Wilhelm A D Braun, von

Född:1813-11-08 – Kölingareds församling, Älvsborgs län (på Brängesås)
Död:1860-09-12 – Uddevalla församling, Västra Götalands län

Arméofficer, Poet


Band 06 (1926), sida 106.

Meriter

Wilhelm August Detlof von. Braun, f. 8 nov. 1813 på Brängesås i Kölingareds[1] socken, d. 12 sept. 1860 i Uddevalla. Föräldrar: kaptenen, sedermera överstelöjtnanten vid Älvsborgs regemente Kristian Benjamin von Braun och Justina Katarina Militz. Åtnjöt skolundervisning i Borås, Göteborg och Visby; kadett vid krigsakademien på Karlberg 8 nov. 1828; avlade officersexamen därstädes 21 jan. 1834; fänrik (från 1835 underlöjtnant) vid Västgöta-Dals regemente 8 febr. s. å.; andre adjutant 19 juli s. å.; erhöll transport till Älvsborgs regemente 28 mars 1835, vilken upphävdes 13 ang. s. å.; förste adjutant 23 aug. 1836; löjtnant i regementet 12 okt. 1839; e. o. kanslist i bondeståndet 1844—45; erhöll avsked från krigstjänsten 7 jan. 1846. — Ogift.

Biografi

Kringirrande och hemlöshet, det är signaturen på B: s hela tillvaro. Blott fjorton månader gammal sändes han från föräldrahemmet till sin i närheten boende farmor, f. von Staffeldt, och sedermera till skolgång i Borås, Göteborg och till sist Visby — postkontoret i sistnämnda stad hade fadern enligt dåtida bruk vid avskedstagandet 1827 erhållit som reträttplats. Därifrån kom B. femtonårig till Karlberg, där han trivdes bra att döma av skildringen »Napoleon, en kadetts äventyr». Han fann goda kamrater, bland dem också blivande författare såsom K. A. Adlersparre och K. F. Ridderstad. Deras föredöme eggade den talang för versskrivning, B. ärvt på moderns sida, och hans övningar uppmuntrades av hans lärare skalden A. A. Grafström och hans chef generalmajor J. P. Lefrén. Sannolikt var det Adlersparre, som förmedlade B: s debut i Aftonbladet 1 febr. 1834 med ett rimmeri över Tegnérs »Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin» — ett kriaämne, som givits åt kadetterna. I Aftonbladet trycktes efter hand åtskilliga andra verser av B., och 1837 var han färdig att utge en hel samling. Den gjorde signaturen Brn populär, en ny upplaga blev strax behövlig, och denna följdes under årens lopp av en lång rad kalendrar med vers och prosa. Med gradpassering i Göteborg fullbordade emellertid B. sin militära utbildning, och därefter stod han, såsom i regel den unge indelte officeren, större delen av året utan annan sysselsättning än den, han själv ålade sig. Någon hänförelse för militära uppgifter hade han aldrig haft, och att döma av hans skildringar ur officerslivet synes han mycket snart råkat i onåd hos sina högsta förmän i regementet. Att dessa varit kitsliga är sannolikt, och att hans författarskap och umgänge med tidens rabulister ansetts olämpligt är möjligt, ehuru någon direkt antydan därom ej framkommit. Men den egentliga grunden till B: s misslyckande såsom militär låg nog hos honom själv, i hans motvilja mot varje yttre band och hans egensinne; anekdoter från hans barnaår intyga redan detta drag. Någon hemort fick han aldrig, hela sitt liv var han på resande fot, vistades några månader hos fadern, som 1843 flyttats till Karlshamns postkontor, eller hos någon vän, men bröt så upp sin bivack och strövade ibland längre bort. 1836 var han i Pommern hos en farbror, 1838 i Finland, 1852 i Norrland osv. År 1844 genomgick han en Gräfenbergsk vattenkur i Kreischau vid Dresden och fann det vid återkomsten svårare än någonsin att inställa sig till mötet. Hans vän bondeståndets talman Hans Jansson skaffade honom då förordnande som e. o. kanslist i sitt stånd, och 1846 tog han avsked. En spekulation att få ett postkontor var naturligtvis förflugen, och så fortsattes kringirrandet. Under en stor del av 1850-talet hade han tack vare sin vänskap med »Lidingökungen» Janne Zetterberg ett tillhåll på Lidingön, där han bodde på Långängen (från våren 1851) och Islinge och slutligen i Bygget eller Sjöstugan — »ruttet och eländigt men förtjusande skönt till omgivningarna», som han själv skrev. En gång: under samma decennium bjöd August Blanche honom att bo på sin malmgård, men efter någon tid rymde han och återfanns på ett värdshus. Att Blanche ålagt honom någon sträng disciplin är icke troligt, men han ville icke omhändertagas. Sommaren 1860 slog han sig ned i Håskär på Kornön i Bohuslän; ett frossanfall föranledde honom att 1 sept. resa in till Lysekil, varifrån han, då sjukdomen befanns vara allvarlig, den 10 fördes till Uddevalla; där avled han två dagar därefter.

