Johan Alfred Eklund

Född:1863-01-07 – Ryda församling, Skaraborgs län
Död:1945-08-23 – Brunskogs församling, Värmlands län (i Skärmnäs)

Psalmdiktare, Biskop, Teolog


Band 12 (1949), sida 753.

Meriter

Eklund, Johan Alfred, f. 7 jan. 1863 i Ryda sn (Skarab.), d. 23 aug. 1945 i Skärmnäs, Brunskogs sn (Värml.). Föräldrar: skräddaren Andreas Andersson och Greta Olofsdotter. Elev vid Skara h. allm. läroverk vt. 1878; mogehhetsex. där 6 juni 1883; student vid Uppsala univ. 15 sept. s. å.; teol. fil. ex. 30 maj 1884; teor. teol. ex. 31 jan. 1887; e. o. lektor i Göteborg ht. 1889–vt. 1892; teol. kand. 24 jan. 1890; prästvigd för Skara stift 10 jan. 1892; biträde hos pastor i Borås 15 juli 1892; komminister i Västra Tunhem 24 febr. 1894, tilltr. 1 maj s. å.; domkyrkovicepastor i Uppsala 15 april 1896, tilltr. 1 maj s. å.; docent i apologetik 8 juni s. å.; uppehöll professuren i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi 4 sept. 1899–30 juni 1900; domprost i Kalmar 13 juni 1902, tillträdde 1 juli s. å.; biskop över Karlstads stift och kyrkoherde i Stora Kil 22 febr. 1907, tog inträde i domkapitlet 16 juni s. å., tilltr. lönen 1 maj 1909; utnämnd teol. doktor 26 april 1907; frånträdde prebendet Stora Kil 1 maj 1921; biskop emeritus 1 april 1938; uppförd i andra rummet å förslag till professor i teol. preno-tioner och teol. encyklopedi i Uppsala 1901, i första rummet till biskop i Luleå 1904, i andra rummet till biskop i Skara 1905, i andra rummet till ärkebiskop 1914; inspektor för Kalmar folkskoleseminarium 1907, för Karlstads folkskoleseminarium 1918–21; av K. M:t förordnad led. och ordf. i de psalmbokskommittéer, som framlagt förslag till psalmbok för svenska kyrkan 1911, 1914, 1917 och 1920; förordnad att obunden av direktiv utarbeta förslag till ny psalmbok för svenska kyrkan 16 maj 1933; utgav förslaget 1934; av K. M: t utsedd sakkunnig för överarbetning av nämnda förslag s. å., tillkallad sakkunnig för att biträda med fullföljandet och slutförandet av arbetet för åstadkommande av ny psalmbok 1935; avsade sig omedelbart uppdraget. LNO 1904; KNOlkl 1909; KmstkNO 1917; GV:sJmt 1938.

G. 23 maj 1894 i Göteborg m. Maria Pettersson, f. 19 jan. 1873 där (Domkyrkoförs.), dotter av skräddarmästaren Nils August Pettersson och Magdalena Ödberg.

Biografi

E. var livet igenom en hembygdens och kyrkans son. Genom en lång livsgärning, vari han framträdde som förkunnare och psalmdiktare, kyrkoman och stiftschef, humanist och kulturkritiker, bidrog han från slutet av 1890-talet och under de tre första decennierna av 1900-talet till en pånyttfödelse av den svenska kyrkans församlingsliv och medvetande om sin uppgift. På ett lyckligt sätt kompletterades denna hans väckande och ledande uppgift av Nathan Söderbloms och Einar Billings samtidiga och djupt personliga insatser på det teologiska och kyrkliga området. Den tid deras fritt utgestaltade men varandra inbördes befruktande tänkande och gärning omfattade, räknar den svenska kyrkan som en av sina livaktigaste.

