Carl August Ehrensvärd

Född:1858-09-16 – Tosterups församling, Kristianstads län
Död:1944-02-16 – Oscars församling, Stockholms län

Sjöofficer, Sjöförsvarsminister


Band 12 (1949), sida 491.

Meriter

9. Carl August Ehrensvärd, den föregåendes son, f. 16 sept. 1858 på Tosterup i likanämnda sn (Krist.), d. 16 febr. 1944 i Stockholm (Osk.). Elev vid Sjökrigsskolan 28 sept. 1872; underlöjtnant vid flottan 11 okt. 1878; löjtnant 20 okt. 1882; kapten 5 april 1889; förste adjutant (stabschef) hos stationsbefälhavaren i Stockholm 1899–1902; kommendörkapten av 2. gr. 21 sept. 1900, av 1. gr. 25 febr. 1903; kommendör 17 nov. 1905; chef för Sjöförsvarsdep:s kommandoexpedition 1904–06; varvschef i Karlskrona 14 sept. 1906; statsråd och chef för Sjöförsvarsdep. 1 dec. 1907–10 juni 1910; konteramiral 10 juni 1910; stationsbefälhavare vid flottans station i Stockholm 1 okt. 1910–30 juni 1916; inspektör av flottans övningar till sjöss 1 juli 1916–31 dec. 1918; viceamiral 5 juni 1917; förordnad högste befälhavare över kustflottan 1 jan.–30 sept. 1919; befälhavande amiral och stationsbefälhavare i Karlskrona 1 okt. 1919, avsked 16 sept. 1923; ordf. i direktionen över flottans pensionskassa 1919–23; förste adjutant och chef för H. M. Konungens stab 1 jan. 1924; amiral i flottans reserv 29 juni 1926. LÖS 1892; RSO 1898; LKrVA 1905; KSO2kl 1907, KSO1kl 1908; HedLÖS 1910; LKrVA1kl s. å.; KmstkSO 1916; RoKavKMO 1928; ordenskansler 28 april 1934; StkDDOmbr, StkFinlVRO; innehade även andra utländska ordnar.

G. 10 okt. 1883 i Skabersjö kyrka m. friherrinnan Lovisa Ulrika (Ulla) Thott, f. 3 aug. 1858 på Skabersjö i likanämnda sn (Malm.), d. 6 jan. 1935 i Stockholm (Osk.), dotter av ryttmästaren friherre Gustaf Thott och friherrinnan Ulrika Christina Thott.

Biografi

E. var sex år gammal, då föräldrarna flyttade till Göteborg, och fick alltså redan under pojkåren göra bekantskap mod denna livliga sjöfartsstad. Han fick också under somrarna, i den mån han ej vistades på Tosterup, lära känna Bohusläns skärgård, där fadern, landshövdingen, brukade färdas med sin yacht. Kanske det var intrycken från denna sjömannamiljö, som föranledde ynglingen att vid fjorton års ålder söka inträde i Sjökrigsskolan. Kadettresorna skedde på korvetterna Norrköping eller Saga under expeditioner i Atlanten.

Efter sjöofficersexamen 1878 och utnämning till underlöjtnant genomgick E. exercisskolans befälskurs samt allmän minkurs i Karlskrona. Han kom att tillhöra Karlskrona station ända till 1 okt. 1899, efter hand befordrad till löjtnant och kapten. De sjökommenderingar i olika befattningar, som han härunder mottog, voro förlagda till fartyg, som representerade utvecklingen under denna flottans fortsatta materiella omdaningsepok. Han var chef på den lilla skeppsgossebriggen Skirner, deltog i sommarexpeditioner med korvetten Norrköping och ångkorvetten Saga, gjorde fyra »långresor» med Saga eller ångkorvetten Balder till Medelhavet eller farvatten och hamnar på Europas, Afrikas, Nord- och Sydamerikas atlantkuster samt i Västindien.

År 1880 tjänstgjorde E. på monitoren Tirfing och senare under 1880–90-talen på kanonbåtar, torpedbåtar, »minbåtar», som de då kallades, o. s. v. Han var med, då pansarbåten Svea 1887 gick, ut på sin första expedition. Redan 1893, då E. blott var trettiofem år, erhöll han kommendering som sekond på den nybyggda pansarbålen Thule och kvarstod där även under expeditioner 1894 och 1895, varunder han med omtanke och praktiskt sinne ordnade en god inre 'tjänst. Ett uppmärksammat befäl hade han 1897 som chef på kanonbåten Svensksund, som i maj överförde Andres nordpolsexpedition till Danskön vid Spetsbergen. Sedan E. 1901 varit chef på det av Oskar II ofta anlitade chefsfartyget Drott, 1903 på pansarbåten Niord och 1903-04 på korvetten Saga till Medelhavet, avslutades för honom den period, varunder han fört befäl på enkelt fartyg. I land hade han under denna period tjänstgjort i olika befattningar såväl å örlogsstationen som å örlogsvarvet. Då icke sjötjänst stått till buds, föredrog han den praktiska varvstjänsten framför den ofta med skrivbordsarbete förenade stationstjänsten. Han fann sig särskilt väl till rätta, då han åren 1894–97 tjänstgjorde som äldste officer vid ekipagedepartementet på Karlskrona varv, där han omhänderhade de mångahanda praktiska göromål, som gällde fartygens utrustning, avrustning, förläggning, förhalning o. s. v. Under sin tjänstgöring i Karlskrona var han även en tid ledamot av stadsfullmäktige.

