Lars Gabriel Branting

Född:1799-07-16 – Grödinge församling, Stockholms län (på Stensvik)
Död:1881-03-27 – Stockholms stad, Stockholms län

Gymnastiklärare, Gymnastikledare


Band 06 (1926), sida 8.

Meriter

2. Lars Gabriel Branting, f. 16 juli 1799 på Stensvik i Grödinge församling, d. 27 mars 1881 i Stockholm. Föräldrar: arrendatorn, sedermera kamreraren i överståthållarämbetet Jakob Branting och Anna Brita Löndahl. Åtnjöt undervisning såväl enskilt som i elementarläroverk i Stockholm. E. o. underlärare vid gymnastiska centralinstitutet sept. 1816; tillika gymnastiklärare vid krigsakademien å Karlberg, vid artilleriläroverket å Marieberg, vid frimurarbarn-huset och vid Stora barnhuset 1816—18; biträdande instruktör vid livgardets till häst gymnastik vid gymnastiska centralinstitutet 1817; underlärare och »substitut» (medhjälpare) åt P. H. Ling vid gymnastiska centralinstitutet från 1818 års början; åhörde i flera år anatomiska föreläsningar vid Karolinska institutet och deltog i dissektioner därstädes och vid gymnastiska centralinstitutet; ordinarie lärare på stat vid gymnastiska centralinstitutet 1820; överlärare därstädes 1830; lärare i gymnastik vid Hillska skolan å Barnängen 1831—34; undervisade även i musik därstädes; vik. föreståndare för gymnastiska centralinstitutet 28 sept. 1836 och 14 sept. 1837; titulärprofessor 22 dec. 1837; tf. föreståndare för gymnastiska centralinstitutet 24 maj och föreståndare för detsamma 21 juni 1839; nämndes till ledamot av kommittén angående ordnande av den gymnastiska undervisningen i riket 17 juli 1858 men entledigades på grund av sjukdom från detta uppdrag före kommitténs sammanträde; erhöll avsked från chefsbefattningen vid gymnastiska centralinstitutet 28 aug. 1862. RNO 1847; KV01kll873.

Gift 23 nov. 1839—9 nov. 1869 och ånyo 10 sept. 1873 med Emerentia Maria Charlotta af Georgii, f. 6 jan. 1821, f 12 okt. 1880, dotter till statssekreteraren Karl af Georgii.

Biografi

B: s egendomliga levnadsbana är nästan helt och hållet knuten till gymnastiska centralinstitutet. Vid tretton års ålder inträdde han där såsom patient, genom den Lingska gymnastiken övervann han de sjukdomsanlag, som hotade att i förtid avklippa hans' liv, och under träget arbete nådde han vid jämförelsevis unga år 'chefsplatsen för att sedan helt ägna sina bästa krafter åt institutets utveckling. P.. H. Ling uppmärksammade snart sagt från första stund B: s vakna intelligens och mångsidiga begåvning samt ledde personligen hans studier och gymnastiska utbildning. Han lyckades även bereda B. tillfälle att följa undervisningen i anatomi och fysiologi vid Karolinska institutet, och endast brist på medel hindrade B. att fullfölja de medicinska studierna till en fullständig läkarexamen. Redan vid nitton års ålder ansågs B. av Ling kompetent att såsom »substitut» vinna anställning vid institutet. I själva verket designerades han därmed till chefsbefattningen, vilken han också tillträdde 1839 efter tidigare vunnen befordran till ordinarie lärare (1820) och överlärare (1830) samt efter att väsentligen ha fyllt en chefs uppgifter ända sedan 1830, då Ling, i förtid utsliten genom överansträngning, sjuklighet och de umbäranden, som åtfölja fattigdomen, åt honom överlät största delen av institutets skötsel och av undervisningen. Ett par år före sin avgång häda Ling förskaffat sin främste medhjälpare professors titel, och han begagnade då tillfället att inför tronen framhålla »den sällsynta stadga, det redliga sinne som undersåte och medborgare, i förening med den berömliga skicklighet och den ihärdiga, oavbrutna flit», varmed B. »oaktat sin svaga hälsa under tjugufyra år arbetat för den nya sak, som lovat så ringa ersättning och så föga visshet om framtida bärgning».

