Meriter

2. Johan Wilhelm Dalman, den föregåendes broders sonson, f. 4 nov. 1787 å Hinseberg, Näsby socken, Västerås stift, d. 12 juli 1828 i Stockholm. Föräldrar: bergmästaren Jakob Vilhelm Dalman och Maria Ulrika Mullberg. Elev vid uppfostringsanstalten i Kristiansfeld, Schleswig-Holstein, 1796—1801; åtnjöt privat undervisning i hemmet; student i Lund 28 sept. 1803; avlade jur. examen 25 maj 1805; student i Uppsala ht. 1805; disp. 10 dec. 1807 (Museum naturalium academiæ Upsaliensis, App. XIV; pres. K. P. Thunberg); avlade teor. examen och förklarades med. kand. 6 dec. 1814; avlade praktisk examen och förklarades med. lic. 19 maj 1815; disp. 5 juni 1816 (De narcoticis observationes; pres. K. P. Thunberg); med. doktor 16 juni 1817; företog ofta resor i Sverige, däribland en resa till Norrland 1806 med hemfärd genom Finland. Bevistade riksdagen i Stockholm 1818; Vetenskapsakademiens bibliotekarie och intendent över zoologiska museet 11 nov. 1818; ledamot av sundhetskollegiet 21 dec. 1818; adjunkt och botanices demonstrator vid Karolinska institutet 19 apr. 1819; ledamot i Vetenskapsakademiens redaktionsutskott från 1821; erhöll i egenskap av intendent professors namn, heder och värdighet enligt K. brev 16 okt. 1823; vik. botanices et historæi naturalis professor med ordinarie lön vid Karolinska institutet 5 sept. 1827; utsågs 1828 att jämte professor A. Retzius på Vetenskapsakademiens bekostnad övervara tyska naturforskarnas sammanträde i Berlin sept. 1828, men dog dessförinnan. LVA 1821; ledamot av Patriotiska sällskapet 1821 och av Kejserliga vetenskapssocieteten i Moskva. — Ogift.

Biografi

D:s fader hade tidigare varit anställd i bergsstaten men drog sig ganska snart tillbaka med bergmästares titel. Några år efter D:s födelse bosatte han sig på Ro säteri i Mellby socken i Lidköpingstrakten. Under sina första år vistades D. ej i hemmet utan uppfostrades hos sin mormor, änkebrukspatronessan Lisa Mullberg, en upplyst och bildad kvinna, som skall ha utövat ett starkt inflytande på dottersonen. Hon var bosatt på Lesjöfors, som ägdes av hennes son brukspatron J. Mullberg. Bruket hade »en högst pittoresk» belägenhet: en vild skog, en djup dal, omsluten av höga och branta berg; en älv, ömsom lugn, ömsom starkt forsande — så mindes D. denna plats, som var hans tidiga barndoms snart sagt hela värld. Han var ett sjukligt barn och skulle livet igenom lida av en försvagad hälsa, vilken man velat härleda från en svår brännskada i tre- till fyraårsåldern; vid  obduktionen efter hans död visade det sig, att hjärtat var förkrympt och svagt. Ställets enslighet och hans bräckliga konstitution isolerade honom. Jämnåriga lekkamrater såg han sällan. Men hans fantasi fick riklig näring av det romantiska landskapet, av jägarnas byten och berättelser, av vilda djur, som morbrodern, själv ivrig jägare, höll i fångenskap. På Lesjöforstraktens skogar och berg tänkte han sedan alltid »med en melankolisk känsla av saknad», vars mörka färgskala kontrasterade mot det desto gladare och lugnare minnet av hemlivet på bruksherrgården. Inhämtandet av de första kunskaperna blev för honom ett nöje, och snart öppnades historiens och den klassiska mytologiens underbara värld för hans livliga inbillning. Djupast hade dock naturintrycken gripit honom. Ur dem framväxte en passionerad håg för naturalhistorien, som bestämmande skulle ingripa i hans senare livsöden.

