Meriter

3. Christian Eberstein, f. 20 okt. 1738 i Norrköping, d. 3 juni 1816 där. Föräldrar: stadskirurgen Daniel Christian Eberstein och Maria Susanna Lindeman. Borgare i Norrköping 1763; uppsade burskapet 19 dec. 1792. Grosshandlare och skeppsredare i Norrköping, bruksägare. Ägde Lunda gård med Spånga och Bilsbro bruk (köp 1777), Högsjö säteri och bruk (köp 20 okt. 1781) i V. Vingåkers sn (Söd.), Stens gård samt Näkna eller Stens och Graversfors bruk i Kvillinge sn och Händelö, Lindö och Västerbyholms säterier (köp 1789) i S:t Johannis sn (Ög.), ett flertal gårdar och hemman belägna huvudsakligen i eller vid bergslagerna, gruvlotter samt fastigheter och tomter i Norrköping.

G. 1) m. Christina Hultman, f. 1745, d. 1767 (död eller begr. 6 mars i Norrköping), dotter av brukspatronen Lorens Hultman och Brita Christina Spalding; 2) 29 mars 1768 m. Maria Carolina von Aken, f. 12 sept. 1750 i Örebro, d. 27 aug. 1814 på Högsjö, dotter av hovapotekaren och hovmedikus Frans Michael von Åken och Fredrika Margaretha Bagge; 3) 13 juli 1815 på Boxholm, Ekeby sn (Ög.), m. Hedvig Carolina Burén, f. 23 aug. 1784 där, d. 8 mars 1829 i Linköping, dotter av brukspatronen Carl Daniel Burén och Didrica Zetterling, samt omg. 1818 m. kanslirådet Göran Zacharias af Segerström, f. 1785, d. 1827.

Biografi

»Daniel Christian Eberstein var», säger E:s intime vän C. D. Burén, »i sin tid en i Norrköping väl känd erfaren stads-chirurgus. Med sin egen och sin frus förmögenhet i fast och löst passerade han, med vid ett värde ikring 50,000 dlr kmt, den tiden för rik och betydlig man i det samhället. Fadren förmante sin Christian att beflita sig om att bliva skicklig människa; men andre förespråkare, att han som hade mycket att få framdeles, behövde ej träla sig fram etc. Sedan då han, jämte fem syskon, fingo efter fadrens död vardera 4,500 dlr, fant han, att de ej långt skulle förslå, utan att arbeta sig fram.» Själv anför han vid ett tillfälle om sin barndom, att han fått »den uppfostran mindre bemedlade, men ganska gudfruktige föräldrar kunde åstadkomma». E. valde icke faderns yrke utan ägnade sig åt handeln. »Contoirsbetienten» E. hade sitt hem och sitt arbete mot slutet av 1750-talet hos den förmögne och ansedde grosshandlaren och rådmannen Justinus Gartz i Norrköping, vilken vid faderns död utsetts till hans förmyndare. Utbildningen för handelsyrket försiggick dock icke uteslutande i hemstaden. Sedan E. blivit borgare i staden och grundat en handelsfirma, företog han en omfattande utrikes resa. Förmodligen knöt han under denna förbindelser, som blevo av värde för hans affärsverksamhet. Säkert är i varje fall, att hans firma inom kort utvecklade sig till ett betydande handelshus. Affärsverksamheten var förenad med rederirörelse. Denna förkovrades liksom affärerna, och efter tio år stod E. som den förnämste redaren i Norrköping. Stora vinster inseglades under Nordamerikanska frihetskriget. Den »egentliga orsaken till min uppkomst», säger han en gång på 1780-talet, »var den båtnad, som en av mig begagnad stor frakthandel under sista sjökrig tillfogade». De ebersteinska fartygen gingo i fraktfart på medelhavsländerna, Holland, England, Frankrike och Spanien likaväl som på östersjöhamnarna.

