Herman Dassau

Född:1645 – Tyskland (i Lübeck)
Död:1714-12-05 – Torshälla församling, Södermanlands län (begr i Torshälla Kyrka)

Manufakturist


Band 10 (1931), sida 316.

Meriter

Herman Dass au, f. 1645 (döpt 18 aug.) i Lybeck, d. 5 dec. 1714 (begraven i Torshälla kyrka 16 dec). Föräldrar: köpmannen Hans Dassouw och Magdalena Roder. Borgare som grosshandlare i Stockholm 1680 (ed 26 juni); erhöll jämte Reinhold Poort privilegium på Karl Gustavs stads manufakturverk 29 dec. 1688 och blev snart ensam innehavare av detta; arrenderade tillika någon tid Nykvarns bruk i Turinge socken från 1689 och Morsta (Målsta) stångjärnshammare i Vårdinge socken från 1691; avstod manufakturverket för gäld 1704 men återfick delvis dispositionen därav 1707.

Gift med Dorotea Rademacher, dotter till direktören Reinhold Rademacher och Maria Wittmacher.

Biografi

Första gången D:s namn anträffats i svenska källor är 18 juli 1666, då han förde sin svärfader Reinhold Rademachers talan i kommerskollegium. Måhända har han kommit till vårt land med eller genom denne, den bekante grundläggaren av Eskilstunasmidet vid Karl Gustavs stads manufakturverk. I ett K. brev av 20 juli 1695 säges nämligen, att han »av barndomen» var vand vid detta verk. Själv berättar han i en supplik 1696, att han under studieresor i sin ungdom inhämtat kunskap »om alla järnmanufakturer, som kan nämnas» och förvärvat den erfarenhet, som erfordrades för att vid Eskilstunaverket »kunna korrigera så många sorternen-ters mästare».

D: s tidigare bana kom dock ej att ägnas åt järnhanteringen. Han fick i stället anställning hos en svåger, Stockholmsköpmannen Reinhold Poort. Omkring 1680 började D. framträda som importör i större skala för egen räkning. Till äventyrs hade han då förut under någon tid vistats i Lifland, svärfaderns hemland. I Stockholms handelskollegiums protokoll omtalas han nämligen trots sin tyska börd som »Herman Dassau från Riga». Hans affär bestod i införsel av säd från Östersjöprovinserna; flera gånger begär han handelskollegiets tillstånd att lagra införskrivna spannmålspartier, som han ej omedelbart kunde försälja utan förlust. Främmande köpmän hade vid denna tid en mycket begränsad rörelsefrihet i de Svenska städerna, och D. fann sig därför föranlåten att söka burskap i Stockholm. På sommaren 1680 avlade han borgared som grosshandlare. Utom för spannmålen intresserade han sig också för andra importvaror såsom ärter, humle, salt, vin med flera främmande drycker, hampa och ekplankor. I handelskollegiet omtalas han vid ett par tillfällen som en av de förnämsta bland de köpmän, som handlade på Riga och Reval. Av tillfälliga notiser framgår jämväl, att han införskrivit spannmål även från Pommern. I Holland .anknöt han vid medlet av 1680-talet förbindelser med Amsterdam-köpmannen Abraham Kromhuijsen, vilken vi längre fram skola möta som hans förläggare och fordringsägare. D. bodde i stadens södra kvarter, upptaxerades för bevillning till ganska höga belopp, 1687 och 1688 till 150, 1689 och 1690 till över 200 dlr smt samt hade i sin tjänst en bokhållare, tre till fyra drängar och två, tre pigor. Av personligt färgade dokument har han knappast efterlämnat annat än rättegångsinlagor från olyckans år, präglade av en kanske obehärskad bitterhet. De utmärkas ej av större logisk reda och klarhet men röja fyndighet i argumenteringen och ihärdighet i försvaret för en hotad ställning. De positiva dragen i hans personlighet antydas för oss endast genom hans otvivelaktiga framgångar som köpman och en dragning mot stora mål, som framträdde, då han kom att pröva sina krafter på en ny bana, industrimännens.