Efter några år återvände D. till föräldrahemmet. Vid Ro fanns varken Värmlands berg eller dess äventyr. En ersättning skänkte insekterna, som han med iver började samla. Innan D. fyllt nio år, sändes han åter bort, denna gång till den berömda herrnhutiska uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Schleswig. Efter det fria herrgårdslivet hade han svårt att finna sig till rätta där: internatsvistelsen mindes han som långa år, tyngda av »ett visst tryckande tvång», motbjudande även genom en från tonen i hans familj »nog avstickande råhet». Ute i naturen fick han blott vara avmätta timmar; fjärilsamlandet, som alltjämt var hans huvudintresse, sökte lärarna tidvis förhindra. Sedan Kristiansfeld-kursen avslutats, fortsatte D. ett par år under enskild handledning sina studier på Ro. Uppmuntrad av föräldrarnas sympatier och syskonens ivriga deltagande fullföljde han därjämte sina naturvetenskapliga amatörintressen. Redan nu omhändertogs han av den framstående entomologen, major Leonard Gyllenhaal, som bodde på egendomen Höberg i Vånga socken. Till insektsamlandet hade även kommit ett lika passionerat, av Västgötabergens rika flora gynnat botaniserande. Trots sin utpräglade håg för naturvetenskapen sändes D. 1803 till Lund för att förbereda sig för en karriär inom bergsadministrationen. Studierna för bergsexamen började med en juridisk examen, som han på våren 1805 absolverade.

De juridiska studierna hade likväl för D. varit ett »naturvidrigt tvång». Åt sin insektsamling och sitt herbarium offrade han mer tid, än hans samvete ville godkänna. Som en förberedelse till hans tillämnade kall kunde det ännu gälla, att han hörde A. J. Retzius föreläsa mineralogi. Men sina vänner sökte han bland de yngre naturvetenskapsmännen, en K. A. Agardh, K. Fr. Fallen och andra. Under umgänget med dem klarnade för honom »de första begreppen av vetenskaplig form» för hans älsklingsstudium. De »växlande minnena» av dessa års tvekan men också av deras gryende intellektuella mognad såg han sedan helst mot bakgrunden av Lunds botaniska trädgård — för honom »högst arkadisk», ty av alla botaniska produkter hade han en »egen förkärlek för allt som heter träd». Den inre oron kvävde för övrigt icke hans sällskaplighet. Om ungdomlig uppsluppenhet vittna måhända ett par lakoniska dagboksanteckningar från 1803: »Var på spektaklet. Slagsmål» (22 dec.) — »Var på rådstugan» (28 dec). Vid sidan av sina naturvetenskapliga.intressen hade D. även starka estetiska böjelser. För musik och teckning ägde han stora anlag, som han även som student fortsatte att utbilda. Sin förmåga att rita uppdrev han till en verklig konstfärdighet och hade under sitt senare vetenskapliga arbete stort gagn därav. Musiken var ett livsbehov för honom; i yngre dagar försökte han sig också som komponist. En vinst av Kristiansfeld-vistelsen var ett herravälde över tyska språket, som han använde till att skaffa sig en ingående förtrogenhet med tysk skönlitteratur. Från förbindelser med »hela phosphoriska gillet» svor han sig dock fri. Ett livligt, känsligt lynne gjorde i förening med hans talanger och hans vidsträckta intressen D, till en angenäm sällskapsmänniska. Han njöt av sin omgivnings njutningar och spred själv trevnad och kunskap omkring sig. »Där han fanns, var ledsnaden och tråkigheten bannlyst.»

