Jakob P. De la Gardie

Född:1583-06-20 – Estland
Död:1652-08-12 – Stockholms stad, Stockholms län

Arméofficer, Riksråd


Band 10 (1931), sida 634.

Meriter

3. Jakob Pontusson De la Gardie, den föregåendes broder, greve till Läckö, friherre till Ekholmen, herre till talrika egendomar i olika delar av riket (se nedan), f. 20 juni 1583 i Reval, d 12 aug. 1652 i Stockholm. Uppfostrades i Finland, vid Johan III: s hov och i Reval; förklarad varaktig av Karl IX 1600; var överste för ett regemente norrlandsknektar 1601; fången i Polen 1601—06; gjorde krigstjänst som överste i Nederländerna 1606—08; överbefälhavare, till en början såsom tronföljarens generallöjtnant, i ryska kriget 28 dec. 1608 (ed 4 jan., biinstr. 5 jan. 1609); riksråd 28 maj 1613; utsedd till kommissarie vid förhandlingarna med ryssarna i Viborg 18 juni 1613 men befriades från detta uppdrag genom K. brev 11 juli 1613; erhöll beställning som fältherre maj 1615; greve 10 maj 1615; deltog i fredsförhandlingarna med Ryssland och befulhnäktigades jämte övriga kommissarier 15 maj 1616; riddare vid Gustav Adolfs kröning okt. 1617; arrenderade Kexholms och Nöteborgs län 1618 (kontr. 31 juli, prolong. 7 sept. 1624; Öhlander, s. 25, 154)—1630, Borgå län 1619 (kontr. 17 dec.)—1620 samt Kegels m. fl. län och Dagö 1620 (kontr. 6 sept.)—1624; lagman över södra Finlands lagsaga 28 okt. 1618; avfärdad till Finland 30 okt. 1618; ståthållare över Revals slott och län samt landshövding i Estland 17 juli 1619 (med kost för 24 personer och foder för 16 hästar enligt K. brev 26 juli); erhöll i uppdrag att förhandla med polackerna 26 juli 1619; deltog i Rigas belägring 1621 och det därpå följande kriget i Lifland; högste befälhavare i konungens frånvaro 20 dec. 1621; generalguvernör i Lifland 19 aug. 1622 (instruktion 20 aug.); avslöt eller deltog i avslutandet av upprepade längre och kortare vapenstillestånd med polackerna, de viktigaste 10 aug. 1622 (till 1 maj 1623), 27 nov. 1622 (till 1 juni 1624) och 8 maj 1624 (till 1 mars 1625) samt 9 jan. 1627 (till 1 juni 1627); befälhavare över en särskild armékår 1625 (instruktion för Dorpats belägring m. m. 6 juli); utövade efter konungens avresa från Lifland jan. 1626 högsta befälet därstädes; skild från befälet i fält genom K. brev 19 apr. 1628; återkallad 6 juni 1628 och ägnade sig därefter företrädesvis åt förvaltningen av marsk- och riksrådsämbetena; tillförde konungen förstärkningar i Preussen 1629 (K. brev 28 maj); arrenderade Väster-Silvbergs gård och bruk med Västerdalarna och Västerbergslagen (upptog silvergruvan 1629; prolongation 4 nov. 1641) samt Ludvika kronobruk med Grangärde, Norr- och Söderbärke, Norbergs och Västervåla socknar 12 juni 1631; erhöll instruktioner för sina förrättningar under konungens frånvaro genom memorialen för rådet 30 maj och för D. särskilt 3 juni 1630; president i krigsrätten, senare krigsrådet eller krigskollegium 5 juni 1630; erhöll i uppdrag att ordna skjutsningen i riket 30 aug. 1631; riksförmyndare efter Gustav Adolfs död (avgav revers 5 apr. 1633); lagman i Uppland 17 jan. 1634 (jmfr rådsprot. 5 mars 1633 och öppet brev 8 nov. 1634); arrenderade kronans mynthamrar vid Högen utanför Arboga till manufakturverk 17 apr, 1634; befälhavare över preussiska armén 1635 (instruktion 2 juni) samt tillika kommissarie vid fredstraktaten 17 juni 1635; kommitterad jämte Karl Bonde att hålla rannsakning i bergslagen 12 jan. 1636 samt jämte Axel Oxenstierna att rannsaka om besvären i Västergötland, särskilt Göteborg, 18 mars 1639 (H. Almquist, s. 347 o. följ.). — Innehade befälet, utom över de norrlandsknektar, som han kommenderade 1601, över följande truppförband: D:s franska kavalleriregemente 1608—10 (upplöst, vid Klusjino), fältherrens kornett 1609—17, fältherrens livgarde 1610—12 och fältherrens tyska livregemente 1612—17 samt, efter fredsåren 1617—20, fältherrens kyrassiärkompani 1621—28 och fältherrens livkompani (från 1626 dragoner) 1622—28.

