Meriter

3. Ivan Bratt, f. 24 sept. 1878 i Jönköping. Föräldrar: hovrättsrådet, fil. doktor Axel Vilhelm Bratt och Ellen Maria Elisabet Wahlgren. Elev vid Jönköpings h. allmänna läroverk vt. 1889; avlade mogenhetsexamen därstädes 4 juni 1895; student i Uppsala vt. 1896; med. fil. kand. 15 dec. s. å.; med. kand, 30 nov. 1899; med. lic. vid karolinska institutet 2 maj 1903. Tjänstgjorde under åren 1903–06 vid serafimerlasarettets klinik för nervsjukdomar, vid allmänna barnhuset och vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn i Stockholm samt såsom tf. överläkare på avdelningen för invärtes sjukdomar i Uppsala och å Katarina sjukhus för sinnessjuka i Stockholm; praktiserande läkare i Stockholm 1906–13; stadsfullmäktig därstädes 1908–19 (ledamot av kommittén för omorganisation av allmänna försörjningsinrättningen 21 juni 1909–12 apr. 1913 och av styrelsen för samma inrättning 1910–15 samt av fattigvårdsnämnden 1910–15); ledamot av nykterhetskommittén 17 nov. 1911–5 aug. 1920; verkställande direktör i a.-b. Stockholmssystemet 30 okt. 1913–31 dec. 1922; ledamot av kontrollrådet 26 juli 1915; sakkunnig för utredning angående ersättning till olika yrkesgrenar med anledning av nya rusdryckslagstiftningen 31 dec. 1917–21 okt. 1919 (huvudbetänkandet, daterat 14 maj 1918, avgavs 31 aug. s. å., ännu ett utlåtande avgavs 28 jan. 1919); en av stiftarna av och ledamot av styrelsen för a.-b Vin- och spritcentralen från 17 okt. 1917 (verkställande direktör från 1 jan. 1923); ledamot av styrelsen för Stockholms allmänna restaurant-a.-b från 23 maj 1918 och av styrelsen för a.-b Nya Grand Hôtel från 18 juni 1923^[1]; ledamot av riksdagens andra kammare 1921; verkställande direktör i a.-b. Vin- & spritcentralen 1 jan. 1923. RNO 1917; med. hedersdoktor i Lund 27 sept. 1918; KVO2kl 1921; innehar även utländska ordnar.

Gift 1) 5 nov. 1900–16 aug. 1910 med friherrinnan Märta Alexandra Marie Pauline Stjernstedt, f. 14 dec. 1882, dotter till generallöjtnanten, friherre Leonard Vilhelm Stjernstedt och omgift med jur. doktorn, f. d. utrikesministern i Norge Arnold Kristoffer Raestad; 2) 8 okt. 1911 med Anna Maria Elisabet (Lisa) Christersson, f. 22 sept. 1887, dotter till stationsinspektoren Sven Edvard Christersson.