Omkring sekelskiftet flyttades E. till Stockholms örlogsstation, och därefter kom han att tjänstgöra på den ena betydelsefulla posten efter den andra. Under hans tid som chef för Sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition handhades bl. a. officerspersonalens tjänstgöringsförhållanden där. E: s stora personalkännedom, förmåga att bedöma människor samt rättrådighet kommo här till nytta. Då varvschefsposten i Karlskrona blev ledig 1906, återgick emellertid E. till sitt kära varv och inflyttade i det vackra, av Chapman hyggda och en gång bebodda varvschefsbostället. E. var under dessa år kallad till flera sakkunnigutredningar såsom beträffande omorganisationen av mariningenjörsstaten, nya reglementen för flottan o. s. v. Under sommaren 1907 var han förordnad som flaggkapten, stabschef på kustflottan hos viceamiral Carl Olsen på pansarbåten Oscar II, som då gjorde ett officiellt besök i England.

E. kom ej att stanna länge som varvschef i Karlskrona. När på senhösten 1907 dåvarande sjöministern i den Lindmanska regeringen W. Dyrssen samtidigt som krigsministern lämnade ministären, föll valet till efterträdare på E., som av pliktkänsla men med stor tvekan mottog uppdraget att vara statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet. Han hade icke någon hög uppskattning av det politiska livet och var icke debattör eller talare i egentlig mening, om han också i enskilda fall framträtt på ett uppmärksammat sätt. Han var icke heller konciliant på så sätt, att han gjorde ansträngningar för att vinna människor. Han kunde väl därför ej känna sig riktigt hemmastadd i riksdagen, där han dock med sitt öppna väsende och sin pålitliga rättframhet fick en personligen god ställning. Hans första riksdagar förlöpte lugnt, och 1909 rönte han framgång i gemensamma voteringar. Men försvarsfrågorna lågo 1907–10 under utredning hos en stor parlamentarisk kommitté, och bland marinens mest brännande frågor märktes den om ny, större pansarskeppstyp, som livligt upprörde sinnena. E. stödde hos kommittén marinmyndigheternas önskemål om ett förslag i frågan att kunna föranleda proposition 1910 men mötte motstånd från kommitténs frisinnade ledamöter. Karl Staaff som oppositionsledare förde både där och i riksdagen ett häftigt språk. Härtill kom en förment upptäckt, att flottans övningsanslag blivit överskridet. Så var ej fallet, men marinens dåvarande bokföringsväsende kunde, om det ville sig illa, framkalla fatala vrångbilder. Sjöministern kunde ej lastas för förvaltningsmyndigheternas sätt att föra sina räkenskapskolumner, men riksdagsoppositionen ställde honom i skottlinjen. Dessa förhållanden föranledde E. att, säkerligen med lättat hjärta, lämna statsrådsämbetet, vilket skedde sommaren 1910, då han blev konterami-ral. På hösten övertog han stationsbefälhavarämbetet i Stockholm. Han stannade på denna post till sommaren 1916 men förde sommaren 1912 eskaderbefäl till sjöss samt blev, då flottan under första världskriget mobiliserades från 3 aug. 1914, chef för den då rustade Stockholmseskadern. Detta befäl behöll han till dess eskadern upplöstes på nyåret 1915. Kustflottan stod från mobiliseringens början under befäl av inspektören av flottans övningar till sjöss, viceamiral W. Dyrssen (se denne). I juli 1916 skedde där ett ombyte. E. utnämndes till inspektör och embarkerade som högste befälhavare. Dessa två befattningar sammanslogos nyåret 1919 till en enda under benämning högste befälhavare över kustflottan och E. förblev detta. Hans konteramiralsflagga, 1917 utbytt mot viceamiralsflagga, var först hissad på Oscar II, därefter på Sverige och från hösten 1918 på Äran. Under högsommaren 1916 var handelskriget i Östersjön ganska häftigt; svenska örlogseskorter ordnades regelbundet mellan Luleå och Kalmarsund, och 1917 utsträcktes de genom Öresund längs västkusten till norska gränsen. Den 5 jan. 1918 erkände Sverige Finlands självständighet, men den unga staten fick med vapen i hand kämpa för sin frihet mot inhemska röda trupper, vilka understöddes från rysk sida. Efter framställning från Ålands befolkning sändes i mitten av febr. fartyg ur kustflottan till Åland för att till Sverige överföra svenska och finska undersåtar, som så önskade. E. fick inom kort regeringens uppdrag att gå dit över och taga ledningen jämväl över en svensk truppstyrka på omkring 500 man, som överskeppades för att lämna befolkningen skydd, avstyra sammanstötningar mellan kvarstående ryska trupper och finska skyddskårsförband samt utöva kontroll vid de olika gruppernas evakuering. De uppgifter, som mötte E., voro ömtåliga samt fordrade lugn, bestämdhet och omdöme. De blevo ej lättare, då i mars 1918 en tysk eskader anlände såsom inledning till tysk intervention i det finska frihetskriget. Med god vilja å ömse sidor kunde dock verksamhets- och förläggningsområdena avgränsas från varandra. Evakueringen fortsatte i god ordning, och efter fullgjorda uppdrag kunde detachementet hemkallas och kustflottan lämna de åländska farvattnen.