Manufakturverket hade som bekant icke blivit någon lycklig affär för Rademacher. Icke desto mindre hade efter hans död 1668 Ankan Maria Wittmacher, en son och de båda magarna Poort och D. hållit företaget vid liv. Men till slut blev ställningen ohållbar. Enligt ett K. brev 6 okt. 1687 indrogs verket till kronan för ogulden bankoskuld. Den manufakturvänliga regeringens syfte var likväl att även med uppoffringar hålla manufakturiet uppe. Befriat från all gammal gravation borde det ju ändock kunna bära sig. För kommerskollegiet, under vilket manufakturerna sorterade, blev det sålunda en angelägen uppgift att finna en ledare för företaget. Å andra sidan synas de Rademacherska magarna Poort och D. ej gärna ha sett, att detta gick familjen ur händerna. Förutsättningar för en uppgörelse funnos alltså, och en dylik kom även till stånd 1688. Enligt det privilegiebrev, vari avtalet den 29 dec. detta år kodifierades, skulle Poort och D. övertaga nyttjanderätten till K. M:ts manufakturverk i Karl Gustavs stad, söm det numera officiellt hette. Villkoren voro liberala. Inga gamla förbindelser skulle för framtiden besvära företaget. De båda participanternas enda åtagande var att driva verket med fullt förlag samt att vidmakthålla gamla och efter handen införa nya tillverkningsgrenar, så att riket bleve försett med allehanda sortementer av järnmanufakturer till billigt pris och dylika efter handen kunde exporteras. All byggnadsskyldighet åvilade participanterna, men vad de med kommerskollegiets godkännande byggde och förbättrade, skulle ersättas dem efter mätismanna ordom. Hörnpunkten i privilegiet var, att alla hantverkarnas arbeten skulle lämnas till participanterna, ingen utanförstående fick handla med dem. Tidigare hade manufakturverket till sitt förfogande haft ej mindre än 13 34 mantal, omfattande 30 gårdar och torp, däribland de båda säterierna Spånga och Gunnarskär. Den upplåtna domänen hade emellertid under reduktions tiden indragits till kronan och införlivats med Livgedinget, men nu bestämdes det, att participanterna skulle få tillösa sig räntan och förbyta böndernas utlagor i kol och arbete; till Gunnarskär och Spånga, som ej hade åbor, fingo de på detta sätt jämväl besittningsrätten. En annan mycket avsevärd fördel var, att alla deras tillverkningar befriades från stora och lilla tullen, licenter och tolag. Och slutligen fritogs personalen vid verket från de flesta pålagor samt utskrivningar och värvningar.

Poort drog sig snart tillbaka från företaget, och D. blev sålunda ensam dettas innehavare eller »direktör». Även som sådan vistades han under de första åren merendels i Stockholm för att sköta sin handel och verkets affärer samt tillvarataga dettas intressen hos myndigheterna. Vid tillämpningen av privilegierna uppstodo åtskilliga frågor, som föranläto talrika inlagor av D. I det hela rönte han det största tillmötesgående, så även i de ofta bittra tvisterna med manufakturverkets granne staden Eskilstuna, som fann sina intressen tillbakasatta till dess fördel. Avgörande för verkets framtid voro dock ej de av staten beviljade förmånerna, den stora frågan var, hur D. skulle kunna finansiera ej blott driften utan även de dyrbara byggnadsarbeten, som krävdes. I själva verket nygestaltades anläggningen till större delen under hans tid. Då han slutade sina dagar, funnos enligt av- och tillträdessynen 1716 av det gamla verket egentligen kvar endast mangårds byggnaden, nitton hantverkshus med bostadslägenheter och smedjor (s. k. rademachersmedjor) samt diverse redskap. Allt övrigt var nybyggt och nyanskaffat, däribland dammar och broar, nio D:s egna hantverkshus, sex hammare av olika slag samt stålugnar. I befintligt skick ansågos hans »ameliorationer» värda över 14,500 dir kmt, men kapitalinsatsen hade givetvis varit flerdubbelt större.

Utan tvivel kan man bakom D: s anläggningar urskilja en bestämd princip. Rademachers manufakturverk hade framför allt varit en hantverkarkoloni, sammansluten under enhetlig teknisk och finansiell ledning. D. åter sökte härmed förena utnyttjandet av maskintekniken i större skala. Belysande är en kontrovers mellan honom och bergskollegiet. Tidigare hade man vid behov anlitat de kringliggande järnbruken, men D. byggde 1694—95 en stor hammare, som skulle kunna tillverka och reparera verktyg samt smida plåtar, diverse sorter järn och fint stål till hantverkarnas behov. Då hammaren faktiskt hade en stångjärnshammares kapacitet, blev den 1695 skattlagd som sådan. Men det var ej nog därmed. D. hade ej begärt byggnadslov i bergskollegiet, och detta hade till följd, att hammaren förbjöds. Först efter en vidlyftig skriftväxling och sedan D. näpsts med böter (17 dec. 1696) frigavs den men då med ett privilegium (av 29 jan. 1697), som inskränkte dess användning uteslutande till redskapssmide. I vad mån D:s rationaliseringsplaner därigenom omintetgjordes, torde ej kunna avgöras.