Biografi

Redan under skoltiden i Jönköping framträdde hos B. ett livligt intresse för allmänna frågor. Han var aktivt verksam i Jönköpings fredsförening och förmådde, då han ännu ej nått femton år, Sommens arbetare att ombilda rösträttsföreningen därstädes till en freds- och rösträttsförening. Han ställde sig till Jönköpings arbetareförenings tjänst såsom föredragshållare, och han skrev artiklar i tidningen Småland, med vars redaktör Otto. von Zweigbergk han knöt en varaktig och betydelsefull vänskapsförbindelse. Tillsammans med fru Emilia Broomé ordnade han Jönköpings första skollovskoloni. Redan nu framträdde hos B. de egenskaper, som sedermera under hans bana i så hög grad utmärkt honom: uppslagsrikedom, förmågan att praktiskt utforma ett uppslag och icke minst skickligheten att lägga fram uppslaget så, att det intresserar och vinner anhängare. B. valde läkarbanan. Han bedrev sina studier snabbt men hann ändå med att fortfarande ägna sig ät de allmänna intressen, som fångat honom under skoltiden. Inom den radikala studentföreningen Verdandi gjorde han en högt skattad insats i föreningens folkupplysningsverksamhet. Under en följd av år var han redaktör för föreningens småskriftserie. Hans lysande talegåva och hans populära framställningssätt gjorde honom till en anlitad, föredragshållare både inom studentvärlden och vid den populära föreläsningsverksamheten. B:s egentliga fack inom medicinen var barn- och lungsjukdomar. I Stockholm vann han snabbt en betydande praktik och framträdde där offentligt första gången med ett föredrag om »Vivisektionen och dess berättigande», som även utkom av trycket. Som författare och föreläsare bidrog B. till folkupplysningen om lungsoten. Han var en tid anställd av nationalföreningen mot tuberkulos och verkade såsom sådan för grundläggande av dispensärer. Emellertid fångade snart andra och mera vittomfattande intressen B:s verksamhetslust. B:s läggning är nämligen icke specialistens. Hans intellekt famnar gärna stora områden, där han genom en träffsäker analys på empirisk väg söker finna vad som brister och vad som är att göra. Hans ståndpunkt är aldrig dogmatikerns: hans kritik är ofta hänsynslös och alltid förutsättningslös. Hans slutsatser bli ej sällan oväntade men alltid intresseväckande. På det sociala området har han överflyttat den moderne läkarens speciella undersökningsmetoder, och såsom läkare har han i hög grad uppskattat betydelsen av den sociala lagstiftningen. Hans intressen inom de medicinska disciplinerna omspänna likaväl sinnessjukvården som de interna sjukdomarna, och åt kriminalpsykologien har han ägnat särskild uppmärksamhet. Redan som student formulerade han läkarkonstens uppgifter såsom liggande i främsta rummet på den förebyggande verksamhetens område. Den ärofulla uppgiften att sätta yxan till det ondas rot skall tillfalla det århundrade, »då läkarna vakna till allmännare insikt om att striderna vid sjuklägren ej äro till fyllest utan att de måste föras ut, framom de andra, på den sociala lagstiftningens fält. Det blir den vetenskapliga hygienens uppgift att draga de till sina följder vittgående samhälleliga slutsatserna ur den innehållsdigra sanningen, att lejonparten av allt fysiskt lidande, som uppfyller vår jord, kommer av orsaker, vilka vi känna och kunna påverka, blott vi i tid bemöda oss därom och kraftigt vilja det.» Lösningen av åtskilliga sociala spörsmål skulle ske efter den vetenskapliga hygienens anvisningar, och läkarna skulle gå i främsta ledet i det sociala nydaningsarbetet. Men insikten om denna kallelse hade knappast vaknat hos dem. På intet område framträdde den moderna läkekonstens sisyfus-karaktär så tydligt som i dess ställning till den kanske fruktansvärdaste av alla sjukdomsalstrare — rusdryckerna. Dessa fyllde sjukhusen och dårhusen med sina offer, de fyllde hemmen med elände och smuts, som draga sjukdomar i spåren, och de kunde alltså göra anspråk på särskild uppmärksamhet från läkarnas sida. »Men det som bör ske, kommer att ske, och varför skulle det ej ske i det nya, förhoppningsfulla tjugonde århundradet?» (Dagens nyheters nyårsnummer, 1900.)

Tanken på en lösning av alkoholfrågan släppte icke B. I början av 1900-talet var denna fråga föremål för livlig diskussion i socialt intresserade kretsar. Förbudet ansågs då som den enda radikala lösning, som erbjöd sig. Förbudsmotståndarna nöjde sig med att kritisera förbudstanken, och något positivt motprogram framställdes icke. På hösten 1907 utvecklade då B. jämsides med en kritik av förbudet vissa riktlinjer för en nykterhetslagstiftning. Han. rekommenderade dels införande av en särskild asylbehandling av alkoholister, dels inrättande av spritfria näringsställen med billigare och bättre mat än på krogarna för att draga krogbesökarna undan spritfrestelsen, dels ökad upplysning om alkoholmissbrukets verkningar, dels och framför allt nedbrytandet av det privatkapitalistiska intresset, sammankopplingen av alkoholbegär och vinstbegär. Alla rusdrycksinkomster borde indragas till staten, som exproprierade alkoholfabrikationen och fixerade försäljningsprisen, så att den enskildes förtjänst alldeles upphörde eller åtminstone bleve oberoende av den försålda mängden.

