Henrik Magnus Buddenbrock, von

Född:1685-07-22 – Lettland (i Livland, kan också vara Estland)
Död:1743-07-16 – Stockholms stad, Stockholms län

Arméofficer, General


Band 06 (1926), sida 651.

Meriter

Buddenbrock, Henrik Magnus von, f. 22 juli 1685 i Lifland, avrättad 16 juli 1743 i Stockholm. Föräldrar: översten Henrik Gotthard von Buddenbrock och Charlotta Cronman. Kom i svensk krigstjänst i Kurland 1702; tjänstgjorde i holländsk tjänst i Bfabant; kapten vid Smålands tremännings infanteriregemente 1706; gjorde tjänst i A. L. Lewenhaupts armé i Kurland till 1708, därefter vid svenska huvudarmén samt hos Karl XII i Turkiet till okt. 1714; kapten vid livgardet 11 apr. 1711; grenadjärmajor där- städes 9 jan. 1714; deltog i försvaret av Stralsund 1715 och blev där fånge s. å.; generaladjutant hos Karl XII; överste och chef för Västerbottens regemente 28 juni 1717 (konfirmerad 12 dec. 1721); deltog i bohuslänska fälttåget 1717, norska fälttåget 1718-och i Västerbottens försvar 1720—21; erhöll transport till Hälsinge regemente 17 dec. 1723; naturaliserad svensk adelsman 24 sept. 1729; generalmajor av infanteriet 22 jan. 1730; friherre 14 juni. 1731; generalmönsterherre för Jämtlands dragonregemente och kavallerikompani samt Västerbottens regemente 19 jan. 1735; erhöll transport, till Närkes och Värmlands regemente 24 apr. 1738; kommenderad till Finland hösten 1739; generallöjtnant av infanteriet 5 aug. 1740; tf. överbefälhavare i Finland 19 aug. s. å.—3 sept. 1741; deltog i 1741—42 års fälttåg; hemkallad 26 juli 1742 och ställd under åtal; dömd till döden 21 maj 1743.

Gift med Magdalena Elisabet Rahm von Hagedorn, dotter till holländske översten Rahm von Hagedorn.

Biografi

B. tillhörde en baltisk adelssläkt, vilken ledde sina anor tillbaka till en uråldrig adlig ätt i hertigdömet Geldern. Hans far, farfar och farfarsfar tillhörde samtliga som lantråd den baltiska adelns ledande kretsar och hade tillika alla tjänat i den svenska armén. Det var sålunda släktens traditioner B. följde, då han 1702' som yngling inträdde i Karl XII: s här. Efter att en tid ha ytterligare utbildat sig i krigaryrket i främmande land, vann han anställning vid Smålands tremänningsregemente och deltog med detta i slagen vid Ljesna och Poltava, vid sistnämnda tillfälle troligen i gardets led, med vilket regemente Smålands tremänningsregemente i okt. 1708 sammanslogs. Efter Stralsunds kapitulation bedrev han mer eller mindre på egen hand underhandlingar med brandenburgarna, i syfte att åstadkomma, att kapitulationsvillkoren skulle bliva uppfyllda och de svenskfödda trupperna frigivna. Under fälttåget i Bohuslän 1717 deltog B- i generalmajor J. Gierttas tappra försvar av Strömstad (juli,), där han kvarstannade till våren 1718. Vid i anfallet mot Norge sistnämnda år följde han den mellersta, av konungen själv anförda kolonnen, som över Västra Ed marscherade mot Fredrikshall, och deltog i belägringen av sagda fästning. Sedan armén-återvänt till Sverige, lades hans regemente någon tid i garnison i Göteborg, men själv begav han sig till Stockholm.

