Hans Ehrenpreus

Född:1636-07-22 – Nyköpings Alla Helgona församling, Södermanlands län
Död:1711-09-23 – Arboga stadsförsamling, Västmanlands län

Bruksidkare


Band 12 (1949), sida 299.

Meriter

1. Hans Ehrenpreus, före adl. Preuss, f. 22 juli 1636 i Nyköping, d. 23 sept. 1711 i Arboga. Föräldrar: justitieborgmästaren och sjötullsförvaltaren Hans Larsson Preuss och Margaretha Bröms. Anställd hos rådmannen i Stockholm Henrik Andersson Stockenström 10 febr. 1652–13 mars 1660, därav som bruksskrivare vid Jerle nedre hammare, Nora sn (Ör.), 1654–59; började egen handel i Stockholm 13 mars 1660, burskap 27 aug. s. å.; direktör för sockerbruket å Södermalm 1666; kämnär vid stadskämnärsrätten 26 maj 1672; e. o. rådman 6 febr. 1677; ord. rådman 1678; faktor vid harneskfaktoriet i Arboga 6 dec. 1684; faktor vid gevärsfaktoriet i Örebro 10 juli 1687; inspektor över faktorierna i Örebro och Arboga 17 april 1690; erhöll inspektionen även över Norrtälje gevärsfaktori 20 jan. 1691; adlad 12 maj 1694 (ej 1695); överinspektörs titel samma dag; ägare eller arrendator av ett flertal hamrar, hyttor och hemman i bergslagerna (se nedan) samt ägare av fastigheter i Stockholm, Arboga och Örebro; arrendator av kronobruken. Kvarnbacka och Stensta i Linde sn (Ör.) 29 jan. 1685; storleverantör av material till arkliet och örlogsflottan.

G. 1) 28 okt. 1663 i Stockholm (Riddarh.) m. Sara Simons, f. 28 febr. 1642, d. 29 mars 1675 i Stockholm och begr. 12 april s. å. i Maria kyrka, dotter av borgmästaren Paul Simons och Elisabeth Joachimsdotter Danckwardt; 2) 8 aug. 1676 i Stockholm (Maria) m. Brita Michelsdotter, f. 26 sept. 1631 i Stockholm, d. 7 juni 1688 och begr. 22 juli s. å. i Storkyrkan, dotter av drottning Kristinas peltenär (buntmakare) Michel Thomasson och Margaretha Persdotter, samt förut g. m. lärftskrämaren och handelsmannen Nils Joensson (Elfberg), f 1673; 3) 16 april 1690 i Örebro m. Anna Clerck, f. 26 aug. 1665 i Arboga, d. 5 febr. 1692 i Örebro, dotter av justitieborgmästaren Tomas Clerck, adl. Clerck, och Anna Geijer; 4) 21 aug. 1692 m. Brita Funck, f. 25 mars 1655, d. 11 sept. 1716 i Arboga, dotter av kronofogden och brukspatronen Simon Funck och Anna Hansdotter, samt förut g. m. borgmästaren Hans Barckhusen, d. 1716.