Dessa synpunkter utvecklade B. ytterligare vid en diskussion,, som anordnades inom Svenska läkaresällskapet i febr. 1908. I sitt diskussionsinlägg skisserade han de väsentliga delarna av det utrednings- och reformprogram på alkoholfrågans område, för vilket, han senare trädde in. Han fäste därvid uppmärksamheten vid den allmänna sedens ofantliga betydelse såsom orsak till alkoholmissbruket. Bland andra medel att påverka seden föreslog B. en lagstiftning, som lade berusat uppträdande på offentlig plats till grund för en persons uteslutning från rätten ätt förtära alkohol, eventuellt också för hans ställande under övervakning och hans internering. Som en annan social huvudanledning till alkoholmissbruket framhölls det privatekonomiska intresse, som vore bundet vid alkoholhanteringen. Detta intresse borde avkopplas och hela vinsten av alkoholens tillverkning och försäljning tillfalla staten. B. framhöll vidare nödvändigheten att behandla alkoholmissbrukarna ur synpunkten av missbrukets uppkomst: somliga dricka på grund av företrädesvis yttre omständigheter (uppfostran och levnadsmiljö), andra på grund av degeneration. Lagstiftningen hade hittills skurit dessa över en kam och försökt att göra det så svårt och dyrt som möjligt att få alkohol men försummat att individualisera och rikta sig mot dem, som tydligen förhålla sig abnormt till alkoholen. Det behövdes en lagstiftning, som ställde dylika individer under särskilda undantagslagar. Först och främst borde de kunna fråndömas rätten att på viss tid erhålla alkohol. En sådan bestämmelse borde verka som en kraftig impuls för den enskilde att icke missbruka alkohol till rus med dess oberäkneligt farliga följder. Vidare skulle man till särskilda anstalter eller särskilda områden, som stode under förbudslagstiftning, hänvisa notoriska drinkare, dem, som till följd av alkoholmissbruk vore oförmögna att taga hand om sig och sitt, och dem, som under viss tid upprepade gånger visat sig berusade på offentliga platser. För utforskande av alkoholmissbrukets samhälleliga orsaker och för omhändertagande av missbrukarna skulle upprättas kommunala byråer. För vetenskapligt studium av alkoholfrågan skulle anordnas en centralbyrå, där medicinsk, statistisk och juridisk sakkunskap vore företrädda. Anförandet utmynnade i yrkande om tillsättande av en kommitté med uppdrag att efter utredning inkomma med ett förslag till uttalande, där de anförda synpunkterna beaktades. Läkaresällskapet beslöt tillsätta en kommitté för utredning av frågan om lämpligheten av bestämda åtgärders vidtagande i den riktning, B:s yrkanden angåvo. Till medlemmar av denna kommitté utsågs förutom B. professor A. Key-Åberg och doktorerna H. Gahn, Knut Kjellberg och A. Petrén. B. torde emellertid ha varit den verkligt ledande inom kommittén och i väsentliga delar bestämt utformningen av kommitténs utlåtande.

