Fredrika Bremer

Född:1801-08-17 – Finland (på Tourla i Piikkis socken)
Död:1865-12-31 – Österhaninge församling, Stockholms län (på Årsta)

Författare


Band 06 (1926), sida 182.

Meriter

2. Fredrika Bremer, den föregåendes sondotter, f. 17 aug. 1801 på Tuorla i Piikkis socken, Finland, d. 31 dec. 1865 på Årsta i Österhaninge socken. Föräldrar: brukspatronen Karl Fredrik Bremer och Birgitta Charlotta Hollström.

Biografi

F. B:s familj överflyttade 1804 till Stockholm och hade sedan 1805 sin sommarbostad på Årsta. Efter privatstudier i hemmet fick F. B. jämte den övriga familjen företaga en längre kontinentresa, påbörjad aug. 1821. Färden gick genom Tyskland och Schweiz till Paris, där man uppehöll sig från 19 nov. till 4 juni följande år, varefter återresan företogs genom Nederländerna och norra Tyskland. Aren 1835—37 och 1838—40 vistades F. B. på Tomb i Norge. Med en badresa till Rhentrakten 2 juli—4 okt. 1846 inleddes hennes senare vandrarliv. Efter ett längre besök i Danmark från mitten av dec. 1848 avreste hon från Köpenhamn 11 sept. 1849 över England till Amerika och landsteg i Newyork 4 okt. s. å. Hennes första längre uppehåll skedde i Boston, varpå hon bereste nord- och sydstaterna samt den glest befolkade västern; även företog hon en tre månaders utflykt till Kuba. Den 13 sept. 1851 avreste F. B. från Newyork, och efter sex veckors uppehåll i England återvände hon mot mitten av nov. till Stockholm. Den 27 maj 1856 reste hon från Stockholm till Schweiz, där hon frånsett ett kortare uppehåll i Brüssel och Paris kvarstannade till 7 sept. 1857. Under slutet av detta och hela följande året bereste hon Italien från norr till söder. I dec. avreste hon från Messina över Malta till Palestina, dit hon anlände 20 jan. 1859. Här dröjde hon till in i juni, varefter hon över Konstantinopel for till Grekland, där hon vistades 8 aug. 1859—30 maj 1861. Hemresan företogs över Venedig, och 4 juli anlände hon till Stockholm. Sin sista utrikesresa företog hon till Sydtyskland juli—okt. 1862.1 jan. 1831 mottog F. B. Svenska akademiens mindre medalj och i dec. 1844 den stora.

F. B. skriver om sitt alter ego Sofia i En dagbok: »Jag har uti mig en viss finsk åder, som gör, att vad jag begynt i dumdristighet, sätter jag igenom med munter ihärdighet.» Bägge dessa opponentegenskaper behövde hon utveckla redan i sitt stelt reglerade barndomshem. Den särskilt i engelsk litteratur väl bevandrade Karl Fredrik B. kom att för tidigt draga sig undan till privatlivet,, och han fann sedan utrymme för sin fäderneärvda energi endast inom hemmet, som enligt F. B. fick lida »under förtrycket av en manlig järnhand». Modern var en franskt skolad societetsdam, som först efter makens död och under inflytande av döttrarna utvecklade sig till vad en objektiv iakttagerska, Malla.'Silfverstolpe, kallat »den kloka världsfrun». F. B. synes till en början ha stött bort bägge föräldrarna både genom barnslig tafatthet och en framspirande personlighets upproriskhet. När hon själv blickar tillbaka på sin barndom, liknar hon den vid kaos, och hon röjer vid denna tid en kaotiskt sjudande mångsidighet, som synes förespå en långt mer lidelsefull och hänsynslös konstnärsnatur än den mognade författarinnan kom att utveckla. Redan vid åtta års ålder skrev hon fransk vers, och hennes första romanläsning verkade fullkomligt elektricerande på henne. Denna starka andliga mottaglighet blev dock endast utbildad för sällskapslivet, och hennes lättköpta segrar på detta fält väckte så småningom föräldrarnas beundran och hennes egen stolthet. Den stora uppfostringsresän till Paris blev i mycket en besvikelse på grund av faderns dåliga lynne, men hon synes dock ha fått flerfaldiga impulser till den sociala hjälpverksamhet, som för livet skulle fängsla henne. Samtidigt blev »begäret att veta och begäret att njuta» väckt hos F. B., och hon återvände sålunda med nya fordringar på livet. I huvudstadens umgängesliv, där F. B. nu infördes, fann hon ingen glädje, och 1 mars 1823 anförtror hon sin dagbok: »Huru stilla, likt ett grumligt vatten, står tiden för en ungdom, som under ett tråkigt och overksamt liv framsläpar sina dagar.» Mot mitten av 1820-talet utvecklades denna vantrevnad till ytterlig förtvivlan. Härom skriver hon sex år senare: »Broderande på en evig och grå halsremsa, domnade jag allt mer och mer, det vill säga i mina livligare krafter, i min håg att leva. Känslan av plåga domnade ej, den blev med varje dag skarpare, liksom frosten under en tilltagande vinter. Lågan i min själ flämtade ångestfullt och ville blott ett — för alltid slockna.» Vad som räddade F. B. ur denna kris var hennes vistelse på Årsta tillsammans med älsklingssystrarna under två vintrar, 1826—28. Här hängav hon sig med lidelse åt barmhärtighetsverk bland traktens sjuka och fattiga. Härom säger hon 1831: »Alla slags bekvämligheter, som jag kunde beröva mig för att gagna någon, fråntog jag mig. Jag var, med ett ord, i två års tid fullkomligt en katolsk svärmerska men blev därunder en bättre, renare, mera dygdig människa, än jag ännu varit. Jag läste flitigt bibeln, låg ofta, ofta på mina knän, ja, steg upp om natten för att bedja om ljus och frid. En fläkt av himlabarnets vingar rörde stundom vid mitt hjärta.» Dessa års erfarenheter ha verkat livsbestämmande på F. B., ty därifrån härrör hennes ständigt närda beslut att gå igenom livet som en barmhärtighetssyster, därifrån också hennes religiösa förvissning om lidandets förmåga att väcka en längtan, som ingen jordisk åtrå kan stilla.

