Carl Anton Philipp Braun

Född:1788-12-26 – Tyskland (i Ludwigslust, Mecklenburg-Schwerin)
Död:1835-06-11 – Stora Tuna församling, Dalarnas län (på Rommehed)

Dirigent, Tonsättare, Oboist


Band 06 (1926), sida 100.

Meriter

Braun, Carl Anton Philipp, f. 26 dec. 1788 i Ludwigslust i Mecklenburg-Schwerin, d. 11 juni 1835 å Rommehed. Föräldrar: oboisten Johann Friedrich Braun och hovsångerskan Louise Friederika Ulrika Kunzen. Volontär i hovkapellet i Ludwigslust 12 sept. 1805; oboist i hovkapellet vid K. teatern i Köpenhamn 1 aug. 1807; kammarmusikus i hovkapellet vid K. teatern i Stockholm 29 sept. 1815; musikdirektör vid Västmanlands regemente 8 maj 1816; erhöll direktörs titel 4 mars 1817; musikdirektör vid andra (Göta) livgardet 1 sept. 1818 (på stat från 28 febr. 1831); erhöll avsked från anställningen vid Västmanlands regemente 1 okt. 1825; tillika musikdirektör vid dalregementet 23 okt. s. å. och vid livregementsbrigadens dragonkår 1 apr. 1827. LMA 1819. Gift 29 okt. 1825 med Maria Helena Cralius, f. 30 apr. 1800, f 23 sept. 1879, dotter till förste sångläraren vid K. M: ts spektakler, livsekreteraren Karl Magnus Crælius och omgift med kommissionslantmätaren, löjtnanten Knut Ture Martin i Uppsala.

Biografi

B. tillhörde en frejdad musikersläkt. Hans fader var en berömd oboespelare i storhertig Friedrich Franz af Mecklenburg-Schwerin hovkapell; modern var en vid hovteatern i Ludwigslust mycket uppburen sångerska, syster till den ryktbare kompositören Friedrich Ludwig Aemilius Kunzen, hovkapellmästare i Köpenhamn från 1795 till sin död 1817. B. var sin faders lärjunge både på oboe och i komposition samt engagerades 1807 hos sin morbroder i Det Kongeliges kapell, varifrån han 1815 överflyttade till K. hovkapellet i Stockholm. Redan i Köpenhamn och därpå i Stockholm framträdde B. ofta både som exekutör och kompositör. Så länge Ed. Du Puy var hovkapellmästare, torde han ha haft ett gott stöd hos denne, och han stod även väl hos efterträdaren J. F. Berwald, vilken som kompositör var hans själsfrände. Berwald och B. träffas 1817 och följande år tillsammans med B. H. Crusell, J. M. F. Hirschfeld och Fr. Preumayr bland inbjudarna till de mycket populära abonnemangskonserterna, vid vilka även B: s kompositioner torde ha framförts. En annan förtjänst om huvudstadens musikliv inlade B. som musikdirektör vid andra livgardet. Från och med år 1826 gav han nämligen varje sommar med gardets musikkår offentliga konserter med klassiskt program och delade enligt J. E. Rydqvists veckotidning Heimdall (1829, n:o 35, s. 140). med Preumayr, som var musikdirektör vid Svea livgarde, förtjänsten att ha »bragt regementsmusiken till den grad av teknisk skicklighet och sammanspelning, att den med fördel låter höra sig på en konsert».