Särskilt gynnsamma omständigheter gjorde, att B. bereddes tillfälle att på ett uppseendeväckande sätt framlägga sitt program för en större allmänhet. Under senare hälften av sommaren 1909 påbjöds nämligen rusdrycksförbud i samband med de stora arbetsinställelserna, och de svenska nykterhetsorganisationerna beslöto att under de gynnsamma intrycken av det temporära förbudets verkningar sätta i gång en frivillig folkomröstning om »påbörjande av ett fullständigt permanent rusdrycksförbuds genomförande i vårt land». Omkring den igångsatta förbudsomröstningen uppstod en livlig diskussion och agitation, i vilken B. spelade den främsta rollen bland förbudsmotståndarna. I slutet av okt. 1909 framträdde B. i ett föredrag på Frisinnade klubben i Stockholm med sitt program för alkoholfrågans lösning. I motsats mot dem, som opponerade mot en förbudslagstiftning, bagatelliserade han ingalunda alkoholfaran. Han målade den tvärtom i mycket mörka färger. »Alkoholen förråar, sänker arbetsförmågan och förmågan att kulturellt utnyttja de ekonomiska möjligheterna, försvårar därmed arbetarklassens ekonomiska lyftning och frigörelse, förstör äktenskapen och hemmen.» Tillståndet var enligt hans mening oefterrättligt. Hans kritik av gällande lagstiftning var lika skarp. »Vad som hittills gjorts i den vägen är rent ömkligt. Vi ha lagstiftat om ett litersystem, om stängning under gudstjänst o. s. v., vi ha i det oändliga bötfällt fyllerister, som sedan de suttit av böterna eller kommit ut från sjukhuset efter senaste deliriumanfallet, i den heliga frihetens namn strax därefter ha rätt att gå in var som helst och köpa sin liter, vi ha med andra ord ett system, som kunde taga pris i vanvettighet.» Lagstiftningen borde gå ut på att söka förhindra alkoholism, i andra rummet skulle den söka återuppfostra alkoholister. Han skisserade upp ett förslag till arbetsprogram för ett nytt slags kommunala nämnder, som skulle ingripa i de fall, där missbruk av rusdrycker medfört eller hota att medföra fara för rättssäkerhet, social mindervärdighet eller ekonomisk ruin. Denna lagstiftning skulle emellertid suppleras med en annan lika viktig: ingen medborgare skulle ha rätt att köpa sprit på utminuteringsställena utan vederbörligt tillstånd. Man skulle få lösa personliga kort med namnteckning och fotografi, och den första, följden a.v missbruk skulle bli att kortet indrogs, då vederbörande alltså icke kunde få köpa sprit vidare. Detta förslag behövde ej, ansåg B., träda några berättigade intressen för nära — det kunde nämligen icke anses som någon oförytterlig medborgerlig rättighet att utan vidare få köpa sprit. I de föreslagna personliga korten, en tid kallade »frikort», låg uppslaget till utminuteringsreformen med motboken. Tidigare hade man sökt genom »svarta listor» över alkoholmissbrukare förhindra dessa från inköp, men denna anordning visade sig föga effektiv. B:s uppslag innebär i realiteten detsamma, men han fordrade, att de, som ville köpa, skulle styrka, sin behörighet; därigenom gav han fasthet åt systemet med avstängning av alkoholmissbrukare.

I en artikelserie i Dagens nyheter 6–10 nov. 1909, betitlad »Kan nykterhetsfrågan lösas utan rusdrycksförbud?» (sedermera utgiven såsom broschyr), utformade B. ytterligare sina idéer i överensstämmelse med de grunder, han tidigare i föredrag utvecklat. Han påyrkade nu, att även ölet skulle läggas undersamma försäljningssystem som brännvinet. Brännvin borde icke få serveras annat än till verklig måltid. Det gällde att åstadkomma, (balans mellan försäljningen inom olika grenar av försäljningsbolagens rörelser, så att icke restriktiva åtgärder inom en del av rörelsen drev upp försäljningen inom en annan del. Utminuteringsproblemet vore det väsentliga — nio tiondelar av missbruket, härrörde från utminuteringen. Rättigheten att köpa skulle göras beroende av särskilt tillstånd, som kunde sökas av varje till tjugufem års ålder kommen man och kvinna. Kommunala organ skulle skapas för missbrukets förekommande och bekämpande. I slutet, av sin artikel vädjar han till nykterhetsvännerna: »Alla som vilja, ett nyktert folk — och inga ha hittills visat denna sin vilja så tydligt som förbudsvännerna — borde kunna samarbeta för bekämpandet av missbruket. Att man härvid i första hand vänder sig mot de former, som medföra uppenbar social skada, är dock rätt naturligt och framför allt klokt. Mot missbruket, för ett nyktert, folk, med eller utan förbud i framtiden, borde kunna bli en lösen.» I dessa ord låg frågan om möjligheten av att genomföra det Brattska programmet. Utan nykterhetsvännernas stöd var det icke möjligt. Men det gällde också att för programmets realiserande förvärva krafter från det motsatta lägret. Detta blev också möjligt, genom den ståndpunkt, B. intog, att förbudet icke i dåvarande läge kunde realiseras. Han drog med sig ett stort antal akademici och läkare, som utan att direkt stödja det Brattska programmet anslöto sig till hans utgångspunkt, att striden måste föras mot missbruket i stället för att utan åtskillnad vändas mot bruket i allmänhet. Såväl under som efter förbudsomröstningen var den nya linjen i nykterhetsfrågan allmänneligen diskuterad, vartill icke minst B., själv bidrog genom en outtröttlig agitation genom tal och tidningsartiklar. Från förbudsvännernas sida blevo emellertid hans förslag upptagna med reservation, ehuru man åtminstone på vissa håll ansåg, att statsmakterna i avbidan på genomförande av ett rusdrycksförbud kunde tillämpa det Brattska programmet som en övergångsform.