På hösten 1805 for D. till Uppsala för att följa sin inre kallelse. Liksom de flesta naturforskare på denna tid skrev han in sig i medicinska fakulteten. Bland dess lärare kommo K. P. Thunberg och Adam Afzelius att betyda mest för honom. Båda voro framför allt naturvetenskapsmän, den förre botanist och zoolog, den senare företrädesvis botanist. En av naturvetenskapens huvuduppgifter var alltjämt den deskriptiva. Själva samlandet ägde ännu en utomordentlig betydelse. Nya fynd kunde när som helst väntas. Hela grupper av naturföremål, särskilt bland insekter, mossor, alger, svampar, återstodo att namngiva, beskriva och systematisera. Här kunde även unga studenter kallas till aktivt medarbetarskap. I Uppsala blev D. upptagen i en krets av naturvetenskapligt intresserade studenter, G. Marklin, J. H. af Forselles, Karl Stenhammar, F. A. Wrangel m. fl. Deras mötesplats var det av Afzelius ledda Zoophytolithiska sällskapet, »det första naturvetenskapliga studentsällskapet i Uppsala». D. blev dess sekreterare och bar som sådan den egentliga praktiska tungan — »ett fanders göra» —, då sällskapet, ombildat till Linnéska institutet, 1807 med en glänsande fest firade hundraårsdagen av Linnés födelse. D. har senare i ett bekant uttalande klandrat detta pompösa framträdande: efter att ha beklagat »det stora avstånd», som i Uppsala upprätthölls mellan professorerna och deras lärjungar, konstaterade han, att sammanslutningen verkligen haft en uppgift »såsom ett litet pretentionslöst sällskap för vänner, som idkade samma yrke». Men då det utbasunades som »Linnéskt institut, firades på dettas födelsedag i själva verket dess begravning». D: s brevväxling med kamraterna belyser ytterligare det missnöje med Afzelius' ledning, som sällskapets historieskrivare J. M. Hulth utläst ur dess protokoll. Man var ej nöjd med att skriva »botaniska krior», söm Afzelius rättade som en »skolmästare». Målet, sattes vida högre. Under några år diskuterade de unga entusiasterna ivrigt en särskilt av Forselies driven plan att bilda ett samfund, vars medlemmar sinsemellan skulle uppdela växt- och djurriket och så på en gång åvägabringa en allomfattande svensk fauna och flora; arbetet skulle här bliva huvudsaken, »det ceremoniella och ytliga» skulle vara alldeles bannlyst.

D: s vetenskapliga "förbindelser voro ingalunda inskränkta till hans studentkotteri. De dåtida naturforskarna, mogna vetenskapsmän, ämnessvenner och amatörer, bildade ett verkligt brödraskap, sammanhållet av intima bytesförbindelser och en brevväxling, som fyllde även den senare tidskriftslitteraturens nyhetsförmedlande uppgifter. I dessa kretsar upptogs D. tidigt. En viktig grupp av hans korrespondenter utgjorde hans gamla Lundavänner och andra lundensiska naturforskare, bland dem J. V. Zétterstedt och framför allt Sven Nilsson. På eh resa runt Bottniska viken, som hans mormor 1806 bekostade, anknöt han norrländska och finska förbindelser. I hembygden erhöllo han och Gyllenhaal en ej mindre nitisk kollega, då kommerserådet K. J. Schönherr lämnade sin sidenfabrik i'Stockholm och 1812 slog sig ned på Västgötaegen-domén Sparresäter. Själv autodidakt, erhöll Schönherr av D. ett oegennyttigt' biträde vid avfattandet av vissa artbeskrivningar i sista delen av det stora verket »Synonymia insectorum» (1:3, 1817) och vid den formella redaktionen därav liksom även senare vid utarbetandet av hans nästa verk »Curculionidum dispositio metho-dica» (1826); i gengäld erkände Schönherr ej blott »sin gränslösa förbindelse» utan tog även det varmaste personliga intresse i D: s befordringsbana. Överhuvud framträda i D: s brevväxling hans förmåga att förvärva vänner och hans vinnande egenskaper, bland dem även en med uppriktighet förenad hovsamhet i de personliga motsättningar och brytningar, som ingalunda voro mera främmande för den naturvetenskapliga kretsen än andra dylika. För egen del synes hän gått ovanligt fri från o vänskap. Trots sin ofta tryckande sjuklighet och tider av melankoli höll han för det mesta sitt lynne friskt; alltid kunde han dock ej hindra, att hans känslighet fick en anstrykning av ömtålighet.

En vän och gynnare förvärvade D. i Vetenskapsakademiens sekreterare Olof Swartz, vars svampforskningar han tidigt sökte gagna genom meddelanden av egna rön och teckningar. Genom Swartz' bemedling fick D. debutera som vetenskaplig författare i akademiens handlingar. År 1816 tryckte han där ett »Försök till systematisk uppställning af Sveriges fjärillar». Som ett grund- läggande och självständigt systematiserande försök, det första efter Linné, rönte skriften mycket erkännande. Den efterföljdes med åren av en rad entomologiska uppsatser och meddelanden, vilkas värde främst låg i den utvidgning av artkännedomen, de skänkte. I sina skrifter nedlade D. en omsorg om nomenklaturen, varigenom han ansåg sig företräda Linnéanska traditioner gentemot en växande saklig och språklig förvildning. Den utpräglat deskriptiva karaktären av detta författarskap berodde på principiell övertygelse om den dåtida vetenskapens verkliga behov. I ett brev till Agardh, som närmast tar sikte på vissa filosofiska utsvävningar i Uppsala, hade han redan 1815 förklarat, »att- de flesta av dem, som nu föra väsende, endast Schelling undantagen, äro långt ifrån sanna naturfilosofer och ha arbetat mycket för fort och flyktigt». Det bleve ren förlust, om nybörjarna komme i ton »att i naturvetenskapen försaka empirien för flyktiga och osäkra spekulationer».

