Jacob Wilhelm Davidson

Född:1812-09-13 – Norrköpings Sankt Olai församling, Östergötlands län
Död:1883-02-19 – Stockholms stad, Stockholms län

Restaurangdirektör, Konditor


Band 10 (1931), sida 339.

Meriter

1. Jacob Wilhelm Davidson, f. 13 sept. 1812 i Norrköping, d. 19 febr. 1883 i Stockholm. Föräldrar: klädesfabrikanten och. handlanden i Norrköping Isak Davidson och Maria Philip (Philipson). Studerade sockerbagaryrket utomlands, bl. a. i Wien, mot slutet av 1820-talet; lärling hos A. K. Behrens i Stockholm 1829—34; avlade gesällprov i mitten av år 1833; sockerbagarmästare 12 apr. 1844. Erhöll tillstånd av K. M: t att idka sockerbagerihantering och s. k. schweizerirörelse i Norrköping 14 juni 1834; innehade schweizeriet Petit café, Storkyrkobrinken 14, Stockholm; arrenderade Barnhuskällaren från 1839; började i kompan-jonskap med brodern, konditorn August Davidson, idka schweizerirörelse i Trädgårdsföreningens park 1843; avlade borgared 16 apr. 1844; innehade källaren Phoenix från 1848; inköpte Ludvigsro (sedermera Hasselbacken) 1852; öppnade värdshusrörelse därstädes 1853; vann burskap å minuthandel 29 okt. och 12 nov. 1861, men uppsade det 20 okt. 1862; erhöll tillstånd att idka utskänkning-under läger å Ladugårdsgärde 17 juni 1862, 15 juli 1862 och 23 juni 1865; ledamot av direktionen för institutet för dövstumma å Manilla 23 mars 1869. — Ägde husen n:o 5 Arsenalsgatan och n:o 26 Trädgårdsgatan. RVO 1869.

Gift 2 okt. 1838 i Stockholm med Bernhardina Levin, f. 28 maj 1815, d. 23 okt. 1859, dotter till grosshandlaren Lasarus Levin i Stockholm och Jeanette Meijer.

Biografi

D. var en av de äldsta sönerna i en barnrik men mindre bemedlad familj. Han måste därför tidigt söka sin utkomst på egen hand och valde då sockerbagaryrket. Sin utbildning fick han dels i Wien, där detta yrke nått en hög utveckling, dels hos huvudstadens främste konditor, A. K. Behrens. Sedan han blivit sin egen, öppnade han på 1830-talet det anspråkslösa Petit café vid Storkyrkobrinken. Där gjorde han sina första besparingar, som han sedan alltjämt förkovrade genom energisk påpasslighet. Bland sina yrkesbröder intager han en plats för sig: det var han, som införde lyxen på Stockholms restauranger. År 1843 öppnade han, till en början tillsammans med brodern August, en stor schweizerirörelse i Trädgårdsföreningens park vid Drottninggatan (nuvarande Norra latinläroverkets tomt). Där gåvos musikaliska underhållningar av utländska artister, mest damer, vilka efter musiknumren gingo omkring bland publiken med en tallrik för att uppsamla frivilliga gåvor. Dessa aftonunderhållningar, de s. k. »hundfröjderna», blevo snart mycket allmänna på Stockholms schweizerier men förbjödos 1864. Om somrarna gåvos »konserter ä la Musard» och fyrverkerier. I parken uppfördes två paviljonger med ingång direkt från Drottninggatan. I den ena var schweizeriet, i den andra inrymdes balettmästaren A. Selinders elevteater. Sedan paviljongernas norra granne, den tvåhundraåriga Barnhuskällaren, vilken även arrenderats av D., brunnit, uppfördes å tomten (nu Drottninggatan 71 C) källaren Phcenix, sedermera känd som »gamla Fenix». År 1848 blev D. innehavare av denna lokal, som han senare, 1857, utvidgade med en festvåning. Det var Stockholms tidigaste förstklassiga restaurang, inredd med en för tiden ovanlig lyx. Under lång tid framåt blev denna lokal särskilt av borgerskapet mycket anlitad för familjehögtider. Samtidigt ägde D. även ett litet schweizeri på Djurgården vid ingången till Friesens park. Oförverkligade blevo däremot hans projekt att anordna ett Tivoli på Djurgården, för vilket han 1845 lät föranstalta om aktieteckning, samt hans plan att till restaurang inreda J. N. Byströms villa, vilken han på 1860-talet- inköpte men snart försålde till juveleraren Kr. Hammer.