Gift 24 juni 1618 på Stockholms slott med Ebba Brahe (se denna), f. 16 mars 1596 på Lerjeholm, Angereds socken, d 5 jan. 1674 i Stockholm, dotter till riksdrotsen greve Magnus Brahe och Brita Stensdotter (Lewenhaupt).

Biografi

Den utförligaste skildring, vi äga av D: s uppväxtår, återfinnes i ett åminnelsetal av Johannes Schefferus. Jämte sin äldre broder Johan uppfostrades han, såsom i den senares biografi berättats, efter faderns död under sin frände Johan De la Blanque's förmynderskap i Finland och vid morfadern Johan III: s hov. Efter konungens död kom han till Reval. Här utbildade han sig främst i vapnens bruk. Högst älskade han ädla hästar, vilka han lärde sig att igenkänna enligt deras särskilda märken och att fulländat tygla. Då han 1600 vid sjutton års ålder förklarades »varaktig» av Karl IX, var han enligt Schefferus lika mycket utmärkt genom anlagens och hågens ädla syftning som genom kroppens träning och spänstiga behag. Man torde kunna tillägga, att lynnets franska livlighet och temperamentets värme gjorde ynglingens framträdande än mer vinnande.

Om de bokliga studierna nämner Schefferus intet. Givetvis var det på sig själv, D. tänkte, då han (4 febr. 1633) lugnade en ritualmässigt tveksam rådskandidat med de bekanta orden, »det få sutto i rådet, som ex fundamento have fört deres studier; hoppes icke deste mindre genom Guds bistånd hava gjort sitt ämbete efter förmögenhet... När man haver sensum communem och vet staten, så går allt näst Guds hjälp fort.» »Att veta staten» hade D. lärt genom en tidigt börjad praxis, och i latin och de levande språken ägde han nödtorftig färdighet. Det mesta av sina insikter måste han ha förvärvat i livets skola, men av hans bokförråd att döma var han icke främmande för allvarlig läsning. En erinran om hans intellektuella intressen utgör på sitt sätt ett blad bland hans papper, på vilket superintendenten Herman Samson (von Himmelstierna) efter en dispyt nerkastat sina bevis för att solen rör sig långsammare under sommaren än under vintern.

Tidigt kom D. i fält. År 1600 grep Karl IX till offensiven i Lifland; 1601 trängde han fram ända under Rigas murar. På detta, tåg var D. trots sin ungdom med som befälhavare över ett regemente norrlandsknektar. Anfallets kraft sinade emellertid snart ut. En överlägsen polsk här, som sent omsider visade sig i fältet, nödgade Karl att draga sig tillbaka, och inom kort återvände han till Sverige, sedan han inlagt garnisoner i de erövrade fästningarna. En av de mest framskjutna och samtidigt sämst befästa var Wolmar. Här fick Karls son Karl Karlsson Gyllenhielm på egen begäran befälet med sin frände D. som närmaste man. Erfarna krigsmän funno ett försvar meningslöst, ja brottsligt, men de romantiska ynglingarna svarade, att gott folk och friskt mod, ej vall och mur behövdes för att motstå fienden. De gjorde också sitt yttersta men nödgades till sist kapitulera (dec. 1601). Besättningen fick fritt avtag, ehuru blott med sidvärjor, men de båda befälhavarna måste stanna i polsk fångenskap.

