Meriter

2. Gustaf Anton Bråkenhielm, den föregåendes brorson, f. 7 juni 1837 i Kristianstad^[2], d. 13 febr. 1922 i Hälsingborg. Föräldrar: lagmannen Johan Nyman Bråkenhielm och Johanna Katarina Fastberg. Elev vid krigsakademien å Karlberg 20 jan. 1851; avlade officersexamen 1 dec. 1855; underlöjtnant vid skånska dragonregementet 13 dec. s. å.; andre adjutant vid regementet 8 jan. 1858; bevistade övningsläger i Skåne 1860; genomgick kejserliga franska ridskolan vid Saumur i Frankrike jan. 1861–okt. 1862; antogs i fransk tjänst vid regementet 1 chasseurs d'Afrique 1 dec. 1862 med bibehållen grad i svenska armén; deltog i expeditioner i Afrika mars–maj, aug. och dec. 1863 samt till Mexiko 13 jan. 1864–sept. 1865 och bevistade därunder ett flertal träffningar; andre löjtnant vid skånska dragonregementet 1 mars 1864; förste löjtnant 4 apr. 1865; ordonnansofficer hos Karl XV 1 febr. 1866; kommenderad till lägret å Ladugårdsgärdet 1867; stallmästare vid Karl XV :s hov 15 okt. s. å.; uppvaktande hos prinsen av Wales under dennes vistelse i Sverige dec. 1868; ryttmästare i armén 27 jan. 1870; adjutant och hovstallmästare hos Karl XV samt chef för hovstallet 28 jan. s. å.; studerade stuterierna i Ungern 1871; åtföljde Karl XV till Aachen juli–sept. 1872; ryttmästare i skånska dragonregementet 24 aug. s. å.; adjutant hos Oskar II 21 okt. s. å.; andre ryttmästare vid skånska dragonregementet 1 apr. 1874; major och chef för Jämtlands hästjägarekår 22 jan. 1875; överstelöjtnant därstädes 3 dec. s. å.; tjänstgörande kabinettskammarherre hos Oskar II 21 jan. 1879; överste och chef för Smålands husarregemente 16 jan. 1880; uppvaktande hos storhertigen av Sachsen-Weimar juli 1882; åtföljde Oskar II till Turkiet, Rumänien, Österrike och Tyskland apr. 1885; generalmajor i armén 4 dec. 1891; åtföljde kronprins Gustav till Ryssland, Sachsen och Preussen jan. och febr. 1892; inspektör för kavalleriet 2 sept. s. å. och för trängen s. d.; representerade konungen vid storhertigens av Sachsen-Weimar guldbröllop 6 okt. s. å.; ordförande i kommittén angående exercisreglemente för kavalleriet 31 dec. 1894–17 apr. 1895; chef för första arméfördelningen 16 jan. 1896; uppvaktande hos ärkehertig Eugen av Österrike sept. 1897; ledamot av kommittén för granskning av förslag till ny värnpliktslag 8 sept.–31 okt. 1900 samt av en sakkunnig, nämnd för avgivande av yttrande rörande det militära värdet av en härorganisation enligt 1901 års sammanjämkningsförslag 21–23 maj 1901; generallöjtnant i armén 7 juni s. å.; deltog i arméns fullmäktiges sammanträden 12 okt.–21 nov. 1903 samt 10 okt.–2 nov. 1904; erhöll avsked 1 juli 1904 med tillstånd att som generallöjtnant kvarstå i generalitetets reserv samt avsked nr krigstjänsten 9 juni 1911. Erhöll guldmedalj för tapperhet i fält 1866; RSO 1876; LKrVA 1883; KS01kl1885; KmstKSO 1897; OII:sJmt s. å.; innehade dessutom mexikansk medalj för tapperhet i fält samt ett flertal utländska ordnar.

Gift 1 mars 1869 med hovfröken, sedermera statsfrun, grevinnan Hedvig Kristina Ulrika Lewenhaupt, f. 1 juli 1841, dotter till majoren greve Gustav Adolf Lewenhaupt.

Biografi

Sedan B. fullbordat sin militära utbildning vid krigsakademien på Karlberg, föranledde honom hans tidigt utvecklade hippologiska intresse att söka sin karriär inom kavalleriet. För att förvärva sig en grundligare ryttarutbildning än vad på den tiden bestods i Sverige, sökte och erhöll han efter några års tjänstgöring som officer kommendering till franska arméns berömda ridskola vid Saumur. Den unge officeren nöjde sig emellertid icke endast med att fullständiga sin utbildning vid en skola utan ville också i fält vinna erfarenhet och omsätta sina kunskaper. Med utnyttjande av de under ridskolekursen förvärvade förbindelserna lyckades han vinna anställning vid första afrikanska hästjägarregementet, som satts på krigsfot i Afrika. Under en expedition med detta regemente inåt Afrika år 1863 fick B. sitt elddop, och då regementet därpå fick deltaga i Napoleon III:s bekanta, till slut misslyckade företag i Mexiko, dröjde B. icke att gripa tillfället att ytterligare vidga sin krigiska erfarenhet. B:s franska krigstjänst blev rik på händelser, och han höljde sig med ära under de många strider, i vilka han med stor tapperhet deltog. Bland dessa kunna nämnas expeditionerna till Saltillo, Monterey, Durango, Mazatlari, Guyamas, träffningarna vid Matchuala 18 juni 1864, vid Agua Nueva 16 aug. s. å., vid Espinazo del Diavolo 1 jan. 1865, vid Los Veranos 10 jan. s. å. samt vid Tepausta 11 jan. s. å. och intagandet av Guyamas 13 mars s. å. B. sårades vid Tepausta av en kula i vänstra axeln och av ett lansstyng i vänstra knäet. Han nämndes å arméns dagorder för visad tapperhet vid Los Veranos och Tepausta samt erhöll mexikansk fälttågsmedalj 16 mars 1865.