Närmast har F. B:s fördjupade livserfarenhet visat sig konstnärligt fruktbar. Sedan gammalt hade hon vant sig att i teckning och miniatyrporträtt träffa en personlig likhet, och hon kom nu på den tanken att nyttja sin förmåga att skriva för att kunna försörja sina fattiga. När hon väl satte pennan till papperet,, kände hon orden bornera »som champagnebläddror ur en butelj». Så tillkom första bandet av hennes »Teckningar utur hvardagslifvet» (3 band, 1828—31) som en överraskning för henne själv — och för publiken. Hennes lätta graciösa handlag till skissartad blyertsteckning av borgerliga heminteriörer förmärkes tydligt först i »Familjen H.», som intar huvuddelen av andra och tredje bandet. Här skapar hon sig ett osökt medium i Beata Vardagslag, vilken från en »husrådinnas» anspråkslösa synpunkt skildrar den familj, hos vilken hon tagit, plats. Med sin fryntliga humor känner hon sig genast hemma i den främmande miljön och låter läsaren undan för undan lära känna särskilt husets döttrar. Sin egen djupaste livserfarenhet har F. B. nedlagt i historien om den blinda Elisabet, från början en oförklarad bakgrundsfigur, så småningom en patetisk och lidelsefull huvudgestalt. I mindre skala hade hon tidigare uttryckt sin livsbesvikenhet i »Den ensamma» och »Tröstarinnan». De verklighetsbilder, F. B. sålunda skapat, utgjorde ett nytt och behövligt tillskott till vår ytterligt blygsamma prosalitteratur, och framgången blev stor och omedelbar.

Den trettioåriga författarinnan kände sig nu för första gången riktigt ung, och därmed infann sig också behovet att på allvar taga upp ett medvetet studiearbete. Litterärt utgick F. B. närmast från den engelska brevromanen av Richardsons skola, och genom en ung engelska, Frances Lewin, kom hon, i början av 1831, i beröring med den engelska utilismen, företrädd främst av Bentham. Denna riktnings reformiver och praktiska framtidstro utgör ett huvudmoment i F. B: s liberalism, men hennes inre livsupplevelser fordrade dock en djupare livsförklaring. Tidigare kände hon den tyska idealismen genom Schillers diktning och Herders historiefilosofi, och innan 1831 års utgång började hon lära känna den romantiska spekulationen. Detta skedde genom bekantskapen med Per Böklin, en duktig skolman från Kristianstad, som 1820 mottagit lagerkransen av Esaias Tegnér. Genomträngd av Epilogens ädla humanism, satte han Platon i hennes hand, samtidigt som han tålmodigt tillrättalade hennes oordnade religiösa begrepp och hugskott. Han tilltvang sig hennes aktning genom sitt »sätt att fatta saken vid roten», och den otåliga spörjerskan bekvämade sig under hans ledning att genomgå de romantiska filosoferna, Böklins älsklingsfilosof Hegel ej undantagen. Från hösten 1831 till sommaren 1833 vistades F. B. i Kristianstad som Böklins direkta lärjunge. Naturligtvis blev hon varken nu eller senare en rent spekulativ forskare. Hennes ålder och erfarenheter stodo henne i vägen, och därtill kom, att hon alltid närde en sund tilltro till livet. Men hon lärde sig att reda sig på egen hand med samtidens djupaste problem och upptaga det som passade henne även av dem, som hon betraktade som motståndare. Förhållandet mellan Böklin och henne utvecklades till en livslång vänskap av sällsynt skönhet, betydelsefull ej minst genom en bevarad rik och personlig brevväxling. De närmaste åren ha båda tänkt på en varaktig förening, och F. B. har känt lust att släppa sina tankestrider och vända sig till ett verkligare liv. »Jag vill kyssa en man, amma ett barn, sköta ett hushåll, göra lyckliga och ej tänka utom för dem och för att prisa Gud», nedskrev hon i en sådan stund, men i det avgörande ögonblicket valde hon den väg, hennes kallelse anvisade henne.

Vilken klarhet F. B. 1831 vunnit över sitt föregående liv framgår av den detta år nedskrivna självbiografi, som ovan citerats. Konstnärligt visade hon sin nyvunna mognad i »Presidentens döttrar» (1834), en i flera avseenden förbättrad upplaga av Familjen H. Berättarinnan kallas här mamsell Rönnqvist, humorn framträder framför allt i den förträffliga barnskildringen, medan huvudhändelsen utgöres av en sann och nykter skildring av en ung kvinnas utveckling från sluten tvärhet till god och vänlig öppenhet inför livet. Ursprungligen hade F. B. tänkt att i romanen införa en skildring av sin religiösa utveckling under namn av Berthas bekännelse, men på Böklins förslag uteslöts denna, och endast några enstaka betraktelser medtogos. Försöket att förbinda verklighetsskildringen med en mera spekulativ livssyn gör sig på ett olyckligt sätt märkbart i den följande romanen »Nina» (1835), ett konstnärligt misstag, delvis framkallat av den vid denna tid pågående krisen i författarinnans förhållande till Böklin. Den mycket skarpa kritiken av »Nina» har i någon mån verkat vägledande för F. B., men framför allt har hennes egen utvecklingsgång fört henne in i en ny riktning.

