Meriter

Ossian Zacharias Ekdahl, f. 28 juni 1858 i Kristianstad, d. 19 mars 1932 i Stockholm. Föräldrar: kontraktsprosten Per Axel Ekdahl och Anna Kristina Anglin. Mogenhetsex. vid Lunds h. elementarlärov. 30 maj 1877; civilingenjörsex. i väg- och vattenbyggnad vid Tekniska högskolan 19 maj 1882; ex. i militärkursen vid Fortifikationen 5 nov. 1888; löjtnant vid Väg- och vattenbyggnadskåren 31 dec. 1889; kapten 20 okt. 1899; major 31 dec. 1902; överstelöjtnant 27 nov. 1903; överste 12 juni 1925; avsked 30 juni 1925; elev vid arbetena å stambanan genom Norrland sommaren 1880 och vid Gärds härads järnvägsbyggnad sommaren 1881; ritare hos La C:ie de la Forcite-Dynamite i Paris dec. 1882–april 1883; 1. ingenjör vid samma bolags dynamitfabrik i Baelen sur Néthe i Belgien april 1883–juni 1884; biträde åt chefen i Östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet juni 1884–sept. 1885; byråingenjör hos järnvägsentreprenören Fr. Posse okt. 1885–maj 1888; biträde åt chefen i Östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet nov. 1888–maj 1889; arbetschef vid Ed–Helgenäs järnvägsbyggnad maj 1889–febr. 1890; biträde åt chefen i Östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet febr.–april 1890; tf. stadsingenjör och stadsarkitekt i Kalmar april–okt. s. å.; kompletteringsarbeten å Ed–Helgenäs järnväg okt.–nov. s. å.; bitr. ingenjör vid Stockholms gasverk dec. 1890–nov. 1891; biträde, e. ingenjör och tf. byråingenjör i Väg- och vattenbyggnadsstyr, vid handläggning av ärenden om enskilda järnvägar febr. 1892–94; distriktsingenjör vid Södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1894–1900; kontrollerande överingenjör vid Markaryd–Värnamo, Växjö–Tingsryds, Eslöv–Hörby, Bjuv–Hyllingeoch Degeberga–Brösarps järnvägsbyggnader 1895–1900; kontrollerande ingenjör vid Hjälmarens sänkning 1900; tf. distriktschef vid Södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1901–02; distriktschef där 1902–03; statens kontrollant vid Nättraby–Alnaryds, Bredåkra–Tingsryds, Falkenberg–Älvsereds, Älvsered–Mjölbäcks, Hönshylle–Kvarnamala, Kävlinge–Sjöbo och Alnaryd–Eringsboda järnvägsbyggnader 1897–1903 och vid hamnbyggnaden i Hanö 1901–03; byråchef i Väg- och vattenbyggnadsstyr. 1903–25, därav som chef för hamnavdelningen 1913–25. Ett flertal undersökningar och förslag till broar, dammar, flottleder, hamnar, hus, järnvägar, sjösänkningar, strömrensningar och vägar m. m.; sakkunnig i vattenmål vid häradsrätter 1891–1917; led. i prisnämnder för hamntävlingar 1914–17; led. i lagrådet rörande ny vattenlag; Sveriges ombud vid kongress för byggnadsindustri och offentliga arbeten i Liége 1905, internationella sjöfartskongressema i Milano 1905 och Filadelfia 1912; studieresor i Belgien, Frankrike, Italien, Schweiz, Tyskland, U. S. A. och Österrike 1900–12. RNO 1905; KVO2kl 1919.

G. 26 nov. 1892 i Stockholm m. Elin Helena Hörnell, f. 4 april 1856 i Umeå, d. 31 dec. 1935 i Stockholm, dotter av kommissionslantmätaren, löjtnanten Anders Reinhold Hörnell och Hedvig Rosina Charlotta Bergmark.

