Henrich Danckwart

Född:troligen på 1670-talet
Död:1719-09-16 – Göteborgs stad, Västra Götalands län

Arméofficer


Band 10 (1931), sida 152.

Meriter

3. Henrich Danckwart, den föregåendes kusin, sonson till D. 1, f. sannolikt i början av 1670-talet, halshuggen i Göteborg 16 sept. 1719. Föräldrar: vice presidenten i reduktionskollegiet Henrik Danckwardt och Elisabet Clerck. Page i nio år hos änkedrottning Hedvig Eleonora; fänrik vid Västgöta-Dals regemente 30 apr. 1697; löjtnant vid samma regemente 2 apr. 1703; utnämnd av rådet till kapten vid Smålands femmänningsregemente till fot 8 juli 1703 (med konfirmation 30 dec. 1703); major vid regementet 11 febr. 1711 och överstelöjtnant därstädes 31 okt. 1712; överste och kommendant i Karlstens fästning i Marstrand 14 juni 1716; uppgav fästningen 15 juli 1719; dömd till döden 5 sept. 1719.

Gift med Judita Insenstierna, döpt 22 febr. 1687, begraven 5 febr. 1714 i Vendels kyrka, dotter till kommissarien Henrik Insen, adlad Insenstierna, och Eva Leijel.

Biografi

Uppenbarligen på grund av faderns ställning såsom viee president i reduktionskollegiet blev D. tidigt page hos änkedrottning Hedvig Eleonora. I likhet med övriga pager torde han hava fått sin uppfostran vid hovet. På våren 1697 utnämndes han till fänrik vid Västgöta-Dals regemente av förmyndarregeringen, i vilken änkedrottningen hade säte. Trots regementschefens särskilda order dröjde han emellertid över ett och ett halvt år, innan han började tjänstgöra vid regementet, och när han till sist blev tvungen att inställa sig, supplicerade han genast ehuru utan framgång om transport till det som förnämligare ansedda och närmare huvudstaden förlagda Västmanlands regemente. Dessa fakta kunna sammanställas med en notis i Leonard Kaggs dagbok: den 18 juni 1698 »reste min kamrat Danckwardt och Lorman förut med kungen (Karl XII) till Kungsör. Samma dag hetsade kungen och hertigen av Holstein en hare på rikssalen.» Karl XII:s vilda ungdomsnöjen ha måhända lockat D. mer än tjänsten på roten, och förflyttningen till den avlägsna landsändan har av allt att döma förefallit honom som en förvisning.

Väl i tjänst vid regementet synes emellertid D. ha skött sig bra. Han förvärvade här den ovanligt duglige majoren, slutligen general-fälttygmästaren frih. Hugo Hämiltons bevågenhet. När denne 1703 blev chef för det samtidigt nyuppsatta Smålands femmänningsrege-mente till fot, begärde och erhöll han D. till kapten och kompanichef samt utverkade sedermera hans befordran till major och överstelöjtnant vid regementet.

Ej långt efter D:s inträde i krigstjänst bröt stora nordiska kriget ut. Under dettas första skede kom han ej att deltaga i operationerna. Västgöta-Dals regemente stannade nämligen under de första krigsåren kvar i provinsen och Hämiltons femmänningsregemente gjorde till 1709 garnisonstjänst i Stockholm. Efter slaget vid Poltava förflyttades emellertid Hämiltons regemente år 1709 till Malmö. Det deltog året därpå i slaget vid Hälsingborg (28 febr. 1710) och stred där mot det tappra danska gardet, vilket (egendomligt nog fört av en namne till D.) vek först efter en förtvivlad strid, som kostade Hämiltons regemente nära hälften av dess styrka. D. anförde i slaget med tapperhet en av regementets bataljoner (möjligen hela. regementet) och blev själv sårad. Efter. slaget återgick regementet till Malmö, varifrån det 1712 flyttades till Göteborg. År 1716 deltog större delen av detsamma i Karl XII: s norska fälttåg. Huruvida D. då var med, är ej känt, men senare på året utnämnde konungen honom till överste och kommendant i Marstrands fästning.