Av Stockholms stadsfullmäktige valdes B. att deltaga i revisionen av aktiebolaget Göteborgssystemets i Stockholm förvaltning under år 1909. B. fick härigenom tillfälle att praktiskt sätta sig in i den dåtida systembolagsrörelsen. Den kritik, som revisorerna riktade mot bolaget, är utan tvivel tillkommen under B:s medverkan och under inflytande av den ståndpunkt, han intog. Kritiken gällde matserveringsrörelsens ekonomi och konkurrensen från innehavarna av de av bolaget överlåtna rättigheterna. Följande år — 1910 och 1911 års förvaltning — blev kritiken ännu mera envis. Matserveringsrörelsen var olämpligt anordnad i flera avseenden och utminuteringsrörelsen vore i behov av att reformeras. Revisionsberättelserna föranledde stadsfullmäktige att 1913 göra. vissa uttalanden, varigenom behovet av åtgärder i den av revisorerna angivna riktningen underströks. Genom sin verksamhet såsom revisor vid det gamla systembolaget i Stockholm bereddes B. tillfälle att verka för sina idéers genomförande i huvudstaden och i praktiken forma ut sitt program. Hans verksamhet som stadsfullmäktig och revisor ledde till det gamla systembolagets fall.

Samtidigt med denna på nykterhetsfrågan inriktade kommunalpolitiska verksamhet var B. sysselsatt med att arbeta för programmets genomförande i lagstiftningen. Han torde sålunda icke hava stått främmande för tendensen i flera av riksdagsskrivelserna i nykterhetsfrågorna vid 1910 och 1911 års riksdagar; särskilt till skrivelsen vid sistnämnda riksdag om reformering av Göteborgssystembolagens verksamhet torde han hava lämnat bidrag. De allmänna val, som ägde rum på hösten 1911, förde det liberala partiet till regeringen. I enlighet med detta partis program skulle jämväl nykterhetsfrågan bringas till lösning, och för åvägabringande av erforderlig utredning i ämnet tillsattes 17 nov. 1911 den s. k. nykterhetskommittén. Dess program blev dels att utarbeta förslag till lagbestämmelser för genomförande av lokalt veto, dels att efter behörig utredning framlägga förslag till jämväl andra välberäknade och verksamma anordningar för att begränsa rusdryckshanteringens skadliga verkningar, bl. a. genom reformering av det s. k. Göteborgssystemet, dels ock att åvägabringa en allsidig utredning rörande allmänt rusdrycksförbud. I kommittén insattes åtta förbudsvänner och tre personer, som intogo en från förbudet avvikande ståndpunkt, bland dem B. I kommittén kom B., ehuru i minoritet, att utöva ett stort inflytande, om än hans speciella förslag från kommittémajoritetens sida underkastades ibland rätt så betydande modifikationer. Redan vid behandlingen av fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag om behandling av alkoholister fick B. tillfälle att framföra sitt förslag om inrättande av särskilda kommunala organ för alkoholmissbrukets bekämpande; nykterhetsnämnderna hava sålunda tillkommit på förslag av B., ehuru de icke fingo den befogenhet, som B. tänkt sig. B. önskade också, att lagen skulle utformas så vidsträckt, att därunder inbegrepes jämväl behandling av personer, som utan att kunna anses som alkoholister dock kunde räknas till alkoholmissbrukarnas kategori. I detta avseende blev dock B: s önskemål endast ofullständigt realiserat.