Biografi

Ossian E: s största insats ligger på hamnbyggnadsområdet och därinom särskilt rörande fiskehamnar. I slutet av 1890-talet hade Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till K. M:t gjort framställning om förbättrande av mindre hamnar. För att kunna bedriva rationellt fiske med moderna och djupgående båtar på kust, där skyddande skärgård ej finns, fordrades statligt understöd till kraftigare hamnkonstruktioner. Underhållet av dessa hamnar måste också säkerställas för framtiden. Sedan Lantbruksstyrelsen 1903 begärt, att en kommitté skulle tillsättas för närmare utredning, infordrade K. M:t Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande. Detta avgavs 16 dec. 1904 med E. som föredragande. Den 1905 tillsatta kommissionen för utredning av fiskehamnarnas behov tillstyrkte i febr. 1909 förbättring och anläggning av 87 st. hamnar runt landets kuster och förordade »i första hand» icke mindre än 31 st. Efter det Lantbruks- samt Väg- och vattenbyggnadsstyrelserna gemensamt – fortfarande med E. som föredragande – febr. 1910 slutfört granskningen av kommissionens förslag, överlämnades detta i huvudsak med tillstyrkan till K. M: t. Enligt förslaget skulle flertalet av de planerade hamnarna övertagas av staten, och arbetena genomföras av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, inom vilken en särskild avdelning för hamnarbeten skulle inrättas. Departementschefen anslöt sig emellertid icke till förslaget, att staten skulle ut- föra själva byggnadsarbetet utan förordade tillämpning av entreprenadsystemet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet skulle därigenom begränsas till utarbetandet av planer och kontroll av arbetenas utförande och framtida underhåll. Riksdagen anslöt sig härtill och beviljade 1911 2,788,000 kr. för de hamnanläggningar och förbättringar, som staten i första hand skulle utföra.

E. fann dock kommissionens hamnplaner alltför enkla och utarbetade helt nya, avseende större hamnutrymmen och med användande av mycket kraftigare konstruktioner än förut beräknats. Vid 1911 års slut voro undersökningarna för 14 hamnar avslutade, och i nov. s. å. ingav styrelsen planer för hamnarna vid Träslöv, Glommen, Grundsund och Hönö-Klåva samt i april 1913 för hamnen i Kivik. Efter riksdagens hörande fastställde K. M:t 25 april 1913 dessa planer (utom för Grundsund). Samma dag förordnades också om en hamnavdelnings inrättande med E. som chef. De första åren utlämnades fiskehamnsbyggnaderna till ett flertal entreprenörer, svenska och danska, men sedan det första världskriget utbrutit, fingo entreprenörerna svårigheter, som blevo dem övermäktiga. E., som för sin del önskat, att arbetena skulle utföras helt i statens regi, enkannerligen under hans egen ledning, fick nu ett lämpligt tillfälle att successivt överföra ett flertal arbeten dit, vilket han också förstod att med seg och målmedveten energi begagna sig av. Då härför en del lokala arbetsbyråer med egna arbetschefer måste upprättas, kom staten att inom kort disponera ett praktiskt utbildat befäl samt en omfattande materiel med arbetsmaskiner. Därigenom underlättades, att staten övergick till att bli sin egen företagare, och E. kunde även få sina önskningar i detta avseende genomförda.

De under E:s ledning uppgjorda planerna utarbetades med stor noggrannhet för att uppnå anläggningar av mycket god kvalitet och därmed också ett måttligt dyrbart underhåll för framtiden. Han övervakade med synnerlig omsorg, att arbetenas genomförande blev det bästa möjliga. Hans ledning såväl vid planernas upprättande som vid resp. anläggningars utförande gjorde sig gällande ända in i detaljerna. Pä vissa håll ansågs E:s hamnbyggnader ha varit för dyra i förhållande till den nytta de gjorde, men denna anmärkning torde få anses obefogad. Även från naturskyddshåll fick E. viss kritik.

Den av E. ledda hamnavdelningen erhöll en betydligt större självständighet än styrelsens övriga byråer. Avdelningen handhade också övriga ärenden rörande statsunderstödda hamnanläggningar samt skötte planläggandet och utförandet av ett stort antal sådana hamnar. Fiskehamnarna voro och äro alltfort – såsom ganska naturligt är – i avsevärd utsträckning ämnade att också göra gagn som nödhamnar och handelshamnar, allt i mån av läge och allmänt behov.