Det var otvivelaktigt till verklig skada för gymnastiska centralinstitutet och för hela den svenska gymnastiken, att B. ej förvärvade en fullständig läkarutbildning. Den auktoritet, som en dylik examensmerit skulle ha skänkt honom, hade måhända kunnat förebygga eller i varje fall underlätta de många strider, som förbittrade hans liv och hämmade institutets utveckling. I verkligheten kom B., som ägde en visserligen elegant men ytterst skarp penna, att använda alltför mycket av sin strängt upptagna tid till polemiska skriverier. Det var många, som anföllo eller kritiserade den svenska gymnastiken och särskilt sjukgymnastiken, vilken var B: s skötebarn. Den långa tid, under vilken B. förestod institutet, blev därför den mest orosfyllda epoken i dess historia. B. hade i allmänhet att strida på tre fronter, dels- med sina lärare, bland vilka den kände fäktaren P. A. F. Wahlfelt var hans farligaste motståndare, dels med direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, under vilken institutet vid denna tid sorterade, dels slutligen med vissa svenska läkare och åtskilliga andra, vilka i B. endast ville se en olärd fantast. Striden mot en del av B: s antagonister bland läkarna, såsom F. A. Cederschiöld, G. V. J. von Düben och föreståndaren för det av B. städse häcklade gymnastiskt-ortopediska institutet, K. H. Sätherberg, blev mycket personlig och bitter. Under B: s tid började gymnastiska central- institutet att bliva europeiskt bekant. Utlänningar strömmade till för att studera den Lingska friskgymnastiken och framför allt B: s sjukgymnastiska metod. De främmande gästerna blevo av B. städse väl omhuldade. Man finner bland dem den svenska gymnastikens främste förkämpe i utlandet, kapten Hugo Rothstein, men även många, som missbrukade den visade välviljan. Den svenska gymnastikens förtjänster och — framför allt — dess fel kommenterades vid denna tid livligt i utlandet och ej minst i Tyskland, där den inhemska »turn»konsten på många håll värnades med chauvinistisk entusiasm. Tyska gymnaster, som besökte institutet, avskrevo B: s föreläsningar och kompendium och sökte sedan i hans mer eller mindre riktigt uppfattade framställning angreppspunkter mot den svenska gymnastiken. På dylika angrepp hade B. varken tid eller lust att svara utan överlät polemiken åt sina i utlandet bosatta kamrater och lärjungar, såsom Rothstein, I. D. V. Indebetou, K. A. Georgii, M. Roth och J. V. F. Blundeli.

B: s förhoppning var att inom sjukgymnastiken kunna fastslå en specifik rörelseverkan. För att vinna detta mål förändrade han de gamla Lingska utgångsställningarna eller tillade nya samt drev det tekniska utförandet till en virtuositet, som dock enligt mångas mening var alltför pedantisk. Såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen i sjukgymnastik vid institutet leddes personligen av B. Han utarbetade även med största noggrannhet de gymnastiska »matsedlarna». I dessa utskrevs aldrig sista delen av rörelsenamnet utan ersattes med konventionella tecken, som betecknade darrning, skakning, fällning osv. Av en helt annan betydelse än detta förkortningssystem, som snart föll i glömska, var B: s geniala insats för utvecklandet av friskgymnastikens terminologi. År 1826 hade B. av Ling uppmanats att skapa en namnlära för gymnastiken, där hittills benämningar och termer kunnat vara rätt karakteristiska utan att dock äga ett logiskt inbördes sammanhang. Redan 1828 var den outtröttlige B. i huvudsak färdig med uppdraget, och på den grund, han lagt, har sedan den svenska gymnastiska terminologien utformats rätt konsekvent och med få avvikelser från B: s utkast.

