin broder Karl Carl-skiöld.s namn och nummer. C: s förslag var nu, att Schyllberg skulle slippa denna extra avgift och riddarhuskassan beredas ersättning genom att man samtidigt tog in en annan av de introduktionssökande, som förklarat sig beredd att utfylla den därigenom uppkommande minskningen i kassans inkomster. Riddarhusdeputationen fann allt gott och väl, men hos adeln höjdes skarpa gensagor mot den föga värdiga byteshandeln (5 aug. 1747), och C. fick till slut nöja sig med anbefallningen till prenumeration ocli den ovan omtalade rekommendationen till ett tjänsteackord.

Motgången i belöningsfrågan avkylde på intet sätt C: s och lians kompanjons nit. Sina sista år ägnade C. åt att, alltjämt med Schyllbergs biträde och ekonomiska hjälp, låta sticka vapenbilderna i koppar. På detta sätt hade de vapenbilder, som färdigställts för 1746 års upplaga, reproducerats, medan däremot alla nyare släkter återstodo, då C. 1752 avled och vapenboksverket beslagtogs av hans kreditorer. Om kopparsticksupplagans senare öden berättas i Per Schyllberg-Carlskiölds biografi. Trästockarna till 1746 års upplaga ha till större delen förskingrats. Av de bevarade äges flertalet av riksheraldikern greve Adam Lewenhaupt.

Författare

B. Boethius.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

T*?ckt arbete: Swenges rikes ridderskaps och adels wapenbok. Sthm 1746. Fol. 1 pl., 7 bl., pl. 1-14, 1 bl. pl. 1-34, 1 bl., pl. 1-208, Reg.-s. 1—26. — Ang. C:s medverkan i 1734—45 års uppl. av vapenboken se texten.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, skrivelser till kanslikollegiet ang. Huitfeldtska stipendiet, kanslikollegiets underd. utlåtande 15 sept. 1726, Göta hovrätts' underd. utlåtande 11 mars 1748 samt rådsprot. i inrikes civila ärenden 1748, allt i RA. — Sveriges riddersk. och adels riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719, 15, 16 (1901, 04) jämte förste arkivarien Erik Naumanns samlingar till ett register över adelsprotokollen; företalen till 1746 och 1764 års upplagor av vapenboken; H. Fleetwood, Svensk heraldik (1917); A. Lewenhaupt, Adelsvapnen och den svenska heraldiken (Sveriges riddarhus, utg. av C. Hallendorff, 1926); B. Schlegel & C. Klingspor, Svensk heraldik (1874); C. G. Warmholtz, Bibliotheca historica Sveo-Gothica, 12 (1815), N:o 6964, 6965.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Gustaf Cedercrona, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16551, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16551
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Gustaf Cedercrona, urn:sbl:16551, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boethius.), hämtad 2024-04-25.