Meriter

Bruno, Hilma Maria Eleonora, f. 31 jan. 1856 i Stockholm. Föräldrar: murarmästaren Karl Gustav Schagerlund och Kristina Maria Engholm. Balettelev vid K. teatern 1864, vid A. Selinders elevteater 1865, vid E. K. R. Åbjörnsons elevteater 1866–70 och ånyo vid Selinders elevteater 1870–71; engagerad hos K. Tivander och A. Bosin 1871–72, vid Carlbergs resande sällskap 1872–75, vid K. O. Lindmarks resande sällskap 1875–76, vid Mindre teatern i Stockholm 1876–78, vid Nya teatern i Göteborg 1878–79, vid Södra teatern i Stockholm 1879–82, vid Dramatiska teatern 1882–83 samt vid Svenska teatern i Helsingfors 1883–95.

Gift 1) 16 juli 1873 med skådespelaren, sedermera handlanden i Helsingfors Karl Ernst Bruno, f. 18 juni 1852, d. 19 febr. 1904; 2) 19 maj 1907 med ingenjören Nikolai Alexandrovitj Pell, f. 17 aug. 1876, d. 12 nov. 1916.

Biografi

Redan vid åtta års ålder dansade H. B. bland småbina i Théodor Martins balett »Blommor och bin», då den 1864 togs upp på K. teatern. Vid Anders Selinders elevteater hade hon sin första roll som tjänstflickan Kristin i Aug. Säfströms enaktsskämt »På Hasselbacken», då detta lilla stycke repriserades på Ladugårdslands-teatern 17 dec. 1865. Efter växlande engagemang väckte hon 1881 på Södra teatern i Cyprienne's roll i Sardou's komedi »Låtom oss skiljas!» publikens och kritikens uppmärksamhet och blev för följande spelar engagerad vid Dramatiska teatern, där hon fick utföra Rosina i »Barberaren i Sevilla», varefter hon tog anställning vid Svenska teatern i Helsingfors, där hon kom att utöva sin egentliga livsgärning såsom skådespelerska.

Redan från sitt första framträdande i Helsingfors vann H. B. publikens sympatier tack vare sitt fördelaktiga yttre, sin utmärkta diktion och sin alltmer utvecklade talang inom ingenuefacket, varpå hennes Gurli i »En räddande ängel» framför allt är ett talande exempel. Med en så liten personal och med en så växlande repertoar som Svenska teaterns måste hon ju mången gång gå utom de naturliga gränserna för sitt konstnärskap, vilket icke alltid kunde utfalla lika lyckligt, men det fanns dock städse något tilldragande över alla hennes skapelser. När hon erhöll den svåra uppgiften att söka förkroppsliga Nora i »Ett dockhem», då detta stycke omsider 1887 togs upp på Svenska teatern, var man visserligen säker på att hon skulle lyckas framställa första aktens uppsluppna sånglärka, men man förvånades över att hon även mäktade ge en övertygande tolkning av sista aktens långa resonerande tragiska uppgörelse. Hon visade den aftonen, vilken djup och mångsidig dramatisk begåvning hon verkligen ägde; hon tog publiken med storm, och hennes framgång var så mycket märkligare, som man ännu hade i friskt minne Ida Aalbergs ypperliga utförande av samma roll på den finska scenen. Ur H. B:s rikhaltiga och omväxlande repertoar, som under de tolv år, hon verkade i Helsingfors, omfattade inemot etthundra roller, må här ytterligare erinras om hennes Sigrid i »Bröllopet på Ulfåsa», Hedvig i »Vildanden», Regina i »Gengångare», Helga i »Geografi och kärlek», Laura i »Tre par», Alma i »Ära», Adah i »Sodoms undergång», Cyprienne i »Låtom oss skiljas!» samt titelrollerna i »Froufrou», »Andrea», »Madame Sans Gêne» och »Niobe»: Vilka starka sympatier H. B. redan under de första sex åren av sin verksamhet vid Svenska teatern lyckats förvärva sig, visade sig, då hon 10 apr. 1889 firade sitt tjugufemårsjubileum såsom skådespelerska. Hon uppträdde då såsom Cyprienne i »Låtom oss skiljas!» och Gurli i »En räddande ängel», de två roller vilka troligen mer än andra gjort henne till en firad gunstling hos publiken. Redan dagen förut voro alla biljetter utsålda, och sällan hade en sådan hyllning förut kommit någon av teaterns artister till del som den, vilken ägnades henne i blommor, lager och dyrbara presenter. Efter representationen var en fest anordnad, där general J. J. af Lindfors gjorde sig till tolk av publikens känslor för den uppburna recettagerskan. På grund av sjuklighet måste IL B. emellertid lämna teatern redan 1895. Vid sin avskedsrecett 13 apr. 1896 utförde hon titelrollen i »Niobe», en av hennes mest framstående skapelser under de senare åren, samt sin oförbrännliga Gurli, åt vilken typiska flickgestalt i slynåren hon ännu trots sina fyrtio år kunde ge en fullkomlig illusion. Efter föreställningen hyllades hon ånyo på ett i Svenska teaterns annaler enastående sätt.

Författare

Nils Personne.

Källor och litteratur

Källor: Egna iakttagelser och anteckningar; skriftliga meddelanden; samtida Helsingforstidningar; Svenskt porträttgalleri, 21. Tonkonstnärer och sceniska artister (1897).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hilma M E Bruno, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17080, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:7103:Nils Personne.]), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17080
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hilma M E Bruno, urn:sbl:17080, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:7103:Nils Personne.]), hämtad 2024-04-26.