Clas (de) Frietzcky

Född:1727-01-25 – Bjurtjärns församling, Värmlands län (på Alkvetterns bruk)
Död:1803-10-09 – (i Säbylund)

Bruksidkare, Riksdagsman


Band 10 (1931), sida 439.

Meriter

Clas Frietzcky, f. 25 jan. 1727 på Alkvetterns bruk i Bjurtjärns socken, d. 9 okt. 1803 på Säbylund i Kumla socken. Föräldrar: överstelöjtnanten Johan de Frietzcky och Anna Elisabet Linroth. Studerade i hemmet och i Uppsala en termin 1737 (ej inskriven vid universitetet); arbetade å landskontoret och landskansliet i Örebro ett halvt år 1744—45; direktör vid Storfors bruk 1754—76; innehade åtskilliga juridiska uppdrag såsom förrättandet av bouppteckningar, förmynderskap m. m.; överflyttade till Säbylund. — Deltog i samtliga riksdagar 1760—92 och var därunder bl. a. ledamot av bergsdeputationen 1760—62 och 1765—66, av bankodeputationen apr. 1765—1766, av sekreta utskottet och banko-deputationen 1771—72, av bankoutskottet 1778—79 och 1789 till sin. häktning 20 febr., av brännvinsutskottet 1786 och av hemliga utskottet 1792 samt elektor 1778 och 1789; sändes jämte Fr. Ulr. von Essen av sekreta utskottet till Persmässo marknad i Karlstad för att motverka prisfallet på järn sommaren 1766; erhöll i anledning av missväxten av landshövdingeämbetet i uppdrag att förrätta repartition av kronospannmål i Värmland apr. 1773; bankorevisor 1782 (avsade sig) och 1785; ledamot av kommittén angående lanthushållningens upphjälpande (den s. k. »hushållskommittén») 26 febr. 1793—1794 samt av kommittén angående återstående sluss- och kanalarbeten i Göta älv 7 nov.—7 dec. 1793 (ledamot av särskilda utskottet); en av direktörerna för Trollhätte kanalverk 13 dec. 1793—1794 och revisor i bolaget 1794—96; en av stiftarna av Örebro läns hushållningssällskap 1803. Deltog flitigt i brukssocietetens sammanträden; en av revisorerna (bergslagens deputerade) i Järnkontoret 1766—67, 1772, 1781 och 1784. — Ogift.

Biografi

Clas Frietzcky — som han själv alltid skrev sig — visade tidigt lust att läsa, särskilt historia. Den i familjen traditionella militärbanan stängdes för honom genom en svår knäskada, som han i jan. 1739 ådrog sig vid ett fall på glanskis. Det blev en lång lidandeshistoria, med fältskärer, badortsbesök och till sist »en klok gumma» i Stockholm, som nödtorftigt botade honom genom en lång kur 1743—44 (under vilken han blev vittne till »daldansen» och generalernas avrättning). Efter en försämring och ny kur i Stockholm råkade han på hemresan julen 1746 störta med hästen — han måste rida för menföret — och bröt då det sjuka benet. I tolv veckor fick han nu hålla sängen, men när benbrottet var läkt, hade också knäskadan tack vare den långa stillheten botats. En stark låghalthet var det enda men, han för framtiden behöll som minne av sina åttaåriga lidanden.

Själv har F. klagat över att hans studier till följd av hans långa sjuklighet blevo försummade. Han lärde sig emellertid bruksbokhålleri i hemmet och utvecklade ytterligare sina kamerala insikter genom ett halvårs tjänstgöring vid länsstyrelsen i Örebro (1744—45). Sedan han blivit återställd till hälsan, biträdde han sin moder, som bodde på Sörby gård i Närke, med skötseln av denna egendom. Han hade nu också god tid att bilda sig genom läsning, språk- övningar och vidsträckta resor i södra och mellersta Sverige. Trettiosju år gammal kallades han till en mera krävande uppgift, i det han (1754) antogs till disponent eller »direktör» vid Storfors bruk.

Denna i Kroppa socken i Värmland belägna possession utgjordes av fyra stångjärnshammare med nära 3,000 skeppund 8 smide, Nykroppa masugn, såg, kvarnar och betydande skogsarealer. Bruket, som ursprungligen varit kronans, hade vid reduktionen åter indragits till denna och därpå utarrenderats. År 1714 skatteköptes det av dåvarande arrendatorn, F: s morfader majoren Klas Linroth på Alkvettern och förvaltades efter dennes död för arvingarnas gemensamma räkning. Det var till denna uppgift, F. 1754 kallades. Som disponent uppbar han 1 Va, senare 2 dir kmt för varje sk"8 stångjärn, som tillverkades, men avlönade själv kontorspersonalen och erlade arrende för Storfors gård. Den lagstadgade tillverkningsbegränsningen lämnade under hans tid ej utrymme för nya initiativ, men F. visade sig vara en dugande och ordningsälskande förvaltare; hans anläggningar utmärkte sig också för ett solidare byggnadssätt än vad som tidigare brukats. Då han 1776 lämnade disponentbefattningen, vitsordades det, att bruket av honom drivits till »samtliga intressenters största förmån, nöje och nytta» samt att egendomen och de underhavande »vårdats med utmärkt ömhet, insikt och skicklighet». I bergslagen vann F. under sin verksamhet vid Storfors aktning och inflytande. Sin allmänanda ådagalade han på många sätt, icke minst genom ett energiskt och framgångsrikt ingripande under de 1767 börjande missväxtåren.