I de underordnade befattningar, vilka han dittills innehaft såsom kompani- och regementsofficer, och under en duglig chef hade D. otvivelaktigt väl fyllt sina plikter. Den självständiga befattningen såsom kommendant i Marstrands fästning skulle han däremot visa sig långt ifrån vuxen. De första åren förflöto i lugn — försvaret av västfronten var långt framskjutet —, men sedan Karl XII stupat, drogs fronten tillbaka. Den företagsamme Tordenskjolds anfall på Göteborg 1717 hade visat, att vaksamhet var av nöden. På försommaren 1719 blockerade Tordenskjold Göta älvs mynningar. Befälhavaren på krigsskådeplatsen, fältmarskalken greve K. G. Rehnschiöld, sökte då förstärka besättningen i Marstrand, samtidigt som, betecknande nog, en djärv och handlingskraftig officer skulle ställas vid D: s sida. Men det var redan för sent. Tordenskjold hade avskurit förbindelsen mellan fästningen och fastlandet. Anfallet på Marstrand kom i juli och hade till följd, att fästningen utan en enda mans förlust och utan skada på den döda materielen inom få dagar kapitulerade, varför D. dömdes till döden och avrättades. Då han ibland framställes som martyr för rådande förhållanden (Larsen), torde en närmare redogörelse för belägringens gång och D: s förhållande därvid vara på sin plats.

Fästningen var i gott skick och väl försedd med förråd av alla slag. I hamnen, som försvarades av stängsellinjer och batterier, låg en svensk eskader om cirka femton fartyg av olika storlek. Eskaderns besättning, som endast uppgick till omkring 100 man, räckte dock ej till att fullständigt bemanna mer än ett par fartyg. Inräknat detta sjöfolk samt artillerimanskapet utgjorde fästningens hela besättning nära 400 man. Fienden åter kunde vid Marstrand för landstignings- och belägringsändamål använda blott 500 man.

Tordenskjolds avsikt var närmast att bemäktiga sig eller förstöra de svenska fartygen. Natten till 11 juli satte han trupper i land på den framför Marstrandsön och hamnen belägna Koön och uppkastade ett mörsarbattéri. Den 11 juli började artilleristriden, varvid D. lät utrymma det vid Koön belägna utanverket Hedvigsholm. Uppenbarligen var detta ett taktiskt missgrepp: han borde i det längsta ha försvarat Hedvigsholm och hållit fienden från livet. Den 12 juli gick Tordenskjold över till själva Marstrandsön med 200 man och tog nästan utan strid batteriet Antoinetta och Norra blockhuset. Vägen till staden och hamnen låg nu öppen, och de svenska fartygen voro förlorade. Besättningen sänkte dem därför själv och drog sig sedan skyndsamt in i kämfästningen Karlsten, som låg ovanför staden och hanmen. Genom djärvhet och handlingskraft i förening med ett taktiskt ändamålsenligt uppträdande hade Tordenskjold således vunnit sitt närmaste mål och i grund förstört den svenska eskadern. Han beslöt emellertid att gå vidare, denna gång huvudsakligen på underhandlingarnas väg. Skulle han använt våld, räknade han med tre veckors belägring och 1,000 man belägringstrupper.