Biografi

E. härstammade på fädernet och mödernet från borgmästar-och rådmanssläkter i Nyköping och Norrköping med förbindelser i Stockholm och Bergslagen. Sexton år gammal kom han till Stockholm och fick där sin utbildning i köpmansyrket hos rådmannen Anders Henriksson Stockenström, en nära släkting, sannolikt kusin till E:s mor. Under åtta år i sin frändes tjänst både i Stockholm och vid Jerle bruk var E. vittne till de stockholmska köpmännens roll som förmedlare av handeln mellan Bergslagen och utlandet. År 1660 började han egen handel i Stockholm, bl. a. med bergslagsjärn. Genom sitt gifte med Sara Simons, liksom E. själv från Nyköping, dotterdotter till storköpmannen Joachim Danckwardt och halvsyster till Joachim Pötter, adl. Lillienhoff – en av de ledande inom den svensk-holländska köpmanskolonien på Södermalm – vann E. värdefulla förbindelser och stärkte ekonomiskt sin ställning. År 1666 erhöll han genom testamente sin svåger Gilius Simons' andel i sockerkompaniet på Södermalm mot övertagande av dennes skulder hos Pötter-Lillienhoff och flyttade s. å. in i kompaniets hus som dess direktör. Själv synes E. aldrig – åtminstone beträffande utrikeshandeln – ha tillhört det främsta ledet av Stockholms köpmän. Sin betydande förmögenhet vann han till stor del genom sitt gifte med Brita Michelsdotter, visserligen änka med åtta barn men åtminstone ekonomiskt sett ett mycket, gott parti. Bouppteckningen efter hennes förste man 1675 upptager utom osäkra fordringar en behållning av över 300,000 dlr kmt, varav änkan vid arvskiftet erhöll i runt tal 130,000 jämte förvaltningen av de två omyndiga döttrarnas arvslotter. Bland boets gäldenärer befunno sig Karl XI (68,153 dlr kmt), änkedrottning Hedvig Eleonora (13,403 dlr) och en rad av högadelns spetsar. Under kriget på 1670-talet synes E. ha gjort försträckningar till kronan, och då hans bror assessorn Niclas von Preutz i slutet av 1670-talet vistades utomlands, bl. a. i och för upplåningar för statens räkning och krigets finansiering, förmedlade E. åtminstone till en del växéltransaktionerna som trassat och acceptant. E:s ökade välstånd visade sig även i fastighetsinköp, särskilt på Södermalm, och investeringar i bergslagerna, hans stigande anseende i hans val till rådman 1677.

Sina förvärv i Nora och Linde bergslag inledde E. 30 dec. 1668 genom att köpa Jerle nedre hammare med två halva hemman i Yxe av sin förre husbonde Stockenström. Den 7 okt. 1676 tillhand-lade han sig även Jerle övre hammare, som han tidigare hade arrenderat. Jerle bruk och manufakturverk drev han därefter för egen räkning till 1697. I slutet av 1670-talet eller de närmast följande åren förvärvade han sig genom köp Djupedals östra hammare och Vedevågs hammare, båda liksom Jerle i Linde sn, genom arrende (1676–omkr. 1680) dessutom Bråfallshyttan, tillhörande Grängshammars bruk, Stora Tuna sn (Kopp.), samt Stensta och Kvarnbacka kronobruk intill Vedevåg. Särskilt Kvarnbackaarrendet blev betydelsefullt. E. kom nämligen att driva Kvarnbacka i nära förening med Vedevåg och lade härigenom grunden till det betydande manufakturverk, som från hans tid vanligen kallats Vedevåg.

Ursprungligen arrenderade E. Kvarnbacka i andra hand av rådmannen Hans Kohlmeter, som redan tidigare hade varit E:s kompanjon i Stockholm. Enligt E:s egen uppgift mottog han arrendet för att få ersättning för sina fordringar hos kompanjonen. Hans förluster på denne ha dock knappast varit alltför betydande, då han icke upptages bland fordringsägarna i Kohlmeters bouppteckning. I varje fall fick E. arrendet direkt av kronan först genom en senare uppseendeväckande transaktion. De tidigare arrendatorerna av Kvarnbacka och Stensta bruk, bland dem Kohlmeter, hade i strid med K. privilegier av 1671 och 1675 bl. a. låtit E. smida visserligen obetydliga mängder stångjärn vid Kvarnbacka. Bruket var enligt privilegierna endast avsett att vara ett stål- och klingmakeri. Ett klingmakeri hade också anlagts av rustmästaren David Kohl, en annan av arrendatorerna, och tidvis hade tillverkningen av klingor varit betydande. Den 26 jan. 1684 frånkände K. M:t på grund av stångjärnssmidet de tidigare arrendatorerna båda bruken. Innan Bergskollegium ännu hade fattat något beslut om deras disposition, hade E. 20 aug. 1684 skyndat att till Karl XI sälja, en sin tomt och fastighet på Kungsholmen (nuv. kvarteret Göken n:r 7) för 11,000 dir kmt och hade därvid betingat sig båda bruken som pant. Köpebrevet, dat. 24 sept., nämnde intet härom. Karl XI hade köpt tomten för att där anlägga ett varv, senare kallat hovjaktvarvet – han vistades ju ofta på resor mellan Stockholm och. Kungsör.