Under tiden var B. utåt oförtrutet verksam för sitt programs genomförande. På våren 1911 utgav han en broschyr »Nykterhetspolitiska utvecklingslinier», och i början av sommaren 1912 utkom läkaresällskapets kommitterades betänkande »Alkoholen och samhället», som drog med sig en rad polemiska inlägg i form av tidningsartiklar och broschyrer. B. fördes så småningom över på tanken att själv i praktiken ådagalägga utförbarheten av sitt system. Med sitt livliga temperament kunde han ej nöja sig med att åse, hur utredningarna långsamt arbetade, och han kunde icke finna sig i att vänta på ett ovisst resultat av frågans behandling i riksdagen. Det förut omnämnda uttalandet av Stockholms stadsfullmäktige i febr. 1913 gav honom en plattform för riktande av ett avgörande angrepp mot det gamla Göteborgssystembolaget. Han framträdde med ett program, som gick ut på reformer av dels bolagets egen utskänkning i samband med matserveringen, dels de enskilda utskänkningsinnehavarnas förhållande till bolaget, dels slutligen utminuteringsbestämmelserna. Kärnan i den majoritet, som slöt upp omkring B., utgjordes av stadsfullmäktiges nykterhetsgrupp, med vilken B. intimt samverkade. I apr. 1913 offentliggjordes ett av B. utarbetat verksamhetsprogram för ett nytt bolag, aktiebolaget Stockholmssystemet, som skulle övertaga detaljhandeln med brännvin i Stockholm. Från det nya systembolagets verksamhet skulle matserveringsrörelsen utsöndras och handhavas av ett särskilt bolag, aktiebolaget Stockholms folkrestauranger. Den 15 sept. 1913 beslöto stadsfullmäktige förorda, att oktrojen lämnades åt det nya "bolaget, och även överståthållarämbetet gav sitt samtycke. B. blev direktör i det nya bolaget och den ledande viljan under de följande åren.

Nästan samtidigt som Stockholmssystemet trädde i verksamhet, avgavs nykterhetskommitténs förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker. Ehuru detta förslag i många stycken icke blev, vad B. hade tänkt sig, låg hans program till grund för vad kommittén föreslog i fråga om utminuteringens och utskänkningens anordnande. Kommittéförslaget utnyttjades också vid utformningen av de bestämmelser, som antogos av Stockholmssystemet för utminuteringen; såväl motboken med blanketter för skriftlig rekvisition som föreskriften om förhandsbegränsning av inköpen (i motsats mot det s. k. Andrésystemet i Göteborg med efterkontroll å inköpen) härstamma från nykterhetskommitténs förslag. Som Stockholmssystemets direktör fick B. också tillfälle att i enlighet med det av stadsfullmäktige godkända programmet realisera sin gamla älsklingstanke om begränsande av de enskilda utskänkningsinnehavarnas vinst av försäljningen av brännvin. Dessa innehavare skulle nämligen icke erhålla vinst annat än på en på förhand enligt vissa regler fastställd kvantitet; vad som såldes utöver denna kvantitet fingo innehavarna själva inköpa till utskänkningspris. Det nya systemet mötte mycken ovilja inom breda lager av befolkningen, men de påtagliga förbättringar i nykterhetstillståndet, som framträdde i en betydlig nedgång i fylleristernas och deliranternas antal, skaffade det också övertygade anhängare. Försök gjordes under de följande åren, då fråga om ny oktroj för Stockholmssystemet förelåg, att stjälpa bolaget (Svenska systemet 1916 och Kinmansonska bolaget 1921), men bolaget lyckades trots åtskilliga vidriga omständigheter bestå i konkurrensen. Dess verksamhet blev under B:s ledning av utomordentlig betydelse för lagstiftningen. Redan 1914 lyckades B. utverka framläggandet av förslag för riksdagen om inrättandet av kontrollområden för de bolag, som infört utminuteringskontroll (lex Rehnberg). Den av riksdagen antagna förordningen i ämnet kom emellertid aldrig på grund av det ofullständiga skydd, den skänkte bolagen, att i praktiken tillämpas, men den påskyndade bland landsortsbolagen införande av utminuteringskontroll, och då redan vid 1915 års riksdag fråga förelåg om lex Rehnbergs komplettering, beslöt riksdagen genomförandet av obligatorisk utminuteringskontroll. Jämväl på andra områden beslötos vid 1915 och 1916 års riksdagar partiella reformer på brännvinslagstiftningens område; ehuru ej själv riksdagsman, medverkade B. på ena eller andra sättet till deras uppkomst och genomförande. En redogörelse för B: s verksamhet under dessa genombrottsår skulle i själva verket bliva en redogörelse för den svenska rusdryckslagstiftningen. Han tillfrågades alltid, då någon fråga förelåg, och hans inlägg blevo ofta av bestämmande natur för lagstiftningens eller tillämpningsföreskrifternas utformning.