Sedan Böklin 1835 hastigt förlovat och gift sig, drog sig F. B. undan Stockholmslivet och fann en fristad hos en väninna, grevinnan Stina Sommerhielm på Tomb. Denna i Norge gifta svenska, »allvarlig och fast i karaktär, leende och lekfull i lynne», verkade som en »levande hälsokälla» på F. B. Hon dröjde också, frånsett ett längre Stockholmsbesök vid en systers dödsbädd, kvar på Tomb till 1840. Ursprungligen var det F. B:s plan att i Norge utbilda sig till sjuksköterska, men i den lantliga ensamheten började hon i stället uppleva, vad hon med E. G. Geijer kallat »livets verkligheter». Nu tillkom F. B: s mästerverk, »Grannarne». Här har hon kunnat följa Böklins råd »att låta filosofien vara verkets osynliga genius», och »förf. har själv vikit undan för att låta sina personager föra fritt spel». Det senare har hon vunnit genom att överlåta pennan åt en nygift fru, Fransiska, som i brev till en ungdomsväninna berättar om sitt nya hem och sin nya omgivning. Såväl Fransiska som hennes till »björn» omdöpte make utgöra ett par med osviklig säkerhet tecknade staffagefigurer, medan den egentliga scenen upptages av ett rikt galleri »grannar». Några av dessa ha tecknats alltför flyktigt — »björnen» klagar icke utan skäl, att Fransiska »har en så förskräckelig flux de bouche emellanåt» — men bland de mer eller mindre raskt gjorda silhuettklippen avtecknar sig huvudfiguren, »ma chére mére», med plastisk påtaglighet. Hon är, som F. B. en gång skriver, en »representant av vår generations far- och mormödrar, dessa kraftiga fruar, som under Adolf Fredriks och Gustav den tredjes tid ej voro sällsynta inom såväl borgarklassen som den högvälborna». Olika smådrag har författarinnan tagit från olika modeller, men sin egentliga förebild har hon fått från grevinnan Sommerhielms berättelser om en äldre släkting, varvid månget drag av den myndiga berätterskan synes ha följt med. F. B. har dock ej nöjt sig med att skapa en stor historisk typ '— den första svenska romangestalt, som förtjänar denna hederstitel —; hon har samtidigt givit oss en gripande själshistoria. »Ma chére mere's» enfödde son har i ungdomen begått ett brott och därför förbannats av modern. Denna förbannelse har fullständigt nedbrutit den starka kvinnan, och först så småningom har hon repat sig. Under berättelsens gång återvänder sonen, Bruno, och mor och son finna slutligen försoning med varandra. Denna berättelsens huvudepisod återges med skakande kraft, även om den fått en viss romanesk utstyrsel. Bruno är i stort sett en romanfigur i byronskt maner, utrustad med en orientalisk älskarinna och en änglalik nordisk fästmö, Serena, som författarinnan förgäves sökt binda vid jorden genom att göra henne låghalt. Sådana svagheter betyda emellertid mindre, därför att allt intresse samlar sig kring huvudfiguren och bipersonerna få liv i den mån de träda i förbindelse med henne.

Samtidigt som F. B. skrev »Grannarne», har hon med iver studerat Goethe, och romanens objektiva människoskildring äger drag, som föra tankarna till honom. I varje fall har hennes närmast följande roman, »Hemmet» (1839), i den inledande äktenskapsskildringen tydligt tagit intryck av »Die Wahlverwandtschaften». I stort sett för dock »Hemmet» ett annat namn i tankarna — Geijer. Då F. B. 1834 läst Geijers Minnen, tackade hon omedelbart för »de skaparord», som fattat hennes inre; »de ha verkat där», tillägger hon, och den djupaste efterverkan röjes just i »Hemmet». Under Stockholmsvistelsen 1837—38 umgicks hon personligt med Geijer och hälsade entusiastiskt hans »avfall». Vid denna tid nedskrev F. B. den berömda karakteristiken av honom: »Han liknar sina skrifter, åtminstone för mina ögon; det ligger en slags muskelkraft i hela hans väsen, han är självsvåldig men inom en sfär av renhet och harmoni, stolt eller ödmjuk, glad eller dyster, öm eller sträng, är i allt en enkel och frisk natur; toner, ord, blickar, lynne, allt springer ur en självständig levande källa — och i denna källas djup speglar sig en klar vårhimmel.» Den Geijerska hem- känslan i tillvaron har F. B. ur egen erfarenhet återgett i »Hemmet», som just skildrar familjen som den stora uppbyggande och samlande livsfaktorn. Glömsk av egna barndomsminnen, har hon med idylliska färger målat förhållandet mellan föräldrar och barn, men den syskonkrets, som växer upp i hemmet, har i allmänhet modellerats efter F. B: s egna syskon. Det är egentligen systerporträtten, som blivit levande, och främst bland dessa märkes självporträttet av Petrea. Hur mycken skoningslös självhumor F. B. än ödslat på Petreas lilla kaotiska gestalt, så verkar det ändå, som om hela poesien flyttar in vid skildringen av henne. Petreas huvudscen är hennes första bal. Valsmusiken lockar först fram hennes ohjälpliga tafatthet för att till slut frigöra hennes översvallande romantiska fantasi, så att intrycket blir lika rikt som i Frödings »Balen». I slutet av »Hemmet» spränges syskonkretsen och därmed även romanen. Emellertid verkar det, som om F. B. fått sagt sitt djupaste hjärteord, när hon här skildrar, hur flera av systrarna bli ogifta och ändå växa ut till fria personligheter genom självständig verksamhet. Så finner Petrea reda i allt sitt kaos och vågar trots bitter granskning säga om sin första roman: »den duger ändå» — ett omdöme som fortfarande är tillämpligt på »Hemmet», även om man medräknar vissa påfallande brister.