Sedan F. lämnat disponentbefattningen, ägnade han sig åt allehanda juridiska uppdrag, särskilt bouppteckningar och förmynderskap; år 1789 skall han sålunda ha förvaltat ej mindre än ett tjugutal förmynderskap. På detta sätt kom han bl. a. att handha förvaltningen av Bjurbäckens och Kungsskogens bruk i Lungsunds socken och uppehöll sålunda sina förbindelser med Filipstads bergslag. Länge var han förmyndare för en fröken Posse, som ägde del i Svanå bruk i Västmanland; talrika brev till hennes bror hovmarskalken Knut Knutsson Posse vittna ej blott om den klokhet och hänsynsfullhet, som tillvunno honom ett så vidsträckt förtroende, utan återspegla också hans stämningar och tankar i allmänna frågor. Ett troget stöd blev han för familjen von Essen på Kavlas efter sin meningsfrändes och riksdagsvapenbroders, friherre Fredrik Ulrik von Essens död 1781. Sitt hem hade F. på Säbylund i Närke hos sin syster fru Hedvig Margareta Gyllenspetz. Så länge krafterna medgåvo, vistades han emellertid stora delar av året på resor på grund av sina uppdrag, ett intresserat deltagande i Järnkontorets förvaltning och andra dylika värv samt sin historiskt betydelsefulla riksdagsmannaverksamhet.

Själv har F. uppgivit, att han letts till att omfatta mösspartiets åsikter genom sin historiska läsning, då han »alltid prefererade engelska nation såsom ett fritt folk, full av industri och näringsbegrepp» men fattade avsmak för hattarnas bundsförvant »franska nation, tryckt under despotismen, slavisk, flyktig, som ville mera leva av conquéter än av arbetsamhet». Grundstämningen i hans åskådning var »civismen», det fredliga, borgerliga ideal, som under 1700-talet framväxte till allt större betydelse. Stiltroget förband sig härmed ett antikiserande republikanskt patos, som fann gensvar i en från alla håll vitsordad redbar, självständig och manlig karaktär. En samtida, Johan von Engeström, har om F. yttrat, att han »talade som en fri man och på romerskt sätt». Själv har han sagt, att han, så länge han kunnat tänka, »älskat frihet och flit». Lägger man tillsammans dessa yttranden, får man en träffande, tidstypisk karakteristik av hans politiska åskådning. I det offentliga framträdandet förenade han med saklighet och hovsamhet fasthet, oräddhet och ett temperament, som gav värme åt hans övertygelse men också någon gång kunde föra honom långt i stridens hetta. Hans ord fick ökad vikt därigenom, att ingen under detta korruptionens tidevarv dragit hans obesticklighet i tvivelsmål. En begränsning utgjorde en viss doktrinarism — måhända anledningen till att A. L. Hamilton tillerkände honom »ett mer upparbetat än genomträngande vett».

De nya plikterna som Storforsverkens ledare hindrade F. att deltaga i riksdagen 1755—56, men han stack därför icke under stol med sitt missnöje med den rådande hattregimen. Hans otvetydigt ådagalagda oppositionella tänkesätt föranledde en undersökning på Storfors efter det misslyckade revolutionsförsöket 1756 men fäste också hans meningsfränders uppmärksamhet vid honom. Då krigspolitiken gav mössornas ledare »ett redbart ämne att minska hattpartiets influence hos nation och försvaga deras anseende», erhöll F. 1757 i uppdrag att författa en skrift mot pommerska kriget. Denna formade sig till ett angrepp på Frankrikes hycklande, med dess just då åberopade förpliktelser som westfaliska fredens garant oförenliga tyska politik och kunde därför endast spridas i avskrift men synes ej ha förfelat att göra verkan. Med en sådan merit bakom sig kom F. 1760 till sin första riksdag. Det dröjde ej länge, innan han gjorde sig ytterligare bemärkt genom sina inlägg i debatterna. För honom själv var kanske, jämte de relationer, han anknöt, den främsta vinsten av riksdagen, att han tack vare den bankpolitiska diskussionen och studiet av Anders Nordencrantz' skrifter leddes till att på allvar tänka över de statsfinansiella frågorna, särskilt realisationsfrågan.

