David

Död:1438

Upprorsledare


Band 10 (1931), sida 328.

Meriter

David, ledare för upprorsrörelsen i Finland i slutet av år 1438.

Biografi

Paul Juusten berättar i sin »Chronicon episcoporum Finlandensium», att biskop Magnus Tavast med sina råd och förmaningar stillade de i Satakunta uppkomna upprorsrörelserna, vilka voro ganska farliga. Om detta upprorsförsök och dess ledning vet man mycket litet. Ur upprorsmännens i Åbo domkyrkas svartbok bevarade, den 9 jan. 1439 daterade underkastelsebrev få vi dock några underrättelser. »Alle almogen i öffwer Satagunde», heter det här, »bekennomps wi oc göre witherligit... aff wore stora daarescap oss högliga forsömet haffua moodh wort herescap, wort rike Swerige oc rykesens radh oc math wore höffzman i thy ath wi then drawels dåren Dauid oc hans bröder oc flere aff hans selscap folgdom i thera skalkheet oc forderuilse som the staamplade, swa at wij haffde forbrödit wart liiff oc wort gaz bade landh oc lösöre, eptet thy som rykesens lagbok wtuisar. Swadant ewigh fordserfft oc daarheet thet ser oss alt wendh til nadher aff hederliga herra oc welborna men rykenss radh i Swerike for Gudz skuldh oc före gode menne bon skuld, i swadana matte som her aepter screffwat stor: at wi skulwm met ratta troscap wort herraescap oc wort rikesins radh oc wore höffwitzman som Aba hws ynna haffwer oc hans gembetzman, hwem han thet aff syne wegnar befaeller, lydoga oc höroga ware oc met troscap framgöre redelige alt wj wore konunga oc wort herscap raetteliga plyktoge aere oc aldregh met swadana drawel oc wtroscap offte mere oss met bewara. mot wart herscap, wort rike eller höffdzman.» Upproret hade, såvitt vi kunna sluta från detta dokument, försiggått under år 1438 och hade utbrett sig ganska vida omkring, ty de, som lova bot och bättring, äro landskapets alla sex socknars nämnder. Ur slottshövdingens i Viborg drotsen Krister Nilsson Vasas brev till rådet i Reval under sommaren 1439 få vi vidare veta, att en man vid namn David från Satakunta hade lyckats rymma ur Åbo slottshövdings Hans Kröpelins händer, sedan han åsamkat mycken skada för honom; man lovar om mamien fasttages stor tacksamhet från Viborgs och Åbo slottshövdingars sida.

Den tavastländske frälsemannen Olof Nilsson Tavast berör i sina hushållsanteckningar med några ord Davids uppror: »Item Caytala goz fik jak aff rikesens radh försth ok sidhan aff herrse Karll. Mattis Bösthe bötthe thet wth for sin son for iij serendhe skuld, försth for manzslaekt och for thet han hafde haldit met Dauidh och for thet han hadhe warith i x aar vtan Gwdz licama. Thet vnthe mik herrse Christisern Nielsson och Hannus Kröpelin j nserwaro myns herras biscops, biscop Magnus, och sidhan herras Karll Knvtzson, tha han maektogh warth offwer Österlandh, fore minse stora nödh ok skada, som jak hafde for Dauidhz plaz;...» Upproret har sålunda utbrett sig även till Tavastland, där det satt den mäktige frälsemannen Olof Nilsson Tavast och synbarligen även andra herrar i svår belägenhet.

Upproret har även känts i Karelen. I ovannämnda brev från slottshövdingen i Viborg Krister Nilsson Vasa tackar han Revals myndigheter för att de hade anhållit en skälm vid namn Filippus tillsammans med hans följeslagare i anledning av den stora skada, de åsamkat brevskrivaren, och ber, att de anhållna måtte sändas till Viborg, emedan allmogen skyllde på Filippus (»darumme dat lant schuttet sick to eme, uppe dat ik mochte weten, wer dat lant däran schuldich weer ef te he»).

När man i samma brev talar om D: s uppror och slottshövdingarnas i Åbo och Viborg gemensamma intresse för att få honom tillbaka, synes därav framgå, att oroligheterna i Karelen, vars huvudman Filippus var, varit endast en del av den upprorsrörelse, som samtidigt i västra Finland blivit ledd av D.