»Aldrig min lyra till klagan jag stämt», så börjar B. »Poetisk trosbekännelse», som inleder hans första diktsamling, och han fastslog med tillfredsställelse: »Jag är självsvåldig av bara fan.» Orvar Odd sade: »Med hela naiviteten och oförsagdheten av en ung krigsman slog han vid sitt inträde i den litterära världen genast till ett så högljutt gapskratt, att de hundrade storsuckarna kommo alldeles av sig.» Det var mot det elegiska pjunket hos K. V. Böttiger och andra, han vände sig (Vitterlek, Klingklang till Laura m. m.). Gärna tog han en frivol anekdot till ämne och utlade den på ett ganska bastant sätt, och gärna riktade han sin satir mot kvinnorna. Men å andra sidan hyllade han dem i »Kvinnoögat», den på sin tid oerhört populära dikten, vars ståtliga början tyvärr icke motsvaras av fortsättningen. I brev till Adlersparre utvecklar han en gång sin erotiska filosofi, ger sinnligheten dess rätt, men bekänner också, att kärleken »åstadkommit en revolution i min inre värld». Han hade förälskat sig i sin kusin Ebba von Braun, och om innerligheten i hans känsla vittnar dikten »Du är mig kär». På giftermål kunde han dock med sin osäkra ekonomi icke tänka. Då hon rycktes bort av döden 1843, ägnade han hennes minne en svärmisk dyrkan; hon blev hans »Hilma», inbegreppet av allt ideellt, alltmer överjordisk, ju mera hans eget sinne fördystrades och han kände sin ovärdighet.

B. talar redan som ung om »min surmulna uppsyn, mitt skygga väsen och min överdrivna bitterhet». Han förde en bohemiens liv men hade icke bohemens glada sorglöshet. Oron i sinnet kunde han ej besegra, och i långa sentimentala brev biktade han för vännerna sina melankoliska stämningar. Även världsliga ting tog han tungt; han trycktes av den dåliga ekonomi, som blev hans lott, ehuru han skrev flitigt och lätt, åtnjöt en trofast ynnest hos den stora publiken och uppbar mycket höga honorar, dåtidens högsta, ända upp till 120 rdr arket.

B. hade slagit igenom i egenskap av »glad» poet. Poesien skall, sade han en gång, »antingen sprida ut kraft som vår store Tegnér, eller ock innerlig munterhet och tillfredsställelse, som den lika store Wallenberg». Själv fortsatte han i äldre spår, bl. a. K. F. Dahlgrens och Vitalis', travesterande bibliska och götiska ämnen, men utan den barocka fantasi som krävdes därför. Rätt snart blev också det goda humör, som varit hans egentliga insats, illa medfaret, och han kände tidigt som en börda den roll, han för publikens skull alltjämt måste spela (»Mitt konterfej»). Sina burleska grovheter tillskriver han nu sin »onda genius».

B. kände bristerna i sin bildning och läste en hel del samtida skönlitteratur. 1834 hade han kommit över fyrtiofem band tyska klassiker, citerade gärna Goethe, men fann i Wieland och Claudius för sin förmåga mer lämpade förebilder. Alltifrån 1838 imiterade han flitigt Runeberg, givetvis med föga lycka. Fru Lenngren skulle väl varit det bästa mönstret, men den gustavianska pregnansen var honom icke förlänad, och icke heller förmådde han tillägna sig en modern stil, såsom t. ex. Heines. Över huvud kan man nog utan orättvisa påstå, att B. låtit pennan löpa, utan att just arbeta så mycket.

