Charles De Geer

Född:1747-03-08 – Österlövsta församling, Uppsala län (på Lövsta bruk)
Död:1805-01-13 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kammarherre


Band 10 (1931), sida 490.

Meriter

4. Charles De Geer, den föregåendes son, f. 8 mars 1747 på Lövsta, d 13 jan. 1805 i Stockholm. Volontär vid greve Gabriel Spens regemente (garnisonsregementet i Pommern) 1756; förare därstädes 1 sept. 1756; sergeant 1758; konstituerad fänrik 11 dec. 1760; student vid Uppsala universitet 7 okt. 1761; stabsfänrik 3 nov. 1761; fänrik vid livgardet 26 maj 1762; erhöll avsked 18 apr. 1764; kammarherre hos drottning Lovisa Ulrika 18 apr. 1764; erhöll avsked ur krigstjänsten 6 dec. 1771; bevistade riksdagarna 1771—1800 och var därunder bl. a. ledamot av bankoutskottet 1786, av hemliga utskottet 1789 och av bevillningsutskottet 1800; revisor vid bankoverket 1778 och 1792; vistades i Frankrike och Österrike 1800—02. LVA 1790 (preses 1792); KmstkVO 1794.

Gift 1) 23 dec. 1770 i Stockholm med hovfröken friherrinnan Ulrika Elisabet von Liewen, f. 12 febr. 1747, f 16 maj 1775 i Uppsala, dotter till landshövdingen friherre Karl Gustav von Liewen och friherrinnan Ulrika Eleonora Ribbing af Zernava; 2) 14 dec. 1777 i Stockholm med grevinnan Eleonore Vilhelmina von Höpken, f. 5 okt. 1755, f 20 april 1793 i Stockholm, dotter till riksrådet och kanslipresidenten greve Anders Johan von Höpken och friherrinnan Vilhelmina Ribbing af Zernava.

Biografi

Som äldste son till en av Sveriges rikaste magnater och designerad arvtagare till Lövsta stora fideikommiss erhöll D. en mycket vårdad uppfostran. I Uppsala handleddes hans studier av en ung begåvad prästman, magister Daniel Bexell; sannolikt har denne, som på 1780-talet såsom ledamot av prästeståndet visade prov på rätt radikala åsikter i politiska frågor, lagt grunden till D: s senare starkt radikala politiska hållning. D:s framträdande sociala ställning gav honom efter tidens sed officersfullmakt redan som yngling, men han ägnade sig aldrig åt krigarens yrke utan tog vid sjutton års ålder avsked för att bli drottningens kammarherre, det enda ämbete, han någonsin beklädde. I hovtjänsten, där han lär ha behandlats mindre väl av den stolta drottningen (Ehrensvärd), synes han dock icke ha kvarstannat alltför länge. Efter faderns död 1778 delade han sitt intresse mellan skötseln av den stora förmögenheten och deltagandet i det politiska livet.

Intresset för D: s person knyter sig helt och hållet till hans verksamhet som riksdagspolitiker. Då D. tog säte på riddarhuset. vid frihetstideris sista riksdag, slöt han. sig till det då härskande mösspartiet. Synbarligen har han ärligt accepterat partiets program, ty ehuru hans riksdagsbana nästan helt tillhör den gustavianska tiden, kom hans partitagande ofta att behålla en viss prägel av sagda partis politiska inriktning, samtidigt som det i hög grad färgades av hans med åren allt starkare motsättning till Gustav III. En bidragande orsak till att D. med ständigt stigande skärpa kom att spela oppositionsmannens roll kan vidare spåras i hans av samtiden ofta vitsordade starka medvetande av sin ställning som grand seigneur. Hans ekonomiska ställning gjorde honom icke blott helt oberoende av den kungliga välviljan, den skärpte också hans medfödda säkerhet och traktan efter en ledande ställning och gjorde honom därför till typen för tidens många fronderande aristokrater. Tvenne drag synas karakteristiska för D: s parlamentariska verksamhet, hans kraftiga värnande av grundlagens helgd och hans ovanliga förtrogenhet med riksdagsarbetets former. I det senare fallet synes han mot seklets slut ha nått en erkänd position på riddarhuset. Ett flertal av hans många anföranden vid 1700-talets sista riksmöten och speciellt vid 1800 års riksdag bestodo sålunda i skickligt utformade voteringsförslag, som i regeln rönte ståndets erkännande. Detta intresse för formen går också igen i hans vid flera tillfällen gjorda erinringar gentemot de olika lantmarskalkarnas sätt att utöva ämbetet, särskilt uppmärksammade åren 1786, 1789 och 1800, liksom i hans ofta återkommande yrkande, att ett riksdagsbeslut i en speciell fråga icke för framtiden finge bli av prejudicerande karaktär.