Med »Hemmet» är F. B: s stora romanproduktion avslutad, men hon hade med sina sista böcker vunnit en litterär framgång, som snart entusiastiskt bekräftades av två världsdelar. Sedan F. B. 1840 återvänt till Stockholm, vistades hon de två närmaste vintrarna på Årsta. Särskilt vintern 1841—42, som hon tillbringade i fullständig ensamhet, blev betydelsefull för henne, därför att hon då nedskrev den religiösa trosbekännelse, »Morgon-väckter» (1842), som först av alla hennes skrifter fick bära hennes fullständiga namn. Skriften, som är ett inlägg i den då pågående Strauss-striden, vann oförbehållsamt erkännande av Geijer, Tegnér och Böklin men väckte också mycken opposition. »Morgon-väckternas» huvudtanke har F. B. sökt sammanfatta i två satser: »Det rätta begreppet om Gud (givet i Kristi uppståndelse) föder i människan ett högre och ädlare liv och frälsar henne från oro och mörker. Vi lära känna Gud som kärleksfull Fader, och vi och våra kära vila trygga vid. hans hjärta, i hans vård.» Tron är sålunda för F. B. i första rummet en förståndsakt och först i andra rummet en mystisk upplevelse, och denna sin grundåskådning blir hon trogen livet igenom.

Sedan F. B. 'utgivit sina »Morgon-väckter», kom hon att längta ut ifrån den isolering, vari hon levat 1835—42. De närmaste vintrarna tillbringades i Stockholm, varvid F. B. tog initiativet till sin första offentliga välgörenhetsverksamhet. Samtidigt har hon, som man bäst finner av Agnes Geijers ungdomskorrespondens, med iver deltagit i huvudstadens umgängesliv. Ett förblivande minne härav lämnar F. B: s 1843 utkomna roman »En dagbok». Det är en välskriven Stockholmsskildring så pass direkt verklighetsspeglande, att F. B. kunnat kalla den »dichtung und wahrheit». Vid sidan av bokens stora kulturhistoriska intresse äger den också ett personligt i skildringen av Sofia, ett oförbehållsamt självporträtt, klargörande både i fråga om hennes slutgiltiga förhållande till modern och hennes mognade syn på äktenskapet. Gripen av ett omedelbarare livsintresse än förr, har hon, ehuru motvilligt, givit kvinnans plats som maka och mor en större plats, än man egentligen väntat.

Från denna tid märker man, hur en ny reslust börjar fatta F. B., och hennes följande böcker fyllas därför av nytt osmält stoff. Hennes upprepade sommarresor i Sverige lämna henne ämnen till turistaktiga hembygdsskildringar, i mycket beräknade på att tillfredsställa hennes utländska publik. En Rhenresa 1846 låter henne träda i personlig beröring med de andliga strömningar, som leda fram till februarirevolutionen. Den själva revolutionsåret utgivna romanen »Syskonlif» ger under formen av en vardagsskildring en nog så avancerad diskussionsdebatt om Fouriers phalanstére, av henne uppfattad som en fri kärleksfull associationsrörelse, som borde omfatta alla samhällsinstitutioner. Genom miss Martineaus och Tocquevilles av F. B. tidigt beundrade Amerikaskildringar väckes hennes intresse för den nya världen, och det är för att se vad verkan dess demokratiska institutioner ha på den enskilda människans och särskilt kvinnans liv, som hon under två år 1849—51 bereser Förenta staterna i alla riktningar. Efter en kort men effektiv Englandsvistelse återvänder hon till Stockholm och kan nu äntligen få ro att söka sammanfatta alla de intryck, som de sista åren strömmat över henne.

Först kom F. B. att bearbeta sina engelska och amerikanska reseintryck, och det kan väl med sanning sägas, att dessa hennes reseskildringar ej blott äro ett stycke briljant journalistik utan även rymma ett rätt betydande mått av verklig kulturkritik. Genom sin personliga ryktbarhet ägde hon de bästa förbindelser, och med sedvanlig energi utnyttjade hon dessa möjligheter både till studier av hemlivet och till personlig beröring med tidens ledande män och kvinnor. Särskilt hennes »Hemmen i nya verlden» (1853—54), som egentligen är en dagbok i brev till älsklingssystern Agathe, utgör än i dag en lika nöjsam som stimulerande läsning. Outtröttlig brevskriverska, som F. B. var, har hon förstått utnyttja brevformen efter sina mest personliga förutsättningar. Hon känner, som följd av sin uppdrivna förmåga att teckna, även i brev konsten att skapa avrundade porträtt av framstående män, något som kanske utgör hennes förnämsta artistiska styrka. Vidare har hon en inre spänstighet och friskhet, som låter henne även under fysiska strapatser behålla en andlig mottaglighet och diskussionshunger, som utmärkte henne som tankeförmedlare. Till slut äger hon detta oberoende av vanor och fördomar, som låter henne lätt trivas i främmande miljöer, samtidigt som hon för något av egen hemkänsla med sig.