Försvaret av Wolmar har tack vare Gyllenhielms livfulla skildringar kommit att tillhöra de klassiska svenska krigarbragderna. Dessa skildringar ha också bevarat målande och karakteristiska episoder, som belysa de tappra ynglingarnas stolta medvetande att ha gjort tillfyllest för sin plikt och sin ära, den aktning, de därigenom förvärvat hos sina motståndare, den ridderliga impulsivitet, varmed ej minst D. reagerade mot de ofta avsiktliga kränkningarna av Karl IX och svenskarna. D:s syskon pantsatte för att bispringa honom en mängd silver- och guldklenoder i Danzig. Exempel på högsint välvilja från fienden saknades ej heller alldeles (prinsessan Anna m. fl.). Men Sigismund själv kunde ej neka sig att tillfredsställa sitt groll mot Karl IX genom hårdhet mot sonen. D. hade säkerligen snart nog kunnat återvinna friheten, men han vägrade länge att överge sin vapenbroder, som var en alltför dyrbar gisslan för att utväxlas. Till slut frigavs han dock 1606 men måste lova att under en viss tid ej tjäna mot Sigismund. Han begav sig då till Nederländerna för att utbilda sig i officersyrket under Morits av Oranien. I likpredikan över D. heter det, att prinsen föredrog honom framför alla andra överstar »för hans generositet och vackra comportement». Lysande utsikter skola också ha öppnat sig för honom på kondottiärbanan, särskilt genom franska anbud, men han återvände i början av år 1608 hem, efterlämnande rätt tilltrasslade affärer, som brodern följande år sökte reda upp. I D: s följe kommo utländska officerare och hantverkare. Med någon överdrift (se Chenon, Willem de Besche) berättade han 14 jan. 1648 i rådet, a.tt han varit den förste, som för fyrtio år sedan förde hit in harneskmakare; »nu vore det så vitt kommet, att vi kunde sälja harnesk utomlands det mäste vi ville». Även de med D. införskrivna officerarnas roll överskattas på liknande sätt, då det i likpredikan över D. och sedan ofta heter, att de voro de första, som den tiden inrättade militian här i landet. Deras och D:s egen nederländska skolning har dock givetvis bidragit till den nederländska krigskonstens starka inflytande på det svenska krigsväsendets omdaning. Åtminstone i den meningen har D. alltså rätt till hederstiteln Gustav-Adolfs lärare i krigskonsten, vilken brukar tilläggas honom i litteraturen.

Vid hemkomsten råkade D. ut för Karl IX :s misstänksamhet. Enligt traditionen skall Erik Göransson Tegel ha tillvällat sig honom tillhöriga gods och därför sökt störta honom genom att intala konungen, att D. lössläppts ur sitt polska fängelse för att verka för en giftermålsförbindelse mellan prinsessan Anna och Morits av Oranien. Huru än därmed kan förhålla sig, står själva faktum fast. Ännu på gamla dagar åberopade D. som ett argument mot en obunden konungamakt, »vad hans person voro vederfaret i konung Karls tid ex nuda suspicione, ther han blev med vakt bevakat i Örebro» (26 febr. 1649); med gubbens benägenhet att göra sig själv till händelsernas medelpunkt såg han för övrigt i denna episod upphovet till den berömda föreskriften om det personliga rättsskyddet i adelsprivilegierna 1612. Konflikten med Karl IX bilades likväl inom kort. Redan i dec. 1608 utsågs D. till befälhavare i det stundande ryska kriget. Ett eko av konungens misstankar genljuder dock i den ed, som vid utnämningen avkrävdes honom, att alldeles kassera vad han i Polen »antingen hemligen eller oppenbarligen uti skrifter eller muntligen lovet och tillsagt» (4 jan. 1609).

