Meriter

1. Carl Daniel Buren, f. 4 maj 1744 på Skönnarbo, d. 22 dec. 1838 på Boxholm. Föräldrar: brukspatronen Daniel Buren och Hedvig Altijn. Elev vid Linköpings gymnasium; student i Uppsala 12 okt. 1762; avlade examen till rättegångsverken 4 :juni 1764. Auskultant i Svea hovrätt 8 juni 1764; inlöste Grytgöls bruk 1770 —75 samt Folkströms bruk 1773—76; erhöll privilegium på ett manufakturverk vid Folkström med fyra svanshamrar, klippsax och högst 350 skeppunds förädling 20 mars 1777, rätt att utbyta klippsaxen mot ett skär- och valsverk 17 apr. s. å. samt privilegium på sank- och djuphamrar vid: båda bruken 4 dec. 1778; köpte 18 jan. 1779 halva Boxholms säteri med Gabriel och Beate hamrar, senare kallade Boxholms bruk, samt följande år återstoden av samma egendom; erhöll privilegium på en plåt- och en bleckhammare jämte flamugn samt en garvstålsinrättning för 200 skeppunds tillverkning vid Boxholm 17 dec. 1779 samt privilegium. på ett valsverk och ytterligare 100 skeppunds garvstålstillverkning vid samma bruk 18 dec. 1780; benådades med rättighet att med frälserätt besitjta Boxholms säteri och bruk 21 mars 1781; köpte Laggarps och Stråisnäs säterier 9 juni s. å.; erhöll privilegium på tre spik-; hammare samt djup- och sänkhammare vid Boxholm 28 maj 1782, privilegium på överflyttning av 1 1/2 skeppunds hammarskatt till samma bruk och anläggning av plåtvalsverk därstädes 17 dec. 1782, privilegium på garvstålstillverkningens ökning till 450 skeppund vid Boxholm och rätt att därstädes driva tillverkning av järn- och ståltråd samt sågblad 27 nov. 1783, privilegium på en brännståls-inrättning med två ugnar och fyra knipphamrar vid samma bruk 6 maj 1784, privilegium på ditflyttning av 2 1/2 skeppund hammarskatt och anläggning av en masugn därstädes 17 maj 1784 samt privilegium på ytterligare 1,200 skeppunds smide av ämnesjäm 18 juni 1804; sålde Folkström på 1790-talet samt Grytgöl till sonen Adolf 1803 och Strålsnäs och Laggarp till sonen Gustav 1812; utarrenderade 1812 Boxholms bruk till sonen Peter Karl, som 1816 köpte detsamma, men behöll till sin död Boxholms säteri..— Ägde även Sommevik i Östergötland.

Gift 10 okt. 1770 på Bromma i Motala socken med Didrika Elisabet Zetterling, f. 3 maj 1754 i Kuddby, d. 28 nov. 1827 på Boxholm, dotter till teol. doktorn, hovpredikanten och kyrkoherden i Kuddby Petter Zetterling.

Biografi

B. förvärvade i Linköping en god skolunderbyggnad under ledning av den såsom latinsk skald berömde Samuel Älf, med vilken han sedan blev förenad i en livslång vänskap. Älf fordrade, att den begåvade ynglingen i Uppsala skulle föröka »vårt landskaps namn och heder», och efter all anledning har denne också infriat förväntningarna. Han nöjde sig emellertid med att avlägga en snabb juridisk examen, helt visst för att så snart som möjligt få ägna sig åt bergsbruket, till vilket fäderne- och möderhesläktens traditioner hänvisade honom. Släktens arvs- och äganderättsförhållanden hade emellertid blivit åtskilligt tilltrasslade, och särskilt, ängslades B:s morbröder över »främmandes och oskyldes» anslag mot deras förmögenhet. På B: s lott föll det därför att taga hand om deras processer och affärer, ett uppdrag, som den unge juristen löste med den framgång, att han icke blott förvärvade deras uppriktiga tacksamhet utan även av den sist överlevande morbrodern insattes till universalarvinge (10 febr. 1773). Därmed sammanhänger det utan tvivel, att han inom kort blev sin egen. Efter att redan förut genom arv och köp (1770) ha förvärvat andelar i Gryt-göl, inlöste han nämligen nu återstoden av detta verk (1775) och förvärvade därjämte det närbelägna Folkström (1773—76). Kort tid därefter (1779—80) trädde han genom inköpet av det stora godset Boxholm med tillhörande järnverk, sedermera kallat Boxholms bruk, i främsta ledet bland landskapets possessionater.