Sedan D. 1816 avslutat sina medicinska studier med en av honom själv författad avhandling om narkotiska medel, inträdde för honom en ny period av ovisshet och oro. Många av hans kamrater sökte sig till Finland, där efterfrågan på läkare var stor. Själv fann han detta innebära en för stor uppoffring. Obeslutsam reste han till Ro och skingrade sina bekymmer med exkursioner och studier. Ett vikariat för traktens provinsialläkare ingav honom ej håg för läkarpraktiken. I början av år 1818 begav han sig till Stockholm och tog där säte på Riddarhuset under den då pågående riksdagen. Verkliga syftet var dock att söka vinna en placering vid huvudstadens vetenskapliga institutioner. Några utsikter syntes likväl ej öppna sig, och D. hade redan missmodig återvänt till Ro, då Swartz' oväntade död i sept. 1818 plötsligt ändrade situationen. Vetenskapsakademien beslöt nu att. dela dennes kumulerade uppdrag, J. J. Berzelius blev sekreterare, J. E. Wikström och D. intendenter, längre fram med professors namn, den förre över botaniska museet med Bergianska trädgården, den senare över zoologiska museet, en befattning, varmed sysslan som akademiens bibliotekarie förenades. År 1819 erhöll D. även en adjunktur i botanik vid Karolinska institutet.

Den botaniska adjunkturen gav D. ett välbehövligt tillskott i inkomster. Men den hade också en annan betydelse för honom: tack vare den behövde han ej alldeles släppa botaniken. Särskilt satte han värde på de exkursioner i Stockholms omgivningar, som hörde till hans ämbetsplikter. I det hela nödgades han emellertid nu koncentrera sig på sina museala uppgifter och zoologien, inom vilken han dittills egentligen blott sysslat med entomologien. Till en början tog det praktiska institutionsarbetet all hans tid. Det visade sig snart, att Swartz haft för många järn i elden, i museet fordrades framför allt städning, restaurering och anordning av samlingarna. .Dessa voro inrymda i akademiens hus vid Stora Nygatan. Bland D:s första uppgifter var en fullständig omflyttning, varigenom däggdjuren sammanfördes i den våning, som hade största rumshöjden. Arbetet, som avslutades på våren 1820, var jämväl en förberedelse för mottagandet av den bekante amatörzoologen G. von Paykulls. stora, på Vallox-Säby förvarade samlingar, huvudsakligen omfattande insekter och fåglar. Sedan Paykull tillkännagivit sin avsikt att donera dem till akademien, hade inom denna tanken uppkommit att låta dem bilda grundstommen till ett naturhistoriskt riksmuseum. Planen, som tidigt med iver omfattades av D., godkändes genom K. brev 16 juni 1819. Den krävande transporten verkställdes lyckligt sommaren 1820 under ledning av D. och museets inspektor bergsrådet G. Broling. Sedan därpå samlingarna ordnats, hölls museet under D: s tid öppet på lördagarna och besöktes stundom av ett större antal personer än utrymmet egentligen medgav.

