Meriter

Darell, Johannes Gustaf, f. 11 maj 1865 i Mo, Skara stift. Föräldrar: banvakten vid statens järnvägar Anders Darell och Maria Pettersdotter. Åtnjöt folkskoleundervisning; elev vid Borås tekniska elementarläroverk 11 sept. 1881; avlade avgångsexamen därstädes 31 maj 1884. Maskinritare hos V. Wenström i Örebro 1884; praktiserade vid statens järnvägars baningenjörexpedition i Skövde 1885; verkmästare och ingenjör vid Nyhammars bruk, Grangärde socken, 1885—93; ingenjör och förvaltare vid Stjärnsunds valsverk, Husby socken, 1893—95; korrespondent vid jäm-exportfirman Alrutz & c:ie, sedermera C. & J. Svedberg, i Stockholm 1896—1904; föreståndare för malmavdelningen hos firman Percy Tham i Stockholm 1904—22; bedriver egen affärsverksamhet i Stockholm sedan 1922. — Ogift.

Biografi

D., som med fog kan betecknas som en av banbrytarna inom svensk elektroteknik och svensk elektrisk industri, härstammade från en gammal bondesläkt i Stora Vånga socken i Skaraborgs län. Hans förfäder hade i århundraden från far till son brukat samma hemman. Familjenamnet Darell antogs först av fadern, då denne på 1830-talet hade tjänst i Stockholm. Under sina studier vid Borås tekniska elementarläroverk utbildade sig D. egentligen till kemist. Skolans fysiklärare, ingenjör J. B. Åkerlund, meddelade emellertid en liten kurs i elektricitetslära. Han synes ha haft förmåga att intressera sina lärjungar, och D. utträdde därför i livet »laddad med elektricitet» och med en stark längtan att få ägna sig åt denna specialitet. Som vanligt måste han till en början taga den plats, som stod att få, och kom sålunda som maskinritare till V. Wenström i Örebro. Här hade emellertid Jonas Wenström, den svenska elektroteknikens skapare, redan börjat sina försök på det elektrotekniska området, och D. fick sålunda tillfälle att följa dessa arbeten. Länge kom han likväl ej att stanna hos Wenström. I förhoppning att vinna anställning som baningenjör började han praktisera vid statens järnvägar men tvangs att lämna denna bana, då järnvägsstyrelsen gjorde examen vid tekniska högskolan till kompetensvillkor för befordran till baningenjörstjänst. I stället sökte han sig då till Nyhammars bruk i Dalarna och fick där under en åttaårig anställning (1885—93) tillfälle att utföra de pioniärarbeten, som givit honom ett namn i den elektriska industriens historia i vårt land.

D: s första sysselsättning, vid Nyhammar var att biträda bruksdisponenten K. G. Hammarström med gruvmätningar, skötseln av hytta och smidesjärnstillverkningen samt tillsyn av brukets reparationsverkstad och gjuteri. Då detta ej tog mycken tid, kom D. på tanken att försöka med reparationsverkstaden som utgångspunkt utvidga brukets verksamhet. Hans ännu varma intresse för elektroteknik och de möjligheter denna i vårt land ännu outvecklade industri syntes honom äga gjorde att han började allvarligt ägna sig åt elektrotekniska problem. Han konstruerade 1886 eller 1887 en elektrisk dynamo, vilken tillverkades på verkstaden och uppställdes för drift från en av brukets många vattenturbiner samt anordnade med ström från denna elektrisk glödlampsbelysning inom brukets verkstads- och bostadslokaler. Spänningen var 65 volt och lamporna köptes från Siemens & Halske i Berlin. Flera-beställningar på liknande anläggningar ingingo snart till bruket. Bland de belysningsanläggningar, D. därigenom fick tillfälle att utföra, må nämnas en anläggning för Kopparbergs bergslags a.-b:s samtliga lokaler i Falun med treledaresystem. Samtidigt utfördes i Stockholm en sådan anläggning, men härom hade D. ej kännedom, förrän hans anläggning påbörjats. Vidare anordnade D. belysning av arbetsplatsen över dagbrotten vid Grängesbergs gruvfält, varest båglampor från Siemens & Halske kommo till användning. Här mötte problemet att skydda lampor och ledningar från att slås sönder av stenregnet, då ett hundratal sprängskott varje dag. avlossades. En på sannolikhet grundad överläggning förde D. till det resultatet, att det var dyrare att skydda ledningarna än att taga reparationerna av de skador, som möjligen kunde uppkomma på nätet, men att däremot lamporna måste skyddas, varför dessa nedhissades i trälådor. Den senare erfarenheten visade, att han räknat rätt. I allt utförde D. omkring femton belysningsanläggningar.