Det var vid en lycklig tidpunkt, B. började sin självständiga] verksamhet: den kartellartade monopolpolitik, som under namn av »smidets begränsning» skapade en konstlad, prisstegrande knapphet på det ännu oumbärliga svenska järnet, skulle ju nu snart krönas av den mest lysande framgång. Så goda konjunkturer måste väcka lusten till nyanläggningar och utvidgningar till liv, men denna lust kunde endast sparsamt tillgodoses genom smidesflyttningar. Däremot återstod möjligheten att kasta sig på fortsatt förädling, och här lades icke gärna hinder i vägen, ty bergskollegiet var på traditionellt sätt genomträngt av övertygelse om »nobiliteringens» hälsosamma inflytande på »den nationella vinsten». För den högre järnförädlingen verkade bl. a. av kollegiet tillsatta rådgivande ingenjörer eller »direktörer», av vilka särskilt den berömde Sven Rin-man kom att ingripa i B: s historia i sin egenskap av direktör för »svartsmidet», dvs. den grövre järnförädlingen.

Åt denna tillverkningsgren ägnade nämligen B. med »försiktig hushållning och munter drift» sina krafter. Det är alldeles tydligt;, att den riktning, hans företagsamhet tog, berodde ej minst på teoretisk övertygelse om högförädlingens privat- och nationalekono- miska företräden. Det gick honom till sinnes, att vi, som ägde »de mesta och bästa råämnen» — ty högre titel förtjänade icke stångjärnet — skulle överlåta dessa åt utlänningen. Det var att åt främlingar avstå en rikedomskälla, som i England beredde utkomst åt mångdubbelt flera arbetare än vår egen järnhantering förmådde- försörja. Vad B. företog sig, kan, även om äldre anläggningar — fastän åtminstone delvis i förfallet skick — funnos vid de av honom förvärvade bruken, bäst betecknas som nyskapandet av en hel manufakturindustri. Av hans egendomar hörde Boxholm, såsom bruk en ganska ny anläggning (privilegium 1753), till den grupp av hammarverk,- som flyttat bort från bergslagerna och konkurrensen, med gruvor och masugnar om bränslet. Då ej heller andra bruk tävlade om den förbiflytande Svartåns vattenkraft och om kolen i den skogrika trakten, voro utvecklingsmöjligheterna här nästan obegränsade, och B: s huvudintresse förlades också hit. Men även vid de båda andra bruken hade han från första stund låtit nya anläggningar växa upp. År 1782 förfogade han över 4 stångjärns- och ämneshammare, varav två vid Boxholm, 2 vals- och skärverk, 17 hamrar för knipp-, spik- och annat mindre manufaktursmide, 1 rå- och garvstålsinrättning samt 2 plåt- och bleckhamrar. Av dessa anläggningar inneburo vals- och skärverken — som snart följdes av ett plåtvalsverk — ett inom riket ännu sällsynt tekniskt framsteg i jämförelse med de eljest för samma ändamål brukade hamrarna och klippsaxama och omtalas också av B. med berättigad stolthet. B: s manufakturtillverkning kunde redan vid denna tid uppdrivas till 6,000 sk. och var den största, som bedrevs av någon enskild i riket, ja, väsentligen större än samtliga övriga östgötska manufakturverks. Men han var ännu ej beredd att slå sig till ro. Sina ansträngningar inriktade han till en del på utvidgningen av de anläggningar, som försågo hans förädlings verk med halvfabrikat. En tanke på att själv från grunden ombesörja järnframställningen och i detta syfte bygga en masugn vid Boxholm uppgavs väl, men stång- och ämnesjärnssmidet utvidgades genom nyanläggning av ytterligare tvenne hamrar vid huvudbruket. Samtidigt fortsatte utvecklingen av manufakturverken och tillverkningens specialisering. Rinman, som förut biträtt B. med ritningar, besökte på våren 1783 hans anläggningar och fann då„ att verkställigheten och driften av B:s »med största bestånd av sten uppförde manufakturinrättningar» vida översteg all förmodan. Men han fann också, att både naturtillgångarna vid Boxholm och den dugande brukspatronens kapacitet voro vuxna ännu större företag, och fattade därför hopp att med B: s hjälp kunna realisera ett önskemål, vilket bergskollegiet för länge sedan ålagt honom att till handelsbalansens upphjälpande befrämja, nämligen införandet av jäm- och ståltrådstillverkningen i riket. B. behövde endast denna uppmuntran för att återigen giva vika för sin »stigande nobiliteringslystnad». ,1a, han nöjde sig icke ens med det tråddrageri, för vilket han i enlighet med Rinmans förslag innan årets slut utverkade privilegium, utan krönte därpå verket genom att till en redan tidigare privilegierad garvstålstillverkning lägga en ansenlig tillverkning av brännstål (privilegium 1784). Även till den finare järnförädlingen sträckte sig B: s ärelystnad. Del lider intet tvivel, att han drömde om att få se ett helt Eskilstuna växa upp kring Boxholm. Det finare manufaktur-smide, som han startade 1786, blev väl aldrig vad han drömt om, men han framställde dock till slut en mängd artiklar som knivar, gafflar, knappar, saxar, lås, vagnfjädrar och rakknivar. Som ett vittnesbörd om rörelsens omfattning må slutligen antecknas, att bruket (16 jan. 1786) fick eget postkontor.