Finansfrågorna fingo ju den största betydelse vid den följande riksdagen, 1765—66, då mössorna togo makten. Redan vid dess början angrep F. bankosekretessen. När sedan Axel von Fersen (19 febr.) framträdde till försvar för den gamla regimens häcklade bankpolitik, sammanskrev F. (22 febr.) ett genmäle, som han 15 maj föredrog hos adeln och även lät trycka. Hans uppfattning i finansfrågorna var ganska typisk för åskådningarna i mer reflekterande mösskretsar. Liksom andra samtida blandade han eklektiskt argument ur olika tankekedjor, men i sina praktiska konsekvenser voro hans grundtankar övervägande kvantitetsteoretiska. Sedlarnas värde härledde han ytterst ur det genom metalltäckningen alstrade »förtroendet». Behovet av en tillräcklig mängd metalliskt mynt i riket var därför för honom ett axiom. Då utströmningen av ädel metall måste bortrycka denna grund för förtroendet till sedlarna, bekämpade han gärna allsköns lyx, som kunde försämra handelsbalansen. Dock återhölls han i fråga om det av hattarna eftersträvade brännvinsförbudet av partitaktiska hänsyn, vilka ej medgåvo kraftigare ingrepp mot böndernas kära husbehovsbränning (1765 och 1769) — en eftergift, som han dock nu och framdeles sökte kompensera genom arbete för nykterhet och god sed i hemkommunen. Till sitt kvantitetsteoretiska betraktelsesätt leddes F. främst genom kravet på en rätt proportion mellan det »redbara» och det »representativa myntet». Denna, rätta proportion kunde nämligen givetvis likaväl som genom metallexport rubbas genom överdriven sedelutgivning. Hattregimen hade stört penningväsendets jämvikt på båda dessa sätt. Vid beräkningen av den totala mängd betalningsmedel (mynt och sedlar), som erford- rades, erbjöd den allmänna rörelsens behov en måttstock, som likaledes ledde till kvantitetsteoretiska tankegångar. Den praktiska slutsatsen måste från F: s premisser bli, att en minskning av sedelmängden automatiskt måste återställa den rubbade jämvikten, om det redbara myntet samtidigt men i mindre grad ökades.

Under riksdagens lopp hade F. placerats i bankodeputationen. Tillsammans med den ovannämnde von Essen och rådmannen brukspatron Anders Busck fick han där i uppdrag att utreda penningfrågorna. Den förhärskande meningen fordrade vid denna tid en realisation till pari, alltså en deflation till hälften av gällande kurs (från 72 till 36 m). F. och hans medkommitterade stodo också, på demia ståndpunkt. Det lilla utskottets betänkande, som med obetydliga jämkningar godkändes, byggde på kvantitetsteoretiska beräkningar. Målet, en realisation till pari, skulle nås genom en endast delvis av det metalliska myntets ökning kompenserad sedelindragning, vilken borde medföra penningvärdets höjning i omvänd proportion till betalningsmedlens minskning. Genom att jämnt fördela sedelindragningen på tio år skulle deflationen göras dräglig,, även om oförsiktiga haussespekulanter och överhuvud de gäldbundna måste komma att drabbas av förluster och svårigheter.

Som bekant blev förloppet icke det av realisationsplanens. upphovsmän avsedda. Då allmänheten anteciperade prisfallet genom köpstrejk och baissespekulationer, blev deflationen våldsam. Några försiktighetsmått mot en dylik eventualitet voro ej vidtagna, och man har också talat om en frapperande sorglöshet i denna punkt (Montgomery). F. höll emellertid modet uppe, kastade sig in i stridsskriftsdiskussionen, stödde riksbankens misslyckade aktion för järnprisens upprätthållande vid Fastings marknad 1768, förklarade käckt den urtima riksdagen 1769 obehövlig, gick vid denna oförfärat i bräschen för mössriksråden och kritiserade obönhörligt hattarnas finansplaner, i den mån dessa inneburo en växande eftergift åt inflationskraven. Av hans argument intressera särskilt hans försök att teckna krisen som en hälsosam utrensning, hans beska skildringar av inflationsmentaliteten, hans skarpa domar över den genom inflationen framlockade, drivhusartade industrien, hans bestämda — av G. Sundbärgs statistiska utredningar i viss mån bekräftade — hävdande av att svårigheterna icke gått på djupet utan egentligen drabbat de i överspekulationen intresserade kretsarna. Talangfullt försvarade han den föregående riksdagens finansplan och upprätthöll alltjämt kravet på en realisation till pari (»fullt gen fullo», 11 nov. 1769). I längden kunde F. dock ej negligera erfarenheterna från deflationskrisen. Vid nästa riksdag (1771—72) blev han, såsom strax skall berättas, en av de främsta förkämparna för försöken att försona partierna (»kompositionen»). I finansfrågan var han beredd till eftergift i två punkter. I några anteckningar, som antagligen härröra från kompositionsförhandlingarna, erkänner han nu nyttan av ett brännvinsförbud och medger, att det tidigare motståndet mot ett dylikt mest dikterats »av partianseende». Och samtidigt visar han sig ha insett, att gäldbundenheten var för stor för att sedlarna skulle kunna inlösas till pari. En realisation till gällande kurs var alltså enda utvägen. Lätt föll honom dock icke detta medgivande: »Principen av en bankrutt», skrev han, »är väl mera monarkisk än republikansk, men som vårt regeringssätt är blandat, så torde det passa efter denna blandning, när man allenast gör bankrutt till vissa procent.»