I huvuddrag få vi följande bild av upprorsrörelsen år 1438. Den har synbarligen börjat i Satakunta och därifrån utbrett sig till Tavastland och Karelen. Befolkningen har i stora massor slutit sig till denna rörelse, som på så vis fått karaktären av en allmän folkrörelse. Upprorsrörelsen har blivit ledd av D. och Filippus och har varit riktad emot slottshövdingarna och övriga ledande män samt frälsemän, vilka man åsamkat mycken skada. Det synes, att man ganska snart fått upprorsrörelsen kvävd, och de finska maktägandena hava behandlat den i upproret deltagande befolkningen med mildhet men försökt att strängare bestraffa upprorsledarna, vilka med det snaraste avvikit från landet.

Man har tidigare ansett, att upprorsförsöket 1438 varit en för Eriks av Pommern räkning uppkommen folkrörelse. Vissa sakförhållanden synas dock häntyda på, att rörelsen i Finland måste anses som en fortsättning av Engelbrekts frihetsrörelse eller såsom en efterdyning därav på östra sidan Bottniska viken. Man hade tidigare kunnat hejda utbrottet av böndernas missnöje genom att midsommaren 1436 utgiva en kungörelse, vari man upptagit den finska befolkningen, enär den lovat att icke taga sig någon hövitsman, i rikets skydd och lovat den samma skattesänkningar, som kommit rikets övriga befolkning till del. Att bönderna i Finland ändock icke varit fullständigt tillfredsställda därmed utan att upprorsförsöket 1438 varit ett skatteuppror eller att man begagnat sig av skattefrågan som agitationsmedel, framgår av invånarnas i norra Satakunta underkastelsebrev, vari man lovar att prestera allt vad man är skyldig konungen och överheten, och därav, att Filippus hösten 1438 varit i Sverige för att anhålla om skattelindringar för karelarna. Även vissa personliga förhållanden synas giva anledning att kombinera det finska upprorsförsöket med den Engelbrektska rörelsen. Namnen på ledarna, David, Bösst och Filippus, tyda icke på finska bönder. Ledaren för den tavastländska upprorsrörelsen, den unge Bösst, har synbarligen varit en efterkommande till de icke så alldeles fåtaliga svenska kolonister, vilka redan under äldre medeltiden på uppdrag av regeringen bosatte sig i Lampis och andra sydtavastländska skogsmarker och vilka där åtminstone såsom en bisyssla idkade kalkbränning och annan bergshantering. Dessa »finska dalkarlar» bildade ett ledande skikt hos den befolkning, med vilken de senare helt och hållet sammansmälte. De Engelbrektska idéerna och försöken hade därför naturligtvis vunnit genklang i de tavastländska ödemarkerna. De hava utgjort den miljö, där den annars okände upprorsledaren D. rört sig.

Upproret i Finland har säkerligen även återspeglat tidens storpolitiska partispel. Upproret har av allt att döma varit ordnat av det nationella partiet i Sverige, vars ledande personlighet under det finska upproret var Karl Knutsson Bonde. I sina brev erkänner denne Filippus såsom sin tjänare. Synbarligen har icke heller D. varit okänd för honom. Fastän man icke torde få anse D. såsom en självständig politiker, måste man ändock i honom se en politisk agent, som med energi slutfört det uppdrag, som man anförtrott honom.

De finska herrar, mot vilka upprörsrörelsen vänt sig, voro kända och uppskattade unionsvänner. Det svensk-finska unions-partiet hade redan vid denna tid lösgjort sig från Erik av Pommern men hade ännu icke kommit till klarhet angående den nya konungakandidaten. Bondeklassen hade under unionstiden blivit en politisk faktor, folkrörelserna hade efter Engelbrekts frihetsrörelse blivit farliga, och motståndarna till unionen förstodo att begagna sig därav. Även unionspartiet måste tävla om folkgunsten. Det förklarar synbarligen, varför upprorsrörelsen i Finland 1438, så oväntad och farlig den av allt att döma än var, icke blev undertryckt med kraftmedel utan med mildhet och lampor.

Författare

Väinö Voionmaa.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Finlands medeltidsurkunder, utg. av R. Hausen, 3, 4 (1921, 24); Abo domkyrkas svartbok (1890); Liv-, est- und curländisches Urkunden-buch, 9 (1889). — Meddelande av K. Grotenfelt i Historiall. arkisto, 12 (1892—93), s. 391—392; V: Voionmaa, Keskiajan kansankapinat Suomessa (Historiall. aikakauskirja, 1916); dens., David (Kansall. elämäkerrasto, 1, 1927).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17292, Svenskt biografiskt lexikon (art av Väinö Voionmaa.), hämtad 2020-11-28.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17292
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David, urn:sbl:17292, Svenskt biografiskt lexikon (art av Väinö Voionmaa.), hämtad 2020-11-28.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se