Vad F. B. vunnit med sin stora utrikesresa var, betonar hon flera gånger, mod1; mod att se, mod att tala om vad hon sett och även utförandets mod. Efter amerikanskt mönster utvidgade hon nu sin filantropiska verksamhet till ett mångförgrenat socialt organisationsarbete, och hon sökte även påverka den mellanfolkliga sammanlevnaden genom ett storslaget världsfredsprojekt, 1854 intaget i Times. Hennes huvudinsats blev dock tendensromanen »Hertha» (1856), skriven med den begränsade uppgiften att påvisa nödvändigheten av kvinnans myndighetsförklaring. Boken har undertiteln »En själs historia, teckning ur det verkliga livet» och anger därmed, att den behandlar Herthas inre utvecklingskamp för att nå fram till en personlig livsgärning. Temat är icke nytt men renodlat och resolut tendentiöst. Hela den gamla pittoreska vardagsteckningen får maka åt sig för en naken verklighetsskildring med stark betoning av livets skuggsidor. F. B. har varit fullt medveten om att hon på detta sätt offrade sin popularitet som skriftställare, men Herthas bistra sanningssägarpatos har tydligen helt behärskat även författarinnan. Herthas kamp med sin hårde förmyndare hade ju F. B. på sitt sätt själv upplevat. Som människoideal är Hertha klart begränsad, och särskilt hennes sätt att förhala sin förlovningshistoria, samtidigt som hon i strid med egna krav söker leda mannen in på hennes vägar, vittnar om en inre brist i känslolivet. Denna ej minst konstnärligt påfallande svaghet rör emellertid icke hela boken, och den står dessutom i oupplösligt samband med Herthas styrka, hennes heta indignation. Vissa uttalanden av Hertha om hennes personliga utvecklingskamp äga en inre glöd, som icke annars återfinnes hos F. B. och som förklarar det djupa intryck, boken gjorde på samtiden. Presskritiken långt in i det liberala lägret ställde sig visserligen avvisande, men redan den motsägelse, boken väckte, vittnar om att den fört fram diskussionen till en punkt, där den måste få praktisk betydelse.

Så snart F. B. avslutat Hertha, företog hon den femåriga pilgrimsresa till »Söder- och Österland», som hon skildrat i »Lifvet i gamla verlden» (1860—62). Betecknande för F. B. är, att hon först slår sig ner i det gamla frihetslandet Schweiz, vars folkkyrka särskilt intresserar henne, och längst och sist dröjer vid det nyss befriade Grekland, som för henne ej blott är den klassiska bildningens urhem och ett stycke gynnad natur utan landet med en framtid. När hon besöker Italien, vill hon framför allt fördomsfriare lära känna katolicismen, och när hon står inför den heliga gravens kyrka, vill hon där i gyllene bokstäver sätta: »Han är icke här, han är uppstånden.» Resedagboken har i viss mån en enhetlig älsklingsidé, och denna utgöres av författarinnans tankar om en framtidskyrka, »uti vilken skiljaktigheter i vissa dogmer och former icke åtskilja dem, som äro förenade i samma högsta kärlek... ja ur vars vida tempelgångar ingen är utesluten, som allvarligen sökt och älskat det högsta goda, denne må nu heta Laotsen, Zoroaster, Buddha, Sokrates eller Spinoza». I detta uttalande torde man kunna se F. B: s slutgiltiga religiösa trosbekännelse, som i sig inrymmer hela hennes bildningsgång från den tid, då hon under konfirmationsåldern först började känna tvivel på försoningsläran, fram till hennes ålderdoms förvissning att ha funnit »den högsta kritiska ståndpunkten».

När 'F. B. 1861 återvände till Sverige, trodde hon sig med glädje upptäcka en ny anda här hemma. Särskilt fäste hon sig vid »det vaknande intresset för kvinnans utveckling, det växande erkännandet av hennes rättigheter». Härmed syftar hon närmast på det i Herthas »högskola» ideellt förebådade Högre lärarinneseminariet, som öppnades i okt. s. å., samt på det som följd av Herthadiskussionen 1858 genomförda riksdagsbeslutet om kvinnas myndighet vid tjugufem år. Samtidigt nämner F. B. som »ett av de goda tidens tecken» Tidskrift för hemmet, vilken sedan 1859 hävdat kvinnans rättigheter under huvudredaktion av Sofie Leijon-hufvud, F. B: s närmaste efterföljerska som kvinnosakskämpe, senare också hennes främsta biograf. F. B. anknöt omedelbart personlig förbindelse med tidskriftens redaktion, liksom hon med varmt intresse omfattade såväl seminariearbetet som skolans elever. I övrigt återupptog hon sin gamla filantropiska verksamhet och sitt livliga umgängesliv, som dock numera begränsades enbart till mottagningar hos henne själv. Emellertid kände hon sig med åren tröttad av Stockholmslivets mångahanda förpliktelser, och den sista vintern drog hon sig på nytt tillbaka till Årsta. In i det sista behöll hon sin andliga spänstighet, något som bäst framgår av det varma sätt, varpå hon 1862 mottog Viktor Rydbergs »Bibelns lära om Kristus», en bok, som efter Geijers och hennes eget vägröjningsarbete utgör en ny milstolpe i den svenska liberalismens historia. De sista tidshändelser, som bragte F. B. hugnad, voro negerslaveriets upphävande i Amerika och representationsreformens genomförande hos oss. Hennes död var lätt, föregången endast av en kort sjukdom.