Vid 1778 års riksdag slöt sig D., trots sin ställning som hovman, till den adliga opposition, som här för första gången framträdde, stödde genomgående dennas ledare Axel von Fersen d. ä. och tog en bemärkt del i debatterna om bankodeputationens in- struktion. Då lantmarskalken i enlighet med konungens önskan sökte jämka på det redan fattade beslutet i sistnämnda fråga, talade D. ivrigare än någon annan häremot och påpekade under allmänt instämmande det oformliga i ett sådant handlingssätt (J. v. Engeström). Genom sitt uppträdande vid detta riksmöte grundade D. sitt anseende hos de med styrelsen missnöjda men fick i stället röna tydliga bevis på konungens onåd. Något år senare blev han likväl i tillfälle att personligen inför denne förklara sitt handlingssätt; av intresse är härvid hans starka betonande av att den, som ägde en förmögenhet sådan som hans, måste vara en god patriot och att hans opposition därför endast haft strängt sakliga orsaker. Konungen, som fann det värdefullt att knyta en så inflytelserik man till hovet, emottog D:s förklaring med stor välvilja; denne fick nu tillträde till den inre kretsen vid hovet, och konungen blev under några år en trägen gäst i D: s hem i huvudstaden.

Denna skenbara försoning kunde dock ej dölja det faktum, att D. för varje år blev allt missnöjdare med konungens politik och hans önskan att förvandla adeln till en hovadel. Då en del av oppositionen, som ansåg Axel von Fersen alltför försiktig, vid 1786 års riksdag sökte föra fram D. till en ledande ställning inom det. nu bildade oppositionspartiet och denne visade sig villig härtill, blev brytningen med konungen ohjälplig (J. v. Engeström). I de överläggningar, varvid oppositionens taktiska tillvägagångssätt bestämdes, spelade D. en framträdande roll. Ett viktigt initiativ tog denne, då han vid riksdagens början ingav ett, av partiet på förhand gillat memorial angående den rätta tydningen av bestämmelserna om samfällda riksdagsbeslut i 1617 års riksdagsordning, varigenom man ville beröva konungen möjligheten att välja i de fall, då två stånd stodo emot två. I de intrigfyllda debatter och förhandlingar, som följde härpå, då konungen ville undvika ett gemensamt riksdagsinitiativ, förmådde D. aktivt bidraga till att konungens uttalande i frågan fick en sådaii form, att riksdagens initiativrätt rörande grundlagsförklaring nödtorftigt hävdades (Landberg). I den viktiga frågan om passevolansen gjorde D. också ett betydelsefullt inlägg. I starka färger skildrade han nöden bland den uppländska allmogen, förklarade, att denna endast tack vare bistånd från bruksägarna — bland dem väl också han själv — kunnat betala sina utskylder, och avgav en kraftigt utformad protest mot varje avgift utöver dem, som kontraktsenligt skulle utgå. Tydligast framträdde dock D. som den radikalare oppositionens ledare, då det inom bankoutskottet blev fråga om förskott av banken till upprättandet av spannmålsmagasin. Medan Fersen här ville gå konungen till mötes, krävde D. starkare garantier för att icke medlen användes till andra ändamål. Det kom på denna punkt till en allvarlig kontrovers mellan de båda oppositionsledarna, varvid D. av sitt heta lynne synes ha föranletts att gå till onödiga ytterligheter utan att för den skull kunna nå sitt mål. D: s uppträdande vid detta tillfälle har blivit föremål för olika tolkningar. Fersen har å ena sidan gjort gällande, att det förklaras av att D., »upplivad av nit för lag och fädernesland, ej kände nödvändigheten att sätta moderation uti göromålen». Å andra sidan anser Odhner, att D. och hans meningsfränder på allvar fruktat och velat förhindra ett missbruk av de ifrågavarande medlen, även om de främst önskat bereda konungen ett kämibart nederlag. — 1 övrigt förtjänar nämnas, att det av D: s uppträdande i flera andra frågor, exempelvis om förbud mot alla slags monopol och om förklaring av R. F. § 2, synes framgå, att han haft klar blick för det betydelsefulla i den genom hela riksdagen löpande striden om ständernas initiativrätt.