Den 13 juli gav D. äntligen befallning att skjuta staden i brand, emedan den gav skydd åt fienden, men han lyckades ej få sin befallning åtlydd.- Artilleristerna, som hade egendom, anhöriga eller vänner i staden, föreburo brist på materiel. Episoden torde blotta arten av D: s befälsföring som kommendant och andan inom fästningen. Under tiden hade emellertid fienden fört mera folk i land och in i staden, och Tordenskjold bearbetade samtidigt med insmugglade skrivelser fästningens besättning. Den 14 juli sände' han en parlamentär med ett brev till D. I detta meddelade han, att han ämnat omedelbart gå till anfall, men då han var under-kunnig om att D. i så fall skulle sätta eld på staden, hade han uppskjutit angreppet för att giva civilbefolkningen tid att rädda sig. Han framhöll emellertid sin fasta föresats att utan dröjsmål be-mäktiga sig fästningen. Utsikterna härtill voro goda, varom D. kunde få förvissa sig. För övrigt väntade Tordenskjold en stärk belägringskår. Då fästningens öde sålunda under alla omständigheter var beseglat, borde D. genast uppgiva den, varigenom staden, invånarna och besättningen skonades. D. vacklade redan från början, och Tordenskjold lämnade honom med psykologisk skarpblick ej ett ögonblicks ro. Redan medan D. höll på att avfatta sitt svar på Tordenskjolds brev, anlände ett nytt brev från denne, vari han lovade, att D. skulle få bestämma villkoren för ackordet, och ytterligare erbjöd sig att lämna honom 3,000 dukater specie, om han uppgåve fästningen. D. förkastade visserligen muntligt det senare erbjudandet men begärde stillestånd till nästa dag (15 juli), vilket också, medgavs till klockan 12. Därpå sammankallade han omedelbart alla officerare till krigsråd. Modlöshet rådde hos kommendant och underlydande, och beslutet blev att ackordera. D. uppsatte 15 juli ackordspunkterna, som biföllos av Tordenskjold. Till en början fordrade denne, att överlämnandet omedelbart skulle börja, nien medgav sedan två timmars respittid. Fruktande att D. möjligen härunder skulle besinna sig, tog han emellertid samtidigt ett om ovanlig djärvhet och människokännedom vittnande steg. Endast åtföljd av en trumslagare begav han sig personligen in bland fienderna i fästningen, kom till tals med D. och förmådde honom att följa med på ett besök i staden. Därefter ägde uttåget rum efter hand, men först den 16 på kvällen lämnade de sista svenskarna Karlsten.

Generalkrigsförhör anställdes omedelbart med kommendant och officerare, följt av generalkrigsrätt över D., som anklagades för att förrädiskt och utan tvingande nöd hava uppgivit fästningen. Förräderiet kunde ej ledas i bevis och ansågs föga troligt, emedan D. då ej skulle ha begivit sig till Sverige, men för uppgivandet dömdes han 5 sept. 1719 förlustig liv, ära och gods. Domen skulle omedelbart bringas till verkställighet, emedan regeringen på förhand förklarat, att nåd ej komme att beviljas. Prästerna funno emellertid D. »ganska oskicklig till döden»; han kvalde sig »med allehanda oroliga och för närvarande hans tillstånd helt otjänlige tankar». De måste två gånger begära uppskov med exekutionen. Den ägde därför rum först 16 sept. D. led sålunda »med rätta» sina gärningars lön, men han bar dock ej ensam skulden till fästningens skamliga uppgivande. Övriga, officerare delade ansvaret med honom. Efter avrättningen ställdes-dessa (tjuguen stycken) inför generalkrigsrätt/De funnos förvunna till att hava und er skrivit krigsrådsprotokollet om ackordet, att hava vetat av att D. ackorderade men underlåtit att »taga honom for-huvudet» samt att hava haft Tordenskjold i händerna men släppt, honom. Samtliga dömdes 8 jan. 1720 till samma straff som D.,. vilken dom av K. M:t 21 jan. av nåd nedsattes till tjänstens förlust.

Författare

F. Wernstedt.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Riksarkivet förvarar suppliker från D. till drottning: Hedvig Eleonora.

Källor och litteratur

Källor: Krigshist. saml., vol. 149 (generalkrigsförhörs- och generalkrigs-rättsprotokollen rör. Marstrands fästnings uppgivande 1719), rådsprot. 1719' —20 samt biographica, allt i RA;. biographica, krigsarkivet. — Hist. handl., 3, 7, 24 (1863, 70, 1912). — P. Anker, Tordenskjold (1890); O. Bergersen,. Viceadmiral Tordenskiold, 2 (1925); A. Hammarskjöld, Om Tordenskjold och svenskarne (Hist. tidskr., 1890—91); O. Kuylenstierna, Striderna vid. Göta älfs mynning åren 1717 och 1719 (1899); dens., Tordenskiold. Nordens, ryktbaraste sjöhjälte (1930); A. Larsen, Oberst Henrik Danckwardt, Torden-skjolds Motstander ved Marstrand (Nord og Syd, Årg. 1, 1897); A. Norcen,. Anteckningar om K. Hallands regemente... åren 1625—1910 (1911); A. Stille, Kriget i Skåne 1709—1710 (1903).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henrich Danckwart, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17252, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. Wernstedt.), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17252
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henrich Danckwart, urn:sbl:17252, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. Wernstedt.), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se