För samlingarnas fortsatta utvidgande var D. nitiskt verksam och kunde därvid draga fördel av sina gamla förbindelser. Ett initiativ, som kan återföras på honom, var utsändandet av emis-sarier med uppdrag att samla för museets räkning. År 1821 föreslog D., att hans gamle kamrat Marklin skulle sändas till Norge för att komplettera museets bestånd av naturalieföremål särskilt från kusterna. Som det visade sig, räknade han därvid med full rätt på Marklins spartanska levnadsvanor som en viktig garanti för programmets genomförande trots medelknappheten. Redan starten var i detta avseende lovande: Marklin kom gående från Uppsala! Hans förtroliga brev till D. under resan innehålla för övrigt många bidrag till karakteristiken av hans egenartade personlighet. Senare resande samlare under D: s tid voro K. E. Mellerborg (Söderhavs-öarna) och J. Hedenborg (Mindre Asien). Själv samlade D. 1825 »sjödjur» vid Uddevalla. Ett betydande tillskott till museets bestånd blevo slutligen D: s egna samlingar. Redan i början av år 1821 hade han (i brev till Sven Nilsson) förklarat sig som museiföre-ståndare ej böra äga enskilda samlingar »för att undvika all både frestelse och sken av partiskhet». Trots hans tillkännagivna avsikt hade överlåtelsen ej formellt ordnats, då han överraskades av. döden, men hans anhöriga uppfyllde lojalt hans önskningar. —; Även »det stora men bristfälliga biblioteket» krävde mycket arbete av D. För de svårigheter, som vållades av Brolings ovisa nit,, har Berzeliiis utförligt redogjort' i sin självbiografi. D.; synes* till ej ringa del ha inriktat' sina ansträngningar på att så långt medlen räckte genom systematiska inköp råda bot på den av honom städse livligt överklagade bristen på "modern litteratur.

Alldeles särskilt kännbar blev denna brist, då D. måste åtaga sig att utarbeta akademiens nystartade »Årsberättelser» i sin vetenskapsgren, zoologien. Uppgiften tilltalade honom för övrigt icke, han fruktade att såra sina kolleger och drog företagets nytta i tvivelsmål, men från andra håll ha hans översikter berömts. En annan officiell författarplikt, som likväl var mera i hans smak, tillföll D. genom uppgörelsen med G. J. Billberg (se denne) om »Svensk botanik» och »Svensk zoologi» 1822. I de partistrider, som föregingo försäljningen av de båda bekanta verken, hade D. oförbehållsamt ställt sig på de av Berzelius företrädda vetenskapliga kravens sida gentemot Billbergs amatörmässiga självtillräcklighet, även om han samtidigt arbetade för en för den sistnämnde ej sårande form för uppgörelsen. Sedan ansvaret för utgivningen överflyttats på akademien, författade han ett häfte av »Svensk zoologi». Enligt Berzelius' omdöme var hans arbete förtjänstfullt, men utgivningen avstannade på grund av bristande avsättning. Halvt en tjänsteplikt var väl även det trägna biträde, D. lämnade kyrkoherden K. U. Ekström vid utarbetandet av dennes »Beskrif-ning öfver Mörkö socken i Södermanland» (1829).

D. undgick ej den oundvikliga spänningen mellan de praktiska tjänstebestyren och de officiella förpliktelserna å ena sidan och den inre driften till vetenskapligt arbete i museet och vetenskapligt författarskap. Vid sidan av sina alltjämt fortsatta entomologiska forskningar hade han intagits av ett växande intresse för petri-fikater. Tidpunkten, då detta väcktes, kan exakt angivas. I ett brev till Swartz på våren 1816 skriver han nämligen: »Knappast har någonting av naturalhistorien så oväntat gripit mig som petri-fikaterna» — han hade just studerat Vetenskapssocietetens samling av dylika. »Huru ofta har jag ej gått på Kinnekulle och Mösseberg och önskat mig till Italiens yppiga vegetation och till Hercu-lanums och Pompejas skattkammare utan att ana, att jag trampade monumenter, dem eh förgången tid rest över sig själv, innan ännu mänskliga formen fanns i naturen.» Hans entusiasm, som även åter-klingar i andra brev, närdes av museala arbeten, där hans färdighet att teckna och en långt driven händighet kommo honom väl till pass. 1821 skilde han »alla petrifikater» från mineralsamlingen och gav därigenom upphov till en självständig paleontologisk avdelning, Tack vare hans nit ökades samlingen hastigt. Så småningom bör- jade han också framlägga sina iakttagelser i med egna teckningar illustrerade uppsatser, där han särskilt vinnlade sig om att bestämma och namngiva de förstenade djurarterna. På officiellt uppdrag undersökte han 1826 en kalkförekomst vid Husbyfjol i Östergötland, som genombrutits vid kanalbygget. Hans exakta forskningar och skickligt utförda avbildningar lade grunden för studiet av den kambrisk-siluriska faunan, särskilt trilobiterna och armfotingarna i vårt land.