För att fullständiga bilden av B. som bruksägare måste det tilläggas, att han från första stund sträckte sin patriotiska iver även till nyodlingar och jordbrukets förbättrande. Därjämte var han starkt genomträngd av skogsvårdens och skogsbesparingens vikt. Ehuru själv utan bekymmer för skogsbrist, experimenterade han sålunda med användning av torv som bränsle och uppnådde därvid resultat, som av Rinman omnämndes i relationer och i hans »Berg-werks lexicon» men som knappast ägde bestående värde. Viktigare för skogens besparande var det i varje fall, att B. oförtrutet byggde stengärdesgårdar, att han vidgade den exploateringsbara arealen genom att etablera flottning över Sömmen och att han sökte lära allmogen ett bättre kolningssätt, i vilket syfte han även utdelade en tryckt vägledning i kolningskonsten. Sin egen skogsareal utvidgade han genom en process med Göstrings härad, som ändade med att en del av dess allmänning utbröts och mot rekognitiomsi-ävgift lades under bruket (16 nov. 1785), samt genom förvärvandet, likaledes mot rekognitionsavgift, av Ycke kronopark (30 okt. 1786). Processakterna om allmänningen befordrade B. till trycket, utökade med en avhandling om skogsvård av professor Kl. Bl. Trozelius i Lund och ett personligt skrivet företal. I dessa aktstycken liksom eljest framstår B. som en övertygad anhängare av den från 1600-talet nedärvda bruks- och industri vänliga skogspolitik, vilken till hans grämelse alltmer uppluckrades av nya jord- och befolkningspolitiska strömningar för att i början av 1800-talet, alltså under B:s livstid, gå sin fullständiga upplösning till mötes. Enligt egen utsago lät B. helst gärningarna tala, »öyertygad, att då. man med en tystlåten dygd söker iakttaga sina medborgerliga plikter, tjänar man jämväl sin överhet bäst såsom undersåte», Sedan han köpt Boxholm, måste, han emellertid såspm ofrälse åberopa sina förtjänster för att få tillstånd att besitta denna egendom. I orten gav man honom villigt de amplaste lovord, och även K. Maj: t fann honom »såsom en ganska driftig och förståndig bruks-idkare» väl förtjänt av all uppmuntran (21 mars 1781). Det var på bergskollegiets tillstyrkan, hans ansökan bifölls, och kollegiet gav honom snart ett nytt vedermäle på sin Uppskattning genom att tilldela honom »svenska bergsmäns hedersmärke för snille och flit» i guld (juli 1783). Vid sin ansökan om tråddrageriet sträckte B, sina önskemål längre än den restriktiva lagstiftningen medgav, men man gick honom till mötes till lagens yttersta gräns "och försäkrade honom enskilt, att han icke fått allt vad han begärt ondast på grund av författningar, vilka skulle »varit helt annorlunda, om de kunnat supponera alla anläggare av verk eller åtminstone plu-raliteten däribland sådana som herr brukspatron Buren». Själva presidenten hade f. ö., då B. med en låda utsökt vin gav uttryck åt sin tacksamhet för hjälpen i säterisaken, i ett artigt brev förklarat, att ingen droppe av hans vin skulle drickas »utan att ihåg-komma bergslagens välgång och en skål, som alltid nyttjas». Bland kollegiets ledamöter ägde B. särskilt en vän i det berömda bergsrådet Samuel Sandels, som.även direkt bisprang honom vid hans företags finansiering.