Europeiskt rykte nådde D. genom skapandet av Hasselbackens restaurang. Platsen, ursprungligen en med hassel bevuxen backe, hade tidigare varit bebyggd med ett enklare värdshus och senare genomgått skiftande öden. År 1852 inköpte D. för nära 27,000 rdr lägenheten (då kallad Ludvigsro) av grosshandlaren G. Michaelson, som använt den till sommarnöje, byggde där ett modernt schweizeri och återupptog det gamla namnet. Värdshusrörelsen öppnades 1853. Restaurangen utvidgades och förskönades sedermera alltjämt under D:s skickliga ledning och blev den »Stockholmspärla», varom ut-och inländska resenärer så ofta med beundran talade. Där fick D. ordna fester vid många högtidliga tillfällen: utställningar, nordiska studentmöten, utländska notabiliteters besök osv. Han bjöd på ett gott kök och viner av goda årgångar samt taffelmusik av gardenas musikkårer eller utländska orkestrar.

D. var även en betydande byggherre. Icke mindre än åtta hus på Norrmalm — paviljongerna och Phcenixombyggnaden oräknade — ha av honom uppförts. De flesta voro mycket stora och välbyggda. Mest bekant var det s. k. »Davidsonska palatset» i hörnet av Östra Trädgårdsgatan (nuvarande Kungsträdgårdsgatan) och Hamngatan. I dess omedelbara närhet ägde D. även flera andrå hus och bidrog verksamt till förskönandet av detta parti av huvudstaden.

På sina olika företag intjänade D. en betydande förmögenhet. Bouppteckningen visar en behållning på nära en och en halv million kr. Hedrande för honom var den omfattande välgörenhet, han utövade. Främst var Manilla dövstuminstitut föremål för hans frikostighet. Till följd härav invaldes han också (1869) i institutets direktion och erhöll samtidigt Vasaorden. Det har anmärkts, att han var den förste värdshusvärd i vårt land, som nått denna utmärkelse. Åt huvudstadsförsamlingarnas fattiga utdelade han vid åtskilliga tillfällen gåvor, och i tysthet hjälpte han gärna behövande. Efter hans död stiftade de efterlevande en fond med hans namn, som skulle förvaltas av mosaiska församlingen i Stockholm. Dess syfte är att bereda fria bostäder åt behövande. År 1930 uppgick den till drygt 63,000 kr.

Under de år, då D. arbetade sig fram, hade han icke i allo varit populär. Detta visade sig bl. a. vid marsoroligheterna 1848, då folkmassan demonstrerade även mot »juden Davidson». Men med tiden vann han en alltmer aktad ställning i samhället. Vid avtäckandet av G. A. Nyströms Bellmansbyst under den s. k. Bellmansveckan på Djurgården 16 aug. 1872 gav D. en stor fest på Hasselbacken. Tio år därefter blev den nu sjuttioårige »Hasselbacks-kungen» själv, på samma sätt hyllad vid en storartad kollation, som anordnades av många framstående huvudstadsbor och vid vilken hans förtjänster tolkades i tal och sånger. August Strindberg ironiserar väl med anledning av bl. a. just denna hyllning över de jubelfester, som samtiden gav för »Wilhelm Davidson och Gustav Adolf». Men i verkligheten åtnjöt D. nu vidsträckta sympatier. Därom vittna även de ord, F. von Dardel nedtecknade, då D. året efter Hasselbacksfesten mitt i sin fulla kraft och mitt uppe i sitt arbete oväntat bortrycktes av döden. Han efterlämnade, heter det här, ej blott en stor förmögenhet utan även minnet av en god och välgörande man och en skapelse, Hasselbacken, som måhända ej hade sin like i Europa. Uppgiften att här fortsätta hans verk övertogs av tvenne söner, Magnus och Ernst.

Av dessa hade den äldste, Magnus (Manne) D. (f. 1842, d. 1903), redan som elvaårig gjort sina första lärospån i faderns rörelse och därpå uppdrivit Strömparterren, som han 1870 övertagit efter konditorn J. F. Lagergren, till en mönstergill, av den eleganta publiken livligt besökt friluftsrestaurang. Här infördes en del nyheter för Stockholm såsom servering av kaffefrukostar och främmande ölsorter. De första i sitt slag voro även ett par tidningskiosker, som efter kontinentalt mönster anordnades på vardera sidan av Strömparterrens schweizeriveranda. Då kontraktet 1882 utlöpte, överbjöds Magnus D. av en konkurrent, direktör Hugo Berns, och drog sig därför tillbaka från Strömparterren. Redan tidigare hade han blivit faderns kompanjon. I sitt testamente förklarade denne, att han ansåg Magnus och dennes broder I s a a c Ernst D. (f. 1850, f 1919) skickade att sköta Hasselbacken, varför restaurangen med alla inventarier skulle få övertagas av dem efter ett pris av endast 200,000 rdr. De båda bröderna upprätthöllo också på ett värdigt sätt etablissemangets traditioner. Ständiga förbättringar, smakfulla anordningar och festliga arrangemang drogo en stor publik. Omkring 1890 kunde Hasselbacken servera c: a 1,200 spisande gäster om dagen. Restaurangen bevarade alltjämt sin rangplats bland företag av detta slag i Norden. Den var den traditionella platsen för de stora banketterna, såsom exempelvis vid Vegas hemkomst, och målet såväl för gästande främlingar som för den burgne stockholmaren. Målande har det rörliga och glada livet på Hasselbacken skildrats av Klas Lundin i boken »Nya Stockholm» (1890). År 1890 övertog Magnus D. besittningsrätten till det bredvid Hasselbacken liggande området och uppförde där den nuvarande cirkusbyggnaden, år 1892 förvärvade han jämväl hyrkuskverket vid Skansen. Efter Magnus D: s död inträdde enligt hans testamentariska förordnande brödernas systerson Gustav Fränckel i företaget som Ernst D: s kompanjon. På äldre dagar drog sig den sistnämnde tillbaka till privatlivet (1915), varefter Hasselbacken den närmaste tiden drevs av Fränckel jämte dennes kusin Ivar Jacobson. Vid sin död efterlämnade Magnus och Ernst D. betydande förmögenheter, över en och trefjärdedels, resp. nära tre millioner kr.