I juli 1719 var B. med sitt regemente i Umeå och ledde under generalfälttygmästaren H. Hamiltons befäl kust- och gränsbevakningen i dessa nejder. Då en rysk styrka, uppskattad till 10,000 man, våren 1720 gick över Kvarken och (21 maj) brände Umeå, kunde B. emellertid ingenting uträtta till stadens och den om- givande traktens räddning. Västerbottens regemente och karelska kavalleriregementet, de enda svenska trupper, som här funnos, hade man på grund av proviant- och furagebrist -måst kringsprida i mycket vidsträckta kvarter, och de hunno ej i tid återsamlas. Den första underrättelsen om den hotande faran kom nämligen endast tyenne dagar tidigare än fienden, vilket delvis berodde på att Kvarken dessförinnan varit full av drivis. Hamilton, som på. regeringens order, senare på ort och ställe undersökte de förhållanden, under vilka försvaret vid sagda tillfälle sköttes, fritog såväl B. som överste B. V. Rehbinder — karelska kavalleriregementets, chef-—från allt ansvar. På sommaren 1720 verkställde B. enrolle-ring av allmogen i Västerbotten, och då ett fientligt anfall i nov. befarades över landgränsen, samlade han en del trupper vid Torneå. Även 1721 utsattes Västerbotten för ryska härjningar. Fienden kom denna gång söderifrån utmed svenska kusten, varför B. nu blev i god tid varskodd. Han stod med omkring 400 man vid Umeå, då ryssarna lands tego (8 juni), men dels med hänsyn till. att staden sedan förra årets brand ej var återuppbyggd, dels emedan fienden hotade att kringgå honom, drog B. sig något tillbaka, sedan större delen av ett i Umeå upplagt magasin räddats. Han lyckades, dock någorlunda skydda den kringliggande trakten för skövling. Då fienden efter ett kort uppehåll i Umeå fortsatte norr ut, skyndade B. åt samma håll i akt och mening att söka hindra brännandet av Piteå, länets rikaste stad. Han blev dock förekommen och hann ej längre än till Ratan och Bygdeå, innan Piteå (14 juni) brändes. Även vid detta tillfälle torde B. ha gjort vad göras kunde för att med de ringa stridskrafter, som stodo honom till buds, skydda den långa kuststräcka, vars försvar han hade sig anförtrott.

Under senare delen av år 1722 och början av. det följande året. företog B. en resa till Holland. Sedan det svenska adelskapet — som snart förbättrades till friherrlig värdighet — öppnat riddar-huset för honom, deltog han i 1730-talets riksdagar men spelade ingen framträdande roll förrän vid hattpartiets seger på riksdagen 1738—39. Då tillhörde han »de bragdlystna framtidsmän, som trodde sig kunna genom brådskande kraftåtgärder återställa Sveriges, övervikt i Norden», men tyckes både i fråga om sitt uppträdandeunder riksdagsdebatterna och i sitt förhållande till olikatänkande ha avhållit sig från partikampens värsta överdrifter. Man får det intrycket, att han kommit med bland krigspartiets ledning mera tack vare sitt anseende som en. insiktsfull och tapper militär än genom politiska och oratoriska bragder på riddarhuset. B. räknades emellertid til! det s. k. »Lilla generalitetet», en sammanslutning av~ sju generalmajorer, som. vid nämnda riksdag uppträdde som ledare av arméns yngre och krigiskt sinnade element. Han insattes i sekreta utskottet och var en av de tolv, som av detta utskott fingo i uppdrag att uppgöra en plan till rikets försvar och säkerhet. B. deltog sålunda i utarbetandet av ett förslag till härens och flottans utrustning, fördelning och underhåll, som skulle ligga till grund för de påtänkta krigsrustningarna men endast i ringa mån torde ha gjort detta. Därjämte uppsatte dessa förtroendemän jämte lantmarskalken det ryktbara »sekreta bihanget» till svaret på sekreta propositionen med dess vittgående direktiv för krigspolitiken.

B. beordrades hösten 1739 att med sex av sitt regementes kompanier avgå till Finland. De tillhörde den truppstyrka om 6,000 man, som nu sändes över för att förstärka här förut befintliga stridskrafter. Den 20 nov. inkvarterades regementet i Helsingfors och trakten däromkring, där det kom att kvarstå ända till krigsutbrottet. När dåvarande överbefälhavaren i Finland general Karl Cronstedt, utnämnd till president i krigskollegium på sensommaren 1740 lämnade detta sitt befäl, tillförordnades B. att tills vidare övertaga det och kom således att här leda såväl de direkta förberedelserna för kriget som operationerna under första krigsmånaden. B. fick från början i kanske ännu högre grad 'än sin företrädare otaliga svårigheter att kämpa med i fråga om arméns underhåll och krigsberedskap. Han gick emellertid i den kraftfulle och kunnige Cronstedts fotspår, ja tillgrep ännu större kraftåtgärder än denne för att avhjälpa den rådande bristen på proviant och furage och möjliggöra en skyndsam samling av de i vidsträckta kvarter kringspridda trupperna. Liksom Cronstedt delgav han svenska regeringen utan omsvep alla de brister och svårigheter, man hade att kämpa med. Det enda man skulle kunna förebrå B. under de månader, som närmast föregingo kriget, torde vara, att han ej liksom sin företrädare med hänsyn till de bristfälliga krigsförberedelserna direkt avrådde från företaget. Indirekt gjorde han ju dock detta genom att för vederbörande blotta försvarsmedlens och Finlands usla tillstånd.

