Meriter

Brendler, Frans Fredric Eduard, f. 4 nov. 1800 i Dresden, d. 16 aug. 1831 i Stockholm. Föräldrar: flöjtisten Johann Frans Brendler och Henriette Louise Stötzel. Kom med föräldrarna till Stockholm 1802; sattes i handelslära; handelsgosse, sedan handelsbetjänt i Visby; flyttade till Stockholm 1823; kallas i giftermålsnotisen i Post- och inrikestidningar 1825 handlande och var enligt de bevarade mantalsuppgifterna för 1830 och 1831 mantalsskriven såsom handelsbokhållare hos grosshandlanden F. T. Cleve; gav undervisning i musik. LMA 1831.

Gift 4 aug. 1825 med pianisten Ulrika Bouck, f. 4 aug. 1803, d. 13 febr. 1841, dotter till kaptenmekanikus Karl Fredrik Bouck.

Biografi

B:s fader, som år 1802 engagerades i hovkapellet, synes ha åtnjutit ett gott anseende som virtuos å sitt instrument och uppträdde mycket ofta som solist å konserter i huvudstaden. E. G. Geijer skriver 12 apr. 1807 om honom i ett brev: »Hans flöjt är vacker och hans exekution verkligen musikalisk.» Redan 12 juni 1807 avled han och lämnade änkan och sonen i fattigdom. B. torde tidigt ha spelat flöjt, ty vid de tre konserter, som hovkapellet 3 febr., 11 mars och 11 dec. 1810 gav till förmån för änkan och sonen, uppträdde han själv, ehuru blott tioårig, som solist (å första konserten bl. a. med en flöjtkonsert av Hoffmeister). Han utbildades dock ej till musiker utan sattes i handelslära. I juni 1817 förlorade han sin moder och kom sedan till Gotland, där han enligt uppgift i mantalslängderna för Visby fick anställning hos en förmögen handlande i staden, assessor J. Dubbe. Under sin vistelse på Gotland fick han en vän i den unge musikentusiasten (sedermera teaterkompositören) Jakob Niklas Ahlström. Den 12 dec. 1822 medverkade båda å en konsert i Visby med pianospel à quatre mains. Där fanns då ett rikt florerande musikliv, och måhända har B. där vaknat till medvetande om att han borde ägna sig åt musiken. 1823 flyttade han till Stockholm. Där uppehöll han sig genom yrkesarbete och lektioner i musik samt studerade själv samtidigt musikteori. Någon anställning som musiker erhöll han ej men medverkade vid Harmoniska sällskapets musikaftnar, där han spelade flöjt i orkestern. Detta sällskap hade blott dilettantorkester och övade musiken mest å privata sammanträden. Vid stora konserter biträdde hovkapellet. Kronprinsen och kronprinsessan voro dock ständiga gäster, och hovaristokratien deltog regelbundet i samkvämen. Här vann B. sina beskyddare; särskilt kronprinsen visade honom stor bevågenhet, och han erhöll många lärjungar ur den högre aristokratien. Till hans elever hörde även den på 1830- och 40-talet mycket uppmärksammade kompositrisen Emilie Holmberg, systrarna Maria och Klara Benedicks samt Maria Charlotta Lindeberg. Även i hovkretsens speciella musikförening »Sällskapet för sångövningar» med adjutanten hos konungen friherre Ulrik Koskull som ledare vann B. inträde. År 1830 upptogs han tillika i Par Bricole och blev 4 dec. s. å. sällskapets koralintendent. Som kompositör synes B. ej ha uppträtt före 1828. Då utkommo de tre Stagneliussångerna »Serenad», »Flickan och jägaren» samt »Necken», alla i ett häfte med gitarrackompanjemang. Till samma år hör sången »Skördeqvinnan» med pianoackompanjemang. År 1829 utkom »Fjällarnas harpa» (sång med piano). B: s första uppförda tonsättning var »Introduction och variationer» för tre fagotter med orkester över trion »Låt oss i mörka lunden gå», spelad å hovkapellets konsert 3 maj 1828 (upprepad 29 maj s. å.). Djurgårdsteatern gav honom året därpå i uppdrag att arrangera musiken (ur Fredmans sånger och epistlar) till K. F. Dahlgrens fars med sång »Ulla Winblads födelsedag eller Paris' dom», vilken uppfördes 26 sept. 1829 och sedan gavs sju gånger intill 26 juli 1832. Huruvida B. komponerat något mera detta år är ej bekant, men 1830 och 1831 utvecklade han en enastående rik produktion.

