Johan (Joan, Jean, Jahan) Ekeblad

Född:1629-07-26 – Sparlösa församling, Skaraborgs län (på Skog)
Död:1697-01-12 – Sunnersbergs församling, Skaraborgs län (på Tössegården)

Diplomat, Kammarherre, Hovjunkare


Band 12 (1949), sida 622.

Meriter

2. Johan Ekeblad (skrev sig Joan, Jean eller Jahan E. eller Ekebla), den föregåendes son, f. 26 juli 1629 på Skog i Sparlösa sn (Skarab.), d. 12 jan. 1697[1] på Tössegården i Sunnersbergs sn (Skarab.). Student vid univ. i Frankfurt a. d. Oder 1644; deltog i M. G. De la Gardies ambassad till Frankrike 1646–juni 1649; hovjunkare hos drottning Kristina 7 sept. 1649; försnidare vid hovet 10 jan. 1653; deltog i beskickningen till hertigen av Holstein för att i Gottorp hämta prinsessan Hedvig Eleonora hösten 1654; medlem av Christer Bondes beskickning till protektorn O. Cromwell juni 1655–våren 1656; i diplomatisk mission till Polen 1656; ryttmästare vid Västgöta kavallerireg. 1658, avsked okt. s. å.; kammarherre hos drottning Hedvig Eleonora 8 maj 1658–71; kommissarie i Reduktionskollegium 27 maj 1663–66; resident i Paris 19 dec. 1668 (instr. 21 dec. 1668, bimemorial 17 april 1669; nya kreditiv 24 maj, 10 sept. och 29 nov. 1669); återkallad 23 mars 1672; barikofullmäktig mars (tillträdde den 25) 1689–15 juli 1695. – Ägde Stola m. m. i Västergötland och efter svärföräldrarna bl. a. Mauritzberg i Östra Husby sn (Ög.), Normestorp och Tollstorp i Slaka sn (Ög.).

G. 1) 12 aug. 1662 i Stockholm (Nik.) m. Christina Hägerstierna, f. 1646, d. 10 juni 1693 i Stockholm (Nik.), dotter av handlanden i Stockholm Claude Roquette, adlad Hägerstierna, och Magdalena Moijal; 2) 30 maj 1694 i Stockholm (Hedv. El.) m. Sara Andersdotter Svebilia, dotter av en präst i Värmland samt släkting till ärkebiskop O. Svebilius.

Biografi

Jämte sin fader reste E. till Tyskland 1642, vistades där i tre år och studerade i Frankfurt a. d. Oder. Han var senare med i striderna vid Bohus 1645. Sin europeiska utbildning fick E. genom att medfölja åtskilliga svenska beskickningar utrikes, varvid han begynte som »volontär» vid M. G. De la Gardies lysande ambassad till Frankrike 1646, utrustad med många faderliga, skriftliga visdomsråd av den gamle Christopher E. Under denna tid börjar E: s stora brevväxling med fadern. En alltför sorglös omvårdnad om ekonomin gjorde, att E. i aug. 1648 blev arresterad för skuld i Saumur, där han höll på med »exercitier»; först långt senare kunde E. reglera dessa affärer. I två år var E. i Saumur. När Frondens inbördeskrig utbrutit 1649, reste han hem och kom i juni till Stola. Då E. hade föga fallenhet för krigaryrket, beslöts att han skulle ge sig till hovet, där han hade en gynnare i fränden fältmarskalken Lennart Torstensson. Efter mångårig vistelse vid drottning Kristinas hov fick E. ny träning i beskickningsärenden bl. a. till England 1655–56 och Polen 1656. Han deltog i slaget vid Warszawa, där han fick hästen skjuten under sig. E. blev 1658 tjänstgörande kammarherre hos drottning, sedan änkedrottning, Hedvig Eleonora och togs slutligen i anspråk för en ledande diplomatisk post, nämligen som resident i Paris 1668–72. Han ankom dit i slutet av november. 1669. E. skulle underhålla den gamla vänskapen mellan Sverige och Frankrike och motverka Frankrikes misstankar, som föranletts av Sveriges anslutning till trippelalliansen. I april 1672 hade han avskedsaudiens i S:t Germain. Senare var E:s offentliga gärning, inskränkt till rollen som måttfull kritiker av det kungliga partiet vid riksdagarna 1680 och 1682. Då adeln i Sekreta utskottet 1682 föreslagit, att konungen skulle få hålla utskrivningar utan ständernas hörande, inföll E., att det icke vore lämpligt att lämna ständerna åsido. Rätten till utskrivning kunde, menade han, lämpligen ges konungen på fyra år – ett yttrande, som väckte mycket huller på Riddarhuset. E. var 1689–95 bankofullmäktig men levde nu eljest den rike storgodsägarens liv, resande mellan huvudstaden och sina gårdar Stola och Mauritzberg.