Det äldsta verk av B., vi känna, är en symfoni, daterad i maj 1810 i Köpenhamn. År 1812 uppfördes där en uvertyr av B., och själv exekverade han ofta konserter eller konsertstycken för oboe eller andra instrument vid musikaftnar i den danska huvudstaden. Musiken till N. T. Bruuns sångspel »Hytten i Schwarzwald», som gavs i Köpenhamn år 1814, var även av B. I Sverige torde han ha introducerats som kompositör av Hirschfeld, som 4 jan. 1812 å en konsert av hovkapellet i Stockholm spelade ett »Andante och rondo» av honom för valthorn med orkester. År 1817 skrev han uvertyren till dramen »Jenny Mortimer» och 1829 musiken till Oehlenschlsegers femaktstragedi »Axel och Valborg», där i synnerhet uvertyren ansågs särdeles effektfull men även melodramen och mellanakterna prisades. Följande år komponerade han musiken till sorgespelet »Skulden» och 1831 uvertyr och entreakter till »Wallensteins död». De senare blevo så omtyckta, att större delen av publiken i stället för att besöka foajén stannade kvar i salongen under mellanakterna. B: s komposition för solo, kör och orkester »Fader vår» uppfördes 10 apr. 1821 och ånyo långfredagen 1 apr. 1825, då den ersatte Haydns »Skapelsen», vilken eljest då som im utfördes så gott som varje långfredag. Ett annat körverk av B. är »Hymn den 8 januari 1830» (O Gud, vi lo ve Dig). — Ehuru B: s verk åtnjöto en obestridlig publikgunst och ännu långt efter hans död förekommo på konsertprogrammen, kritiserades de rätt omilt av samtiden. Man erkände väl vissa förtjänster hos hans sceniska kompositioner — så sades mellanakterna i hans Wallensteinmusik »äga den dramatiska förtjänst att bilda liksom en efterklang av den ton, vari de sista scenerna varit anslagna» (Heimdall, 1831, n:o 52, s. 207) —, men år 1823 fastslog musiktidningen Euterpe (s. 8) med anledning av en av honom komponerad och spelad oboekonsert, att han var mindre lycklig såsom komponist än som exekutör: hans verk »innehöll snarare en figurerad generalbas än idéer och kan hänföras till de tiotusen tecknades antal». På liknande sätt skrev Heimdall (1831, n:o 52, s. 207) om en uvertyr av honom, att dien »vittnade om grundlig kännedom om kompositionsläran, ehuru den kunde varit rikare på idéer». Kritiken bekräftas även av ett uttalande av Adolf Törneros, som 1827 hörde B. på en konsert i Uppsala. I brev till sin vän ryttmästaren friherre Melker Falkenberg 11 febr. s. å. kallade han B. den »första och största hautboisten i landet» men var föga belåten med det tonstycke, han utförde den aftonen: »Braun gjorde allt vad göras kunde av sitt i solo otacksamma nasal-instrument, oboen; men ändå lät det ibland som ett helt ankhus. Kompositionen av honom själv var lumpen, och det enda, som hjälpte upp saken, var en inflikad besynnerlig folkmelodi, som var hämtad. Gud vet varifrån. Somliga ville igenkänna den såsom svensk.»

B: s kompositioner omfatta nästan alla grenar av musiken, från solosången och kammarmusiken till orkestersymfonien, uvertyren och konsertstycket för soloinstrument med orkester samt slutligen även det stora körverket. Som kompositör bör han räknas till den efterklassiska skolan, vilken ägde stor formell teknik såväl i kontrapunktisk gestaltning som temabehandling. Han skulle i detta hänseende kunna kallas Sveriges Gyrowetz och förtjänar likaväl som denne Wienerklassiker epitetet »ein göttlicher philister». Romantikens tidsålder hade i Tyskland som i Sverige många sådana, vilka alla åtnjöto stort anseende hos sin samtid men sedan blivit glömda.