Antingen man söker bedöma F. B:s böcker eller hennes praktiska livsinsats, torde man i sista hand återkomma till makten av hennes personlighet. Denna personlighet vinner kanske sitt högsta värde av hennes inre oberoende. Hon saknade alldeles vad hon på ett ställe i »Hemmet» kallat ägodelssinne. När hon en gång för K. G. Brinkman skall utveckla, varför hon aldrig kan bli konstsamlare,, skriver hon: »Visst är, det aldrig något, som har penningvärde, kommer att trivas länge hos mig — icke ens en medalj av Svenska akademien. Bjud mig 50 rdr för vad som helst, utom för ett varmt överplagg, och jag släpper det strax.» Hennes rörande oförmåga att tänka på sig själv har Geijer en gång skämtsamt framhållit, när han sade henne: »Ja, min söta Fredrika, om du blott kunde skjuta oss alla in i himmelriket, skulle du gärna själv stanna utanför.» En så självförglömmande människa kunde ej bindas i sin utveckling av en konventionell uppfostran; hon måste i stället få förmågan att genomtränga sin samtids kultur på ett nästan ohämmat sätt, och när hon sålunda befriat sig själv, måste hon med inre nödvändighet även befria andra. Det egendomliga med F. B. var nämligen, att hennes självuppoffring långtifrån att slappa hennes energi i stället ökade den. Hon har varit en sällsynt verksam människa, som sett på livet med kloka, stundom skälmskt spelande, alltid förstående ögon. Innerst är hon dock icke en diktare, som känner skapandets krav på begränsning, icke en tänkare, som kan följa raka tankebanor, icke heller en samhällsreformator med praktiskt avpassade syften, hon är en religiös personlighet i kraft av sin självförglömmande godhet, sin alltomfattande kärlek. Allt annat är endast milstolpar på hennes väg.

En människa med denna läggning måste personligen ha betytt mycket, och F. B:s väldiga brevväxling lämnar ett ojävaktigt intyg om hennes sällsynt rika och mångsidiga vänskapsförhållande. När man överblickar det brokiga vimlet av hennes vänner, måste man främst beundra trofastheten i hennes enskilda förhållande. Den livslånga vänskapen med Böklin är endast ett exempel bland många. Den stora förpliktelse, vartill hon kände sig stå till Geijer, har hon i gärning sökt uttrycka genom att personligen bekosta hans sista utrikesresa. Även där hon varit lika mycket givande som tagande, har hon visat samma minnesgodhet. Förhållandet till kusinen Fabian Wrede, till barndomsvännen P. E. Bergfalk ge goda exempel härpå. En sådan människa måste ha haft en utomordentlig förmåga att binda andra människor vid sig, och innerst kan ett sådant förhållande, som att den svenska kvinnosaksrörelsen varaktigt blivit knuten vid hennes namn, endast förklaras därav, att hon ännu i ålderns höst förstod att outplånligt fästa unga människor vid sin person. Så växte den självförglömmande ut till att bli det samlande namnet för en hel mäktig nutidsrörelse.