Så småningom började D. fundera på att använda den elektriska strömmen även såsom drivkraft och icke blott för belysning. Ett års studier, försök och överläggningar hade som resultat, att han fick de konstruktiva olikheterna mellan elektrisk generator och elektrisk motor klara för sig. Vid de första motorförsöken begagnades den för belysningsanläggningen vid Nyhammar använda dynamon. D. utförde emellertid snart nya motorkonstruktioner, vid vilka han för att erhålla stor periferihastighet, som han ansåg riktigt, byggde maskinerna med en stillastående käma och en däromkring anbragt rötor. För dessa arbeten ägde D. föga underlag genom litteratur eller andras erfarenheter. Det enda som stod honom till buds var kännedomen om den i Tyskland utförda elektriska kraftöverföringen Frankfurt—Laufen, men några detaljer om dess konstruktion och utförande voro honom ej bekanta. Arbetena försvårades ytterligare därigenom, att brukets affärer voro dåliga, så att ej ens de enklaste och nödvändigaste instrument kunde köpas. Detta vållade D. särskilda svårigheter, ty han kunde då ej fastställa, vad som egentligen tilldrog sig vid försöken, varför beräkningsunderlagen blevö osäkra. Genom olika knep försökte han dock erhålla så säker kännedom om förloppen som möjligt.

Den första kraftanläggningen, vilken även var Sveriges första kraftöverföring, utfördes 1889 eller 1890 inom Nyhammars bruks område från bruket till en gruva kallad Illmyran, en sträcka på en och en halv kilometer. Den vid Illmyran av strömmen drivna elektromotern drev med rem ett äldre gruvspel med pumpverk. Regleringen sköttes så, att vid större belastningssändningar en maskinist vid kraftstationen vid Nyhammar fick reglera vattenturbinens pådrag. Strömmen var likström av 65 volt spänning. Ledningstråden var blank koppar på stolpar med porslinsisolatorer. Senare flyttades Nyhammarsanläggningen till Fredmansbergs gruvfält mellan Ludvika och Grängesberg, emedan malmen vid Illmyran ej längre blev brytvärd. För denna anläggning konstruerade D. även vattenturhiner.

D. erhöll snart uppdrag att bygga ännu en kraftöverföringsanläggning, nämligen från Insjön till Enmyra silvergruva, en sträcka på omkring 8 km. Denna utfördes med telefonledning på samma stolpar som kraftledningen. D. var fullt medveten om riskerna med denna anordning. De båda starkströmsledningama förlades emellertid på stolparnas ena sida och telefonledningen på andra sidan på lika avstånd från båda starkströmsledningarna. Härigenom hoppades D., att störningarna ej skulle bliva svåra. Telefonen fungerade även rätt tillfredsställande.

Det bör särskilt framhållas, att D:s ovannämnda kraftöverföringar utfördes, innan Allmänna svenska elektriska a.-b. i Västerås utfört sin första kraftöverföring från Hällsjön till Grängesberg för trefas-växelström. I början av 1890-talet experimenterade D. även med likström med en spänning upp till 1,000 volt.

Då Allmänna svenska elektriska a.-b. i Västerås börjat sin verksamhet, erhöll D. ett brev från Jonas Wenström med förfrågan, om han ville ställa sina krafter till detta bolags förfogande. Han rådgjorde härom med sin chef, disponent Hammarström, vilken avrådde och förmenade, att Nyhammar skulle fortsätta och utveckla den elektrotekniska industri, som D. där påbörjat. Året därpå, 1893, blev emellertid Hammarström avlägsnad från ledningen av bruket, och därmed tog även den elektrotekniska verksamheten vid detta slut. Till följd härav upphörde även D: s arbeten på detta område och hans öden länkades in på helt andra banor, där icke någon verksamhet av samma allmänna intresse väntade honom.

Författare

E. Hubendick.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källa: Teknologföreningen i Borås 1862—1912 (1912).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Gustaf Darell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17280, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Hubendick.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17280
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Gustaf Darell, urn:sbl:17280, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Hubendick.), hämtad 2024-04-19.