D:s ryska fälttåg tillhöra rikshistorien. Blott några huvudpunkter skola här antydas. Bakgrunden utgör »den stora oredan» i Ryssland, Polens ingripande däri och den nationella reaktion, som förde Vasilij Sjujskij på tronen. Motsatsen mot Polen drev till sist den nye tsaren i Sveriges armar. En preliminär överenskommelse om en svensk hjälpkår på 5,000 man avslöts i nov. 1608, det definitiva avtalet om Sveriges ersättning härför, som skulle bestå i Kexholms län, 28 febr. 1609 i Viborg. Omedelbart därefter överskred D. gränsen med Evert Horn som närmaste man. Sin prägel fick det vågsamma företag, som nu inleddes, av krigsskådeplatsens omätliga vidder, av de förvirrade förhållandena i Ryssland samt. icke minst av den svenska undsättningskårens beskaffenhet. De främmande legoknektar, varav denna till övervägande del var sammansatt, ägde väl tack vare sin överlägsna utbildning en för de nordiska uppbåden okänd offensivkraft och segrade därför lätt. i öppna fältet. Men samtidigt voro de färdiga till myteri eller avfall, så snart soldbetalningen klickade — och denna var beroende av ryssarnas vilja och förmåga att hålla sina utfästelser.

Fälttågets huvudhändelser voro D: s intåg i Moskva i mars 1610, slaget vid Klusjino 24 juni 1610, där legotrupperna gingo över till polackerna, D: s och Evert Horns sagolika återtåg med en handfull mest svenska och finska trupper, Vasilijs fall och valet av Sigismunds son Vladislav till tsar. Då D. i jan. 1611 ånyo kunde rycka in i Ryssland, hade det blivit hans uppgift att hålla polackerna och deras anhängare borta från Sveriges gränser och trygga dessa genom ockupationer. En första framgång vanns, då det 1609 utlovade Kexholm kapitulerade i mars 1611. Samtidigt skapade det s. k. »lantvärnet» en ny nationell resning mot det polska främlingsväldet och sökte, liksom förut Vasilij, svenskt stöd; i juni 1611 utropades t. o. m. Gustav Adolf till tsar. D. hade självfallet uppmuntrat den svenskvänliga strömningen men fordrade obönhörligt reella panter (Nöteborg, Ladoga), innan han ville lämna någon hjälp. Då han möttes av undanflykter, stormade han 16 juli 1611 Novgorod och tvang några dagar senare, 25 juli, de till slottet flyktade myndighetspersonerna till underkastelse. Karl IX erkändes som stadens skyddsherre, och ryska tsarkronan erbjöds i förhoppning på allmän anslutning åt Gustav Adolf eller Karl Filip. I avvaktan på händelsernas vidare utveckling residerade D. i Novgorod som härskare över staden och tidvis betydande områden i norra Ryssland.

Tsarvalet i Novgorod var utan tvivel en frukt av D:s personliga politik. Hans planer väckte emellertid mycken tvekan vid det svenska hovet. Medan man där dröjde, utmynnade de rysk-nationella rörelser, som skulle ha begagnats, i Mikael Romanovs val till tsar (febr.—maj 1613). Det var därför för sent, då Karl Filip äntligen på sommaren 1613 kom till Finland. Flera tecken tyda på, att utgången för D. var en missräkning, som nedstämde honom. Han sökte väl mjuka upp svenskarnas framträdande vid de ganska utsiktslösa underhandlingar, som nu inleddes, men undandrog sig att själv deltaga i dessa. Närmaste anledningen var, att han trots sitt höga befäl såsom nyutnämnt riksråd ansetts böra träda tillbaka för en äldre kollega. Gustav Adolf upptog onådigt denna demonstration, och D. talade om sin önskan att »förlossas» från sitt befäl, men Axel Oxenstierna trädde medlande emellan.