Under 1780-talet och fram till 1796 gick sillen till vid Bohusläns kuster i en omfattning som aldrig varken förr eller senare. Betydande kapital investerades i sillfisket. Trankokerier och sillsalterier anlades i ökad takt. Även E. deltog i den lönande näringen och förvärvade sillsalterier vid N. och S. Engelholmen samt vid Ellinge i Marstrands skärgård. Det eftertraktade saltet fördes på hans fartyg från Medelhavet. I retur tjänstgjorde de vid exporten av den saltade sillen. E:s salt- och spannmålshandel var länge den största i Norrköping. Järnet var en annan av hans stora exportvaror. Han icke blott försåg utländska avnämare direkt med varan utan höll på' flera utrikes orter ständiga lager av stångjärn och manufaktur-smide. Även tjära och mindre partier trävaror fördes på hans kölar ur landet. Råsockret utgjorde den importvara, som kom närmast saltet i betydelse.

I E:s fortsatta affärsverksamhet kan man iakttaga en utveckling som icke är så ovanlig. Grosshandlaren, van vid försäljning av bruksprodukter, glider över i brukssocieteten. De stora handelsvinsterna gåvo honom möjligheter att placera avsevärda belopp i bruksrörelse. Hans förnämsta bruksegendomar lågo på Kolmården strax norr om Norrköping och i V. Vingåker. Egendomsköpen i Vingåkersbygden började 1777, då han från brukspatron Gerhard Willemoth förvärvade Lunda gård med Spånga och Bilsbro bruk. Sedan han av presidenten frih. Claes Gustaf Rålambs arvingar inköpt Högsjö, kunde han samordna sina bruk vid Vingåkersån och rationalisera driften.

E. gjorde icke ensidigt sina kapitalplaceringar i bruksföretag utan inköpte även rena lantegendomar. Från kammarherren frih. Knut Leijonhufvud förvärvade han dennes säterier i Norrköpingstrakten, För övrigt inköpte han en stor mängd gårdar och hemman i Östergötland och Södermanland, huvudsakligen belägna i eller vid bergslagerna och lämpade för kolfång eller tjärbränning.

År 1790 utgör en milstolpe i E: s verksamhet. Den femtiotvåårige grosshandlaren överlät då, som han själv uppger, i anseende till sin annalkande ålderdom, affärsrörelsen enligt ett 30 april daterat aktstycke utan någon som helst kontant erkänsla, på ett handelskontor i Norrköping, benämnt Eberstein & Co. E. hade drivit sin handelsrörelse i stor utsträckning med hjälp av släktingar. Kontoret skulle innehavas av tre av dessa hans tidigare medarbetare, Christian Heitmüller, E:s systerson och adoptivson (jfr släktart.) Daniel (Oxelgren) Eberstein och Johan Gustaf Norstedt. Med gåvan följde en grundfond, som lär ha uppgått till 60,000 rdr. Det togs i överlåtelsehandlingen särskilt sikte på utvecklingen av firmans utrikes förbindelser, vilka enligt E: s föreställning skulle gå en synnerligen lysande framtid till mötes. Kontor skulle inrättas i Tyskland, Holland och England. Det är betecknande för handelsbolagets stiftare och hans benägenhet att bestämma över andra, att han i sin strävan att kvarhålla handelsrörelsen som ett familjeföretag stipulerat, att det skulle fordras hans eller efter hans död en av intressenternas samtycke, för den händelse någon av delägarna önskade ingå äktenskap.

Överlåtandet av affärsrörelsen på det nämnda handelskontoret, »en i sitt slag här i riket egen inrättning», kan te sig som enbart ett bortskänkande av stora ekonomiska värden. Att E. haft sina släktingars och medhjälpares ekonomiska bästa i tankarna ligger utom allt tvivel, men djupare sett har överlåtelsen inneburit något mera. Den har utgjort stiftarens försök att skapa ett affärstekniskt instrument för ett fortsättande av den omfattande ebersteinska affärs- och bruksrörelsen. Den mäktige affärsmannen dominerade, så länge han levde, genom sin personlighet det ebersteinska kontoret i Norrköping och utnyttjade det för sina syften, varigenom dettas självständighet blev mera sken än verklighet. I viss utsträckning finansierade han dess ekonomiska transaktioner och tjänstgjorde sålunda som företagets bankir.

E. var den borne affärsmannen, gynnad av lycka och framgång. Det sades om honom, att under hans affärsverksamhet i Norrköping icke ett enda skepp gått förlorat. Under napoleonkrigen flöto handelsinkomsterna dock icke så jämnt. Då järnskeppningarna kunde genomföras, voro de nog så inkomstbringande, men blockaderna lade ofta hinder i vägen. Svårigheterna med exporten på medelhavsländerna voro särskilt kännbara.