B. har blivit inräknad i »frihetens sångarätt», och efter rabulistiskt program ritade han grova karikatyrer av konungar, generaler, präster och andra liberalismens strykpojkar. Men i grunden intresserade han sig icke det minsta för politiken, överhuvud icke för några samhälleliga ärenden, ehuru hans goda hjärta hyste en äkta medkänsla för de åsidosatta. B: s styrka borde varit genrebilden, den satiriska och den idylliska, men det brast honom iakttagelseförmåga. »En höstdag» med sin Dalinska realism och den på västgötadialekt skrivna »Skålknallen» blevo uppslag, som ej. fullföljdes. B: s många berättelser, skisser och reseskildringar på prosa kunna någon gång röja en realistisk uppfattning (se t. ex. de små äktenskapliga scener, som bära titeln »Hustaflor»), men om dialogen för sin tid är lovvärt naturlig i tonen, så äro figurerna högst schablonmässiga. T. o. m. då minnena från Karlberg eller lägret försågo B. med levande modeller, stannade han vid anekdoten utan ens ett försök att nå människan bakom den.

Lika snabbt som B. vann en bred publik, lika kraftigt reagerade den akademiska kritiken mot nachspieltonen i hans .dikter. Härut-innan inträdde med tiden en förändring; K. A. Hagberg (i Studier, kritiker och notiser 1842 och 1844), B. E. Malmström (i Intelligensbladet 1844—45) och andra reserverade sig fortfarande mot hans frivolitet, men underströko hans allvarliga syften. Men dessa voro nog mera en moralisk vinst än en litterär. Eftervärlden torde vara benägen att instämma med B:s populära läsekrets däruti, att det i alla fall var den glada genren, som var hans, ehuru hans skämt ofta är rätt buttert och satiren låg nära till hands för honom. En välvillig bedömare torde kunna erkänna, att i hans och somliga hans samtidas krav på »naturlighet» låg en hälsosam reaktion mot en idealism, som hos eftersägarna blivit något ihålig, och att det hos B. fanns en del uppslag till verklighetsskildring. På grund härav kan han möjligen fortfarande göra anspråk på en, visserligen mycket blygsam, plats i vår litteraturhistoria.

Författare

Otto Syiavan.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Sång för Kongl. Westgötha-Dahls regemente. Väners-borg 1836. 16: o (3) s. (Undert.: Brn.) — Dikter. Bd 1—2. Sthm 1837—38. (8), 218 s.; (6), 208 s. 2: a förminsk. o. förbättr. uppl. Sthm 1837—44. (8), 216 s.; (4), 131 s. Bd 1. 3:e ytterl. förminsk. o. förbättr. uppl. Sthm 1844 (12), 184 s. — Nyare dikter. Sthm 1840. (4), 149, (2) s. 2: a uppl. Sthm 1844. (4), 146, (2) s. — Dikter. 4:e saml. Sthm 1841. IV, 220 s. 2: a uppl Sthm 1848. IV, 220 s. — Calle. Också en poetisk kalender. Sthm 1843 VII, 222 s„ s. IX—X. 2: a uppl. Sthm 1848. VII, 222 s., s. IX—X, — Carolina. Poetisk kalender. Sthm 1844. (3), 216 s. 2: a uppl. Sthm 1849, (4), 216 s. — Bror. Poetisk kalender. Sthm 1846. VII, 243 s. — Beräu telser och utkast. Sthm 1847. IV, 298, (1) s. (Tidigare till stor del tryckta i Aftonbladet.) — Knut. Poetisk kalender. Sthm 1847. (6), 200 s. — Den namnlöse. Poetisk kalender. Sthm 1849. (6), 307 s. — Lite' nytt till julen. Sex utkast af Brn. Sthm 1849. 16: o (8), 134 s., 12 pl. — Berättelser, reseminnen m. m. Ny saml. Sthm 1850. (4), 209, (1) s. (Tidigare till stor del tryckta i tidningar.) — En syn i paradiset. Sthm 1850. 11 s. (Särsk. avtr. ur föreg.) — En hökarebetjents äfwentyr. Sannfärdig och löjlig berättelse. Sthm 1850. (8) s. (Anon.) Annan uppl. Hudiksvall 1852. (8) s. (Anon.) — Herr Börje. Poetisk kalender. Sthm 1851. (4), 220, (2) s. — Sju sofvare. Poetisk kalender. [Sthm 1853. (4), 132, (2) s. — Den unge Tobiae resa. Sthm 1853. 22 s. (Särsk. avtr. ur föreg.) — Farbror Mårten. Poetisk kalender. Sthm 1856. (3), 246, (2) s. — Z. Poetisk kalender. Sthm 1858. (4), 261, (2) s. — Borup. Poetisk kalender. Sthm 1860. (8), 149, (2) s. — Samlade arbeten. [Med inledning (Lefnadsteckning) af O, P, Sturzen-Becker samt bihang: Några blad om Wilhelm von Braun, hans lefnad och skaldskap m. m., antecknade af J. G. Carlén.] D. 1—6: Afd. 1—2. Sthm 1866—70. XXIII, 476, (3) s., 1 portr.; (4), 402 s.; (4), 384 s.; 539, (1) s.; 456, 101, (1) s., 1 pl.; (6), 416 s.; (4), 242, XXXXVIII s. 2: a uppl. D. 1—6. Sthm 1876. '12: o LIII, (3) 288 s.; 407, (4) s.; 429, (2) s.; 406, (2) s.; 555, (1) s.; 539, (1) s. 3:e uppl. D. 1—6. Sthm 1882. 12: o. 4:e uppl. D. 1—6. Sthm 1888—90. 12: o. (5:e uppl., se nedan.) — Skämtsamma dikter. 'Sthm 1887. 476, (3) s. — Samlade berättelser. Med illustr. af C. Schubert. D. 1—4. Sthm 1900—01. 357, (1) s.; 340, (1) s.; 329, (1) s.; 382, (1) s. — Samlade dikter. D. 1—4. [D. 2—4 med titel: Samlade arbeten.] 5:e uppl. Sthm 1901—02. XLVII, 248, (3) s.; 347, (4) s.; 386, (2) s.; 361, (3) s. (Föreg. uppl. i Saml. arbeten. Uppl. 1—4.) — En löjtnants händelser. Sthm '1912. 127 s. (Urspr. i kalendern Carolina.) — Valda skämtsamma dikter. Sthm 1914. 190 s. — Poetiska och növellistiska bidrag m. m. i Nordstjernan (1843), Miniatur-almanach (1851—1860), Aftonbladet, Illustr. tidning m. fl.; dikturval i antologier, däribland i Sveriges national-litteratur 1500—1900, D. 14 (1911); enstaka dikter därjämte antingen särskilt utgivna eller i vissamlingar. En del av B: s noveller även i amerikanska upplagor (så Inqvarteringen, Konstapeln, Napoleon, Reskamraten, samtl. tr. Minneapolis 1888—89). — Brev från B. finnas i ganska stort antal i nedan nämnda arbeten av Adlersparre, Ahnfelt, Ridderstad och Warburg.