Författare

Sverker Ek.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

F. B:s efterlämnade papper ärvdes av hennes syster, Charlotte Quiding, som därur 1868 utgav »Sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter»; i samförstånd med maken har hon  därefter förstört stora partier, däribland dagböcker, men rester ha dock bevarats i Ehnemarkska samlingen i K. biblioteket och i Anna Retzius' samling. F. B:s brev, till ett antal av omkr. 1,500, utgåvos 1915—20 av Klara Johansson och Ellen Kleman; två brev till H. Wergeland, 1840, äro tryckta i Samlaren, nio otryckta brev till Sofie Bolander, 1844—54, ha av ägaren, docent I. Lindqvist, deponerats i Göteborgs stadsbibliotek; om F. B:s brev till H. F. Amiel, i professor Bouvier's ägo, se Hertha 1924, s. 27.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Teckningar utur hvardagslifvet. H. [1]—3. Upps. 1828 —31. 12: o. (Anon.) 1. Axel och Anna eller correspondence mellan 2: ne våningar, liten roman i billeter. Tvillingarne. Förhoppningar. Bref öfver Stockholms soupéer. 1828. 179 s. 3:e uppl. 1832. 174 s. [Ingår även i Saml. skrifter i urval, 1:1 (se nedan) samt utkom i särsk. uppl., Sthm 1911, 192 s.] — 2. Den ensamma. Familjen H***. Tröstarinnan. Miniaturer. 1830. 274 s. '3:e uppl. 1832. 270 s. [Ingår även (utom Familjen H***) i Saml. skrifter 1: 1, samt utkom tills, med föreg. i särsk. uppl. Sthm 1911.] — 3. Fajniljen H***. Fortsättning. 265 s. 3:e uppl. 1832. 264 s. [Utkom jämte första delen av Familjen H*** (se ovan) även i en 4:e uppl., Sthm 1841, 12: o 355 s. Senare i Saml. skrifter, 5, samt särsk. utg., Sthm 1911, 179 s.] — Nya teckningar utur hvardagslifvet. D. 1—8. Sthm 1834—48. 12: o & 8: o. (D. 1—5 anon.) 1. Presidentens döttrar. Berättelse af en guvernant. Afd. [1]—2, 1834. 451 s. 2: a uppl. 1836. [Senare i Sami. skrifter, 1:2, samt i särsk. uppl. Sthm 1894, 235 s., och Sthm 1912, 206 s.] — 2. Ninia Afd. 1—2. 1835. (6), 841 s. [Senare i Saml. skrifter, 4, samt i särsk. uppl. Sthm 1894, 428 s., och Sthm 1912, 384 s.] — 3. Grannarne. H. 1—2. 1837. 299, 328 s. [En 2: a uppl. utgavs utan förf:s medgivande Kristianstad s. å. Senare i Saml. skrifter, 2, samt i särsk. uppl. Sthm (tr. Link.) 1894, 406 s., och Sthm 1911, 358 s.] — 4. Hemmet, eller familje-sorger och fröjder. Afd. 1—4. 1839. 366, 241 s. 2: a uppl. Afd. 1—4. 1840. 366, 249 s. [Senare i Saml. skrifter, 3, samt i särsk. uppl. Sthm 1893, 406 s., och Sthm 1911, 360 s.] — 5. Strid och frid, eller några scener i Norge. 1840. 239, (2) s. [Senare i Saml. skrifter, 6, samt i särsk. uppl. Sthm 1912, 27, (1) s.] — 6. En dagbok 1843. 407 s. [Senare uppl. Sthm 1913, 215 s.] — 7. I Dalarna. 1845. 355 s. — 8. Syskonlif. Afd. 1—2. 1848. 375, 258 s. — Vid fru grefvinnan Henning Wrangels, f. Lewenhaupt, graf. Kristianstad 1833. 4: o 4 s. (Anon.) — Trälinnan. En teckning ur forntiden. Sthm 1840. 12: o 115 s. (Anon.) — Morgon-väckter. Några ord i anledning af »Strauss och evangelierne»; tros- bekännelse. Sthm. 1842. 12: o 84 s. — Julen i Sverige. Upps. 1845. 16: o 23 s. (Avtr. ur Kungsängsliljan, poet. kalender för 1846, s. 403—425; undert.: F. B.) — Ett par blad från Rhenstranden, eller Marienberg och Kaiserswerth 1846. Ur ett bref. Sthm 1848. 12: o 60 s. (Anon.) -- Mid-sommatresan, en vallfart. Sthm 1848. 12: o 230 s. (Anon.) — Lif i Norden, skizz. Sthm 1849. 12: o 71 s. [Tidigare i Göteborgs handels- och sjöfartstidn. 1849.] — An Easter offering. Transl. from the unpublished Swedish manu-script by Mary Howitt. London 1850. 12: o VI, 223 s. — Skizzer fra England i Efteraaret 1851. Ud af Breve og Optegnelser af F. B. Overs. Köpenh. 1852. 16: o 74 s. [Även i tysk, engelsk, holländsk och polsk övers. På svenska i form av artiklar i Aftonbladet jan.—febr. samt apr. 1852; först långt senare i bokform (se nedan).] — Julafton och julottan. Sthm 1853. 12: o 39 s. (Undert.: F. B.) (Barnaskrifter utg. af Stockholms fruntimmersförening för barnavård.) -— Hemmen i den nya verlden. En dagbok i bref, skrifna under tvenne års resor i Norra Amerika och på Cuba. D. 1—3. Sthm 1853—54. 12: o 480, 519, 531 s., 1 -pl. 2: a uppl. Sammandrag. D. 1—2. Sthm 1866. 8: o XI, 388 s., VIII, 425 s., 1 portr. — Stockholms fruntimmersförening för barnavård. Redogörelse ... d. 31 dec. 1853. Sthm 1854. 12: o 45 s. — Guld-korn. Språk ur den Heliga skrift för livar dag i året. Saml. [1]—2. Sthm 1854, 61. Fickformat 125, 122 s. (2: a saml.: utg. af T. B.) — Fyrväplingen. Vers och prosa. Sthm 1855. 12: o II, 212 s. (Tills, med Thekla Knös, Louise Muller och Daniel Muller.) — Hertha, eller en själs historia. Teckning ur det verkliga lifvet. D. 1—2. Sthm 1856. 478 s. [Senare uppl. D. 1—2, Sthm 1913. 317 s.] — Fader och dotter. En skildring ur lifvet. Sthm 1858. (4), 212 s., 1 musikbil. (Föret, undert.: F. B.) — Lifvet i gamla verlden. Dagboksanteckningar under resor i söder- och österland. Bd 1—3 (=D. 1—6). Sthm & Upps. 1860—62. 12: o XI, 247 s.; 412 s.; 239 s.; 299 s.; 247 s.; 297 s. — Skrifter för barn: Fjärilns evangelium. Lilla Jenny och Jerichorosen. [Sthm 1863.] 12: o 16, 28 s., 1 pl.— Liten pilgrims resa i det Heliga landet. Afd. 1*. Öfversigt af land och folk. Karmel. Nasareth. Cana. Genesareth. Tabor. Sthm 1865. 16: o 69 s., 2 pl. — Minne af Lotten Wennberg. Tecknadt af F. B. Upps. 1865. 21 s. (Avtr. ur Tidskr. f. hemmet, Årg. 6, 1864, s. 352—371.) — Fredrika Bremer. Sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter; jemte en teckning af hennes lefnad och personlighet, utg. af Ch[arlotte] B[remejr. D. 1—2. Örebro 1868. (4), 284 s.; (4), 177 s. [D. 1 senare utg. i ny uppl. med titel: Fredrika Bremer. Själf-biografiska anteckningar och bref .. ., Sthm 1912, 252 s.] — Samlade skrifter i urval. Bd 1—6. Örebro 1868—72. 1: 1. Axel och Anna. Tvillingarne m. fl. 1868. 192 s.; 1:2. Presidentens döttrar. 1869. S. 195—392.; 2. Grannarne. 1869. 360 s.; 3. Hemmet, eller familjesorger och fröjder. 1869. 360 s.; '4. Nina. 1870. 382 s.; 5. Familjen H***. 5:e uppl. 1871. 189 s.; 6. Strid och frid, eller några scener i Norge. 1872. 131, (1) s. — Tvenne '.efterlämnade skrifter jämte några bref. Utg. af Anna Hierta-Retzius. Sthm 1902. VI, 94 s., 1 portr. — Skizzer, uppsatser och poem. Sthm 1912. 195, (1) s. — England om hösten år 1851. Utg. och kommenterad av Klara Johanson. Sthm 1922. XXXIV, 185 s.