Tack vare Karl XI:s stöd lyckades E. utmanövrera faktorn vid Arboga bameskfaktori, Thomas Cupp, inte bara från Stensta plåtbruk utan också från faktoriet. Cupp hade i sju år innehaft Stensta genom kontrakt med Kohlmeter. I sin strävan att få förpantningen av bruket till E. upphävd gjorde Cupp inför Bergskollegium gällande, dels att E. hade bedragit K. M:t, då han tidigare hade utbjudit tomten för 5,000 dir, dels att Stensta plåtbruk var oumbärligt för honom. Det tillverkade nämligen harneskplåtar för faktoriet. E. erbjöd sig då att övertaga faktoriet på samma villkor som Cupp och erhöll 6 dec. 1684 K. fullmakt som faktor. Kohlmeters försök att få behålla Kvarnbacka misslyckades likaså. Då han inkallad inför rådet 13 dec. förde tomtköpet på tal, tillrättavisades han skarpt av Karl XI; det stode H. K. M:t »fritt att giva för det han köper, vad som H. K. M: t behagar».

En huvudorsak till att Karl XI stödde E. var, att Kvarnbacka under dennes ledning hade gått starkt framåt. E. erhöll bruksarrendet av kronan på mycket gynnsamma villkor. De tidigare innehavarnas »meliorationer» ersattes av staten. E. befriades från rådmanstjänsten i Stockholm med bibehållen lön och andra förmåner under de tider han i K. M:ts förrättningar måste vistas i Bergslagen. E. lyckades 3 dec. 1694 få Karl XI att kvitta kronans fordran för hans innehav av bruken, 6,860 dlr smt, mot köpeskillingen för jaktvarvstomten, 3,667 dlr smt. 1695–96 års arrende sökte E. visserligen förgäves helt undandraga sig genom att åberopa sina kostnader för brukens underhåll. Tvärtom tvingades han 1697 att fördubbla arrendeavgiften till 1,000 dlr smt per år 1697–1702 för att undgå en konkurrent. Men han förstod att i stället vinna andra förmåner. Arrendet var säkerligen en god affär. Både mot kronan och enskilda hävdade E. energiskt sina ekonomiska intressen utan att alltid vara nogräknad om vare sig medlen eller sanningen.

Arboga harneskfaktori var tämligen obetydligt. Den 10 juli 1687 förmådde emellertid Karl XI E. att även övertaga faktorstjänsten vid Örebro gevärsfaktori, det största i riket, med en årsproduktion (1688) av i runt tal 3,000 musköter, 550 par pistoler, 100 karbiner, 3,000 pikar och 100 trummor. Om Karl XI: s stora förtroende för E. vittnade, att denne icke behövde ställa någon kaution för de medel han uppbar för faktoriet och att han fick en ytterligare försäkran om att få åtnjuta sin rådmanslön i Stockholm oavkortad, trots att borgerskapet hade klagat över att han större delen av året var frånvarande från sin tjänst och därför hade begärt, att han måtte avstå lönen till den, som uppehöll tjänsten. Den 4 maj 1694 var E. hos Karl XI och beviljades då avsked från rådmanstjänsten. Den 7 maj meddelade han detta i rådstugan och tog avsked, 12 maj följde hans adlande och utnämning till överinspektör. Mellan händelserna finns sannolikt ett inre sammanhang. Nådevedermälena voro ett erkännande av E:s duglighet och den centrala ställning inom rikets vapenindustri, som han och hans två söner, Johan (E. 2) och Joachim (E. 3) hade vunnit.