Bakom bergskollegiets hållning låg dess ständiga fruktan, att manufakturisterna skulle övergå till stångjärnssmidet med dess lättfångnare vinster. Däremot mötte det intet hinder att jämte hantverkets produkter föra även maskintillverkningar i marknaden. Ett par av D: s hamrar voro sålunda spikhamrar. Betydelsefullare var ståltillverkningen, som visserligen påbörjats redan av Rademacher men av D. förnyades och snart även upptogs på annat håll. Den fortsatta järnförädlingen var vid denna tid populär. I Abraham Cronströms biografi är redan berättat, hur denne sökte upphjälpa sin ekonomi genom anläggande av stål- och manufakturverk vid Nykvarn i Turinge socken i Mariefredstrakten. Efter någon tid framträder D. som förläggare åt Cronströms arrendator Filip Schultz, men denne gjorde konkurs, och arrendet övergick 1689 till D. Bruket var ganska betydande, där funnos stålhammare och stålugn, hammare för koppar- och järnbleck samt en stor stångjärns- eller redskapshammare. Till en början hoppades D. tydligen mycket av denna utvidgning av sin rörelse. År 1691 arrenderade han nämligen av den sedermera bekante karolinen A. M. Hummerhielm en liten stångjärnshammare Morsta (Målsta) i Vårdinge socken i samma trakt. Skötseln av de båda verken var emellertid på grund av omöjligheten att utöva personlig tillsyn förenad med svårigheter, varom processer med underhavande och familjen Schultz vid bergstingsrätten snart skulle bära vittne. Då D:s ställning längre fram försämrades, synes han ha uppgivit hela försöket. Morsta nedlades 1701.

Om avsättningen av D:s stål känner man, att han inarbetat denna vara på den lifländska marknaden och att den var eftersträvad i Holland, att han försåg Vira bruk därmed (tvist i bergskollegiet 1696) och att hans stål i Stockholm såldes både i större partier och ur hans bod. Ståltillverkningen var tydligen den mest lönande av hans verksamhetsgrenar. Däremot erbjöd manufaktursmidet de största svårigheter. Redan Rademacher hade haft ständiga bekymmer med hantverkarna, oaktat kronan skaffat honom folk genom att kommendera soldater till verket. Många av dessa hade rymt, men några funnos kvar ända till D: s tid. Likaså fortsatte en del gamla tyska och vallonska mästare sitt arbete. Man var dock icke alldeles nöjd med de gamla arbetarna, det talades om deras »tröge och felaktige tjänster» och deras motvilja mot att lära upp gesäller i sin konst. D. gjorde stora ansträngningar för .att skaffa nytt yrkeskunnigt folk, och en yngre generation i de gamla mästarfamilj erna ryckte även in i smedjorna. År 1693 redovisas 43 mästare i växlande branscher, 11 gesäller och 29 lärpojkar. En tysktalande präst ansågs erforderlig för det främmande arbetsfolket. Men talrika rymningar förekommo alltjämt och föranledde täta hänvändelser till myndigheterna. Anledningen till svårigheterna med folket låg otvivelaktigt främst i manufaktursmidets dåliga ekonomiska resultat. Förköpsrätten till hantverkarnas arbeten hade också en avigsida, skyldigheten att mottaga allt vad de producerade. Då försäljningen gick trögt, blev D. liggande med för stora lager, som han belånade både hos riksbanken och enskilda. En säkerligen omdömesgill kritiker, Sophonias Krüger, om vilken mera nedan, säger också, att D. »sig mera av deras kram på halsen tagit, än han nånsin kunnat avsättja»; deras arbete skall därjämte ha varit ej blott alldeles för dyrt utan också »mycket slätt och liderlidigit».