I två särskilda hänseenden må B:s verksamhet här närmare beröras, nämligen beträffande dels den egna utskänkningsrörelsens organisation, dels ordnandet av partihandeln med rusdrycker.

Såsom nyss berörts, bildades vid sidan av aktiebolaget Stockholmssystemet ett särskilt restaurangbolag, avsett att handhava matserveringen å de egentliga tredjeklassutskänkningsställena. De enklare restaurangerna borde icke, såsom tidigare skett, subventioneras med spritmedel, utan enligt B:s uppfattning skulle matserveringen bära sig själv och ersättning lämnas endast för den därmed förenade utskänkningen av brännvin. Jämte de restauranger, där brännvinsutskänkning bedrevs för Stockholmssystemets räkning, skulle spritfria restauranger anordnas. Programmet visade sig emellertid vara utomordentligt svårt att praktiskt genomföra. Tanken på de spritfria restaurangerna fick snart släppas, och ekonomiska svårigheter av olika slag, icke minst på grund av de ständiga fluktuationerna under kristiden, mötte restaurangbolaget. Restaurangrörelsen intresserade emellertid B. Själv var han en tid direktör för bolaget — och efter utomordentliga svårigheter lyckades han efter kristidens slut åvägabringa en mönsterorganisation, som vunnit efterföljd i några av de största städerna i riket. Så småningom har restaurangbolagsrörelsen utvidgats jämväl till första och andra klass restauranger. Genom att å dessa restauranger hålla moderata priser har restaurangbolaget lyckats till den stora allmänhetens fördel nedpressa prisen å de enskilda restaurangerna; de hava jämväl bidragit till en allmän höjning av restaurangkulturen.