Johan E. har bl. a. den egenskapen gemensam, med sin far Christopher, att han är märkligast icke i sin yrkesutövning utan i personlighetens utbildning och uttryck. Johan E. är nämligen framför allt den förste på sitt sätt moderne svenske brevskrivaren; tilllika är han litterat också genom att vara en av de första svenska romanförfattarna.

Det är främst genom E:s stora samling brev till fadern 1639–64, av Johan själv beräknad till 554 brev, samt andra, skrivelser till nära fränder, som han givit oss en av det svenska 1600-talets främsta kulturinteriörer. Det äldre svenska privatbrevet var givetvis länge starkt stereotypt och konventionellt till såväl innehåll som uttrycksmedel, med formelaktiga långa inledningar och avslutningar inramande brevskrivarens egentliga budskap. Med hela denna äldre brevstil bryter Johan E. på ett högst märkligt sätt. Självfallet sakna icke heller hans brev formelaktiga och konventionella partier, men dessa äro ovanligt få, och brevets mening är ingalunda blott att. överbringa praktiska besked. För E., som stod i nära och varmt vänskapsförhållande till fadern, är brevet medvetet något helt annat, nämligen ett slag av familjekonversation, och detta har han direkt utsagt. Han är glad, att hans »elaka skrivelser», som komma så ofta, icke besvära utan upptagas väl av fadern, »emedan jag allenast genom skrivande kan hava den äran att njuta min käre farkärs mycket åstundade konversation». E. följer, skriver han, ögonblickets ingivelse, så att när någon »tanka infaller, exprimerar jag honom strax på papperet, oanseendes om han väl eller illa över en kommer». I själva verket är E:s stil impressionistisk i så hög grad, att man häpnar över dylika uttryck hos en 1600-talsmänniska. Allra mest framstår detta i det brev den 12 april 1654, som Johan börjar med att helt enkelt härma fåglalåt: »Pelup, pelup, pelup, pelupluplupplup klikup tissssssssssss», etc. eller när han (26 jan. 1653) återger gatpojkarnas sång och ropen av »fuktiga bröder», då maningen »ta fast tjuven» hörts ljuda. E. älskar att skriva, har var dag »stor lust» därtill, även om inga speciella nyheter vankas. »Understundom plä det hända mig, att när jag har minst att säja, så säjer jag allra. mest. Då talar jag så något i vädret hän och vet intet ord ay, förr än papperet är till ända.» När därtill E: s omedelbarhet i stilen förmäls med en ständigt, rikligt, ofta drastiskt flödande humor eller verkningsfull ironi, ibland genom anförande av tidstypiska ordspråk, blir följden den, att E. är en av den svenska, epistolärlitteraturens främste, en vederkvickare av verklig rang. Hela hans tidevarv lever upp, och särskilt för hans period vid Kristinas hov äro breven en ovärderlig kulturkälla: drottningen reser ut på sina månskenspromenader i vagn, baletterna, som E. skrattar åt, upptaga hovets tid, ringränningar, bröllop och andra fester avlösa varandra, kavaljererna rumla, supa, duellera, försonas eller dö. Ofta längtar E. till lantlivet och fädernas Stola och när gamle Christopher är melankolisk, tröstar sonen med orden: »Kan man ock ledas på Stola?»

Bakom Johan E:s lätta och lekande stil, skämt och infall samt humoristiska eller skeptiska syn på världen och medmänniskorna ligger i själva verket en stor litterär beläsenhet, en verkligt hög och fin bildning och betydligt djupare livsintressen än man först skulle kunna tro. Sina olika år i Frankrike har han använt också till att sätta sig in i de franska mästarnas verk, varom bl. a. dagböckernas utdrag ur Pascal vittna. Icke minst har E. gått i skola hos den franska 1500-talsskepticismens främste, Michel de Montaigne, om vars »Essais» E. skriver: »Un livré fort  mon gré, voila pour-quoi je l'ai lu et relu je crois plus de vingt fois». Johan Nordström har i Samlaren 1921 påvisat, att i den svenska stormaktstidens magra prosaepik intar Johan E. en mycket tidig plats, även om den prosaberättelse han nedskrev stannade vid ett först av Nordström publicerat, kort fragment, daterat till tidigast sommaren 1664. Fragmentet är en nyckelroman, där det älskade Stola (berättelsens Talso) och E:s hustru och vänner uppträda.