Fredrika Bremer och Francis Koch. En samling brev meddel. av Malla Grandinson (Ord och bild, Arg. 24, 1915, s. 289—304). — Fredrika »Bremers brev. Saml. och utg. av Klara Johanson och Ellen Kleman. D. 1—4. Sthm 1915—20. VIII, 556 s.; VI, 580 s.;' VIII, 600 s.; VIII, 676 s., 1 faks.

Smärre bidrag i Skånska posten (1833), Läsning för folket (1835, 44, 46), Läsning i blandade ämnen (1839), Svenska biet (1841), Aftonbladet (1843 o. följ.), Sartain's Magazine (1849, 51, 52), Göteborgs handels- och sjöfartstidning (1849, 53, 64), The Times (1853, 54), Svenska tidningen (1853 —55), Tidskrift för hemmet (1861, 64—66), Nyare Öresunds posten (1864), Illustr. tidning (1864—66); dessutom många kalenderbidrag samt företal till andras skrifter, varom se S. L—d Adlersparre & Sigrid Leijonhufvud, Fredrika Bremer, 2, s. 399—405, samt kommentaren till F. B: s brev, 1—4. — Ang, de talrika översättningarna till danska, engelska, franska, holländska och tyska m. fl. språk av F. B: s arbeten, se särsk. Sigrid Leijonhufvud & Sigrid Brithelli, Kvinnan inom svenska litteraturen intill år 1893 (1893). Handskrifter: Första utkastet till 'Axel och Anna' i Brinkmanska saml., UB. — Ehnemarkska saml. i KB utgöres förnämligast av excerpter från skilda förf., mest religionsvetenskapliga och filosofiska; vidare märkas enaktskomedien 'Gumman' med mamsell Rönnqvist som huvudfigur, en ofullbordad berättelse 'Stilla lif samt småskisser, varav flera skildra dödsscener. En liten oktavvolym innehåller strödda anteckningar från- 1830-talet, delvis av högt biografiskt intresse. (Jfr härom O. Wieselgren i Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen, 1917, s. 12 o. följ.) — I Anna Hierta-Retzius' ägo ha utom de i 'Tvenne efterlämnade skrifter' (1902) meddelade arbetena funnits en självbiografisk uppsats 'Litet om mitt skrifveri' 1841 (varom jfr Adlersparre-Leijonhufvud, 1, s. VIII), smärre uppsatser och poemer samt operan 'Blenda', text i fyra akter. — En annan handskr. av samma operas fjärde akt, från 1841, tillhör fru Malla Grandinson. — I Adlersparre-Leijonhufvud, 2, s. 409, förtecknas sju album teckningar av F. B.; det äldsta innehåller dessutom poemer.

Källor och litteratur

Källor: Självbiografi 1831 (Sjelfbiogr. anteckningar, 1, 1868, s. 93— 106); 1841 (Brev, 2, s. 121—123, först tr. på tyska som inledning till ,Die Nacbbarn, därefter ofta omtryckt); 1856 (Brev, 3, s. 450—453, använd och citerad för Sv. biogr. lexikon, N. F.); Fredrika Bremers bild i(1913); S. L—d Adlersparre & Sigrid Leijonhufvud, Fredrika Bremer, 1—2 (1896); Hilma Borelius, Fredrika Bremer som ung (Ord o. bild, 1913); Chfarlotte] B[reme]r[-Quiding], Lefnadsteckning i F. B:s Sjelfbiogr. anteckningar, 1 (1868); S. Ek, Fredrika Bremer (1912); Ann-Margret Holmgren, Om kvinnosakspionjären Fredrika Bremer (1922); Mary Howitt, Ett år med Fredrika Bremer, 1—2 (1867); H. Lindgren, Skalder och tänkare (1900); J. Mortensen, Fredrika Bremer (1902); Lydia Wahlström, Svenskar från förra seklet, 2 (1916); A. Werin, Fredrika Bremer, 1—2 (Ord o. bild, 1921). — Se i övrigt: Tidskrift f. hemmet (1866—67); A. Flodman, kritiska studier (1872); Anna Hamilton-Geete, I solnedgången, 1—2 (1910, 11); C. R. Nyblom, Minne af Fredrika Bremer (Svenska akad. handl. från 1886, 16, 1902); R. Peberson, Fredrika Bremer (1892); samt resonerande bibliografi i Lydia Wahlströms a. a.., s. 171 o. följ.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrika Bremer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16936, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker Ek.), hämtad 2018-06-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16936
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrika Bremer, urn:sbl:16936, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker Ek.), hämtad 2018-06-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se