Partiförhållandena, som föregående riksdag utestängt F. från utskottsarbetet, öppnade 1771 bankodeputationen och sekreta utskottet för honom. Det blev väsentligen han, som utarbetade den nya finansplanen, och denna präglades också av hans nyvunna insikt om nödvändigheten av realisationens genomförande till gällande kurs; »fides publica», skrev han i en motivering, »måste vika för salus publica». Det har anmärkts (Montgomery), att vissa av förutsättningarna för den nya realisationsplanen voro svaga och att den principiellt ej tagit steget fullt ut, i det realisationskursen sattes till 60 m., oaktat dagskursen närmade sig 65. Men trots dylika brister har Klas T. Odhner med allt skäl betecknat 1772 års realisationsplan som »den förnuftigaste, vilken dittills utgått från riksdagen». Ty det är obestridligt, att den banat vägen för 1776 års lyckligt genomförda realisation till gällande kurs.

Den principiella innebörden av den nya finansplanen belystes genast genom en uppseendeväckande episod. Den gamle Nordencrantz, som aldrig kunde komma över vissa med inflationen sammanhängande förluster, riktade vid denna tid ett hätskt angrepp mot sina antagonister Jennings & Finlay. Hans inlaga remitterades av sekreta utskottet till F. och dennes medarbetare i finansfrågorna vid riksdagen 1765—66, von Essen, vilken troget sekunderade honom även i hans nya politik. F: s insikter i de allmänna ekonomiska sammanhangen hade från början räddat honom från att söka orsakerna till penningpolitikens svårigheter i det spekulativa utnyttjandet av dessa, vilket han väl, såsom i fråga om växelkontorsherrarna, fann föga patriotiskt men ej kriminellt. Samma sakliga uppfattning hävdade han också nu. Icke utan skäl skymtade Nordencrantz bakom hans hållning de förhatliga planerna på en realisation till pari. Ehuru redan nedlagd på dödsbädden, svarade han med en hätsk skrift, full av äreröriga beskyllningar mot F. och von Essen. Om ej Nordencrantz' död kommit emellan, hade en allvarlig efterräkning knappast kunnat undvikas. Det länder emellertid F. till heder, att han på gamla dagar trots Nordencrantz' förlöpningar oförbehållsamt och utan bitterhet erkände sin tacksamhetsskuld till sin läromästare i finanspolitiken.

Mera omedelbart än F: s ihärdiga arbete med de finansiella, frågorna har hans frimodiga strid för sina konstitutionella ideal talat till samtidens och eftervärldens intresse. F. hörde till dem, som följdriktigast utdrogo ständerförfattningens monistiska tendenser. Hans fredliga borgerliga ideal gjorde honom medvetet mindre känslig för rikets yttre uppgifter och styrka utåt, men ingen har betvivlat, att hans författningskamp adlats av uppriktig, fosterlandskärlek och varm hängivenhet till den lagbundna frihetens sak. Protokollen från frihetstidens tre sista riksdagar rymma en rad skarpsinniga, väl genomtänkta inlägg av F. i författningsfrågor; hans första mera bemärkta inlägg av detta slag gällde den bekanta capitasaken (20 apr. 1761). Av annan art var hans uttalande i debatten om Josias Karl Cederhielms utvoterande (»Jämförelse mellan en god och en elak medborgare», 30 juni 1766). Det präglades av en personlig skärpa, som återkommer i vissa, av hans medborgerliga patos burna utbrott särskilt mot rojalister, som syntes honom servila, t. ex. Rudman Bergenstråle (21 aug. 1771) och hovpredikanten friherre Svante Leijonhufvud (14 febr. 1789). I andra fall åter, då F. ej sårats i sina moraliska instinkter, utmärkte sig hans inlägg i de mera personligt färgade striderna genom förening av moderation i det personliga och fasthet i sak; ett belysande exempel är hans motstånd mot Anders Chydenius' bestraffande nå grund av dennes angrepp på 1766 års finansplan, som ju dock till stor del var hans eget verk. Vid riksdagen 1769—70 hade F. många tillfällen att ådagalägga sin manliga oräddhet, vid den följande sin hovsamhet.

Märkliga, redan anförda anteckningar från början av 1771 års riksmöte visa, att F. till fullo insett de faror, den överhandtagande partisplittringen medförde för det fria statsskicket. Det var denna, insikt, som gjorde honom till en uppriktig befrämjare av den av Gustav III inledda försoningspolitiken. Han blev sålunda en av kompositionskonklavens inflytelserikare medlemmar. Men å andra, sidan sökte han rädda enigheten inom riksdagen genom att tillstyrka, eftergifter för de ofrälse ståndens allt aggressivare krav. Trots sina programuttalanden vid riksdagens början hade han redan i juli 1771 gjort gemensam sak med övriga mössledare, då dessa hindrade det brännvinsförbud, konungen krävde på grund av den svåra missväxten. I det med anledning av striderna om konungaförsäkran tillsatta jämkningsutskottet medverkade han till de adliga representanternas eftergifter och försvarade därpå denna hållning i ståndet. Här möttes han och hans gamle motståndare von Fersen på ett för framtiden betydelsefullt sätt i strävandena att rädda författningen. Även i striden om riksrådens avsättning visade sig F., trots utfästelser under kompositionsförhandlingarna, för fredens skull böjd för att ge vika för de ofrälse stånden. Så småningom blev det emellertid klart för honom, att dessas iver ej stod att hejda. Bakom deras aggressivitet trodde han sig också skönja hovpartiets intriger. Modlös lämnade han därför riksdagen — och undgick så enligt uppgifter, som knappast behöva betvivlas, en tillämnad häktning vid revolutionen i aug. 1772.