Under själva riksmötet hade den ryske ministern Markov sökt kontakt med oppositionen och därvid trätt i förbindelse med D. Av den förres redogörelse för överläggningarna framgår, att D. principiellt accepterat förslaget om utländskt stöd åt partiet, ehuru han icke fann tiden mogen härför. Förhandlingarna fortsattes dock de följande åren, och D. mottog på Lövsta det ryska såväl som det danska sändebudet. På grund av sin ekonomiska ställning är D. givetvis fritagen från varje misstanke att ha låtit främmande guld påverka sitt personliga ståndpunktstagande, varför man torde få antaga, att förhandlingarna haft oppositionens taktiska tillvägagående till huvudföremål. De båda diplomaternas depescher vittna dock om att något djupare samförstånd icke uppnåtts. Varken D. eller hans förtrogne politiske vän, friherre A. L. Stierneld, ägde förmågan att planlägga en opposition på längre sikt, och efter konungens framgång i brännvinsfrågan 1787 föreföllo de tämligen modfällda. D:s vid denna tid löst framkastade projekt att resa till Holland för att där söka förstöra konungens kredit verkar också tämligen verklighetsfrämmande. Om D. också år 1788 haft några förbindelser med Ryssland är ovisst. I protokollet över Anjala-processen upptages en beskyllning mot D. för att jämte Fersen ha underhandlat med denna stat även under kriget, men alla bevis härför saknas, och omständigheterna tyda närmast på att beskyllningen fått kvarstå som ett uttryck för konungens då mycket stora ovilja mot D. (Adlerbeth). Att Anjalamännen på hösten 1788 sökte förbindelse med D. framgår visserligen av en bevarad skrivelse, men om D: s ställningstagande härtill är intet bekant; officiellt intog han snarast en motsatt ståndpunkt, då han i okt. samma år deltog i uppsättandet av en frikår till huvudstadens försvar (Odhner).

Vid riksdagen 1789 upprättade D. för sina privata medel en klubb för oppositionens fattigare medlemmar, vilket jämte andra smådrag kan synas tyda på att han nu hoppats svinga sig upp till platsen som partiets ledare. Den nyktert iakttagande G. J. Adlerbeth fäller likväl om D. omdömet, att han »genom sin hetta och egensinnighet var otjänlig att styra ett parti», ett omdöme vars riktighet bestyrkes av allt vi i övrigt veta. Vid sidan av den statskloke och försiktige Fersen måste D. alltid komma att förbli en andrarangsfigur, men hans ställning, energi och lätthet att uppträda gåvo honom dock tillfälle att spela en för händelsernas utveckling icke obetydlig roll. D: s lättantända sinne upprördes särskilt av de angrepp, som i åtskilliga stridsskrifter riktats mot adeln på grund av Anjalakonspirationen; han hade också själv på ett mycket påtagligt sätt blivit utsatt för massornas missnöje, då han vid ett tillfälle avlagt ett besök hos officerare, som lämnat armén för att deltaga i riksdagen. Under intrycket härav höll han redan på riksdagens andra dag på riddarhuset ett med starkt bifall mottaget tal till försvar för den svenska adelns insatser i landets historia och krävde straff på dem, som utgivit för ståndet smädande skrifter. D. gjorde sig här otvivelaktigt till tolk för en hos ridderskapet allmän sinnessstämning, men som vanligt funnos många, bland dem Fersen själv, som funno form och ton onödigt utmanande. Någon praktisk betydelse fick demonstrationen ej.