Författare

N. Personne. T. Norlind.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta kompositioner: Sei canzonetti con accompagnemento di pf. Sthm [o. 1822]. — Sex sångstycken) med accompagnement för fortepiano underdånigst tillegnade H. K. H. kronprinsessan. (Le calme. »Hon flydde bort»; omtr. i Svensk sång 1900. L'amour. Julljusen. »J'aime, j'aime, j'aime.» Trasten.) Sthm [1822]. — Ouverture till Axel och Valborg... arr. för forte- piano. Sthm. u. å. —• Deux quatuors pour flöte, hautbois, cor ou cor de basette et basson (F dur, Ess dur). Leipz. u. å. — Diverses bagatelles pour le pf. Sthm u. å. -—¦ Fjorton sångstycken för 2 tenor- och två bas-röster. Sthm u. å. — Sinphoniie å grand orchestre (d moll). Leipz. u. å. — Ouverture å grand orchestre (c moll). Leipz. u. å. — Dessutom enligt Fetis: Concerto pour la ffute. Leipz. u. å. — Quatuor pour deux flutes et deux cors. Leipz. u. å. — Quatuors pour flute, violon, alto et basse. Leipz. u. å. — Duos pour deux flutes. Köpenh. u. å. — Duos pour deux hautbois. Leipz. u. å. ¦— Duo pour hautbois et basson. Augsburg u. å. — Potvpourri pour hautbois et piano. Leipz. u. å. — Sonate pour piano et hautbois. Leipz. u. å. —• Six variations faciles pour piano. Köpenh. u. å.

Kompositioner i handskrift: a) i K. teaterns bibliotek: Ouverture i dmoll. —¦ Ouverture K. svenska hofkapellet tillegnad, d moll. — Musik till Axel och Valborg. (10 n:r.) — Jenny Mortimer (uvertyr; övriga musiken av Du Puy).

— Musik till sorgespelet »Skulden» 1830 samt uvertyr och entreakter till skådespelet Wallensteins död 1831. — Sinfonia n:o 2 i Ess dur. — Sinfonie å grand orchestre, dedicerad Du Puy, c moll. — b) i MA bibliotek: Ouverture i gamla stylen (G dur). — Högtidsouverture i gamla stylen, tillegnad Harmoniska sällskapet. — Sinfonia n:o 1, f moll (Köpenh. maj 1810). — Hymn den 8 jan. 1830. — Duo å 2 .violiner (G dur). — Fuga för stråkar (G dur).

Uppförda ej återfunna verk: Oboekonsert (1816). — Concertino för oboe med orkester (1830). ¦— Variationer för oboe med orkester (1819). — Divertimento för oboe med orkester (1822). — Capriccio för oboe med orkester (1822). — Andante och rondo för valthorn med orkester (1812). — Valthornskoncert (1817). — Adagio och variationer för valthorn med orkester (1827). — Adagio och rondo för fagott med orkester (1818). — Andante och polonäs för trumpet (1830). ¦— Dubbelkonsert för oboe och fagott (1816). — Adagio och rondo för oboe och fagott med orkester (1827).

— Variationer för 3 basuner med orkester (1830). — Concertino för viola och tenor och tenorbasun med orkester (1838). — »Fader vår» för soli, kör, orkester, text av J. W. L. Gleim, övers, av Brooman (1821). — Potpurrier för obligat oboe med orkester över »Friskytten» (1825) och »Oberon» (1830).

Källor och litteratur

Källor: Tjänsteförteckningar, Arméns pensionskassa; generalmönster -rullor, krigsarkivet; B:s ovannämnda tryckta och otryckta kompositioner; samtida tidningar och tidskr.; F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); F. J. Fetis, Biographie universelle des musiciens, 2 (1861); T. Norlind, Allmänt musiklexikon, 1 (1916); T. Overskou, Haandbog for Yndere og Dyrkere af dansk dramatisk Literatur og Kunst, 4: e Udg. ved E. Collin (1879); N. Personne, Svenska teatern, 3—5 (1915—19); V. C. Ravn, Koncerter og musikaliske Selskaber i ældre Tid (Festskrift i Anledn. af Musikforen:s Halvhundredaarsdag, 1886); C. Thrane, Fra Hofviolinernes Tid (1908); A. Törneros. Bref och dagboksanteckningar (1891).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Anton Philipp Braun, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16888, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne. T. Norlind.), hämtad 2019-11-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16888
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Anton Philipp Braun, urn:sbl:16888, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne. T. Norlind.), hämtad 2019-11-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se