Om sin släkt skriver E.: »rusthållareanor på fädernet och ryttarblod på mödernet». Fadern var begåvad, slagfärdig, glad och kvick, men hans spelande intelligens kom i de trånga yttre förhållandena icke till sin rätt. Hemmet var fattigt och inkomsterna av sockenskrädderiet små. Tidvis tyngdes fadern av svårmod och själsliga bekymmer. Modern var en mycket dugande kvinna. Hemmets anda var helt präglad av kyrkans inflytande. Till hembygdens andliga liv och kyrkliga väckelse kände sig E. alltid stå i outplånlig tacksamhetsskuld. Kyrkoherde i Ryda var Carl Johan Smedberg, en profetgestalt, som i sig förkroppsligade traditionen från Mårten Landahl och Henric Schartau. Trots intill blindhet och fullständig dövhet avtagande syn och hörsel bibehöll han med obruten auktoritet den andliga ledningen av bygdens liv. Med sitt religiösa allvar, sin oförskräckta kritik, sin sedliga och nationella nitälskan övade han på den unge E. ett varaktigt inflytande, som tydligt märks i dennes förkunnelse.

Under Skaratiden, särskilt gymnasiståren, deltog E. i det för den tiden livliga föreningslivet och tog i Teologiska föreningen intryck av lektor John Stenqvist, som förde in de unga i aktuella kristna frågor. Under vårterminen 1883 uppmärksammades han av biskop A. F. Beckman, som under studentårens ferier gav honom ett fint bildat hems förmåner och i det otvungna samtalets form utbytte tankar med honom. Från hemmet på Brunsbo förskriver sig också E: s intresse för engelskt kyrkoliv. Ett moderligt fostrande inflytande övade biskopinnan Albertina Beckman.

I Uppsala, dit E. kom höstterminen 1883, tog han för livet avgörande intryck men icke närmast, som man kunde förmoda, av den teologiska undervisningen utan av Pontus Wikner. De första åren blevo för den unge studenten även genom mötet med naturalismen, evolutionismen och »pessimismen», sedermera av E. sammanfattade i uttrycket »verdandismen», en tid av personlig kamp och stundom djupt svårmod. Den boströmska filosofien med dess abstrakta uppenbarelsebegrepp kunde icke tillfredsställa honom, Kierkegaards individualism måste han som utpräglad samfundsmänniska avböja, av Ibsen greps han starkt men torde tidigt ha insett, att denne icke kunde giva det för honom förlösande ordet. Höstterminen 1884 läste E. vid sidan av de teologiska studierna nästan allt vad Wikner dittills utgivit. Av genomgripande betydelse har tydligen Wikners uppsats i första häftet av Tidskrift för kristlig tro och bildning 1885 »Om Guds förhållande till verlden» blivit. Den redogör delvis för de tankar Wikner i sitt postumt utgivna filosofiska huvudarbete »Till tidsexistensens apologi», 1888, i större sammanhang skulle utveckla, ett arbete, som E. senare grundligt tillgodogjorde sig. Wik-ners inflytande innebar för E. en förlösning från den härskande filosofiska riktningen i Uppsala och ett återknytande till historiens och den bibliskt levande uppenbarelsens värld. Wikner gav E. ett konkret uppenbarelsebegrepp i ett tankesammanhang, som motsvarade dennes klarhetsbehov. De höga anspråk, som ur teoretisk synpunkt därvid kunde ställas, blevo tillgodosedda. Därigenom började den nämnda missmodskrisen att hävas. Vad E. tidigare trott på ställdes nu på en teoretiskt och personligen fastare grund. Han fördjupade sig också alltmer i den svenska personlighetsfilosofien, särskilt Geijer, som ur vissa synpunkter betytt mer för honom än Wikner, men också Viktor Rydberg. Det var därför ingen tillfällighet, att E. i sin första större studie, »Några grundtankar i Viktor Rydbergs diktning» (1892), upptog dennes tankevärld till analys och kritisk granskning. Rydberg, vars exegetiska huvudarbete A. F. Beckman så grundligt prövat, hade genom sin kristna idealism givit E. mycket. Från ungdomsårens genombrott daterar sig också den skarpt avböjande ställning E. genom livet intog till »verdandismen» och åttiotalet, likaså till Ritschls och Wellhausens forskningsresultat. En positivt historisk bibeluppfattning accepterade E. dock.