Visst är, att E. ansåg, att goda konjunkturer bidragit till att skapa hans ställning, men däri ligger dock endast delvis förklaringen till hans framgångar. De voro i hög grad resultatet av hans planmässiga handlande. Den grundläggande principen i hans affärsverksamhet anger han en gång ha varit »att med egne skepp, mest byggde på eget skeppsvarv, för egen räkning exportera» och »att i retur med skeppen på de längst avlägsne orter hämta utur första handen alla de varor som fäderneslandet tarvar». E. hyste den uppfattningen, att ingen kunde bli en dugande köpman utan ingående kunskaper om det, som hörde till yrket. Affärsmannen skulle icke blott äga goda språkkunskaper, han skulle även ha kännedom om transportmedlen. Bokföringen gav, ansåg E., möjlighet att följa kapitalets utveckling. Den gav även kännedom om handelsrelationer, varors beskaffenhet, deras skötsel, sättet för deras anskaffning och avhämtande från producenten. Varje handelsgren hade, enligt hans mening, sina särskilda förutsättningar, som köpmannen måste lära känna, innan han tar upp den. Gör man icke det, »då rusar man endast åstad, ser på den imaginerade avancen och följer intet den vägen, att en liten rörelse väl uträknad i så många branscher som jag kan åstadkomma, är den rätta, och var och en efter sin fond bör vidtaga». »Vinsterne böra klokt beredas utom köpmanskontoren och ej i granna böcker», är en av hans handelsmaximer, som gått till eftervärlden.

De holländska och engelska köpmännen voro E:s ideal. Att de stodo så långt framför andra berodde därpå, menade han, att de uppfostrades och danades för sitt yrke på ett särskilt sätt. Resultatet visade sig icke blott i framgångsrika affärer. »De stora köpmän i England och Holland sitta förmiddagarne och styra stater och eftermiddagen på sine contoir», yttrade han.

Då i nov. 1815 landet hemsöktes av en svår ekonomisk kris åtföljd av bankrutter, vilka nödgade E. att tillfälligt lita till krediter, anförtrodde han sin släkting F. U. von Aken, »att han aldrig, Gud vare lov, invecklat sig i procenteri, minst med judar». E: s förmögenhet uppgives 1801 till 28 tunnor guld, d. v. s. 2,800,000 dlr smt, en för dåtiden mycket betydande summa.

E. var en självmedveten man. Carl Daniel Burén omtalar i sin dagbok, att E. i början av 1790-talet fällt det yttrandet, att han tackade Gud för tre ting: att han ej blivit frimurare, att han kunnat undgå att bli adelsman; det tredje ville han icke säga. Orsaken till hans inställning till adelskapet framgår av ett uttalande, som han gjort några år tidigare. Han sade sig icke åtrå »något svenskt adelskap eller andre därmed förente hederstecken, varmedelst mine tillhörande handelsarvingar till äventyrs förr eller senare med mindre stadgat tänkesätt, skulle lockas till annat närings- eller levnadssätt än del som i längden förvarar rätta handelscontoir, vilka äro riket både i fred och krig ej mindre nyttiga än de äro sällsynta». Som förmögeni bruksägare kom han för övrigt att tillhöra den societet, som vid denna tid icke utan fog kallades brukspatronsadeln. E. var patriotiskt sinnad och hade tillfälle att lägga detta i dagen under kriget med Ryssland 1788–90, då han utlovade att bygga ett större krigsfartyg i Norrköping, vilket skulle ställas till konungens förfogande. Planen hann emellertid icke realiseras, förrän kriget var slut. De försök, som E. vid Högsjö utförde för jordbrukets och kreatursskötselns höjande, visa honom som en framsynt man på modernäringens område. E. fullbordade den karolinska herrgårdsanläggningen på Högsjö, i det han lät uppföra den flygel, som tidigare saknats. Bruket lät han ombygga till stora delar.

Pehr Hörberg hade i E. en gynnare. Hörberg målade på hans bekostnad altartavlor till S:t Johannis och Hedvigs kyrkor i Norrköping. Även den stora tavlan »Davids orkester», som målades för orgelverket i Hedvigs kyrka, bekostades av E. Den gick förlorad vid en vindsbrand i Norrköpings rådhus 1942. Hörberg arbetade för utsmyckningen av kapellet vid Högsjö, vilket E. lät färdigställa.