B. har ofta, ehuru delvis oförtjänt, blivit tadlad för att ensidigt ha intresserat sig för sjukgymnastiken. Även om han vid själva institutet mera uppmärksammade den teoretiska än den praktiska utbildningen, så visar dock hans iver att få gymnastiken införd vid våra skolor och i all synnerhet vid folkskolorna, huru varmt även friskgymnastikens spridning låg honom om hjärtat. Han tog till orda för gymnastiken i folkskolorna i tre digra inlagor rörande ungdomens fysiska fostran, som han ingav till direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, och han bemödade sig om att i praktiken pröva sina krav genom att vid institutet anordna gymnastik för folkskolebarn — även för flickor, vilket på den tiden, ansågs, om ej direkt skadligt, likväl fullständigt onödigt. Trots att B. sålunda visade sig tillfullo behjärta angelägenheten av friskgymnastikens utveckling, skönjdes dock i vissa drag de teoretiska intressenas övervikt hos honom. Så fasthöll han envist den Lingska dogmen, att varje lärare eller åtminstone överlärare vid institutet skulle behärska ej blott gymnastikens alla grenar utan även de grundläggande biologiska vetenskaperna, en princip som i tillämpningen ledde till sådana orimligheter som att överläraren i fäktning: tvingades att föreläsa anatomi.

B. var mycket mån om att hävda gymnastiska centralinstitutets anseende och att åt detta finna en erkänd och aktad ställning. Så var det på hans tillskyndan, som institutet upptogs i statskalendern och lärarna erhöllo en av K. M: t fastställd uniform, allt saker som på denna tid ansågos vara av ej ringa betydelse. Särskilt erkännansvärda äro B: s med framgång krönta ansträngningar att värna institutets byggnader och tomt, som hotades av åtskilliga spekulanter med mäktiga förbindelser. Däremot översteg det B: s krafter att lägga en fast och säker grund för institutets ekonomi, oaktat han ingalunda kan beskyllas för bristande initiativ eller energi i detta hänseende. Hans framställningar om ökade anslags nödvändighet äro ej blott talrika utan även ytterst noggrant utarbetade och bindande i bevisningen. Men vederbörande kunde ej gilla åtskilliga av de utvägar, B. anvisade, såsom att till gymnastiska centralinstitutets fromma indraga statsanslaget till ortopediska institutet eller att av norska staten utkräva ersättning för de talrika norska officerare, som vid denna tid fingo sin utbildning vid institutet. Huvudskälet till att anslagskraven ej vunno beaktande var emellertid en allmänt rådande benägenhet att överskatta de inkomster, som tillfördes institutet genom sjukgymnastiken.

B: s arbetsbörda vid institutet var oerhörd, ty utom sina lektioner och föreläsningar måste han personligen ensam besörja alla expeditionsgöromål. Med en ovanligt prydlig handstil präntade han alla betyg, inlagor och övriga tjänsteskrivelser, men man kan ej förtänka honom, att han erfor en stor grämelse, då han av direktionen för Stockholms stads undervisningsverk erhöll varning, emedan han en gång anlitat en renskrivare, som honorerats med fem rdr av institutets medel. Under sin fyrtiofyraåriga tjänstetid vid gymnastiska centralinstitutet begagnade B. — frånsett sommarferierna, då han ofta begav sig ut på studieresor — icke, mer än fyra månaders tjänstledighet. Ehuru han understundom skrev och anhöll om dylik, ångrade han sig regelbundet i sista stunden och tog ansökningen tillbaka. Nästan den enda förströelse, som B. tillät sig under sitt arbetsfyllda liv, var musiken. På valthorn var han en framstående amatör, och han satte musik till flera av E. J. Stagnelius' sånger. Han fann också tid att i åtskilliga år undervisa i musik vid Hillska skolan å Barnängen.