Med erfarenheterna från läraråren i Göteborg och präståren i Borås och Västra Tunhem återkom E. 1896 till Uppsala. Där framträdde han från början som väl rustad kristen förkunnare. Som domkyrkovicepastor gjorde han en insats, som för predikans utveckling i vårt land fått banbrytande betydelse. Redan nu har hans gärning kyrkohistorisk vikt. Han hade vid denna tid publicerat flertalet av de uppsatser, som 1903 utkommo i första delen av »Tro och bildning»; han hade en personlig stil och ville i predikan tala samtidens språk. Genom sin gärning som förkunnare blev han ledaren för den nu sakta framträdande »församlingsrörelsen», en föregångare till den ungkyrkliga rörelsen med församlingslivets förnyelse som mål. Under hans predikstol samlades snart stora skaror, icke minst studenter och annan ungdom, för vilka han fick stor betydelse. E. hade nu medvetet tagit upp kampen för kyrkan i vårt land.

På kort tid hade E. under församlingsarbetet i Västra Tunhem skrivit samman sin personligt präglade avhandling »Trons förhållande till människans öfriga lifsyttringar» (1896), som gav honom docentur. Då J. A. Ekman blev biskop, uppehöll E. en tid professuren och sökte den i konkurrens med Nathan Söderblom, som dock utnämndes, 1901. Bland de skrifter E. för sin kompetens åberopade märkas »Andreas Rydelius och hans lifsåskådning» och den med stor säkerhet genomförda religionshistoriska undersök- ningen »Nirvana», båda 1899. E:s 1902 utgivna akademiska lärobok »Teologisk encyklopedi» är anmärkningsvärt friskt skriven.

Över Kalmar, där E. som förkunnare gjorde en högt skattad gärning, gick vägen till Karlstads biskopsstol. Förhållandena i stiftet, särskilt i Värmland och norra Dal, voro präglade av de frikyrkliga rörelsernas framgång, rätt stark radikalism (Karlstads-Tidningen) och en däremot svarande okyrklighet i sed och tänkesätt. Under ett mer än 30-årigt arbete gjorde E. en av personligt mod och största hängivenhet präglad insats, varigenom för kyrkan förlorade värden delvis återvunnos. En misstämning, som i vissa kretsar uppväckts mot honom på grund av hans frispråkiga kritik, vändes småningom i motvilligt erkännande eller öppen beundran. Till initiativen under E:s tid hörde bildandet av stiftsråd och stiftsmöte samt kyrkligt ungdomsförbund. Karlstads stifts julbok började utgivas. Mellan biskop och prästerskap uppstod ett personligt förtroendefullt förhållande. Den inre samhörigheten med stiftet manifesterades på olika sätt liksom den yttre i köpet av gården Näset i Stora Skärmnäs 1921. Rydasonen ägde jord i Värmland.

Under de första Karlstadsåren stod E. i livlig förbindelse med Uppsala och den begynnande korstågsrörelsen där. För denna fick han vid sidan av Söderblom och Einar Billing en avgörande betydelse, dels genom sitt tidigare arbete i Uppsala och »församlingsrörelsen», dels genom råd och uppmuntran i brev och föredrag och dels genom medverkan i Vår Lösen, ungkyrklighetens organ. I dennas provnummer i dec. 1909 medverkade E. med skissen »Stenkyrkan», som dock var skriven redan i mars 1908. E. gav också rörelsen dess kampsång »Fädernas kyrka», en originell och djärv kyrkosång med väckande paroller. Med rörelsens yngre ledare, Manfred Björkquist, Gunnar Dahlquist, Olle Nystedt och Robert Sundelin, förenades han i varm vänskap.

Ungefär samtidigt började E: s arbete med en ny svensk psalmbok, vilket gav honom lust att pröva sig själv som psalmdiktare. Tidigt van att uttrycka sig i bunden form vann han snart förtrogenhet med psalmtonen och skrev den ena kyrkopsalmen efter den andra, varvid han visade sig kunna till psalm av hög valör överföra Pauli tankar såsom i nr 417 »Gud gav i skaparorden». Till hans mest sjungna psalmer höra nr 130 »Livets ande, kom från ovan», 329 »Pris vare Gudl Allena han», en mycket högt skattad kallelsepsalm, måhända E: s allra bästa bidrag till klen nya psalmboken, den mäktiga nr 510 »Kom, helige Ande, från höjden», och ungdomspsalmen nr 531 »Med Jesus fram i de bästa åren». E. har dessutom gjort många bearbetningar av äldre svenska psalmer, liksom han mer än någon annan bidragit till att med vår psalmbok införliva översättningar från engelskan. Även om han icke fick föra psalmboksfrågan i hamn – den av kyrkomötet 1920 antagna psalmboken stadfästes icke av Konungen – har han dock genom psalmdikthlng, översättningar och mångårigt ledamotskap i psalmbokskommittéer mer än någon arman bidragit till psalmboken av år 1937. I denna återfinnes hans namn under fler psalmer än någon annans, J. O. Wallins undantaget. E:s psalm är icke stämningsmättad men buren av djup känsla, en stundom kärv innerlighet. De bibliska och historiska associationerna äro många, de målande sakorden fler än de beskrivande attributen. E. har i sin psalm velat skildra kristendomens drama och ställa människans själshistoria in i denna. Av hittills vunnen erfarenhet att döma synes hans psalm vinna vid bruket i församlingen.