Våren 1918 skärpte Tyskland och England krigföringen i Kattegatt, varför kustflottans huvudkrafter förlades dit, och E. övertog marinledningen på hela västkusten. Sedan vapenstillestånd mellan de krigförande ingåtts 11 nov. 1918, upphörde flottans mobiliseringstillstånd med sagda års utgång. Vissa delar av kustflottan för-blevo dock rustade, och E. utövade sitt befäl ombord till aug. 1919.

Hösten 1919 övertog E. ämbetet som befälhavande amiral och sfationsbefälhavare i Karlskrona och inflyttade i amiralsbostället, »Kungshuset». E. stannade i Karlskrona till sin avgång ur tjänst vid uppnådd pensionsålder 16 sept. 1923, då han flyttade till Stockholm. Ej långt därefter kallades han att från nyåret 1924 vara förste adjutant och chef för H. M. Konungens stab. År 1926 utnämndes E. till amiral i flottans reserv. Med sin obenägenhet att framträda tillhörde väl E. icke den typ människor, som kunde förutsättas vara särskilt ägnade för ett cirklat hovliv. Icke förty blev den gamle rättframme sjömannen med sin enastående personalkännedom mycket uppburen på denna sin post. Han åtnjöt i hög grad konung Gustavs förtroende. Redan innan E. blev chef för konungens stab, hade han åtföljt konungen på officiella besök i Haag och Bryssel samt deltog sedan i konungens alla utlandsresor intill andra världskrigets utbrott, bl. a. i officiella besök i Helsingfors, Reval, Riga och Köpenhamn. Vid franske presidenten P. Doumers begravning i Paris 1932 representerade E. konungen.

E. hade framstående chefsegenskaper. Han överlämnade i stor utsträckning arbeten och uppdrag åt sina underlydande, som eggades lika mycket av det förtroende och den arbetsfrihet han lämnade dem som av medvetandet, att han med sin snabba uppfattning och sitt goda minne följde med och hade reda på varje åtgärd av betydelse, som var utförd eller borde utföras.

Sedan E. lämnat den aktiva tjänsten, vistades han om somrarna på Tosterup, vilket han ägde tillsammans med sina syskon. Han hade överinseendet av godsets förvaltning och deltog med levande intresse i allt vad som rörde dess skötsel samt jämväl i kommunala angelägenheter. Han begrovs å Tosterups kyrkogård.

Författare

Otto Lybeck.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Carl August E:s fullmakter m. m. finnas i Tosterup samlingen i Riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: Generalrulla för flottans officerare, Marinstaben. – Flottans neutralitetsvakt .. , utarb. inom K. sjöförsvarsdep. (1919); S. H. Gadd, Andre styresmannens anmälan om avlidna ledamöter (KrVA Handl., 1944), s. 214–218; L. L. von Horn, Biografiska anteckningar, 3:3 (1934); E. Hägg, Carl August Ehrensvärd (Tidskr. i sjöväsendet, 107, 1944, s. 610 f.); Ålandsuppgörelsen.., utarb. inom K. Sjöförsvarsdep. (1918). – Nekrologer och med- del. i dagspressen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl August Ehrensvärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16735, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otto Lybeck.), hämtad 2019-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16735
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl August Ehrensvärd, urn:sbl:16735, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otto Lybeck.), hämtad 2019-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se