Ett urval av 15: s dikter är översatt på tyska av pseud. Albano [Brassier de Saint-Simon], Berlin 1854, ny uppl. Berlin 1876, en del av hans noveller ur de särskilda kalendrarna på danska, Köpenh. 1854—55; enstaka noveller därjämte på tyska och finska.

Källor och litteratur

Källor: C. A. Adlersparre, Anteckningar om bortgångne samtida, 2 (1861); A. Ahnfelt, M. J. Crusenstolpe, hans galleri af samtida och hans literära korrespondens, 2 (1881); A. Blanche, Wilhelm von Braun (Illustr. tidn., 1862, N:o 43, samt i Minnesbilder, 1872); Cecilia Bååth-Holmberg, »Frihetens sångar-ätt» i Sverige på 1840-talet (1889); J. G. Carlén, Några blad om Wilhelm von Braun (i B:s Samlade arbeten, 6, 1870); M. J. Crusenstolpe, Medaljonger och staty etter (1882); E. Flygare-Carlén, Minnen af svenskt författarelif 1840—1860, 2 (1878); G. Hasselberg, Realistisk lyrik (1923); H. Lindgren, Vittra stormän (1894); C. F. Ridderstad, Regnbågen (1883), s. 544; B. Schlegel & C. A. Klingspor, Den med sköldebref förlänade, men ej på riddarh. introduc. sv. adelns ättar-taflor (1875); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litt.-historia, 2: a uppl., 4:2 (1916); O. P. Sturzen-Becker, Grupper och personnager (1861); dens., Inledning till B:s Samlade arbeten, 1 (1867); R. Sturzen-Becker, O. P. Sturzen-Becker, 1—2 (1911—12): K. Warburg, Från Wilhelm von Brauns ungdomsdagar (Svea, 1882, omtr. i Essayer, 1918); B. Wedberg, Lidingöliv i gamla dar (1924).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering av tidigare uppgift om födelseförs., 2018-10-24


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Wilhelm A D Braun, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16895, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otto Syiavan.), hämtad 2019-09-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16895
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Wilhelm A D Braun, von, urn:sbl:16895, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otto Syiavan.), hämtad 2019-09-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se