Vid återkomsten till Sverige tjänstgjorde B. en kort tid vid sitt regemente, men hans bragder på utländsk botten hade gjort Karl XV uppmärksam på den unge dragonen, och konungen skyndade att fästa honom vid sin person, först som ordonnansofficer och snart (1867) som stallmästare. B. kom under de återstående åren av Karl XV:s levnad att tillhöra konungens intima vänkrets, och Karl skänkte honom en ynnest, vilken han enligt von Dardels omdöme även var värd. B. anmodades i regel att åtfölja Karl på dennes resor och fick sålunda tillfälle att på nära håll bevittna bl. a. konungens släktbesök i Danmark. Något politiskt inflytande varken fick eller eftersträvade den försynte och tillbakadragne hovstallmästaren, för vilken det var nog att vara konungens vän. Hans framstående umgängesgåvor beredde honom emellertid en lysande social ställning och överallt ett hjärtligt emottagande.

Under Karl XV:s sista tid fick B. tillfälle att ofta lägga i dagen sin hängivna vänskap för konungen och var »genom sitt lugn särdeles passande för den uppgift, han fått som sjukvårdare» (von Dardel). På badresan till Aachen medföljde B. som ekonomichef, och han var slutligen bland dem, som omgåvo Karl i hans sista stunder i residenset i Malmö. Efter konungens död föll ett omfattande arbete för ordnandet av begravningståget och dithörande detaljer på B:s lott.

Genom regeringsskiftet förlorade B. sin befattning som hovstallmästare. Då han ej hade skvadron på regementet, kunde hans ställning lätt blivit bekymmersam, men konung Oskar, som liksom brodern värderade B., anställde honom som sin adjutant. Sedan B. snart erhållit skvadron vid regementet, kom han att ånyo mera ägna sig åt det militära arbetet, dock utan att helt undandraga sig hovtjänsten, inom vilken han 1879 som kabinettskammarherre knöts än närmare till konungen. Konungens ynnest följde B. även i hans militära karriär. Vid sin utnämning till chef för Smålands husarregemente var B. endast fyrtiotvå år; samtliga ryttmästare ävensom några löjtnanter vid regementet voro då äldre än översten. Men han rättfärdigade väl både denna och följande befordringar och visade sig i fred på ett utmärkt sätt både i tjänsten och i tillfälliga uppdrag kunna tillämpa vad han lärt sig under fältlivet. Han var »som militär rask och beslutsam med mycken fyndighet, när det gällde. Hans kritik kunde vara allvarsam nog, men var alltid saklig och framfördes så, att den ej sårade, varför den ej heller förfelade sin verkan.» Han var ock »en representativ man i detta ords hela betydelse: hans ståtliga yttre, hans ridderliga sätt, hans mot alla lika välvilliga uppträdande, hans fina, redbara karaktär gjorde honom, var han än visade sig, till ett föremål för respekt, vördnad, förtroende och beundran» (Toll).

Vid sidan av sin militära gärning ägnade sig B. med stor kärlek åt jordbruk på familjegården Vallby i närheten av Vetlanda, som han innehade först som arrendator och sedan som fideikommissarie. Han bebodde densamma hela året under sin regementschefstid samt sedermera under somrarna och offrade mycken omtanke åt dess skötsel. På Vallby utövade han och hans maka en gammaldags gästfrihet, som efter flera vittnesbörd bevarats i tacksamt minne. Efter avskedet delade B. sin tid mellan Vallby och bostaden i Hälsingborg, åt vilken stad den gamle veteranens gestalt gav ett inslag av sällsynt dekorativ verkan. B:s begravning förrättades 18 febr. 1922 under stor tillslutning av hängivna, tacksamma och deltagande f. d. underlydande och vänner.

Författare

Lenn Jacobsson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Tjänsteförteckn. för armén, försvarsdep. — F. v. Dardel, Minnen, 3—4 (1912—13); dens., Dagboksanteckningar, 3 (1920); C. Hallendorff, Oskar I och Karl XV (Sveriges historia till våra dagar, 12, 1923); nekrolog av K. O. Toll i Kr VA Handl. (19221.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Anton Bråkenhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17109, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobsson.), hämtad 2024-05-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17109
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Anton Bråkenhielm, urn:sbl:17109, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobsson.), hämtad 2024-05-08.