Även om F. icke liksom sin vän von Essen utan förbehåll accepterade den nya ordningen, tyda flera tecken på att han till en början sökt finna sig till rätta därmed. Mycket fanns också, som måste tilltala honom i Gustav III: s tidigare reformvänliga, regering. I samband med arbetet för bekämpande av missväxtens följder i Värmland, varvid han anlitades (1773), erkände han — t. ex. i en beskrivning av Kroppa pastorat, som han utarbetat — de välsignelsebringande verkningarna av det efter revolutionen utfärdade brännvinsförbudet. Även den lyckligt genomförda realisationen måste ha tillfredsställt honom. Det är därför knappast ägnat att förvåna, om han vid början av 1778 års riksdag syntes odeciderad; en ivrare som Johan von Engeström ansåg i varje fall både honom och von Essen vunna av hovet. Båda upptogos också på det kungliga partiets lista vid valet till bankoutskottet och insattes i detta. F. placerades i utskottets finans- och växelutskott och har säkerligen nedlagt ett intresserat arbete i finansfrågorna; spår finnas emellertid även av att han i samverkan med von Fersen hävdat bankens självständighet mot kronan.

Vid nästa riksdag (1786) var F. helt och hållet oppositionens man. Johan von Engeström vet berätta, att han genast gjorde »ackord med Fersen att vara en redlig medarbetare». Han blev mer än så, han blev en erkänd ledare. Gustav III mötte honom i sin väg i alla de stora frågorna, i spörsmålet om riksdagsordningen, där konungen undvek strid, i passevolansfrågan, i bevillningsfrågan (nedsättning med 1 % och tidsbegränsning), i frågan om krigsbefälets riksdagsrätt och framförallt i brännvinsfrågan. Genom brännvinsregalet och konungens anbud att frige bränningen mot en ständig bevillning hade det sistnämnda spörsmålet nu förvandlats till en konstitutionell principfråga, som berörde ständernas beskattningsrätt. F. ensam vågade dock gå rakt på sak (19 juni). Efter att ha beklagat, att 1772 års totalförbud trots sina goda följder ej fått bestå, förnekade han regalets rättsgiltighet och krävde — liksom förut i det särskilda brännvinsutskottet —, att ständerna för att hävda sina rättigheter skulle antaga brännvinsbevillningen blott på fyra år. Då konungen, likaledes av principiella skäl, förklarat sig ej kunna gå med på någon tidsbegränsning, omöjliggjorde von Fersen och F. ett avgörande vid denna riksdag genom att begära frågan på bordet till den nästa. Genom sitt djärva och välskrivna diktamen blev F. på en gång riksdagens mest bemärkte man; talet trycktes och fick en strykande åtgång, det blev en »larmtrumma» och tycktes skola bliva en samlings-signal. Särskilt starkt entusiasmerades bondeståndet därav. Men redan en okonventionell och kritisk samtida, A. L. Hamilton, har framhållit, att bordläggningsmanövern var ett taktiskt missgrepp, »som på en gång betog bondeståndet dess önskan och allt förtroende till adeln, som svikit dess hopp». I själva verket hade F. genom att hindra en uppgörelse utmanat de krafter, som han tidigare med uppoffrande av sin övertygelse om brännvinsförbudets gagn undvikit att uppreta. Det kan ej betvivlas, att han därigenom bidrog till adelns isolering vid nästa riksdag, en olägenhet, som ej uppvägdes av att han och hans meningsfränder visade sig tillmötesgående mot de ofrälse ståndens krav på egna privilegier.

F. fortsatte emellertid på den inslagna vägen genom att 1787 i ett berömt memorial till Lungsunds sockenstämma, som spriddes i avskrifter, bekämpa antagandet av det av konungen nu erbjudna husbehovsbränningsarrendet. Till riksdagen 1789 kom han som en erkänd partihövding. Adelsoppositionens taktik bestämdes av den s. k. Lilla klubben, där von Fersen och F. spelade den ledande rollen. Denna klubb samlades alltid hos F. Själv ställde han sig jämväl oförskräckt i främsta ledet under de dramatiska händelser, som föregingo revolutionen. Efter den redan omtalade sammanstötningen med Svante Leijonhufvud skall Gustav III också ha sagt, att F. »spelade om sitt huvud». Striderna rörde sig främst om det av F. 6 febr. väckta, av konungen tillbakavisade förslaget att binda det hemliga utskottets ledamöter genom instruktion samt om kravet på tillsättande av ett särskilt, icke hemligt statsutskott. Det var de tumultuariska tvisterna om dessa frågor, som föranledde lantmarskalkens klagoskrift mot adeln, särskilt F. och von Fersen, konungens strafftal vid plenum plenorum 17 febr. och de utpekade oppositionsledarnas trotsiga försvar efter detta. Då Gustav III 20 febr. lät häkta de främsta partiledarna, var det sålunda självfallet, ej blott att F. befann sig bland dessa utan även, att konungens förbittring alldeles särskilt riktade sig mot honom. Han sattes först i förvar på Fredrikshov men fördes sedan till Drottningholm, där han kvarhölls, ännu då de övriga häktade började frigivas. Först efter kraftiga föreställningar av olika personer lyckades man förmå konungen att släppa honom.