Att B. icke utan en betydande skuldsättning kunde genomföra sina många nyanläggningar är uppenbart. Man finner också, att han belånade sina egendomar hos banken, enskilda och fromma stiftelser, att han åtnjöt offentligt understöd för sin förädlingsverksamhet (jmfr bl. a. K. brev 2 febr. 1785 och 2 nov. 1786) och att han för att finansiera den löpande rörelsen begagnade sig både av förlagskontrakt och av den bruksägarna medgivna rättigheten att i järnkontoret och banken pantförskriva vågfört järn. Ett lån av sistnämnda art skulle komma att bereda honom år av oro och bekymmer. Då flottan återvände från slaget vid Högland (1788), saknades i Karlskrona magasiner järn till dess reparationer. Stock-.holmsköpmännen kunde eller ville icke hjälpa, men B., som även tidigare haft omfattande om än ej alldeles friktionsfria affärer med flottan, åtog sig den för staten ytterst nödvändiga leveransen. Det är möjligt, att den hastiga realisation, som här tycktes erbjuda sig, för honom var en stor fördel, men säkert är, att han enligt samstämmiga vittnesbörd åtnöjde sig med ett mycket facilt pris,, och ingen anledning finnes att frånkänna honom de patriotiska motiv, han sedan åberopade som skäl för sin beredvillighet att träda in vid rikets nöd. Leveranserna skulle successivt betalas, och B. kunde alltså beräkna att få lösa sitt vågförda järn från dä!rå; vilande bankskuld, i samma mån som det togs i anspråk. Men betalningen uteblev, och till sin olycka lät B. då förmå sig att bryta panten och fortsätta leveransen, för att flottans reparation ej skulle avstanna. Skulden gäldades väl sedermera till fullo inom utsatt tid, men man trodde sig dock böra yrka ansvar både på B. och de ämbetsmän, som ej förhindrat »en så grov misshandling med banken, med detta rikets pliktankare, vars rätt och säkerhet av varje redelig medborgare med så öm sorgfällighet bör vårdas», för att låna M. Calonius karakteristik av det ostridiga lagbrottet. Ehuru juristerna sålunda krävde, att den formella rätten skulle respekteras, var det dock av ingen bestritt, att B: s åtgärd påfordrats av kronans högsta intresse och blivit nödvändig endast av det skäl, att kronan ej uppfyllt sina förbindelser. Gustav III synes också ha ämnat finna någon utväg att befria B. och hans med-anklagade från ansvar, men hans död kom emellan och saken fick ha sin gång. Högsta domstolen förklarade till slut (16 jan. 1795) B. skyldig att böta tredjedelen av lånets belopp eller 12,488 rdr 32 sk. till treskifte mellan kronan, Norrköpings stad och åklagaren men efterskänkte allt utom åklagarandelen, som f. ö. anslagits till välgörande ändamål. Själv hade B. givetvis så mycket svårare att smälta förlusten och skymfen, som han med skäl ansåg sig ha handlat till sitt fosterlands bästa, och då det förspordes, att den unge konungen beklagade hans lidande, ingav han ansökan om ersättning. Man sökte då ställa honom till freds genom erbjudanden om någon orden eller titel eller adelskap för sönerna — för egen del hade han redan 1781 avvisat tanken på en ståndsförbättring —, men då han avböjde alla dylika utvägar, fick han nöja sig med ett offentligt erkännande åt hans insats till flottans fromma och ett löfte om framtida åtanke (24 okt. 1798).