Den De la Gardieska samförs tands politikens utsiktslöshet framträdde klart, då det nya ryska tsardömet så småningom övergick till öppna fientligheter. Utposterna kring Novgorod började falla, och själva staden var hotad, tills D. i juli 1614 lyckades fördriva ryssarna från deras ställningar vid Bronnitsy och Staraja Russa, Därpå biträdde han Gustav Adolf vid Gdovs erövring, uppehöll sig vintern 1614/15 i Sverige och bevistade sedan Pskovs misslyckade belägring. På hösten 1615 ägnade han sig åt fredsunderhandlingarna, som nu på allvar kommo i gång. I regel var det han, som förde ordet på svenska sidan. Ryssarna sökte stärka sin moraliska position genom att förevita D. att ha svikit Vasilij, men denne tillbakavisade energiskt allt dylikt tal; likaså hävdade han gentemot ryska påståenden, att svenskarna, ej de ryska uppbåden befriat Moskva 1610. Hans andel i de svåra förhandlingarnas lyckliga slutförande torde ha varit betydande. Helt visst var det med stolthet och tillfredsställelse, han 27 febr. 1617 satte sitt namn under Stolbovafreden. Den var inseglet på de storartade vinster, som blivit frukten ej minst av hans mångåriga mödor och sega uthållighet.

Lysande hade den ställning varit, D. intagit i österled, där han, som han själv skrev, »en tämlig tid månge viktige saker utan någon förman haver måst uträtta och månge rättskavnes karler både av höge och nedrige stånd kommenderad». Hans verksamhetskrets vidgades ytterligare genom hans omfattande och framgångsrika enskilda affärer, vilka framdeles skola behandlas. Ett särdrag fingo också D: s ryska fälttåg genom de exotiska förhållanden, varunder han arbetade. Till krigets vinster hörde sobelskinn (den vanliga ryska solden) och Novgorodska kyrkklockor, som D. dock säger sig ej ha rövat, blott köpt av soldater, som tagit dem med krigets rätt. I hemlandet hoppades man, att D. skulle hemföra ett par kyrkdörrar, som troddes ha utgjort Sigtunas vid dess förstöring 1187 tagna stadsport, men hänsyn till folkmeningen i Novgorod förhindrade detta. De växlingsrika och spännande krigshändelserna, den nästan prokonsulariska myndighet, han på grund av avståndet från hemlandet utövat, det romantiska skimret, över hela kriget gjorde, att D:s tankar på ålderdomen helst sökte sig tillbaka till detta skede av hans liv; rådsprotokollen bära därom täta vittnesbörd. Men vedermödorna hade också varit stora. Under åren 1616 och 1617 omtalas det flera gånger, att D. var svårt sjuk; en gång säges han ha förkylt sig efter »hård purgation», 'en annan gång var sjukdomen honom påtrollad.