Något stöd lämnades emellertid ej B. under de betydelsefulla krigsförberedelserna. Ett oundgängligt villkor för ett försvar av Finlands östra gräns var, att de i landet kringspridda regementena fingo sitt underhåll under marschen till det blivande uppmarschområdet ordnat. Den erforderliga provianten ålade B. liksom förut Cronstedt rust- och rotehållarna att hålla i beredskap, och furaget sökte han anskaffa genom att anbefalla socknarna att upplägga erforderliga förråd. Men denna sistnämnda åtgärd vann ej svenska regeringens godkännande och ledde därför ej till önskat resultat. En annan förutsättning för gränsförsvaret var, att gränsfästningarna Villmanstrand och Fredrikshamn sattes i någorlunda drägligt försvarstillstånd. Detta var så mycket angelägnare, som de samtidigt måste tjäna som förrådsfästningar för den vid gränsen sammandragna armén. Gränstrakterna, närmast Kymmenegårds län, voro nämligen alltför glest befolkade och fattiga för att i nämnvärd grad kunna bidraga till dennas underhåll, och brist på tross och dragare gjorde tillförseln från längre bakåt belägna magasin mycket vansklig. Då B. kort efter övertagandet av befälet föreslog regeringen, att nämnda fästningar skulle sättas i bättre stånd, blev detta avslaget. I följd härav vågade han ej av arméns redan alltför otillräckliga förråd till dem överföra, vad som erfordrades för det kommande gränsskyddets underhåll. Dessa förhållanden bidrogo till att B. på hösten 1740 liksom Cronstedt på sommaren samma år måste avstå från en då av förhållandena påkallad uppmarsch av armén vid gränsen. Likaså måste han, då order av K. M:t (12 febr. 1741) härom utfärdades, i det längsta uppskjuta dennas verkställande och sedan endast successivt företaga samlingen. Hans åtgärd att först vid själva krigsutbrottet uppbåda fyra avlägset förlagda finska regementen grundade sig dessutom på de direktiv, som givits honom, och var för vederbörande bekant. Den omständigheten, att dessa regementen för sent sattes i marsch mot gränsen, bör för övrigt i första hand tillskrivas den brist på samverkan i fråga om de diplomatiska och militära förberedelserna för kriget, som gjorde sig gällande och som uteslutande får skrivas på de ledande svenska statsmännens konto.

B. var således jämförelsevis oskyldig till att svenska arméns sena samling ej var fullbordad, då ryssarna (21 aug. 1741) från Viborg anträdde sin framryckning mot Villmanstrand. För att i första hand nu kunna möta ett ryskt framträngande utmed kustlandsvägen Viborg—Fredrikshamn—Borgå och samtidigt kunna bjuda motstånd mot ett dylikt framträngande på den övre vägen Viborgi—Villmanstrand—Marttila (nu Davidstad) —Keltis, uppdelades trupperna i ungefärlig överensstämmelse med en under Crpn-stedts ledning uppgjord försvarsplan i tvenne grupper, en vid Kvarn-by, nära en mil från Fredrikshamn, och en vid Marttila. Sinsemellan voro dessa grupper endast fyra mil åtskilda. Denna gruppering motiverades dessutom till fullo därav, att den var ägnad att underlätta underhållet och trygga de felande regementenas frammarsch, som av flera skäl försiggick på båda dessa vägar. På grund av en bristfällig spaningsverksamhet från svensk sida svävade B. ända in i det sista i ovisshet om fiendens företag mot Villmanstrand. Skulden härför drabbar i någon mån B. men tyckes i ännu högre grad böra läggas på kommendanten i Villmanstrand, överste E. G. Wille-brand, och befälhavaren vid Marttila, generalmajor K. H. Wrangel. När äntligen den verkliga situationen blev klar för vederbörande, skyndade Wrangel med sin kolonn utan att invänta B: s order och t. o. m. utan att underrätta honom om denna åtgärd till Villmanstrand. Här upphanns han dock av order att invänta återstoden av armén, som B. så skyndsamt som det gärna var möjligt gjorde marschfärdig, samt att ej före dennas ankomst inlåta sig i en avgörande strid. Wrangel handlade emellertid i rak motsats mot denna välbetänkta order, och samma dag, som B. med återstoden av trupperna tillryggalade nära halva vägen mellan Kvarnby och Villmanstrand, inlät Wrangel sig i strid med fienden och blev slagen. Som synes bar han så gott som ensam skulden för denna olycka.