En liten samling pianostycken av B. i tre häften, »Flore», utkom i tryck 1830 och 1831. »Amanda», som blivit hans berömdaste, komposition, utfördes med orkester första gången å konsert av hovkapellet 8 maj 1831 och trycktes s. å. med pianomusik. Sin stora berömmelse som kompositör hade B. vunnit 17 apr. 1830, då deklamatoriet »Spastaras död» (med orkester) gavs å en av hovkapellets konserter, varvid deklamationen utfördes av Sara Fredrika Strömstedt (sedermera fru Torsslow). Deklamatoriet väckte allmän förtjusning och måste flera gånger upprepas å konserter redan samma år. Tidskriften Heimdall säger 1831 (n:r 1), att B. »genom sitt deklamatorium Spastaras död vunnit rangen av en av Sveriges snillrikaste komponister». Den 19 juni 1830 utfördes »Guds lov» av J. O. Wallin för sång med orgel (sannolikt blott en aria med recitativ därur), som enligt Heimdall »ägde vackra ställen men syntes på det hela taget såsom komposition något blek och svag». För Barbaradagen 4 dec. s. å. skrev B. för Par Bricole sin dubbelkör »I de höjda toner skalle», vilken ännu utföres i sällskapet. Senast i dec. hade B. sitt andra deklamatorium »Edmund och Clara» färdigt. Det gavs första gången 8 jan. året därpå men mottogs ej med lika stor förtjusning som det första.

År 1831 blev ej mindre rikt på arbete. B. mottog uppdraget att skriva musik till B. von Beskows skådespel med sång »Ryno eller den vandrande riddaren» och arbetade från jan. till inpå sommaren med iver på detta verk, som man hoppades kunna giva redan på hösten. Den 30 apr. hade B. en egen konsert under medverkan av hovkapellet, varvid uteslutande kompositioner av honom själv gåvos. Bland nyheter märktes bl. a. hela den då färdiga delen av »Ryno», varav förut endast en del helt privat (27 febr.) framförts i hovkretsen av Sällskapet för sångövningar. Även utfördes ett divertissement för fagott, vilket dock redan givits 19 febr. och 6 mars. B:s sist utförda komposition blev några variationer à quatre mains, spelade 16 juli å en konsert av en åttaårig och en tolvårig elev till B. En komposition, som aldrig avslutades och ej heller uppfördes, var en symfoni i g moll, varav första satsen, Allegro molto agitato, finnes bevarad, i sättning för fyra händer tryckt av J. M. Rosén i »Nordmannaharpan».

B:s hälsa hade de sista åren ej varit den bästa. Hans nervsystem tålde ej den starka påfrestningen från alla håll. Kompositionsarbetet måste förenas med sällskapslivets förpliktelser. Alla ville se den unge, glade konstnären hos sig. Vännernas antal hade med åren stigit alltmera. Kommo så härtill hans lektioner, vilka för existensens skull ej fingo försummas. »B. mördades av lektionsträldom», säger K. V. Bauck. I aug. 1831 var han borta. Hans död väckte allmän förstämning, och begravningen ägde rum under osedvanligt deltagande. I Heimdall infördes flera hyllningsdikter till den bortgångne. »Ryno», hans sceniska verk, hade nått fram till mitten av andra akten (8:e numret), men ännu återstodo sex à sju stycken. Dessa utfördes av själva kronprinsen, som redan samma höst började sitt verk för att sommaren året därpå avsluta det. Premiären ägde rum å K. teatern 16 maj 1834, och därefter gavs stycket tjugu gånger.