Att släkten E. med Johan snabbt stiger i social värdighet berodde bl. a. på hans gifte med den rike handlanden Claude Roquette Hägerstiernas dotter Christina 1662. E., som gärna ironiserar över alla nyadlade »fältar och sköldar», hade ingenting emot att öka Stolaättens magra kassor ur de fyllda kistorna från Kristinas f. d. hovskräddare. Att beräkning här var med i spelet är otvivelaktigt, även om E. till en början mycket »estimerar» Kerstin Hägerstierna. Småningom blev likväl äktenskapet olyckligt, och E. kom att visa, vilken okonventionell och självständig människa han innerst var. Han förälskade sig i den ofrälse Sara Svebilia redan under fru Kerstins livstid, men bedyrade samtidigt för sin familj, att han icke kunde hjälpa denna känsla och heller aldrig begått något orätt med Sara. När Christina Hägerstierna 1693 lagts till den sista vilan i Strö kyrka, dröjde det dock knappt ett år, innan E. äktade Sara Svebilia, ett ovanligt steg av en adelsman i hans socialt höga ställning.

E. hade faderns lidelse för samlande, ej minst av familjearkivalier och familjehistoria, och är en av bevararna och förökarna av det märkliga Stolaarkivet.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Papper efter E. finnas i de tre stora Eke-' bladssamlingarna. T Riksarkivet finnas sålunda E: s handlingar i Ekebladssamlingen vol. 1; hans residentrapporter till K. M:t finnas i Gallica. I K. biblioteket finnas efter E. brev till honom, brevkoncept av honom, självbiografiska anteckningar 1629–95 samt dagboks- och litterära uppteckningar m. m. i Engeströmska saml. under signa B. VI. I. 1–6, 6 a, 6 b, B. X. I. 23, C. VI. I. 16–17, delar av C. VII. I. 4 samt I. e. 15 (självbiografien) och I. e. 16. I Lunds universitetsbibliotek finnas papper av och om E. i Ekeblad 1, 5–6 (breven från honom till fadern och familjen, jfr E. 1 ovan), 7 (brev till E.), 8–12.

N. Sjöbergs ingalunda fullständiga edition av »Johan Ekeblads bref» i två band 1911–15, är i flera hänseenden otillfredsställande, med många brister i fråga om exakthet, även utöver de fel, som rikligt påpekas i slutet av andra delen.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utdrag af [22] bref till öfversten Christopher Johansson Ekeblad... (Handl. rör. Skandinaviens hist, 20, 1835, s. 309–324; 22,1837, s. 299–310). – [Utdrag ur brev] (Dela Gard. arch, 8, 1837, s. 196–243; 9, 1837, s. 1–29). – Johan Ekeblads bret utg. at N. Sjöberg. Sthm. 1. Från Kristinas och Cromwells hof. 1911. (2), V, 451 s, 12 pl, 2. Från Karl X:s fälttåg samt lifvet i hufvudsladen. Med anmärkningar, rättelser (och tillägg samt register utarbetade efter utgifvarens död. 1915. (6), 484 s, 8 pl. – [Fragment av roman] (Samlaren, N. F, 2, 1921, s. 217–219).

Källor och litteratur

Källor: i texten angivna handskrifter i RA, KB och LB; Likvidationer n:ris 18 och 24, KA. – E:s tryckta brev, se ovan; Sveriges ridd. och adels riksdagsprot, 1650–93, 4:2–16 (1872–1900). – Aeltere Universitäts-Matrikeln. 1. Universität Frankfurt a. O, 1 (Publicationen aus dem K. Preussischen Staatsarchiven, 23); J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 3:2 (1947); N. Belfrage, Kungl. Västgöta regemente. 1. Biografiska uppgifter... 1540–1723 (1947); A. Friberg, Den svenske Herkules (1945); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 16–17 (1850–52); G. Jacobson, Johan Ekeblads bref (Hist. tidskr., 32, 1912; 36, 1916); M. Mannerfelt, Västgötavägar, 2 (1942); O. Mannerfelt, Johan Ekeblad, hofjunkare hos drottning Kristina (1903); dens. Släkten Ekeblad och dess samlingar på Stola (Personhist. tidskr, 23, 1922); J. Nordström, Ett bidrag till den svenska prosaberättelsens historia (Samlaren 1921); dens. De olika Hercules-versionerna (Samlaren 1916); A. Noreen, Anteckningar om Kungl. Hallands regemente (f. d. Västgötadals) åren 1625–1910 (1911); O. Strandberg, Urban Hiärnes ungdom och diktning (1942); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908); dens, Karl XI:s förmyndares finanspolitik 1668—1672 (1917); S. Ågren, Karl XI:s indelningsverk för armén (1922), s. 127 f. – Meddel. av prof. J. Nordström; O. Mannerfelts ant:ar (hos kapten M. Mannerfelt).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Tidigare uppgift om dödsår korrigerad, 2018-09-07


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan (Joan, Jean, Jahan) Ekeblad, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16807, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-05-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16807
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan (Joan, Jean, Jahan) Ekeblad, urn:sbl:16807, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-05-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se