I den kort härefter följande konflikten mellan adelns majoritet och lantmarskalken tog D. i enlighet med sitt lynne en framskjuten del. Då lantmarskalken vid plenum den 10 febr. för tidigt bröt en förteckning på hemliga utskottets medlemmar, tvangs han genom D: s ingripande att åter försegla denna, en episod som visar den noggrannhet, varmed D. gav akt på allt, som kunde tänkas främja hovpartiets syften. Då lantmarskalken vid plenum tre dagar senare förnekade, att han gjort proposition på frågan om instruktion för sagda utskott, och därmed sökte uppriva ståndets redan fattade beslut i ämnet, ledde D. vid Fersens sida oppositionens häftiga angrepp på honom. Enligt en samtida talade han därvid »med största precision och dristighet samt med starkare uttryck än någonsin» (Tham), enligt en annan var hans »häftighet driven till det yttersta» (Ehrenström). På D:s förslag återtog också lantmarskalken sitt yttrande och hela debatten ströks ur protokollet. Några dagar senare klagade emellertid lantmarskalken hos konungen över det passerade och beskyllde därvid D. för att ha uppträtt »med oanständig häftighet»; då konungen vid det ryktbara plenum plenorum 17 febr. ålade adeln att genom en deputation bedja lantmarskalken om ursäkt, befallde han också D. ätt jämte Fersen deltaga i deputationen. Någon sådan kom likväl icke till stånd; adeln vägrade att lämna den begärda ursäkten och förnekade i en senare utfärdad förklaring, att D. och Fersen fällt de yttranden, varför de beskyllts. Med denna konflikt bröts för denna gång D:s parlamentariska bana; den 20 febr. arresterades han jämte oppositionens övriga ledare och insattes i fängsligt förvar på Fredrikshov, varifrån han först i apr. befriades.

D: s uppträdande under de oroliga februaridagarna 1789 hade hos konungen väckt mycken bitterhet emot honom, varför en försoning icke vidare var tänkbar (Adlerbeth). Vid 1792 års riksdag deltog D. visserligen upprepade gånger i debatterna men utan att spela någon roll. Under förmyndarregeringen synes D., som tidigare på oppositionens vägnar sökt träda i förbindelse med hertig Karl (Tham), ha intagit en lojalare ställning, sålunda tecknade han ej mindre än 3,000 rdr vid den subskription, som 1794 anställdes till förmån för flottans neutralitetsvakt. Under denna tid erhöll han också de enda offentliga utmärkelser, som kommo honom till del, Vasaordens storkors och medlemskap i Vetenskapsakademien. Gentemot Gustav IV Adolf stod D. däremot mera främmande; enligt J. von Engeström skall han efter dennes regeringstillträde ha samarbetat med baron E. G. Adelsvärd för att åter samla det gamla oppositionspartiet. För den nya generation, som nu framträdde och som starkt påverkats av franska revolutionen, voro dock de båda tilltänkta ledarna mindre väl sedda på grund av deras rikedom och stora privatekonomiska intressen. Vid 1800 års riksdag kommo D. och hans forna partivänner därför att i stället bilda ett slags centerparti, som med samma misstro betraktade regeringen och den radikala oppositionsfalangen men i regeln gåvo den förra sitt stöd. Denna mellanställning skönjes tydligt i D:s ingripande i realisationsfrågan. Utan att i grunden gilla regeringens förslag gav han detta sitt stöd med den motiveringen, att »en förnuftig man eftersinnar i detta ögonblick mindre vad han önskar än vad han kan», men å andra sidan krävde han bestämt, att ett antagande av förslaget ej skulle inbegripa tiden för bevillningen, den fråga, där oppositionen stod enigast gentemot regeringen. Då lantmarskalken senare vägrade låta detta av ståndet antagna tillägg inflyta i protokollet, inledde D. raden av häftiga angrepp på denne men undvek att gå till samma ytterligheter som den radikala falangens ledare. Med denna episod, som direkt anknyter till D:s uppträdande 1789, slutade hans politiska bana. Fem år senare avled han efter ett långsamt fysiskt och psykiskt avtynande.