D: s liv i Stockholm förflöt lugnt och stilla under trägna sysslor. Med sin plats var han nöjd, då splittringen ej blev för stark. »Jag tror», skrev han en gång med hänsyftning på museet, »att någon liten särskild kärlek ock gärna sammanbinder vårt tycke med de föremål, vilkas anordning så från botten sker efter vårt eget huvud.» Även Stockholmsnaturen tilltalade honom och skänkte honom vederkvickelse. Men då den vackra årstiden nalkades, greps han regelbundet av hemlängtan. »Inom Stockholms murar», kunde han då skriva, »ser man naturen endast i böckerna. Allt annat, till och med människorna större delen, är konst.» Varje sommar vistades han någon tid i Västergötland, där hans broder Lars, som delat hans ungdomsentusiasm för naturvetenskapen, bodde kvar som godsägare, först på Ro, sedan på Katrineberg i Mellby socken. För Ro hyste D. sedan barnaåren en svärmisk kärlek.

Trots D: s sjuklighet kom hans dödsfall — tydligen förorsakat av hjärtförlamning under en lindrig feber — lika oväntat som för museet olägligt. Hans bouppteckning slutar på över 10,000 rdr b: ko i tillgångar och omkr. 1,3.50 rdr b: ko i skulder, inberäknat begravningskostnad, läkararvode och dyl. Inemot hälften av sin lilla förmögenhet hade han placerat i frälsehemman i Västergötland, som han ägde tillsammans med brodern, samt i ett lån till denne. Bland lösöret märkes en liten samling medaljer och jetonger (71 stycken) samt 25 holländska dukater i guld.