Som en av rikets främste män återvände D. vid några och trettio års ålder till Sverige. Att han under sin frånvaro blivit riksråd (1613), är redan omtalat; 1615 hade hans förtjänster belönats även med en nyskapad högsta befälspost vid sidan av marskämbetet, »fältherre»-befattningen, och med grevevärdigheten. Vid Gustav Adolfs kröning 1617 följde riddarslaget. Under sina krigiska värv hade D. börjat tänka på giftermål. År 1615 inledde han frieri till greve Magnus Brahes dotter Ebba. Det var vid den tid, då statsskälen tillintetgjorde hennes dröm att bli Gustav Adolfs brud. Hon hade redan då börjat resignera, men först 1617 fick D. hennes ja. Vilka känslor hon efter sin bittra missräkning kunnat bjuda sin trolovade, känna vi ej. Säkert är, att hon blev en huld och trogen maka, som under ett långt äktenskap skänkte honom och en blomstrande barnskara hemlivets lycka och ett kraftigt stöd i vardagslivets praktiska omsorger. Att D. ej varit likgiltig för att han ekonomiskt gjorde ett mycket gott parti och att han förband sig med den familj, som han i ett annat sammanhang en gång kallat den främsta i riket näst den kungliga, får med kännedom både om hans eget och tidevarvets kynne anses säkert. Men man kan om man vill otvunget utläsa varma känslor ur ett par flyktiga biljetter från förlovningstiden, som blivit bevarade till våra dagar. Och det är kanske icke, trots D:s härstamning, bara ett höviskt franskt galanteri, då han bjuder sin fästmö »farwell, farwell, mitt hierta, farwell, mitt hönss». Trolovningen firades i nov. 1617, bröllopet vid midsommar 1618, båda av Gustav Vasas änkedrottning Katarina Stenbock, hos vilken Ebba Brahe sedan 1614 vistats som hovjungfru. De nygifta slogo sig ned på Runsa, men någon lång ro väntade dem ej. På hösten fick D. återvända till svensk-ryska gränsen; åtföljd av sin grevinna for han över Åbo till Viborg.

Polens framträngande i Ryssland (1617—18) tycktes nu skola förnya situationen från Karl IX:s sista år. D:s uppgift var att följa händelserna från Finland, hålla sig väl med ryssarna, uppmuntra och bjuda hjälp, om det gick dem illa. Men han skulle också observera Estland och Lifland. Då det blev klart, att det polska anslaget mot Ryssland misslyckats, flyttades tyngdpunkten till Östersjöprovinserna. D. fick 1619 med sin gemål slå sig ned som ståthållare på slottet i Reval. Då stillestånd mellan Sverige och Polen ingåtts i nov. 1618, blev det ett par lugna år. Resultatslösa förhandlingar med polackerna, i vilka D. deltog, varslade dock om kommande strider. Till D:s uppgifter hörde också att följa den besvärliga gränsläggningen mot Ryssland, som nu (1621) avslutades. Utan tvivel har D., som efter Axel Rynings död 1620 blev marsk, jämväl under denna tid utfört ett omfattande arbete på det militära området. På våren 1621 organiserade han och överförde till Riga östra rikshalvans kontingent av belägringsarmén. Därmed inleddes ett nytt skede i hans verksamhet.

Under belägringen av Riga förde D. befälet i ett av de fyra läger, varmed staden cernerades. Vid något tillfälle sårades han lätt i armen. För övrigt lär han ha motsatt sig all överilad hårdhet mot staden. Efter Rigas fall tog Gustav Adolf D. med på tåget till Mitau och lämnade honom sedan kvar i Lifland med vidsträckt fullmakt. Han skulle bispringa sin svåger, guvernören i Riga Jesper Mattsson Kruus och framför allt trygga den nyvunna staden. Brist och sjukdomar lamslogo dock operationerna. Längre fram, i aug, 1622, fick D. med generalguvernörs titel efterträda Kruus som Liflands högste styresman.

Efter Gustav Adolfs för sent insatta undsättningsexpedition till Mitau 1622 avslöt D. ett stillestånd, som sedan under hans medverkan eller ledning successivt utsträcktes ända till 1625. Den sista förlängningen, på våren 1624, kom olägligt för Gustav Adolf. Konungen hade helst velat hålla möjligheten öppen att i Lifland använda de mot Danmark sammandragna trupperna, om Kristian IV, såsom ju också blev fallet, gav efter. D. var emellertid en övertygad anhängare av en fredlig politik. Han hade på grund av de finansiella svårigheterna ställt sig tveksam redan till företaget mot Riga, och senare erfarenheter kunde ej annat än mana till försiktighet; man hade sett, skrev han, »huru hastigt vi komme efter en ståtlig victorie, som vi hade emot denne staden, i stor laborint, alldenstund medlerne oss fattades till att opphålle krigsfolked och fullfölja victorien med» (3 jan. 1625). Gustav Adolfs beslut att förnya fientligheterna 1625 fattades sålunda mot hans råd. Under fälttåget tillföll honom emellertid en viktig roll. Krigföringen upplöste sig till en början i en serie företag mot de lifländska fästningar, som ännu innehades av polackerna. D. intog, med Gustav Horn som närmaste man, den kanske viktigaste, Dorpat (aug. 1625), samt en rad mindre orter. Däremot var han ej med, då Gustav Adolf genom segern vid Wallhof (7 jan. 1626) säkerställde de vunna resultaten. Framgångarna minskade för övrigt icke D:s fredslängtan. Han tillstyrkte ivrigt att begagna den — visserligen icke uppriktiga — förhandlingsvillighet, som visade sig på polska sidan.