»Nå, nu slåss de käckt i Finland!... Gud låte våra segrar ej medföra för stora förluster, vi ha ej mycket att mista! Anjala-affärens frukter ha varit svåra för oss», skrev F. (3 maj 1790) till Knut Posse. Fruktan för att konungen efter sina segrar skulle våga en ny kupp ville ej släppa honom. Han önskade därför också, att ingen riksdag skulle hållas, men då kallelsen utgick, inställde han sig på sin post i Gävle på nyåret 1792. Han kom med obrutet mod, och hans ledarställning på riddarhuset blev så mycket påtagligare, som von Fersen uteblev. Förhållandena inbjödo dock ej till någon opposition quand méme, vad som nu krävdes var positivt arbete för finansernas upphjälpande. Detta arbete förlades nästan helt till hemliga utskottet, och i detta satte sig, för att tala med Elis Schröderheim, »till Guds lycka» F. Placerad i utskottets stats- och krigsomkostnadsdeputation arbetade han på de svåra frågornas lösning med klokhet och en måtta, som ej i allo vann oppositionens gillande. Resultatet blev, att större delen av krigsskulden övertogs av riksgäldskontoret, som skulle finansiera dess betalning med en ny sedelemission. Givetvis måste det i hög grad smärta F., att den nya realisation, som blivit nödvändig, härigenom undansköts till en oviss framtid. Man torde emellertid kunna spåra hans hand i åtskilliga bestämmelser, som syftade till att hålla inflationen inom måttliga gränser och bevara möjligheterna för en framtida bättre ordning. Med värme talade han också, anknytande till sin tidigare ståndpunkt, för att avgörandet i sista hand skulle förbehållas stånden, ej förläggas till utskottet. Att konungen från början betraktade F. med utpräglad misstro, var ju endast naturligt, och allvarliga divergenser uteblevo ej heller. Men i det dagliga samarbetet lärde sig Gustav III uppskatta F: s saklighet och insikter. Ett uttryck åt denna sin nya uppskattning av den självständige oppositionsledaren gav han genom att vid utskottets sista sammanträde (24 febr.) nämna F. till kommendör av Vasaorden. Denne avböjde emellertid med en skicklig motivering utmärkelsen. Händelsen väckte det största uppseende, och adeln, som redan fruktat. att se sin. ledare fastkedjad vid hovet, firade honom i triumf som »riddarhusets farbror».

Efter Gustav III: s död följde F. med deltagande de i mordprocessen invecklade adelsmännens, liksom tidigare även anjalamannen J. H. Hästeskos, öde. De förhoppningar, som knöto sig till förmyndarregeringens första liberala ansatser, har han delat, och med tillfredsställelse såg han sig kallad att medverka vid det — snart avstannade — inre reformarbete, som nu inleddes. År 1794 bidrog han frikostigt till insamlingen för den väpnade neutralitetens upprätthållande. I hembygdens angelägenheter tog han även verksam del, bl. a. genom ett framgångsrikt ingripande under missväxten 1798. Hans politiska bana var emellertid nu slut. Svåra giktanfall, som allt oftare återkommo, hindrade honom att deltaga, i realisationsfrågans behandling vid riksdagen 1800. Hans frånvaro beklagades från alla håll: adeln arbetade, sades det, »utan föreningspunkt, utan plan och klokhet», och den unge konungen troddes hysa mycket förtroende för F.

Enligt systerns förordnande skulle F. efter hennes död, som inträffade 1788, övertaga Säbylund, och efter hans frånfälle skulle egendomen som fideikommiss tillfalla Fr. Ulr. von Essens dotter Charlotte Elisabet, sedermera gift friherrinna Silfverschiöld. I henne fann F. på sin ålderdom en öm och trogen vårdarinna. Även i övrigt synes ej blott den aktning, hans karaktär och betydande egenskaper berättigade honom till, utan även vänskap och tillgivenhet i rikt mått ha kommit honom till del. Hans varmhjärtade temperament och hans öppna, glada väsen vunno dem, han kom i beröring med. Om somrarna vistades han gärna någon tid på Medevi, där han trivdes i de förnäma brunnsgästernas krets och med ungdomlig livlighet tog del i deras nöjen. Särskilt var han damernas riddare. Kvinnliga vänner, äldre och yngre, uppvaktade han med en gammaldags sirlig artighet, som ännu återspeglas av bevarade små franska tillfällighetsverser. Uteslutet synes ej vara, att hans hyllning ibland blev varmare än hans ålder lät vänta. År 1815 reste friherrinnan Silfverschiöld på F:s grav en enkel minnesvård av granit. Vid detta tillfälle tecknade församlingens kyrkoherde Frans Mikael Franzén i ett kväde hans väsens fasthet, hans chevalereska ålderdom och hans medborgerliga förtjänst.