B:s arbeten tillkommo under en kort tid av fyra år och visa därför alla samma skaplynne. Spohr var hans ideal, och mycket av denne romantikers uttryckssätt återkommer i hans verk. Hans melodigivning är mjuk och vek, harmoniseringen diskret och soignerad, orkesterbehandlingen fängslande utan allt prål. Hans egen milda personlighet lyser igenom överallt. Bauck, som tillhörde hans närmaste umgängesvänner, säger om honom som människa: »harmlös som ett barn, det älskvärdaste lynne, det ädlaste hjärta». Såväl F. af Wannqvist som Bauck tala om, att hans kompositioner ofta tillkommo i sista stund. Den förre berättar om Barbarasångens tillblivelse, den senare om Rynouvertyrens. B. tyckes ha hört till de konstnärer, som i ett inspirerat ögonblick med snabbhet teckna ned sina idéer. Måhända är det därför, de verka som enkla, behagliga skisser, utan reflektion bragta till papperet och ej heller sedan överarbetade. B. har ett personligt uttryckssätt, som tilltalar genom sin charme. Vad han kunnat bliva som kompositör, om han fått verka längre, är svårt att säga. Så som hans verk äro, visa de en rik ansats till något stort, som dock aldrig hann fullföljas. Bauck säger med tanke på hans begåvning: »B. var en meteor, som lika hastigt kom och försvann; han var ej en blott talent, han var ett snille, vad man nämligen i högre mening förstår med detta ord; än mer — han var, jämte Wikmanson, det yppersta musiksnille, vårt land ägt.»

Författare

T. Norlind

Tryckta arbeten

Kompositioner i tryck: Skaldestycken af Stagnelius, satte i musik för sång och guitarr. H. 1. Serenad: »Dagen förlåter». Flickan och jägaren: »Mamma har sagt». Necken: »Quällens guldmoln». Sthm [1828]. — Skörde-qvinnan (»På grönskande ren»). Imitation efter Fr. Kind satt i musik för sång och fortepiano. Sthm [1828]. — Impromptu vid Trollhättan af Dorothea Dunckel (»Fjällarnas harpa»). Sthm [1829]. (Solosång med piano; omtr. i Svensk sång 1900.) — Flore, collection des compositions faciles pour le pianoforte. 1—3. Sthm [1830—31]. — Amanda (»I blomman i solen»). Romance af Stagnelius, componerad för sång och pianoforte. Sthm [sannolikt 1831]. 2: a uppl. Sthm u. å. (Även i Musikaliskt bibliothek för sång och piano, H. 15, och sedan ofta omtryckt, bl. a. i Svensk sång 1900.) — Sinfonie för piano å quatre mains. Sats 1 (J. M. Roséns Nordmannaharpan, H. 5, 1831). — Sångstycken utur Ryno. Orden af Bernhard v. Beskow. Musik af E. Brendler och en musikälskare [prins Oskar]. H. 1—3. Sthm [1834]. — Auswahl beliebter Stucke aus der Oper Ryno oder der irrende Ritter eingerichtet fur das Pf. allein von W. Bauck. H. 1. Sthm u. å. — Serenad: »Dagen förlåter» (Sjung, sånger vid piano utg. af J. P. Cronhamn, D. 1, Sthm u. å.) —> Necken. »Quällens guldmoln» (ibid.; jmfr ovan, Skaldestycken, H. 1). — »Har du den glömt». Solosång (Det sjungande Sverige, 1, 1863). — Visa ur Ryno: »Och riddaren red genom trettimila skog» (ibid., 2, 1873). — Adagio och Allegro för piano. 4 händer (Svensk sång, 1901).

Kompositioner i handskrift: Ryno, partitur och stämmor (K. teaterns bibi.; jfr ovan under komp. i tryck). — Sinfonie (K. teaterns och MA bibi.). — Divertissement pour le basson, op. 6 (ded. Preumayr), partitur, klaver-utdrag och stämmor (MA bibi.). — Spastaras död, partitur (MA bibi., Musikhist. museets bibi. och UB). — Barbarasången och en bordssång (Par Bricoles bibi.; manskvartetter). — Dessutom ett antal ej återfunna verk.

Källor och litteratur

Källor: Stockholmstidningar fr. 1820- och 1830-talen; Heimdall (1828— 32); Musikaliska akad:s handl. 1866, s. 37—39; W. Bauck, Sjelfbiografisk skizz (1872); J. M. Rosén, Några minnesblad (1877); Ur Geijers brefväxling, utg. af H. Schiick (Sv. memoarer och bref, 7, 1903). — B. AnreprNortiin, Musikaliska sällskapet i Visby 1815—1915 (1916); F. A. Dahlgren, Anteckningar om, Stockholms theatrar (1866); Svenskt biografiskt lexikon, N. F., 3 (1859—60); E. A,kerberg, Musiklifvet inom Par Bricole 1779—1890 (1910).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Frans Fredric Eduard Brendler, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16938, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:8384:T. Norlind]), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16938
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Frans Fredric Eduard Brendler, urn:sbl:16938, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:8384:T. Norlind]), hämtad 2024-04-25.