Lars Dalman

Född:1680-05-07 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1752-01-27 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län

Ämbetsman


Band 10 (1931), sida 79.

Meriter

1. Lars Dalman, före adlandet Dahlman, f. 7 maj 1680 i Stockholm, d. 27 jan. 1752 i Karlskrona. Föräldrar: bankbokhållaren i Stockholm Lars Dahlman och Elisabet Wibling. Student i Lund 2 dec. 1699 och i Uppsala 21 mars 1702; innehade informatorsplatser samt auskulterade i ämbetsverken; lektor vid Göteborgs gymnasium 1709; interimssekreterare, dels guvernements-, dels fält-, i Skåne 1710—11; fältsekreterare vid armén i Tyskland 1712; krigssekreterare 1713; fången 1713; överauditör vid armén i Norge 22 aug. 1716; erhöll assessors fullmakt 6 sept. 1718; erhöll fullmakt att jämte översten P. Adlerfelt upprätta ett kartell om utväxling av krigsfångar med Danmark 13 apr. 1719; erhöll generalauditörs titel 6 maj 1719; befullmäktigad att konferera med danska kommitterade angående de avvikna krigsfångarna m. m. dec. 1719; adlad 2 mars 1720; ledamot av kommissionen angående kustförsvaret 1719, tillsatt 18 aug. 1720, och, då kommissionen ej trätt i verksamhet, ånyo befullmäktigad 22 apr. 1724 (instruktion 16 sept. 1724, slutrelation 15 maj 1727); avsänd till Petersburg (instruktion 17 dec. 1720); medlem av kommissionen i Hälsingborg-Helsingör angående svenska och danska undersåtars ömsesidiga fordringar 30 aug. 1721; bevistade riksdagarna 1723, 1726—27 och 1731 samt var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet 1723, av deputationen över anklagade adelsmäns riksdagsmannarätt 1723, av kommissionen över A. Dahléen, J. F. Osthof m. fl. 8 maj—12 sept. 1723 och 11 okt. 1723—27 nov. 1724, av justitiedeputationen 10 juli 1723 och av ecklesiastikdeputationen 17 okt. 1723; ledamot av riksens ständers kommission över reduktions- och likvidationsverken 17 okt. 1723; aktör vid kommissionen över hushållningen vid kopparverket i Falun 24 dec. 1723; amiralitetskammarråd 16 maj 1728; landshövding i Blekinge län 22 jan. 1747. RNO 1748.

Gift 29 mars 1721 i Stockholm med Birgitta Margareta Psilan-derhielm, f. 19 aug. 1695 i Karlskrona, d. 17 jan. 1750 därstädes, dotter till överkommissarien Johan Psilander, adlad Psilanderhielm, och Brita Bahr samt änka efter kamreraren Hans Blackstadius.

Biografi

Efter universitetsstudierna i Lund och Uppsala och en tids auskulterande i ämbetsverken hade D. redan nått ett lektorat i Göteborg, då Magnus Stenbock 1710 erbjöd honom en sekreterarebeställning. Därmed börjar hans egentliga karriär. Under det följande så skickelsedigra decenniet erhöll han en rad skiftande uppgifter fallande både inom det militärt-administrativa och det diplomatiska området. Han följde som fältsekreterare Stenbocks armé till Tyskland, var närvarande i slaget vid Gadebusch och blev fången vid Tönningens fall 1713. Under de följande åren var D. den fångne fältmarskalkens specielle förtroendeman. Han skickades av honom i ett angeläget uppdrag till Hamburg och följde honom till Schleswig, där Stenbock sökte verka för kapitulations villkorens uppfyllande. På Stenbocks uppdrag och försedd med danskt pass hemreste D. sedan för att inför rådet redogöra för fälttåget och fångarnas belägenhet. Efter hemkomsten var D. ivrigt verksam för den fångne fältherrens sak och sökte animera intresset i Sverige för att få hem denne. Även publicistiken togs till hjälp för att påverka opinionen. Redan i Schleswig under senare hälften av aug. 1713 hade D. under fältmarskalkens inseende uppsatt ett bemötande av de anmärkningar, som framkommit mot  en av Stenbock, författad relation över fälttåget. Senare (i ett brev till grevinnan Stenbock av 31 okt. 1713) förklarade B., att han hade för avsikt att insamla och till Stenbock översända den ytterligare kritik, som kunde framkomma, så att fältmarskalken skulle kunna vederlägga även den. För Stenbocks familj var D. under dessa svåra år ett aldrig svikande stöd. Efter Magnus Stenbocks död 1717 fick D. slutligen i uppdrag att jämte generalauditör H. Bornemann göra upp med Stenbocks kreditorer i Köpenhamn, vilket danskarna satte som villkor för hemtransport av fältmarskalkens lik.