F. har på gamla dagar påbörjat en (av M. J. Crusenstolpe tryckt) självbiografi, märklig främst genom de bilder, han där tecknat av flera bland sina politiska meningsfränder och motståndare. Eljest ha hans enskilda öden varit ganska okända, tills de utförligt skildrats av Emil Herlenius på grundvalen av hans på Säbylund bevarade papper. I riksarkivet finnas enstaka affärsbrev från F. (till Karl Sparre angående familjen Löwenhielms angelägenheter i Börstorpsarkivet samt till S. G. Hermelin), hans brev till greve Knut Knutsson Posse, i Uppsala universitetsbibliotek, äro redan nämnda. Ett stort bibliotek, som nu tillhör Säbylunds fideikommiss, vittnar om F:s gedigna bildningsintressen. Sina böcker synes han liberalt ha ställt till vänners och bekantas förfogande. En särskild betydelse i vår vittra historia har detta bibliotek fått därigenom, att det öppnades för Franzén efter dennes bosättning i Kumla. F: s personliga förmögenhet var ej betydande. Boets tillgångar (i vilka Säbylund självfallet ej inräknades) uppgåvos till något över 10,000 rdr b:ko, skulderna överstego 9,000.

Författare

B. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ödmjukaste memorial [ang. generalen greve Axel von Fersens hos ridderskapet och adeln 19 febr. 1766 upplästa votum eller memorial rör. administration uti riksens ständers bank]. Sthm 1766. 4: o 7 s. [von Fersens memorial: Ödmjukt memorial [ang. sekreta utskottets betänkande 14 febr. 1766 ang. bankens förvaltning] utgör s. 1—10 uti en saml. memorial i denna fråga 19/3—17/? 1766, KB:s ex. utan titelblad, Sthm 1766. 4: o.] — Ad protocollum [ang. rätta expeditionssättet av ridderskapets och adelns beslut över sekreta utskottets extractum protocolli rör. bankofullmäktige; dat. 10 maj 1766]. Sthm 1766. 4: o 8 s. — Tankar om närwarande tider, jämte upriktig granskning af de wälmente anmärkningar, som krigs-rådet wälborne herr Carl Wadenstierna utgifwit wid en utkommen skrift, kallad: B ref til en wän angående de allmänna författningarne emot öfwerflöds-warors bruk, med mera. Utaf En wälmenande bergsman. Sthm 1767. 4: o 20 s. [Den omnämnda (anonyma) skriften: Bref til en wän, rörande allmänna författningarne emot öfwerflöds-warors bruk..., utkom Sthm 1767 och var förf. av C. G. Löwenhielm; den framkallade jämte de av Wadenstierna s. å. utgivna anmärkningarna jämväl ett flertal andra följdskrifter.] — Ödmjukaste memorial [ang. riksens råds licen-tierande; dat. 23 maj 1769] (Memorialer ingifne til riksens högloflige ständer ang. riksens råds licentierande, Upps. 1769, s. 1—-28). — Directeuren wälborne herr Claes Frietzckys memorial angående Kongl. collegiernas förhållande. . , upläst hos ridderskapet och adeln den 27 maji 1769 (Den swenska fatburen, 6:e öpningen, 1769, s. 153—160). — Ödmjukaste memorial [med anledning av sekreta utskottets betänkande ang. finansverket; dat. 14 sept. 1769]. Sthm 1769. 4: o 16 s. Annat tryck: Directeuren herr Claes Frietzcky[s] memorial rörande secreta utskottets betänkande af den 1 september 1769. Sthm 1769. 4:.o 19 s. — Ödmjukt memorial [med anledning av sekreta utskottets betänkande med förslag till säkerhetsakt; dat. 2 nov. 1769]. Sthm 1769. 4: o 12 s. (Även tr. i Handlingar som wisa, huru Riksens höglofl. ständer tillförene tänkt i de ärenden, som från secreta utskottets sammanträden med secreta och justitie deputationerna nu senast äro upgifne om wåra lagars werk-ställighet. Sthm 1769. 4: o.) — Ödmjukaste memorial! [rör. sekreta utskottets protokollsutdrag ang. en förnyad finansplan; dat. 11 nov. 1769]. Sthm 1769. 4: o 12 s. — Ödmjukt memorial [ang. de föresl. förändringarna i regeringslagarne; dat. 2 nov. 1769 och uppläst hos riddersk. o. adeln 15 nov. 1769]. Sthm 1769. 4: o 11 s. ¦— Directeuren herr Claes Frietzckys dictamen ad protocollum af den 22 januari 1770, rörande riksens höglofl. ständers secreta utskotts be-tänckande, öfwer gen. maj. och commendeurens herr Th. G. Rudbecks memorial angående riksens ständers bewillning wid riksdagen 1770. Sthm 1770. 4: o 15 s. [Även Rudbecks memorial, dat. 5 jan. 1770, särsk. tr. Sthm 1770. 4: o 12, (1) s.] — Ad protocollum [ang. Hans Kungl. Maj:ts privata gäld; dat. 29 jan. 1770]. Sthm 1770. 4: o 2 bl. — Öfwer-directeuren Clas Frietzckys memorial rörande hof-rätts-rådet [Rudman] Bergenstråhles til ridderskapet och adelen ingifne dictamen i frågan om expeditions-sättet af de år 1769 licen-tierade herrar riksens råds kallelse-bref [dat. 21 aug. 1771]. Sthm 1771. 4: o 4 bl. [Även Bergenstråhles memorial, dat. 15 aug. 1771, särsk. tr. Sthm 1771. 4: o (7) s.] — Herr Clas Frietzckys dictamen til protocollet rörande ridder-skapets och adelns ytterligare föreställning angående den projecterade konungaförsäkran den 20 november 1771. Sthm 1771. 4: o 2 bl. — Kammarherren baron F. U. von Essens och directeuren Clas Frietzckys til riksens höglofl. ständer den 3 julii 1772 ingifne memorialer rörande de af herr commerce-rådet [Anders] Nordencrantz af trycket utgifne och i allmänheten kringspridde Anmärkningar wid åtskilligas tankar etc. etc. Sthm 1772. 4: o 4 bl. (de F:s memorial bl. 2 v.—bl. 4 v.) [Nordencrantz' skrift: Anmärkningar wid åtskilligas tankar... tr. Sthm 1772. 4: o 27 s.] — Dictamen ad protocollum i ridderskapets och adelns pleno den 19 junii 1786 [ang. brännvinsbränningens frigivande]. Sthm 1786. 2 bl. (Detta diktamen liksom andra yttranden av de F. även i de samtidigt eller senare tryckta riksdagsprotokollen.) —¦ Pro memoria