Författare

B. BoÉTHIUS.

Arkivuppgifter

D: s litterära kvarlåtenskap tillföll hans släktingar, särskilt brodern Lars, men har senare överlåtits till Vetenskapsakademien. Där förvaras hans dagböcker. 1803—12 med meteorologiska notiser för varje dag, fynd- och fångstlistor samt merendels mycket kortfattade anteckningar, ett påbörjat utkast till eh självbiografi, manuskript, däribland tidiga anteckningar om svampar (1807) och entomologiska observationer (1808, antagligen avsedda för Linnéska institutets Skrifter), samt delvis kolorerade teckningar av fjärilar, svampar och petrifikat, som ge vackra prov på hans artistiska begåvning. I akademisekreterarens arkiv finnas manuskript om 'Marius, ett ostindiskt djur', samt 'Rön om den rätta sades- timan.'. Hans ganska omfattande 'brevsamling, likaledes i Veten-' skapsakademiens ägo, har, där kompletterats med avskrifter av brev från honom i Uppsala och Lunds universitetsbibliotek; en del öriginalbrev från honom finnas i andra brevsamlingar i akademiens bibliotek. En medalj över D. slogs av Vetenskapsakademien 1860. I Uppsala universitetsbibliotek finnas, utom brev från D., anteckningar och originalritningar i zoologiska ämnen (sign. D.186k, 1).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Försök till systematisk uppställning af Sveriges fjärillar (VA Handl., 1816, s. 48—101, 199—225+ 2 bl. 4: o tabute & con-pectus, pl. '3—4; även i utdrag på tyska i Isis, hrsg. von F. Oken, Jahrg. 1824, sp. 416—419, 421). — Chionea araneoides, ett nytt inländskt insekt av tvåvingarnas ordning (VA Handl., 1816, s. 102—-105, pl. 2 B; i utdrag på tyska i Isis, Jabirg. 1824, sp. 419—420). — Anmärkningar vid slägtet Diopsis, jemte beskrifningar och teckningar på trenne dithörande nya arter (VA Handl., 1817, s. 211—219, pl. 7; i utdrag på tyska i Isis, Jahrg. 1820, sp. 501—506). — Några nya genera och species af insekter, beskrifne (VA Handl., 1818, s. 69—-89, pl. 2). — Några nya insect-genera, beskrifne (ibid., 1819, s. 117—127, pl. 6; även särsk. utg. under titel: Insectorum nova genera descripta. Sthm 1819. 19 s„ 1 pl.). — Försök till uppställning af insect-familjen Pteromalini, i synnerhet med af seende på de i Sverige funne arter (VA Handl., 1820, s. 123—174, 340—385 + 4 bl. 4: o tabula & synopsis, pl. 7—8; även särsk. utg. Sthm 1820. XI, 96 s., 4 bl. 4: o, 2 pl.).— Underrättelse om några sköldpadd-skal, som blifvit funna vid gräfning af Götha canal (VA Handl., 1820, s. 286—293, pl. 6—7; även särsk. utg. Sthm-1821. (1), 8 s., 2 pl.). — Nya genera och species af insecter, beskrifne (VA Handl., 1821, s. 372—387, pl. 7). — Svenska pteromaliner, beskrifne. (Fortsättning) (ibid., 1822, s. 394—403). — Analecta entomologica. Sthm 1823. 4: o-(1), VII, 104, (4) s., 4 pl. — Ephemerides entomologicse. Sthm 1824. (4), 36 s. (Omtr. i Entomol. Archiv, hrsg. von Th. Thon, Bd 1:3, 1828, s. 80—-89.) —¦ Några petrificater fundne i Östergötlands öfvergångskalk, aftecknade och beskrifne (VA Handl., 1824, s. 368—377, pl. 4; även särsk. utg. Sthm 1825. 4: o (1), 8 s., 1 pl.). — Försök att närmare bestämma slägtet Castnia, Fabr. samt de detsamma tillhörande arter (VA Handl., 1824,. s. 392—407, pl. 5). — Prodromus monographia? Castniae, generis Lepidopte-rorum. Sthm 1825. 4: o (6), 26, (2) s., 1 pl. (Särsk. uppl. av föregående i utvidgad framställning; även i utdrag i Entomol. Archiv, hrsg. von Th. Thön, Bd 2:1, 1829, s. 1—7, 1 pl.). — Anmärkningar om ichneumo-niderna i allmänhet, jemte beskrifning och teckning af Pimpla atrata (VA Handl., 1825, s. 188—197, pl. 1; även särsk. utg. Sthm 1826. 12 s., 1 pl.). — Om några svenska arter af Coccus, samt de inuti dem förekommande parasitinsekter (VA Handl., 1825, s. 350—374, pl. 3—4; även särsk. utg. Sthm 1826. 4: o 27 s., 2 pl.). — Om insekter inneslutne i copal, jemte beskrifning på några deribland förekommande nya slägten och arter (VA Handl., 1825, s. 375—410, pl. 5; även särsk. utg. Sthm 1826. 4: o 38 s., 1 pl.). — Om palaeaderna eller de s. k. trilobiterna (VA Handl., 1826, s. 113—152, 226— 294, pl. 1—6; även särsk. utg. Sthm 1827. 4: o (3), 109, (2) s., 6 pl.) — Uppställning och beskrifning af de i Sverige funne terebratuliter (VA Handl., 1827, s. 85—155, pl. 1—6; även särsk. utg. Sthm 1828. (1), 71 s., 6 pl.). — D. har därjämte beskrivit ett flertal nya insekter i C. J. Schoenherr, Synony-mia insectorum, T. 3, Sthm 1817, och uppgjort de därtill fogade tabellerna, på K. Vetenskapsakademiens anmodan utgivit 12: e häftet, Sthm 1825, av ]. W. Palmstruch, Svensk zoologi, omfattande djurbeskrivningarna N: o 67— 72, samt författat de årsberättelser om nyare zoologiska arbeten och upptäckter, som ingå i K. Vetenskapsakademiens Årsberättelser om vetenskapernas framsteg, åren 1821—1828. — Om hans biträde även i övrigt vid olika vetenskapliga arbeten, se texten.

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: D:s efterlämnade papper och brev från honom, VA bibliotek; Sundhetskollegiets skrivelse till K. M:t 16 nov. 1818 (meritförteckn.) samt D:s bouppteckning, RA. — Biografi i VA Handl. 1828; Phosphoros 1811; Linnéska institutets skrifter, utg. af J. M. Hulth, 1 (1906); J. Berzelius, Siälvbiogr. anteckningar, utg. af H. G. Söderbaum (1901); C. M. Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, 3 (1902); Naturhist. riksmuseets historia (1916); H. G. Söderbaum, Jac. Berzelius, 1—3 (1929—31); [J. O. WallmJ, Tal vid hist. nat. prof essoren .. . J. W. Dalmans begrafmng (1828).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Wilhelm Dalman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17227, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BoÉTHIUS.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17227
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Wilhelm Dalman, urn:sbl:17227, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BoÉTHIUS.), hämtad 2024-04-18.