Olof Benjamin Ehrencreutz

Född:1702-08-26 – Frustuna församling, Södermanlands län (På Erendal)
Död:1772-09-02 – Björnlunda församling, Södermanlands län (I Älghammar)

Riksdagsledamot, Landshövding, Kammarherre, Hovrättsråd, Hovjunkare


Band 12 (1949), sida 254.

Meriter

2. Olof Benjamin Ehrencreutz, den föregåendes son, f. 26 aug. 1702 på Erendal, Frustuna sn (Söd.), d. 2 sept. 1772 på sin egendom Älghammar, Björnlunda sn (Söd.). Student vid Uppsala univ. 2 maj 1715; hovjunkare 5 juli 1731; auskultant i Svea hovrätt 15 okt. 1735; kammarherre 16 mars 1737; assessor i nämnda hovrätt 18 maj 1741; hovrättsråd där 21 maj 1747; landshövdings fullmakt 18 sept. 1761; avsked 1762; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1731,1734, 1738–39 (led. av sekreta deputationen), 1740–41 (led. av sekreta utskottet, handels- och manufakturdeputationen samt bankodeputationen), 1742–43, 1746–47 (led. av sekreta utskottet och bankodeputationen), 1751–52 (led. av sekreta utskottet), 1755—56 (led. av sekreta utskottet och bankodeputationen), 1760–62 (led. av sekreta utskottet); fullmäktig för adeln i Ständernas kontor 8 juli 1741. RNO 1771.

G. sept. 1741 m. Petronella Schaeij, f. 12 juli 1699, d. 24 febr. 1793 i Stockholm (Jak.), dotter av borgmästaren i Karlshamn Peter Petersson Schaeij och Elisabeth Bromée, samt förut g. 1716 m. direktören Henrik König (f. 1686, d. 1736).

Biografi

E. är bekant som en typisk frihetstida partipolitiker och räknades länge till hattarnas ledande krafter. Redan vid partiets genombrottsriksdag 1738–39 började E. göra sig känd i hattarnas stora massa av krigs- och befordringssökande officerare och yngre ämbetsmän. Han blev i april 1739 invald i sekreta deputationen. Under följande riksdag 1740–41 hörde han till dem, som ivrade för schäferier och erhöll jämte assessor E. G. Cederhielm genom ständernas skrivelse till K. M:t 14 aug. 1741 arrende av Eskilstuna kungsladugård för inrättande av schäferi. E. invaldes också som en av sitt stånds fullmäktige i Ständernas kontor (för förvaltning av statsskulden) samt satt nu som ledamot av sekreta utskottet, ett uppdrag som flera gånger förnyades. I förräderikommissionen, där E. även var medlem, hörde han till dem, som röstade för användning av tortyr vid anklagelserna mot J. Arckenholtz. E. invaldes i den för krigsutrustningarna tillsatta utredningskommissionen sensommaren s. å. I kommissorialrätten 1747 angående Manufakturkontorets ekonomi blev E. ordförande och presiderade s. å. även i kommissorialrätten över Anders Drake (se denne). E:s ådagalagda nit på många områden ansågs förtjäna belöning, och han uppsattes 1751 på rådsförslag utan att dock nå utnämning. Då vid slutet av riksmötet statsdeputationen i sekreta utskottet yppade statsbristens bedrövliga storlek, och förtvivlade åtgärder tillgrepos för att täcka denna, sökte E. jämte kammarrådet J. Wulfvenstierna att i utskottet, hindra, att inan, såsom de ansågo, äventyrade riksbankens och Ständernas kontors säkerhet och förmåga att fullgöra sina förbindelser. Men de misslyckades trots sina starka skäl, enär ingen kunde föreslå andra utvägar att avhjälpa bristen. Däremot visade sig, E. som okritisk hatt och merkantilist, då han som ledamot i sekreta handels- och manufakturdeputationen skulle granska de statsunderstödda industriföretagen för att utreda deras nedgång; deputationen hade endast beröm för företagen i fråga. I viss mån var han part i målet, ty han hade själv av Manufakturkontoret fått ett lån, på vilken skuld han under stora lovord lyckades få. avskrivning genom deputationens beslut 16 maj 1752. I kommissionen över uppviglaren Jöns Landberg 1758 var E. bisittare. Vid riksdagen 1760–61 var han med i hattarnas partiledning redan vid riksmötets början och satt även nu i sekreta utskottet. Vid rådsval i dec. 1761 var E. ånyo föreslagen, likaså nyåret 1762 samt ännu två gånger. E. uppträdde i febr. mot rådet, då detta ställdes till ansvar för kriget, och tre riksråd offrades av hattarna själva, bl. a. Palmstierna. Man ansåg E:s angrepp så mycket skamligare, som han stod i tacksamhetsskuld till Palmstierna. I sekreta utskottets deputation angående växelärendena insattes E. våren s. å. Snart blev hans namn föremål för allmännare uppmärksamhet. Partivännerna sökte nämligen att som belöning och tillika som tröst för de misslyckade försöken att få in E. i rådet i stället placera honom på landshövdingeposten i Södermanland, vilken Nils Adam Bielke hade sökt. Ehuru E. ej själv sökt platsen, ville borgarståndet ändå förorda honom och, när underrättelse kom, att ämbetet 3 aug. 1762 skulle tillsättas i rådet, sände ståndet O. B. Renhorn jämte en annan ledamot för att söka ernå uppskov. Detta misslyckades, rådet erinrade sig E:s angrepp i febr. och Bielke utnämndes. För sent sökte adeln ingripa i ärendet. Själva principfrågan, om rådet finge avgöra en sak, medan den ännu var under diskussion hos ständerna, väckte lidelserna; Renhorn kritiserade rådet i våldsamma ordalag, och 7 aug. blev stor debatt i frågan hos adeln. Mössorna försvarade rådet och segrade i voteringen. Dessförinnan hann C. F. Pechlin, vars handgångne man E. var, att med stor häftighet angripa rådet, vilket vållade Pechlin kraftig efterräkning, i det han vid protokollsjusteringen 20 aug. blev, med en rösts majoritet, utesluten från Riddarhuset. E. själv fick dock satisfaktion genom landshövdingetitel och -lön.