Bröderna D. voro kända och uppskattade Stockholmsgestalter, humana arbetsgivare, vänsälla och allmän intresserade personligheter, genomträngda av rikedomens förpliktelser. Magnus D. var intresserad jägare och friluftsman, Ernst D. gjorde sig i umgängeslivet gällande som humorist, skicklig karikatyrtecknare och lycklig tillfällighetspoet. Vid Hasselhackens femtioårsfest 1903 skänkte bröderna D. 30,000 kr. till Djurgårdens smyckande med konstverk av svenska konstnärer. Med dessa medel ha sedan bl. a. bekostats Orpheus vid Nordiska museet samt grupperna Idyll på Kärleksudden och Gosse med fisk mittemot Friesens park. Båda bröderna voro stora musikvänner. Magnus, som var en skicklig fiolspelare, utövade själv musikens konst i det bekanta Mazerska kvartettsällskapet, där han var medlem av direktionen sedan 1876 och ordförande från 1892. Ernst D. har genom sin frikostighet möjliggjort uppförandet av Stockholms konserthus. År 1917 donerade han till detta 300,000 kr. och förmedlade samtidigt, att ett belopp av 400,000 kr. ställdes till förfogande för samma ändamål av systerns, fru Rosa Nachmansons, dödsbo. I sitt testamente hade han därjämte anslagit intill en million kr. att efter utredningsmannens, beprövande användas till välgörande eller allmännyttiga ändamål samt befrämjande av vetenskap och konst, och av denna summa ställdes ytterligare 300,000 kr. till konserthuskommitténs förfogande. Återstående 700,000 kr. gingo — liksom tidigare ett betydande belopp (240,000 kr.) av Magnus D:s kvarlåtenskap — till olika allmännyttiga och välgörande ändamål.

Författare

Erik Vennberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Mantalslängder, bouppteckningar samt J. Unmans Stockholmskrönika, Stockholms stadsarkiv. — A. Ahnfelt, Sveriges firmor och deras män (1886); G. Bolin, N. Östman & T. Hedberg, Djurgården förr och nu (1925); Fr. Böök, Artur Hazelius (1923); F. von Dardel, Dagboksanteckningar 1881 — —1885 (1920); J. Grönstedt, Mina minnen, 2 (1908); J. Grönstedt & C. A. Grönwall, Stockholms källare, schweizerier och utvärdshus. . . 1866—1916 (1916); [C. Kinberg], Mazer'ska qvartettsällskapet. Ett 50-årsminne 1849— 1899 (1899); L. Lewysohn, Menniskovännen. Minnestal hållet vid herr Wilhelm Davidsons... graf (1883); [C. F. Lindahl], Svenska millionärer, af Lazarus, 1 (1897); Cl. Lundin, Nya Stockholm (1890); Cl. Lundin & A. Strindberg, Gamla Stockholm (1882); N. & E. Selander, Två gamla stockholmares anteckningar (1920); A. Sjögren, Drottninggatan genom tiderna (1923); Stiftelser år 1910, av K. Statistiska centralbyrån (1917); Stockholms konserthus. Minnesskrift (1926); Stockholmsbilder från fem århundraden 1523—1923, 1—2 (1922 —23); A. Tidner, Palats och kåkar, 1—2 (1917—20); nekrologer i Ny illustr. tidn. 1883, N:o 9, och i kalendern Svea 1884 samt i de dagliga tidningarna; artiklar i Samfundet S:t Eriks årsbok 1904, 1905 och 1913 samt i H. Hof-berg, Sv. biogr. handlexikon, ny uppl. (1906) och i Nord. familiebok. 2: a uppl, Bd 35 (1923).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Wilhelm Davidson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17300, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Vennberg.), hämtad 2019-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17300
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Wilhelm Davidson, urn:sbl:17300, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Vennberg.), hämtad 2019-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se