Den förmögne brukspatronen förde med tiden ett mycket stort hus. Hans hem i Norrköping betecknas som »muntert, godsint och välplägande». Under våren och sommaren, då han, frånsett brunnsresorna, vistades på Händelö och Högsjö, hade han livligt umgänge med vänner och grannar. Till Högsjö inbjöd han från det närbelägna Skenas skalderna Gustaf Fredrik Gyllenborg och Johan Gabriel Oxenstierna, vars åldriga och på Skenas under knappa villkor levande moder han gav ett visst underhåll. Till umgängeskretsen hörde för övrigt det högadliga herrgårdsfolket i Vingåkerstrakten.

E:s sällsynt lyckliga äktenskap med Maria Carolina von Aken bröts efter fyrtiosex år 1814. Den mäktige affärsmannen och bruksidkaren stod utan arvinge (en son hade tidigare avlidit) till sin stora förmögenhet. Önskan att få en arvinge, som kunde fortsätta hans livsverk, förmådde den 77-årige mannen att kort efteråt ingå nytt äktenskap. Han förmälde sig med den 31-åriga Hedvig Carolina Burén. »Stackare hon kan visst aldrig remplacera den avlidna. Därtill fordras att vara från himlen», utbrast Johan Gustaf Norstedt vid budskapet om äktenskapet. Detta sista äktenskap blev kortvarigt, E. avled redan efter ett år, ända in i det sista sysselsatt med affärer.

E. och i lika hög grad hans maka i andra giftet hade en utpräglad filantropisk läggning. I samklang härmed stod E: s håg för undervisnings- och utbildningsfrågor. I början av 1800-talet skänkte han sitt intresse åt upprättandet av en skola för handels- och sjöfolk i Norrköping. Ungefär samtidigt mognade hos honom tanken på att upprätta en söndagsskola där, »den han för sedernes förbättring och hågens vändande till det nyttiga under sämre folkets lediga tid om helgdagarne i stället för supning, svordom och annan liderlighet fant av yttersta vikt».

Då E:s testamente öppnades, befanns det, att det upptog ett betydande legat till en sådan skola för lärgossar och sjöfolk. För ändamålet skulle disponeras flera av hans säterier och betydande tillgångar i boet. Mot testamentet väcktes emellertid klander av släktingarna. Ärendet gick slutligen till Högsta domstolen. Sedan det föredragits där första gången 29 april 1820, inkom överstelöjtnanten Charles Emil Rosenborg, som var gift med en dotter till en av E: s halvsystrar, med en skrift, i vilken han ställde i utsikt, att saken skulle biläggas genom förlikning. Då det anstånd, som domstolen beviljat för frågans uppordnande, utgick, lät konungen genom justitiekanslern 29 juni anmäla, att han, med den rätt regeringsformen lämnade, i egen hög person ville i domstolen övervara och deltaga i prövningen och avgörandet av målet. På grund av den förestående avresan från huvudstaden skulle detta dock icke kunna ske omedelbart. Ärendet kom emellertid icke att slutbehandlas i Högsta domstolen. Innan det gått därhän, underställde arvingarna samfällt K. M:ts omedelbara prövning ett av dem uppgjort förlikningsförslag. Detta innebar, att, sedan fastighet ställts till förfogande, en skola under namn av Ebersteinska söndagsskolan snarast möjligt skulle inrättas i Norrköping. Till denna skulle arvingarna, som övertogo egendomarna, årligen giva en spannmålsskatt på 300 tunnor. Vid ärendets behandling i statsrådet 28 dec. 1821 fann K. M:t den av arvingarna erbjudna årliga avgiften »ej allenast för behovet fullt tillräcklig, utan ock närmare instämma med statens sanna fördel, än om de fasta egendomarna för alltid skulle fästas vid skolan». Den föreslagna inrättningen ansågs icke äga samma omfattning! som ett större läroverk, och det tillkom K. M:t, som hade att förordna om undervisningsverket i riket, att tillse, att därtill icke mera rycktes från den enskilda äganderätten, än vad som till ändamålet fordrades.