D. synes ha varit typen för den gustavianska tidens aristokratiska opposition. Grundtemat i hans parlamentariska uppträdande utgjordes av den självständige magnatens missnöje med maktens koncentrerande hos konungen. Statsman i egentlig mening var han icke, den kritiska oppositionsställningen motsvarade bäst hans läggning, positiva förslag har han endast undantagsvis framfört. Att D. utan det stöd, börd och förmögenhet skänkt honom, överhuvud kommit att spela en politisk roll, synes ej heller troligt. Samtidens omdömen om hans personlighet äro också påfallande samstämmande. »Med bästa vilja är han för häftig, nog högdragen och ej mycket upplyst», yttrar von Engeström, och Adlerbeth förklarar honom vara »omåttligen äregirig, ... mera driftig än varsam». Hamilton åter tillskriver honom djärvhet och nit men beklagar hans »höghet i umgängessättet» och säger, »att om enväldet misshagade honom, var det blott hos andra»; också hertiginnan Charlotta talar om hans »stridslystna karaktär och stora ärelystnad». Kom D. på grund av dessa karaktärens brister ej att spela den förstaplansroll, han själv torde ha eftersträvat, har han dock skapat sig ett namn som den nitiske väktaren av den svenska riksdagens arbetsformer och rättigheter gentemot kungamaktens strävanden att genom lantmarskalken behärska riddarhuset.

Författare

Herbert Lundh.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I riksarkivet finnas brev från D. till Karl August Ehrensvärd i Tosterupsamlingen och från D: s första hustru till Fredrik Sparre i Börstorpssamlingen samt en del handlingar i Vikarkivet, härrörande från åren 1787—90, då Vik innehades a? D. — Jakobs och Johannes församling i Stockholm räknade honom bland sina välgörare.

Tryckta arbeten

Handskrift: Tal vid presidiets nedläggande i Vetenskapsakademien 1793 om de hinder och svårigheter, som möta vid våra näringar (VA bibi.).

Källor och litteratur

Källor: Militaria: meritlistor för Pommerska garnisonsregementet, RA.-—-Riddersk. o. adelns riksdagsprot. 1786, 1792, 1800. — G. J. Adlerbeth, Hist. anteckningar, 1—3 (1856—57); J. A. Ehrenström, Efterlemn. hist. anteckningar, 1 (1882); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III: s hof, 2 (1878); J. von Engeström, Hist. anteckningar och bref från åren 1771 — 1805 (1877); F. A. von Fersen, Hist. skrifter, 6—7 (1870—71); A. L. Hamilton, Anekdoter till sv. historien under Gustaf III: s regering (Sv. memoarer och bref, 4, 1901); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 1—3 (1902—07). — C. Forsstrand, Konung och adel (1914); M. Hamnström, Om realisationsfrågan vid riksdagen i Norrköping år 1800 (1896); G. Landberg, Riksdagens initiativ- och beslutsrätt under 1772 års statsskick (1929); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—2 (1885 —96); Alice Quensel, Jakobs kyrka, 1 (Sveriges kyrkor. Stockholms kyrkor, 4: 1, 1928); W. Ridderstad, »Gula gardet» 1526—1903 (1903); L. Stavenow, Den gustavianska tiden 1772—1809 (Sveriges historia till våra dagar, 10, 1925); W. Tham, Kon. Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); K. Warburjr, Karl Auirust Ehrensvärd C1SOTI



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Charles De Geer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17343, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-10-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17343
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Charles De Geer, urn:sbl:17343, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-10-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se