Personligen är E. emellertid kanske mest känd genom ett sitt förslag till författningsändring, behandlat och tryckt av A. Brusewitz i en studie 1913. Enligt denne härrör det odaterade projektet från 1760-talets slut. Förslaget omfattar elva korta paragrafer och avviker betydligt från hovpartiets samtida reformplan. Ständernas maktställning skulle bibehållas och rådet göras om möjligt än mer beroende av riksdagen än förut, genom att det skulle vara »ambulatoriskt», så att av dess ledamöter de sex äldsta skulle avgå vid varje riksdag och ersättas med nyvalda. Men E. ville även reformera den lagstiftande makten själv och avlägsna ämbetsmannainflytandet vid riksdagarna. Besuttenhet skulle bli valbarhetsvillkor, även för adelsmän, och »inge verkelige ämbetsmän» äga röst och stämma vid riksdagen; därigenom skulle bl. a. hela prästeståndet berövas rangen av riksstånd. E:s förslag är sålunda främst ett representationsreformförslag, i vår författningshistoria det första av mera omfattande art med känt ursprung. I vad mån E:s utkast blev bekant för samtiden är okänt. Under gustaviansk tid kommenterades förslaget i varje fall i anteckningar, skrivna med G. A. Cederhielms hand. En handskriven »räken book» för E. finns i Uppsala univ.-bibliotek (Nordin 500).

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Skrift: Anmärkningar vid 1720 års regeringsform (tr. i A. Brusewitz' under Källor nedan anförda uppsats i Statsvet. tidskr., 16, 1913, s. 16—20).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Genealogica 161, RA; Likvidationer, Kammarkollegii oordnade handl. 324, KA. – F. A. von Fersen, Historiska skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 3 (1869), s. 294 f.; A. J. von Höpken, Skrifter, utg. af C. Silfverstolpe, 1 (1890); Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719, 7–12 (1884–90), 18 (1911), 21 (1938). – A. Anjou, Kongl. Svea hofrätts presidenter samt embets- och tjenstemän 1614–1898 (1899); A. Brusewitz, Ett konstitutionsprojekt från frihetstiden med en kommentar från Gustaf III:s tid (Statsvet. tidskr., 16, 1913); O. Jägerskiöld, Hovet och författningsfrågan 1760–1766 (1943); Hj. Lindeberg, En ränksmidare. Strödda blad ur 1700-talets partistrider (1928); L. Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); C. G. Malmström, Sveriges poli iska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 2–5 (1895–1900); Sveriges riksbank 1668–1018, 2 (1919).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Benjamin Ehrencreutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16666, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-09-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16666
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Benjamin Ehrencreutz, urn:sbl:16666, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-09-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se