Under D: s första år sparade de officiella uttalandena ej på lovord över hans nit och hans uppoffringar för att sätta manufakturverket i gott stånd. Men det kan ej betvivlas, att han därvid och vid utvidgandet av sin rörelse med de andra bruken sträckte sig långt över sina resurser. Trots sina framgångar som köpman hade han ej vid starten haft tillräckligt rörelsekapital. Redan 1688 upptog han ett ganska betydande lån, 10,000 dlr kmt mot 6 %ränta, av en änka Maria Grotjohan (gift Stridbeck), som placerade sina bams arv i hans företag. Bland övriga kreditorer, som möta i källorna, kom D:s gamle affärs vän Kromhuijsen i Amsterdam att djupt ingripa i hans öden. Han blev, som redan omtalats, hans huvudavnämare i Holland och hans förläggare. Kromhuijsens förtroendeman i Sverige var den ovannämnde Sophonias Krüger, en tyskfödd köpman, som var D: s granne i Stockholm och ända sedan 1680-talets början hans »särdeles confidente vän». Allt var sålunda väl förspänt, och de båda köpmännen ha tydligen med stora förhoppningar sett särskilt på stålhandeln. Men D. visade sig snart vara en trög gäldenär. Kromhuijsen tröttnade till sist och gav 1696 Krüger i uppdrag att likvidera med D. Efter besvärliga förhandlingar träffades likväl i okt. 1697 en ny uppgörelse. D. erkände sig vara skyldig 29,000 dir kmt och 5,087 holländska floriner samt åtog sig att, jämte 4 % ränta, årligen avbetala 6,000 dir kmt med en leverans av 1,200 centner stål för 21 dlr kmt, varav 16 dir kmt skulle betalas kontant, återstoden avskrivas på skulden. Själv skulle D. blott få sälja stål i små partier, stålhandeln i stort i Stockholm, på Riga och på utlandet förbehöllo sig Kromhuijsen och Krüger. Till säkerhet för överenskommelsen pantförskrev D. all sin egendom i löst och fast samt originalprivilegiet på manufakturverket.

D. beredde sig nu att söka fullgöra sina åtaganden. Han förnyade arrendet av Nykvarn (nov. 1697) och inriktade sig på ökad ståltillverkning. Det visade sig dock snart, att hans kredit rubbats genom svårigheterna med Kromhuijsen och Krüger. Dessa nödgades därför (2 mars 1699) lämna järn i förlag i avräkning på den utlovade kontantbetalningen; i gengäld skulle Krüger genom en egen skrivare få kontrollera driften. Men ej heller detta hjälpte,  snart voro vidlyftiga, allt bittrare, processer i gång, och slutligen förpliktades D. 1704 att på sju års tid avträda manufakturverket till Krüger, som företrädde även Kromhuijsens fordran; skulden fixerades därvid till 44,000 dlr kmt. Under väntetiden skulle D. få behålla Spånga och Gunnarskär jämte några oskattlagda torp. Från sin reträttplats följde han med bittert intresse Krügers åtgöranden och svårigheter. Denne åter gjorde sig hemmastadd, skaffade sig (23 sept. 1704) K. M:ts rekommendation till kommerskollegiet och började driften. Inom kort hade han emellertid hunnit övertyga sig om att det egentliga manufaktursmidet ej lönade sig. Hantverkarna började klaga över hans tröghet att lämna förlag och mottaga deras smiden, medan han själv talade om att förköpsrätten till deras, alster borde upphävas; det. vore vida bättre, att de fingo arbeta på egen risk och själva avyttra sina produkter i Stockholm och på marknaderna. Som synes underkände Krüger den organisationstanke, som utgjorde det Rademacherska verkets särmärke. Lösningen blev dock mindre radikal. Ur själva svårigheterna uppväxte tanken, att verket kunde delas mellan D. och Krüger. Efter åtskilliga bittra skriverier nåddes till sist (13 mars 1707) en uppgörelse. Krüger skulle behålla ståltillverkningen, som ju alltid utgjort det egentliga föremålet för hans intresse, samt spiksmidet, D. däremot återfå det egentliga manufakturverket jämte en mindre hammare för dettas behov och de verket underlagda hemmanen. Krügers besittningsrätt utsträcktes från sju till elva år (till 3 sept. 1715). Till följd av förlikningen avstod Krüger mot en ursäkt av D. från en injurietalan, vartill han på grund av motpartens hätska utfall och beskyllningar ansåg sig berättigad. Innebörden av det hela var, att D. fick nöja sig med det Rademacherska verket och gå ifrån sin egen nyskapelse, den maskindrivna stål- och spiktillverkningen.