Den rikskunniga »järnpantsaken» var ej den enda motgång, som vid 1780-talets slut träffade B. Långt senare (1794) talar han om järnmanufakturernas förfall vid denna tid, och han drabbades också själv allvarligt av både kredit- och avsättningssvårigheter. Det återstod honom blott att »ro in i stångjärnets stilla hamn, till dess åter tryggare vind för nobiliteringen uppblåser». Den 19 okt. 1789 intecknades sålunda i bergskollegiets protokoll ett förlagskontrakt, som B. ingått med sin nära personliga och affärs-vän, Norrköpingsköpmannen Kristian Eberstein. I detta avsäger han sig uttryck- ligen allt manufaktursmide på spekulation, och i full överensstämmelse härmed sjunker enligt bergmästarrelationerna manufaktursmidet vid B:s bruk, som ej heller under åren 1787 och 1788 nått upp 'till sitt gamla maximum, 5 å 6,000 sk., år 1789 till sammanlagt 1,695 sk. och nedgår 1790 under 500 sk. Det såg alltså nt som om ekonomiska realiteter skulle tvinga B. tillbaka till den framställning av halvfabrikat för export, som vid denna tid skänkte de svenska hammarverken så stora inkomster men som han själv ur den »nationella vinstens» synpunkt så skarpt kritiserat. Hans ihärdighet var likväl för stor för en fullständig kapitulation. God hjälp i sina »tunga manufakturbördor» fann han utom hos Eberstein hos handelshuset Tottie & Arfyedson. Under 1790-talet överlät han förvaltningen av Grytgöl till en son och sålde Folkström, men vid Boxholm återvände han, ehuru försiktigt, i de gamla spåren. År 1794 överskred manufaktursmidet därstädes åter 1,000 sk. och fortsatte sedan med ganska jämna årstillverkningar, som stundom (1796, 1797, 1803) nå till eller över 1,000 sk. Och samtidigt blomstrade stålberedningen upp för att 1802—04 kulminera med tillverkningar av 5 ä 6,000 centner. De senaste årens utveckling! gjorde det alltså fullt berättigat, att B., sedan en K. förordning 15 juni 1803 lättat på smidesbegräns-ningen, skyndade att tillförsäkra sitt verk en högst betydande smi-desrätt, men innan de nya utvidgningsplanerna hunno förverkligas, kom bakslaget under de för den svenska järnhanteringen ruinerande krigsåren. Även B:s tillverkning avstannade praktiskt taget nästan fullständigt, men hans ekonomi hade nu vunnit den stadga, att den motstod denna påfrestning. Med goda förutsättningar kunde därför också den yngre generationen övertaga uppgiften. att ånyo uppbygga rörelsen, vilken dock aldrig återvände till den mångsidiga specialisering, B. en gång drömt om.