Efter Uppsalaåren intog E. en dominerande ställning som predikant. Han utgav också under den betecknande rubriken »Kyrkans år», 1–3 (1915–17), en fullständig behandling av våra prediko-texter under tre årgångar. Edvard Leufvén har i en homiletisk studie, »J. A. Eklund som predikant» (1917), framhållit, att E: s predikan är formellt och reellt texttrogen, aktuell och realistisk. Med rätta betonas dess övertalningssyfte, han vill något med sin förkunnelse. I dispositionen märkes ett visst beroende – främst via C. J. Smedberg – av schartauanismen. Men temat har fått en slående pregnant form, exordium är kort eller saknas, tillämpningen icke så dogmatiskt bunden. Språket är osentimentalt, levande och med spår av tankearbetets möda; formella beroenden av Kierkegaard och Strindberg äro fullt tydliga, vilket Leufvén ej påpekat. Därjämte kan framhållas, att E., som alltid samvetsgrant studerade kommentarer, löser textens innehåll från dess religiöst centrala punkt. Han låter också medvetet tiden ställa predikans problem och fråga samt texten giva svaret.

E. hade sinne för historiens liv. Det konkreta fängslade honom. Under många år var han sysselsatt med arbetet »Andelivet i Sveriges kyrka», 1–10 (1911–38). Det som här huvudsakligen intresserar E. är det för en människa eller rörelse bakomliggande motivet och dess art. I detta arbete finnas många porträtt och skissartade biografier. Men E. skrev också utförligare biografier: »P. Genberg. Hans filosofiska åskådning» (1905), »Pontus Wikner» (1919), »Biskop Paulus Genberg» (1925), monografien om »Drottning Kristina» (1928) samt »Erik Gustaf Geijer» (1942), den sistnämnda skriven vid 79 års ålder. E: s uppskattning av representanterna för särskilt den tyska liberala teologien var icke hög. I stort sett företrädde de, enligt hans mening, en abstrakt konstruktion. När E. på 1920-talet fördjupade sig i sociologi och historiefilosofi, mötte han en rad författare, även tyska, som på ett helt annat sätt avvann honom respekt, Wilhelm Dilthey, Heinrich Rickert, Max Scheler, Ernst Troeltsch, Max Weber, C. Lloyd Morgan, Cl. C. J. Webb och andra, svenskarna Daniel Boёthius, S. Grubbe, Harald Hjärne, Vitalis Norström icke att förgäta. Studiet av de här nämnda forskarna och tänkarna och egna tankar över de svåra problemen om historiskt liv och andlig realitet avsatte en ganska rik produktion, som väl icke hör till E:s mest observerade men rymmer många värdefulla iakttagelser och tankesammanhang. Till denna del av hans författarskap kunna räknas »Andelivets värld» (1927), »Den andliga verkligheten» (1928), »Humanismens utblomning och förnyelse» (s. å.) och »Från natur till personliv» (1932), en i bästa mening originell, starkt inspirerad och av verklig intellektuell lust till uppgiften genomandad bok.