Kort härefter (3 sept.) övertog den ordinarie överbefälhavaren, general Ch. E. Lewenhaupt, befälet, och B. inverkade sedan föga på krigföringen. Vid alla de tillfällen, då hans uppfattning om vad som borde göras kommer till synes, företrädde han med aldrig svikande konsekvens en kraftig och beslutsam krigföring, och hade hans råd följts; torde kriget fått ett helt annat förlopp än vad nu blev fallet. Han avstyrkte bl. a. såväl Fredrikshamns utrymmande som Kymmeneälvslinjens uppgivande och ville vid båda tillfällena våga en avgörande drabbning, vilken mycket väl kunde ha fått ett för de svenska vapnen gynnsamt förlopp. Han motsatte sig dessutom förgäves kapitulationen vid Helsingfors. B. lär ock ha förordat en kraftig räfst med de revolterande officerarna inom armén, vilken dock beklagligt nog ej blev genomförd.

B. delade det oaktat Lewenhaupts öde och blev återkallad samt lämnade (19 aug.) sitt befäl. Hemkommen blev han arreste-. rad och ställd under åtal. Lewenhaupts och hans sak behandlades först av en härför tillsatt generalkrigsrätt men kom snart under en kommission, sammansatt av den ursprungliga generalkrigsrättens ledamöter och ett antal av riksdagen utsedda personer. Kommissionen, som voterade 13 maj, dömde B. från liv, ära och gods. Han tillvitades i domstolsutslaget (dat. 21 maj) bl. a. att ej ha gjort sin plikt vid förberedelserna till kriget och erhöll skulden för nederlaget vid Villmanstrand. Det kan ej betvivlas, att denna dom var i högsta grad orättvis. Den godkändes dock av ständerna och gick trots hustruns och sönernas nådeansökningar i verkställighet genom halshuggning (16 juli 1743). B:s egendom sekvestrerades omedelbart till följd av domen, men hans änka krävde fördel, giftorätt och morgongåva samt ersättning för enskild egendom, som hennes man vid sina underhandlingar i Preussen 1716 förbrukat utan att därför utfå ersättning. Hon skulle ändock föga få tillgodonjuta efter mannen, helst »merendels allt mitt goda för hans riket gjorda tjänster tillsatt och uppoffrat' är». K. M: t beslöt emellertid (15 sept. 1743) att av gunst och nåd efterskänka vad som kunde återstå, sedan husröta å B: s översteboställe såsom en under äktenskapet ådragen skuld först gäldats. Änkan torde i enlighet med sin tillkännagivna avsikt ha återflyttat till sitt hemland Holland, sönerna lämnade landet och sökte sin utkomst i främmande tjänst.

Författare

H. E. Uddgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., militära meritförteckn., skrivelser till konungen från cheferna för livgardet till fot, Västerbottens, Hälsinge och Närke-Värmlands regementen samt från general en chef i Finland, skrivelser till konungen från general Hugo Hamilton och skrivelser till defensionskommissio-nen från ett lifländskt infanteriregemente 1709 samt biografica, allt i RA; bio-grafica, krigsarkivet. — L. Kaggs dagbok 1698—1722, utg. af A. Lewenhaupt (Hist. handl., 24, 1912); Rättegångshandl. i målet mot B. och general C. E. Lewenhaupt 1743 (1743). — C. G. A. Bergenstråhle, Kungl. Västerbottens regementes krigshistoria (1917); E. Leijonhufvud, Namnlistor öfver officerskårerna vid svenska s. k. männingsregementen till fot (1918); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1—3 (1893—97); N. Tengberg, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741—1743 (1857—60).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrik Magnus Buddenbrock, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17136, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2019-04-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17136
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrik Magnus Buddenbrock, von, urn:sbl:17136, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2019-04-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se