Före E:s tid hade endast de största städernas för den internationella handeln viktiga hamnar haft någon allmänt erkänd betydelse. Genom hans banbrytande verksamhet kommo våra hamnar över huvud taget att få sin vikt för landets näringar erkänd av statsmakterna i långt högre grad än tidigare. Icke blott fisket, utan även handeln och sjöfarten komma att allt framgent hava det största gagn av E:s insatser för det svenska hamnväsendets utveckling.

E. var en typisk representant för den allsidige, teoretiskt och praktiskt skolade civilingenjören i den fasta organisation, som utmärkte det statliga väg- och vattenbyggnadsväsendet från dess start 1841. Personligen var han en liten, elegant herre, påfallande fransk i utseende och maner. Han var ingen friluftsmänniska trots sin verksamhet. Till karaktären var han rättrådig, envis och ganska inbunden. Han synes icke ha haft specialintressen utanför yrket.

Författare

B. Smedberg. C. J. Insulander.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om beräkningsmetoderna vid uppgörande af förslag till sjöars sänkning och reglering. Lund (tr. Malmö) 1888. 128 s. Plancher. 8 bl. in 4:o, 4 utvikn.-bl. – Enkla typer för mindre vägbroar af trä och sten samt för trummor och sfödjemurar af sten, på uppdrag af Kongl. landtbruksstyrelsen utarbetade. Sthm [1895]. Ligg. fol. (2) s, 12 pl.-bl. 2:a uppl. [1911]. – Ystad–Eslöfs järnväg; Västkustbanan, intill dess öfvertagande af staten den 1 januari 1896; Östra Skånes järnvägar; Malmö–Kontinentens järnväg (Kungl. väg- och vattenbyggnadskåren 1851–1901, 1904, s. 297–299,329–336,338–342, 381–385). – Vattenkrafts öfverföring till elektrisk energi. Berättelse af-gifven till Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen öfver studieresa i utlandet år 1900, verkställd på uppdrag af nämnda styrelse (Tekn. tidskr, 34, 1904, Afd. för väg- och vattenbyggnadskonst, s. 59–71, 90–lll+pl. 11–20; 35, 1905, Afd. för väg- och vattenbyggnadskonst, s. 1–13-j-pl. 1–3. Även separattr. [Text:] (2), 175 s.; [Planscher:] 4:o. (4) s, 16 pl. [I detta separattr. upptagas i tidskriften utlämnade beskrivningar över 10 kraftverk.] – Svar å reflexioner av S. Liibeck i anledning av föreg. studieberättelse (Tekn. tidskr, 35, 1905, Afd. för väg- och vattenbyggnadskonst, s. 54–57). – Uber die Bewegung des Wassers in Kanalen und natiirlichen Wasserläufen und iiber die Wasserverhältnisse in Seen. Mit Abbildungen im Text. Leipzig 1912. (4), 194, (2) s. – Förslag till utvidgning av Helsingborgs hamn. Augusti 1916. Helsingborg 1916. 35 s. (Tills, med W. Fellenius och R. Weyland). – Dessutom några smärre artiklar m. m. inom väg- ocn vattenbyggnadsfacket. – E. redigerade tills, med M. Borgstedt Tekn. tidskr, 23–24, 1893–94, Afd. för väg-och vattenbyggnadskonst.

Källor och litteratur

Källor: Tjänsteförteckningar- i KVV-kårens chefsexpedition, K. Väg- o. Vattenbyggnadsstyrelsens arkiv. – G. Indebetou & E. Hylander, Svenska teknologföreningen 1861–1936, 1 (1937); R. Smedberg, Kungliga väg- och vattenbyggnadskåren 1851–1937 (1937).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ossian Zacharias Ekdahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16793, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Smedberg. C. J. Insulander.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16793
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ossian Zacharias Ekdahl, urn:sbl:16793, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Smedberg. C. J. Insulander.), hämtad 2024-04-18.