Som samfunds- och tidskritiker framträdde E. tidigt. Stundom mätte han mötande företeelser med idealen från ungdomstidens Ryda. Ofta gav han en historiskt orienterad kritik, mera sällan använde han en immanent sådan. Gärna grep han – med sitt för det andliga livet utomordentligt känsliga sinne – intuitivt in i frågorna. Huvudmotståndaren var den samfunds- och åskådningsrikt-ning, som förkroppsligades i Voltaire, G. Brändes och »verdandismen», men också Rousseau och Nietzsche såsom känslokultens och övermänniskans förkunnare bekämpade han lidelsefullt. I Goethe såg han den estetiska och självhärliga människans lust att blott realisera sig själv, sina tillgångar och sin begåvning. Mot dem alla ställde han Kristus, tjänaresinnet och Guds viljas förverkligande. Med den samtida liberalismen och naturalismen skiftade han skarpa hugg. Han vände sig bl. a. mot dess individualism och internationalism. Helt torde han varken ha kunnat, eller velat förstå deras historiska betydelse. Mycket sysselsatte sig E. med tankarna på framtiden och uttalade tidigt uppfattningar, som föregrepo den kommande utvecklingen. I det avseendet gingo starka förbindelselinjer mellan honom, Harald Hjärne och Vitalis Norström.

E. hade – liksom många i hans fädernesläkt – stor förmåga att umgås med människor. Han var vaken, snabbtänkt, slagfärdig och fyndig. Som talare sade han rakt ut, vad han tänkte, och tordej därvid utanför konceptet ha fällt några av sina mest drastiska uttalanden. Han var en livlig människa, känslig för allt som hände och med en stundom profetisk ingivelse. Gottfrid Billing skrev 1914, att E. »bland oss» biskopar är »den ende, som kan sägas vara genialisk». Även Nathan Söderblom, själv ett geni, och Arthur Engberg ha talat om E:s genialitet. Med en innerlig och varm kärlek var han bunden vid allt i folkliv, sed och kyrka, som han fann sunt och rent. Sitt nationella sinnelag, fördjupat genom årtiondens studier, fördolde han aldrig. I politisk mening var E. konservativ, men i sin kristna realism var han radikal. I denna radikalism levde sanningskravet från Kierkegaard, Ibsen och det av E. själv förkättrade »åttiotalet», men naturligtvis djupast sett sanningskravet från Skriften och Kristus. En åttiotalsmänniska med kristet förtecken var han livet igenom, likaså en samfundsmänniska med de djupaste intrycken från Ryda.

Författare

Elis Malmeström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: se bibliografi av E. Gren (För fädernas kyrka. Biskop J. A. Eklunds livsgärning, 1947, s. 179–253).

Källor och litteratur

Källor: E:s efterlämnade manuskript, brev, dagböcker m. m. i familjens ägo, Uppsala. – Biskop J. A. Eklund och svenskt kyrkoliv (Vår lösen, 14, 1923; anon.); M. Björkquist, J. A. Eklund in memoriam (Sv. dagbladet 24 aug. 1945); En bok om biskop J. A. Eklund (1946); Y. Brilioth, Predikans historia (1945); G. Ekström, Den nya psalmboken (1938); För fädernas kyrka. Biskop J. A. Eklunds livsgärning (1947); Hj. Holmquist, Biskop J. A. Eklunds 60-årsdag (Karlstads stifts julbok 1923); I. Krook, Kristusbilden. En studie i svensk predikan omkring sekelskiftet (1947); E. Leufvén, J. A. Eklund som predikant (1917); E. Liedgren, J. A. Eklund som psalmdiktare (Präster och poeter, 1933); Ester Lutteman, Axel Lutteman. Korsfarare och präst (1933); E. Malmeström, Gården i Skärmnäs (Karlstads stifts julbok 1922); dens, J. A. Eklund (ibid. 1945); dens, J. A. Eklund. Några anteckningar (Vår lösen, 36, 1945); dens, J. A. Eklund som kyrkoman (Sveriges unge män, 18, 1938, s. 10–12); dens. Ur en förkunnares dagsverke (Karlstads stiftsblad, 18, 1938); O. Nystedt, Från studentkorståget till Sigtunastiftelsen (1936); G. O. Rosenqvist, Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider (1946); G. Rudberg, »En bra präst» (Hågkomster och livsintryck, [1], 1921); P. Sondén, Biskop Anders Fredrik Beckman (1931); Studier och tankar tillägnade T. A. Eklund på hans sjuttioårsdag 7 januari 1933 (1932); A. Wifstrand. Andlig talekonst (1943).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Alfred Eklund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16851, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elis Malmeström.), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16851
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Alfred Eklund, urn:sbl:16851, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elis Malmeström.), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se