Konjunkturerna för vapenindustrien vid mitten av 1680-talet, då E. definitivt övertog Kvarnbacka, voro mycket gynnsamma. Efter krigsslutet 1679 och reduktionsriksdagarna i början av 1680-talet inledde Karl XI på allvar sitt arbete på försvarets stärkande. I Karlskrona sattes stora flottbyggen i gång. E. kunde också utbygga anläggningarna både i Kvarnbacka och ännu mera i Vedevåg, som under hans tid dock alltjämt förblev det obetydligare av de två. Produktionen omfattade utom stångjärn framför allt olika slags stål – bl. a. kling- och fjäderstål för gevärsfaktorierna – samt järnmanufakturer. Klingtillverkning förekom väl fortfarande åtminstone. sporadiskt – så köpte E. t. ex. 1690 faktorsgården i Örebro av kronan för 470 ryttarvärjor – men den fick helt underordnad betydelse, bl. a. på grund av Vira (Wira) bruks tillverkningsmonopol. Däremot tillverkades redan vid 1690-talets mitt betydande kvantiteter stötjärn, axeljärn, dragjärn och bultjärn till arkliet för lavetters beslående i fästningarna. Senast vid sekelskiftet 1700 var tillverkningen av lavetter i gång; den synes dock ha tagit fart först under Johan E. En stor artikel var även styckekulor. Redan i slutet av 1686 gjorde E. en framstöt hos Karl XI att framför någon annan till amiralitetet få leverera det järnsmide, som behövdes för skeppsbyggeriet, såsom spik, bultjärn m. m. Även om kollegiet fick behålla sin frihet att välja leverantörer – förutsatt att varan var lika god och priset lika lågt som hos E. – blev följden dock, att E. från denna tid fick stora beställningar av amiralitetet. Ersättning uppbar han delvis i tackjärn (av det amiralitetet anslagna tionde- och persedel järnet i Nora och Linde bergslag). Redan 1687 avslöt han även kontrakt om leverans av stora roderjärn till örlogsfartygen. E:s insats synes mera ha legat på det ekonomiska och kommersiella än på det rent tekniska området. Genom att i samma person förena köpmannen, juristen, brukspatronen, manufakturidkaren och en tid även gevärsfaktorn bör han ha haft större möjligheter än vanligt att hålla produktionskostnaderna nere. Hans goda förbindelser med kronan säkrade avsättningen. Han hade dock att kämpa mot skogsbrist, och hans bruk synes ej heller helt ha behärskat den på 1690-talet modernaste stålprocessen. Främst E. synes dock ha förtjänsten av de nya gevärsmodeller, som infördes 1688 och 1690; »schamplounerna» tillverkades av införskrivna holländska och pommerska smeder. Karl XI intygade själv 1694, att under E:s tid hade mycket bättre och dugligare gevär tillverkats än någonsin förut samt att amiralitetet till skeppsbyggeriets behov försetts med »olika bättre sortimenter järnredskap». Den sparsamme monarken fäste ej heller liten vikt vid att järnsorterna tillverkades till vida lägre pris för kronan än tidigare.

Genom giftermålsförbindelser med olika ansedda bruksägarsläkter hade E. och hans familj socialt och ekonomiskt befäst sin ställning i Bergslagen. E. efterlämnade vid sin död en betydande förmögenhet. Den närmaste fullföljaren av hans verk blev sonen Johan (se nedan). Redan långt före faderns bortgång övertog Johan E. ledningen av Örebro faktori (1690) samt Kvarnbacka och Stensta bruk (1703). Vedevågs bruk och Arboga faktori behöll E. visserligen livet ut, men den verkliga ledningen av dem hade redan åren före 1711 övergått till Johan E. under faderns ålderdomssvaghet.

Författare

Gr. Utterström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Rådsprotokoll, Krigskollegii skrivelser t. K. M:t, Amiralitetskollegii skrivelser t. K. M:t, Bergskollegii skrivelser t. K. M:t, Bergskollegii protokoll, registr., brev och suppliker (huvudser.), bergverksrelationer från Nora och Linde, Harmens' privilegieregister, Amiralitetskollegii ankomna brev från åtskilliga personer, RA; Likvidationsakter nr 94:76 a, 95–96:9, KA; Krigskollegii registratur, brevböcker, Krigskollegii artilleridepartement: Inkomna handlingar, Faktorier, Örebro: a) Gevärstillverkning 1670–1795, b) Räkningar 1642–1692, Kr A; Civilprotokoll, Registratur (stadssekr.), Civilakter n:r 1679:112, 1680:58, 1686:89 m. fl., Bouppteckningar 1675:1151, 1679/1:279, 1687:1, Verifikationer till stadens huvudböcker 1667, 1678, 1690 (främst tolagsjournaler), Stockholms stadsarkiv. – M. Edquist, Petrus Diderici Arenbechius och hans tid (1943); Noraskogs arkiv, 3 (1895–97); [Köpebrevet 24 sept. 1684] (Stockholms stadsfullmäktiges beredningsutskotts utlåtanden och memorial 1901, Bihang n:r 110, s. 26 f.); S. Rönnow, Wedevågs bruks historia (1944); Stockholms rådhus och råd, 2 (1915); Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm verkställda genom Riksarkivet, 3 (1910).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Ehrenpreus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16693, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Utterström.), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16693
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Ehrenpreus, urn:sbl:16693, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. Utterström.), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se