Arvingarna hade alltså lyckats att på administrativ väg få testamentsfrågan avgjord med förbigående av Högsta domstolen. Efter en sådan utgång kunde denna icke vidare döma i saken utan måste tillgripa den högst uppseendeväckande åtgärden att genom beslut 14 mars 1822 bortregistrera ärendet, sedan Rosenborg nedlagt fullföljandet av sin talan. Karl XIV Johans enastående åtgärd att avdöma den ebersteinska testamentstvisten i statsrådet utan Högsta domstolens hörande utlöste en konstitutionell konflikt, som gav eko vida omkring och lämnade oppositionen ett osökt tillfälle till angrepp.

Vid förverkligandet av E: s skoltanke uppdelades undervisningen i Ebersteinska skolan på två huvudlinjer, en för allmän folkbildning och en för teknologisk undervisning. Den förra avdelningen trädde först i funktion. Ett reglemente för densamma stadfästes av K. M:t 18 maj 1825; den senare avdelningen fick vänta på sin utformning. Ändamålet med den teknologiska undervisningen angavs vara, »att visa huru vetenskapernas resultat kunna på näringar, hantyerkerier m. m. användas». Någon teknologisk skola, som kunde tagas till mönster för verksamheten, fanns icke förut i landet. E:s samtida, den i Göteborg av engelska föräldrar födde William Chalmers, som dog 1811, hade emellertid donerat hälften äv sin förmögenhet till inrättandet av en sådan. Det ansågs därför lämpligt att invänta reglemente för den Chalmersska skolan, innan den teknologiska skolan i Norrköping fick sin utformning. Reglementet för den teknologiska delen fastställdes av K. M:t 14 april 1837 att gälla »tills vidare och så länge inrättningens ringa tillgångar endast medgiva avlöning för en lärare».

Författare

Sam. Hedar.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Biographie öfver fru Maria Carolina Eberstein, född von Aken. Norrköping 1814. 4:o 2 bl. (Anon.; föret, undert.)

Källor och litteratur

Källor: Eckl:exp. registr. 1821, 1825, Kammarexp. registr. 1821, Justi-tierevisionens registr. 1820, 1822, Justitierevisionens besvärsakt 1822, u/3 nr 71, Domböcker, Harmens register, Bergskollegii priv. och domar, RA; Jordeböcker, KA; Carl Daniel Burens dagböcker, KB; Bouppteckningar 1816, Norrköpings stads arkiv; Ebersteinska saml., Norrköpings stadsbibliotek; Handl.. ang. släkterna Eberstein och von Åken, Högsjögårds arkiv; Handlingar ang. Christian Eberstein hos professor G. Eberstein, Djursholm; Angélique Norstedts släktbok hos fru Dora Lagerqvist, Stockholm. –  Anmärkningar, vid en af Courirens redaktion utg. af handling om Ebersteinska testamentet (1822); B. Cnattingius, Pehr Hörberg (1937); M. J. Crusenstolpe, Historiska tidsbilder. Ser. 2. Karl Johan och svenskarne. Ny genomsedd uppl., 1 (1881); L. Dalen, Den bohuslänska fiskelägesbygden (Meddelande från Göteborgs högskolas geografiska institution, 26, 1941); Hilda Danielson, Stycken ur Norrköpings historia. 1 (1917); T. Fogelqvist, Svenska utsikter (1942), s. 199–208; S. Hedar, Högsjögård. En sörmlandsherrgård och dess ägare (1945); K. A. K:son Leijonhufvud, Ny svensk släktbok (1906); E. Ringborg, Till Norrköpingskrönikan, 1, 2, 3, 5 (1917–22); [J. P. Theorell], Ebersteinska testamentet, föremål för en medfart, tilläfventyrs den enda i sitt slag. Afhandling, utg. af Courirens redaktion (1822); B. Wedberg, Konungens högsta domstol 1809–1844 (1940); Q. J. Hedrén], Vid Ebersteinska technologiska scholans öppnande i Norrköping den 17 januari 1838 af läroverkets ephorus (1838); [V. Örnberg], Sv. ättartal. 5–6 (1880, 90).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian Eberstein, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16563, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sam. Hedar.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16563
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian Eberstein, urn:sbl:16563, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sam. Hedar.), hämtad 2024-04-19.