Om den fortsatta utvecklingen av Eskilstunaindustrien under D: s tid veta vi så gott som intet. Han satt emellertid kvar till sin. död och fick en hederlig begravning för över 1,600 dlr kmt. Hans minne hugfästes genom en likpredikan av Mikael Hermonius. Vanliga personalier finnas ej här, men det omtalas dock, att D. en söndagsmorgon i dec. 1714, då han beredde sig att gå till kyrkan, blivit »av den igenom hans fenster hastigt infallande döden kastad över ända» och anträffats liggande död i sin säng. Officianten ville väl ej »vrida tillsammans krantsar av ett fåfängt ordakrus» men framhöll dock hans rena kärlek till makan, öppna hjärtelag mot barnen, hans rena och ofärgade väsen och uppriktiga fromhet. »Uppriktigheten», sade han, »lyste ur hans ögon, redelig-heten ur hans tal, allvarsamheten ur hans gång, angenämheten ur hans miner, ärbarheten ur hans företagande.»

För D: s anhöriga var hans hastiga frånfälle otvivelaktigt ett så mycket hårdare slag, som han ej lyckats övervinna sina ekonomiska svårigheter. Tillgångarna räckte ej ens till att betäcka kronans fordringar för husröta och oguldna umgälder av olika slag, vilket förmodligen är anledningen till att övriga fordringsägare icke ens antecknades vid boutredningen. Krüger åter synes ha haft anledning att vara nöjd med sin andel av manufakturverket, ty efter D: s död sökte han få köpa detta av kronan. Även Maria: Grotjohans arvingar, representerade av magen Abraham Hülphers, sökte nu göra sina anspråk gällande. Men i de styrande kretsarna föredrog man att upprepa 1688 års experiment. Verket överlämnades, ånyo befriat från alla gravationer, 12 jan. 1716 till D:s son Johan. Hans historia blev dock endast en upprepning av faderns. Han fann en förläggare i sin farbroder, dv. grosshandlaren Hans Dassau, vilken i sin tur litade till en av tidens mest bekanta affärsmän, räntmästaren Daniel Lagersparre. Men redan 1720 måste Johan Dassau avträda manufakturverket till sina fordringsägare, vilka övertogo var sin hälft däri; för honom själv återstod blott att reglera den formella sidan av affären genom att utverka ett förnyat privilegiebrev 28 jan. 1721 och utfärda köpebrev till förläggarna 8 mars 1722. Lagersparres kapitalinsats utgjorde redan 1720 50,000 dlr kmt. Skötseln av verket hade till en början överlämnats till Hans Dassau, men redan 1724 voro dennes resurser slut. Ledningen övergick då till Lagersparre, vars andel samtidigt ökades till två tredjedelar (kontrakt 21 jan. 1724). Ej heller denne hade dock lyckan med sig; manufakturverket indrogs i hans riksbekanta konkurs, och kronan ställdes åter inför uppgiften att söka rädda mähufaktursmidet i Eskilstuna. Det skede i dettas historia, som täckes av namnet Dassau, kastar ett skarpt ljus över de svårigheter, varmed den dogmatiskt omhuldade högförädlingen hade att kämpa. Lärorik är särskilt kontrasten mellan det hantverksmässiga finsmidets vedermödor och de åtminstone tidvis realiserade förhoppningar, som knöto sig till den mera i stort arbetande stålberedningen.

Författare

B. Boёthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av arkivarien S. Hedar; riksregistr., biographica, skrivelser till K. M:t från bergs- och kommerskollegierna, just.-rev. registr. och akter (oordn., 1703), Eskilstuna stads akter, 1695 års hammarkommission? prot. samt skrivelser till generalguvernören i livgedinget Karl Gyllenstierna, bergskollegiets prot. jämte brev och suppliker, allt i RA; handl. ang. Karl Gustavs stads manufakturverk (blå nummer 368, 575), kammararkivet; advo-katfiskalskontorets akter n:o 12 lit. S (Svensson-Lagersparre), kammarkollegiets arkiv; magistratens och rådhusrättens civilprot. samt handelskollegiets prot., Stockholms stadsarkiv; bergmästarakter, Södermanland, och bouppteckningar för Eskilstuna stad, Uppsala landsarkiv. — Likpredikan över D. av Michael Hermonius 14 dec. 1714 (1715); K. Hellberg, Eskilstuna, en svensk märkesstad, 1—2 (1919—20); C. Sahlin, Svenskt stål före de stora götståls-processernas införande (1931); G. H. Stråle, Alingås manufakturverk (1884); J. Wahlfisk, Karl Gustafs stads manufakturverk och dess s. k. tyska församling 1656—1749 (Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria, 8, 1895).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Herman Dassau, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17289, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17289
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Herman Dassau, urn:sbl:17289, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius.), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se