I fråga om partihandelns ordnande äro B:s insatser av den största betydelse. Redan tidigt hade han ju givit uttryck åt tanken, att alkoholhanteringen borde monopoliseras, så att icke vinst av densamma tillfördes enskilda personer. Han medverkade också livligt till ett inom nykterhetskommittén upptaget förslag, att reningsverken skulle inlösas av staten. Då tanken emellertid av parlamentariska hänsyn måste släppas i febr. 1913, fick frågan vila en tid, under vilken B. emellertid var verksam för dess realiserande. Då B. märkte, att en statsinlösen skulle vara förenad med betydande svårigheter, tog han saken i egen hand. Redan under de första åren av Stockholmssystemets verksamhet beredde de enskilda spirituosahandlarna, som innehade av bolaget överlåtna rättigheter, åtskilligt bryderi. Deras försäljning utminuteringsvis var svår att övervaka; därjämte bedrevo de partihandel med rusdrycker, och deras förbindelser med utländska handelshus beredde systembolagen svårigheter med varuanskaffningen för bolagens egen rörelse. Av olika skäl befanns en avveckling av dessa handlandes rörelse önskvärd. Under åren 1914–16 köptes och nedlades åtskilliga spirituosahandelsrörelser. I slutet av 1916 slog B. emellertid in på en annan väg. Ett bolag, vari Stockholmssystemet innehade stamaktierna och bestämmanderätten, bildades för övertagande av firman J. D. Grönstedt & C: o. Det nya bolaget uppköpte nu i stället firmor, som ville sälja sin rörelse. Under första hälften av 1917 bildades två nya bolag, fotade på samma grunder som det Grönstedtska bolaget, nämligen aktiebolaget J. Cederlunds efterträdare och Carlshamns punschfabriksaktiebolag. Uppköpen av enskilda firmor bedrevs i allt större skala. På sommaren 1917 trädde B. i förbindelse med reningsverken för uppköp av dessa, och 5 aug. 1917 träffades under dåvarande finansministerns medverkan avtal mellan B. och reningsverkens chef Mathiasson, om inköp av samtliga reningsverk i riket för ett belopp av 13,740,000 kr. I skrivelse till finansministern förklarade sig samtidigt Stockholmssystemet villigt att överlämna stamaktierna i det nya bolaget, aktiebolaget Vin- & spritcentralen, till statsverket efter parikurs. Under loppet av 1918 uppköptes samtliga återstående vinhandelsfirmor, och då den nya rusdrycksförsäljningsförordningen med ingången av år 1919 började tillämpas, var i själva verket B:s program att göra jämväl partihandeln desintresserad fullt genomförd. B. hade lyckats genomföra uppköpen med skickligt begagnande av konjunkturerna. De ständigt stigande prisen vid nu berörda tidpunkt möjliggjorde, att höga pris betalades för de enskilda firmorna utan att inköpen blevo förlustbringande. Vidare utnyttjade B. den osäkerhet, som bland dessa handlande uppkommit dels inför de redan av riksdagen beslutade lagstiftningsåtgärderna, dels inför utsikten till ännu längre gående restriktioner.

Stockholmssystemet stod vid 1919 års ingång såsom innehavare av stamaktierna i aktiebolaget Vin- & spritcentralen, och hos sistnämnda bolag deponerades stamaktierna hos de andra under B: s egid bildade partihandelsbolagen. Det dröjde emellertid icke länge, förrän från allmänhetens sida anmärkningar började framställas mot den nya sprithandelskoncernen, vars aktiemajoritet genom beslut av K. M:t i mars 1920 samlades hos tio av K. M:t godkända personer. Detta arrangemang framkallade kritik vid 1921 års riksdag, som beslöt en skrivelse till K. M:t om partihandelsfrågans definitiva ordnande. Först vid 1923 års riksdag fattades beslut i ämnet. I samband därmed gjordes på grund av de upprepade angreppen på spritcentralens ekonomiska ställning en undersökning av spritcentralen. Denna gav till resultat, att stamaktierna, vilka kunna till parikurs inlösas av staten, i medio av 1923 voro värda 76,911 kr. per styck (nominellt å 1,000 kr.) och att bolaget hade ett sammanlagt övervärde av 31 millioner kr. Den lysande framgången i fråga om partihandelns ordnande, såväl organisatoriskt som ekonomiskt, är B:s förtjänst. Genom hans oegennyttiga och ofta otacksamma arbete har det privatekonomiska intresset avlägsnats jämväl från partihandelns område och en rationell grund lagts för hela rusdrycksförsäljningen, samtidigt som högst betydande inkomster tillförts statsverket.

Författare

E. J:son Thulin.

Källor och litteratur

Källa: E. Rosenborg, Ivan Bratt (1915).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ivan Bratt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16884, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. J:son Thulin.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16884
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ivan Bratt, urn:sbl:16884, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. J:son Thulin.), hämtad 2024-04-20.