På gamla dagar blind, nådde B. med eljest bevarade kropps-och själskrafter den höga åldern av 94 år. Samtiden förvånades1 däröver, ty han hade som barn varit mycket svag. Därtill kom, att hans temperament var »utan nyans koleriskt. Livslågan brann hos honom med, häftighet. Vid 42 års ålder fick han på en enda, natt grått hår av en inträffad förtretlighet.» Men hälsan segrade tack vare ett dietiskt levnadssätt, genomfört med samma sega ihärdighet, som hans livsverk röjer. Tack vare hans regelbundna levnadsordning' räckte ock hans tid till. Så medhann han att ständigt nedteckna vad han upplevde, tänkte eller hörde i brev och dagböcker, mättade med en verklig »hopträngning av saker» och dagens on dits. I dagboken möter, inklädd i tidens deistiska termer, gammaldags allvarlig gudsfruktan och kärlek för enkla seder. Tobak, kaffe och brännvin, voro för B. förhatliga,' och hans nit för >svenska dräkten» belönades med klädedräktsmedaljen (1778). Själv ville han nog helst ses, när »han gick med sin gråa syrtut och hasselkäpp i hand över sin nyodling till.de nya verken». Han var och ville vara den fredlige medborgaren, som ägnar sin dag åt samhällsnyttigt arbete och från sitt ärligt förtjänta oberoende hämtar kraft till manlig självständighet en typ för den av den antika retorikens republikanska anda färgade »civism», som var tidens ideal. Men han ägde ock hemortsrätt i den allvarliga lärda och vittra tradition, som med medelpunkt i Linköpings förnämliga gymnasium ej tjusades av »akademiens läckra smak» eller lät snillet upprymmas »av franska ordasätt, former, figurer, vändningar m. m.» men i stället blev ett band mellan 1700-talets stora samlarveteraner och den romantiska generationen. Själv hopbragte han ett förnämligt bibliotek, som beredde en fristad åt den berömde Lundajuristen David Nehrman-Ehrenstråhles böcker och som, ehuru efter B: s död delvis härjat av eld, 'för Linköpings stiftsbibliotek, dit det sedermera överlämnades, utgjort en mycket värdefull accession. B. umgicks gärna och träget med sina »döda vänner», de älskade böckerna. Följande i sin lärares, Samuel Alfs fotspår, hade han redan som yngling på egna och gymnasieungdomens vägnar celebrerat högtidliga tilldragelser i latinsk vers, och han var ej heller främmande för den svenska lyran. Hans käraste läsning var moralfilosofien och framför allt historien, där han liksom sin nära vän K. Kr. Gjörwell hade sinne för stort och smått och fritt lät associationerna spela. Hans »civism» bestämde hans historiska ideal: det var Axel Oxenstierna, administratorn, och Louis De Geer, det fredliga arbetets man. Med entusiasm omfattade han redan på 1790-talet Gjör-wells först år 1810 förverkligade plan att utge rikskanslerns och hans son Johans brevväxling, och åt »stamfadern» Louis De Geers minne ägnade han en skrift, vars verkliga betydelse orättvist om än ej oförskyllt undanskymts av den kuriösa titeln och den utvidgade andra upplagans ännu kuriösare företal, där associationerna i text och noter med. noter jaga varandra på mer än hundra sidor. Själva- avhandlingen är i verkligheten anmärkningsvärd som ett första, om gedigna kunskaper vittnande försök att med Louis De Geers verk som riktpunkt skildra våra huvudnäringars utveckling under äldre Vasatiden. I dagböckerna tecknade sig B. girigt till minnes, vad han kunde uppsnappa av den anekdotiska historien, den äldre och den nyare, men han delaide därvid med mångja samtida ödet att stundom förväxla medborgarens tillbörliga vrede med det smygande missnöje, som vid denna tid inom de ledande kretsarna frätte sönder den verkliga patriotismen. Ett helt annat värde än det anekdotiska krämet äga de konkreta ögonblicksbilder, B. från sina resor bevarat av personer och platser, ej minst i Stockholm med dess förnäma, lärda och konstnärliga värld, dess institutioner och dess täcka omgivningar. Han reste gärna, med ett drag! av modern turist, och han såg: gärna Guds underfulla nåd återspeglas av sommarens fägring i bördiga och måleriska bygder.

Författare

B. BOÉTHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Daniel Burén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17163, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17163
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Daniel Burén, urn:sbl:17163, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2024-04-16.