Efter avskedet från gymnastiska centralinstitutet drog sig B. tillbaka och slog sig ned i den bostad, han uppfört åt sig vid Norrtullsgatan. Genom ett ytterst måttligt levnadssätt hade han lyckats bibehålla sina kropps- och själskrafter obrutna, och han kunde nu under nära två decennier för egen räkning fortsätta med sitt sjukgymnastiska arbete. Det ansågs nästan såsom en gunst att få behandling av »Branting själv», och hans klientel utgjordes av huvudstadens mest aristokratiska element. I slutet av år 1880 började emellertid B: s krafter att märkbart avtaga, och 27 mars 1881 bortgick den i många avseenden originelle, entusiastiske och stridbare förkämpen för den svenska gymnastiken. Några månader före sin död hade B. uppdragit åt professor Georgii eller vid förfall för honom åt professor Hjalmar Ling att sovra och utgiva hans litterära kvarlåtenskap. Georgii grep med stort intresse verket an, men han överansträngde sig, och Ling fick därför ensam åtaga sig det svåra värvet. Materialet var oerhört rikt, men mycket av vad B. nedskrivit höll ej måttet inför en ingående vetenskaplig kritik, och åtskilligt hann ej Ling bearbeta. Papperen förvaras numera i gymnastiska centralinstitutet i en förseglad kista, vilken enligt Lings bestämmelse ej får öppnas förrän femtio år efter B: s död, dvs. 1931. Vad Ling ansåg värdefullast av B: s manuskript sammanförde han i ett arbete, benämnt »Delar- af L. G. Brantings efterlemnade handskrifter». Genom den utomordentligt sakrika inledning, som Ling författat till detta verk, har framför allt den Brantingska terminologien, vilken trots sin genialitet är för den oinvigde på sina ställen rätt svårbegriplig, framstått i sin rätta belysning.

B: s bouppteckning utvisade en behållning av något över 200,000 kr., som fördelades mellan sonen Hjalmar Branting och B: s systerdöttrar. På den förres lott kom bl. a. det ovannämnda huset vid Norrtullsgatan (kvarteret Adlern mindre n: o 1, mitt emot Observatoriet), vilket enligt testamentets 'föreskrift under Hjalmar Brantings livstid ej skulle få förpantas, intecknas för gäld eller försäljas.

Författare

S. Drakenberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kommandotabeller till ledning vid frisittande gymnastikövningar. Sthm 1857. — Årsrapport till Kongl. sundhetskollegium öfver sjukvården å Kongl. gymnastiska centralinstitutet 1861. Sthm 1863. 55 s. — Några upplysningar beträffande orthopedien eller sträck- och tryckmethoden med afseende å Svenska läkaresällskapets protokoll den 11 augusti 1863. Sthm 1863. 27 s., 1 pl. (Följdskrifter se: Hj. Linnström, Svenskt boklexikon 1830 —65, D. 1, 1883.) — Delar af L. G. Brantings efterlemnade handskrifter. Utg. enligt hans förordnande af A. Georgii och Hj. Ling. H. 1—3. Upps. 1882. LVIII, 284 s., 1 portr.; (4), XXXIV, 182 s.; XXII, 238 s., 35 pl.-bl.

Handskrifter (samtliga i Gymn. centralinst. bibi.): 27 s. k. friskbehandlingar 1830—44. ¦— »Rörelsebehandlingar för sjuke män under åren 1828— 1845.» 17 bd (2,566 behandl.). — »Rörelsebehandlingar för sjuka qvinnor under åren 1834—1845.» 12 bd (1,718 behandl.). — »40 stycken uppklistrade sjukbehandlingar för qvinnor» åren 1842, 1843 och 1845. — Dessutom vissa först år 1931 tillgängliga handskrifter (se texten).

Källor och litteratur

Källor: Direktionens för Stockholms stads undervisn.-verk skrivelse till K. M:t 6 dec. 1837 och eckl.-dep. handl. 28 aug. 1862, RA; handskr. i Gymn. centralinst. och direktionens för Sthms stads undervisn.-verk; B:s boupp-teckn. 22 nov. 1880, Stockholms rådhusarkiv. — Nekrolog i Tidskr. i gymnastik, 1: 15 (1881); H. Ericsson, Hillska skolan å Barnängen 1830—46 (1885); Kungl. Gymnastiska centralinstitutets historia 1813—1913 (1913); G. Moberg, Svenska gymnastikens märkesmän (1920).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Gabriel Branting, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16867, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Drakenberg.), hämtad 2019-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16867
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Gabriel Branting, urn:sbl:16867, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Drakenberg.), hämtad 2019-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se