Under fälttåget mot Norge deltog D. som överauditör och engagerades sedan för en del diplomatiska uppgifter i samband med fredssluten. År 1719 hade han två särskilda uppdrag att underhandla med danska kommissarier angående krigsfångarna och deras utväxling. Över förhandlingarna med danske översten P. Lövenörn våren detta år har D. uppsatt ett noggrant P. M., som är belysande för honom själv såsom den punktlige och korrekte ämbetsmannen. Det står noga annoterat, hur D. ständigt infunnit sig på de överenskomna klockslagen, medan de övriga underhandlarna ofta låtit vänta på sig i timtal. Även i fredsförhandlingarna med Ryssland gjorde D. en insats, ehuru denna kom att bli av något kuriös natur. Han skickades av svenska rådet i dec. 1720 till Petersburg för att under förevändning av underhandlingar om fångutbyte söka utforska, vad tsaren tänkte sätta som ultimatum vid de förestående fredsförhandlingarna. D. hade t., o. m. fullmakt att avsluta fredspreliminärer — ifall tsaren ville återlämna Lifland, Reval och Viborg. I febr. 1721 återkom han försedd med pass för de svenska underhandlarna till fredskongressen, men den egentliga avsikten med hans resa hade alldeles förfelats. Efter hemkomsten blev D. medlem av den kommission, som enligt fredstraktatens art. 12 skulle träffa överenskommelse angående de svenska och danska undersåtarnas ömsesidiga fordringar. De svenska underhandlarna voro utom D. generalmajor G. V. Coyet (se denne) och lagman B. Rosensparre. D. och Coyet, som intog främsta platsen iden svenska delegationen, hade i början svårt att dra jämnt. Det gick så långt, att båda vände sig til] konungen med klagoskrifter. Coyet förklarade i sin inlaga, att ingenting var D. till lags: han kritiserar allt, »och jag tror fulleligen, att ingen ängel av himmelen kan göra honom till fyllest». D. hade vissa talanger — det förnekades icke av Coyet — men han missbrukade dessa, i det han krånglade till allt och sökte »törnen uti saker, som äro så klara som middagssolen». D. skulle vidare ha uppträtt, som vore han oförliknelig i förstånd och klokhet, och pockat på det stora anseende, som han åtnjöte hos vederbörande i Stockholm. Man kan väl förstå, hur Coyet med sin fantastiska inriktning och sitt något lättvindiga sätt haft svårt att förlika sig med en ämbetsmannanatur som D., vilken tydligen representerade formalia och den torra sakligheten. Sedan missnöjet laddat ur sig och efter ett förmaningsbrev från Stockholm synes dock samarbetet i det följande ha gått friktionsfritt. Kommissionen blev emellertid resultatlös, och D. deltog många år framåt i arbetet på att reglera svenska och danska undersåtars ekonomiska mellanhavanden.

D: s senare ämbetsmannakarriär saknar större intresse. Han insattes 1723 i den riksens ständers kommission, som skulle upptaga till revision vissa kategorier av reduktionsärenden. Om D: s insatser i denna kommission kan man dock icke bilda sig någon uppfattning, då kommissionens protokoll för dess tidigare år saknas. År 1728 lämnade han Stockholm, emedan han förflyttats till Karlskrona som amiralitetskammarråd. Denna befordran mottog han utan all entusiasm och kunde sedan aldrig riktigt förlika sig med sin nya tjänst. Då han 1740 söker ett landshövdingeämbete, heter det också något dunkelt: »vad mig tvingar att söka efter förlossning ifrån amiralitetet förbigås att nämna.» Efter upprepade ansökningar till landshövdingeämbeten i de sydliga länen fick han slutligen Blekinge län i början av år 1747, alltså vid nära sextiosju års ålder. D:s femåriga landshövdingetid blev givetvis föga anmärkningsvärd. Hans ämbetsrapporter innehålla inga märkligare ting: det är redogörelser för länets tillstånd, årsväxten, boskapens sjukdomar, befordringsärenden o. d. År 1751 förordnades D. att föra presidiet i en kommissorialrätt i lagmannen Karl Carlesons ställe. I en inlaga till K. M: t av 20 juni 1751, där D. anhåller om entledigande från detta uppdrag, är det en gammal och litet besviken man, som för pennan. D. säger sig »med vemodig rörelse» beklaga, att hans långa och trogna tjänster icke vunnit mera anseende, än att han nu blivit förordnad till vikarie för lagmannen; »min hälsas förfallna tillstånd och min uttröttade förmågo på min ålders 72 år» ursäktar han sig även med. Ett halvår senare avled D. i Karlskrona. Hans hem skall ha varit präglat av en mera personligt färgad fromhet.

Författare

A. MUNTHE.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från. D. finnas i Uppsala och Lunds universitetsbibliotek, ämbetsskrivelser till och från honom i riksarkivet.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. (fullm.), biographica, Danica, krigshist. handl.: stora nordiska kriget, landshövdingars skrivelser till K. M: t, allt i RA. — DelaGard. archivet, utg. af P. Wieselgren, 9 (1837); Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 1—4, 6, 15, 18 (1875—1911); Uppsala universitets matrikel, 2, 1700—1750 (1919—23). — C. Annerstedt, Mémoires de Stenbock (Samlaren, 1906); Bidrag til den store nord. Krigs Historie, 4, 5 (1910, 15); G. Jacobson, Karolin och politisk äventyrare (Per-sonhist. tidskr., 1929); S. Loenbom, Kongl. rådets och fältmarskalken herr grefwe Magni Stenbocks lefwerne, 4 (1765); A. Th. Låstbom, Swea och Götha höfdingaminne sedan 1720, 1 (1842); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia 1718—1772,1 (1893); H. Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925); C. Sjöström, Göteborgs nation i Lund 1669—1906 (1907); A. A. v. Stiern-man, Matrikel öfver Swea rikes ridderskap och adel, 2 (1755); dens., Swea och Götha höfdingaminne, 2 (1835).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Dalman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17228, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. MUNTHE.), hämtad 2019-11-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17228
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Dalman, urn:sbl:17228, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. MUNTHE.), hämtad 2019-11-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se