— 1799 ([M. J. Crusenstolpe], Portefeuille, D. 2, Sthm 1841, s. 92—108: inneh. de F:s självbiografi för ungdomstiden och de första riksdagsåren; ett parti därav jämväl återgivet i nedannämnda arbete av Herlenius, s. ix—xni).

— Beskrivning över Kroppa pastorat av Claes Frietzcky. Ur hans efterlämnade papper meddelade(l) av Emil Herlenius (Värmland förr och nu, 26, 1928, s. 19—31; även sep. Karlstad 1929. 15 s.).

Handskrifter: Stridsskrift mot hattarnes krigspolitik 1757 (godsarkivet på Säbylund; Herlenius, s. vin). —• Program för riksdagen 1771 (godsarkivet på Säbylund; Herlenius, s. xxix—xxxn). — Diktamen till Lungsunds sockenstämma d. 21 juli 1787 ang. brännvinsarrendet (Lungsunds sockenstämmas protokoll; avskr. i Höppenerska saml., KB; Herlenius, s. l). — Även andra handskrifter än de här särsk. nämnda torde finnas bland de F: s papper i godsarkivet' på Säbylund (jmfr Herlenius, förordet samt passim).

Källor och litteratur

Källor: de F:s bouppteckn., RA; tryckta riksdagsprot. och riksdagstidn.; de F: s självbiografi och övriga tryckta skrifter samt personalier över honom av C. Rosén von Rosenstein (Biogr., KB). — G. J. Adlerbeth, Hist. anteckningar, 1 (1856), s. 93; Joh. von Engeström, Hist. anteckningar och bref från åren 1771—1805, utg. af E. V. Montan (1877); F. A. von Fersen, Hist. skrifter, 4, 6 & 7 (1869, 1870—71); A. L. Hamilton, Anekdoter till svenska historien under Gustaf III: s regering (1901); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 2—3 (1903—07); R. F. Hochschild, Memoarer, 1—2 (1908—09); E. Schröderheim, Skrifter till kon. Gustaf III:s historia, utg. af Elof Tegnér (1892); O. Tilas, Utdrag af... dagbok vid riksdagen 1769 —70 (Handl. rör. Skandinaviens historia, 16, 1831); O. Wallqvist, Berättelse om riksdagen i Stockholm 1789 (Hist. handl., 5, 1866); dens., Minnen och bref, utg. af E. V. Montan (1878). — J. A. Almquist, Riksdagen i Gefle 1792 (1895); S: E. Bring, Trollhätte kanals historia till 1844 (Trollhättan, dess kanal och kraftverk, 1, 1911); C. M. Carlander, Svenska bibliotek och exlibris, 2:2 (1904); G. Ekman, Ur Storforsverkens historia (1921); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 40—49 (1871—73); C. Hallendorff, Riksens ständers bank 1719—1766 (Sveriges riksbank 1668—1918,2,1919); dens., Bankens öden från mössväldet till den andra realisationen, 1766—1803 (ibid., 3, 1920); E. Herlenius, Clas Frietzcky (Redogörelse för allm. läroverken i Halmstad och Varberg under läsåret 1902/1903, 1903); N. von Jacobsson, Sällskap där man hade roligt — för hundra år sedan (Ny illustr. tidn., 1899, s. 518—521, 524—526); Fr. Lagerroth, Frihetstidens författning (1915); "dens., Konung och adel. Ett bidrag till Sveriges författningshistoria under Custaf III (1907); E. Lewenhaupt, Säbylund (Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början, Nerike, 1911); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia 1718—1772, 6 (1901); A. Montgomery, Riksbanken och de valutapolitiska problemen 1719—1778 (Sveriges riksbank 1668—1918,3, 1920); C. Th. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—2 (1885—96); W. Tham, Kon. Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); C. Fr. Wasrn, 1786 års riksdag (1868).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Clas (de) Frietzcky, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17339, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2019-12-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17339
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Clas (de) Frietzcky, urn:sbl:17339, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2019-12-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se