Efter slaget vid Wallhof lämnade Gustav Adolf Lifland. Det blev för alltid. Då han nästa år åter ryckte i fält, var det för att via Preussen söka drabba fiendelandet i de vitala delar, som ej kunde nås från Lifland. Detta var därmed förvandlat till en sekundär krigsskådeplats, och ledningen övergick helt till D. Vare sig medlen voro otillräckliga för uppgiften eller D:s energi ej längre höll måttet eller båda omständigheterna samverkade, har hans krigarära, fastän ingalunda fläckad, dock knappast ökats genom detta hans sista självständiga stora befäl i krig. Året 1626 släpade sig fram med stillestånd — delvis mot Gustav Adolfs önskan — och krigsrörelser, som ådagalade, att D. ej effektivt kunde stänga den långa gränsen för de lättrörliga polska ryttarskarorna. Sedan Horn kommit med förstärkningar från Finland, återställde emellertid D: s seger vid Wenden julaftonen 1626 de svenska vapnens övervikt. Året 1627 började med ett stillestånd, därpå följde ett till en början framgångsrikt polskt infall, som dock slutade med att polackerna manövrerades ut. Ett ödesdigert misstag omintetgjorde dock nästan genast frukterna av denna framgång. För att binda sina motståndare hade D. lagt sig i ett fast läger vid Evsts inflöde i Duna. Måhända vilseledd av utspridda rykten gjorde han plötsligt härifrån en framstöt åt sydost ända till Diinaburg, som han stormade (29 sept.) och raserade. Men den fientlige befälhavaren, den förslagne Gosiewski, lät honom hållas och gick själv västerut, intog Dalen och Yxkull ovanför Riga och vann så en ställning, varifrån han framgångsrikt oroade det svenska Lifland. Först på våren 1628 kunna svenskarna tack vare Horns framgångar åter sägas ha blivit situationens herrar.

Då var emellertid Gustav Adolfs tålamod slut. I själva verket synes han länge ha samlat på missnöje med D. Ett vredesutbrott 1623 gällde bl. a. påstådd slapphet i Riga, följande år var konungen ej blott »perplex» över stilleståndets ovannämnda förlängning utan klagade även ånyo över släpphänthet och bristande tillsyn. Längre fram berättar Gabriel Gustavsson Oxenstierna för sin broder, att D:s onåd är fullständig: konungen är lika missnöjd med hans befälföring och med hans förhandlingar, så att »alla fältherrens acta äre H. K. M:t mycket suspecte» (2 maj 1627). Den 13 nov. 1627 underkastade Gustav Adolf D:s tåg till Dünaburg en säkerligen träffande kritik, och på våren 1628 övervägde han allvarligt att uppge sin tillämnade resa till Preussen för att återställa den vacklande vapenlyckan i Lifland. Han nöjde sig emellertid med att i skonsamma former uppdraga befälet i fält åt Horn, dock i allt med D:s »inrådande och godtyckjo». D. skulle stadigt residera i Riga och ägna sig åt provinsens förvaltning. Det var i denna upphetsade sinnesstämning, Gustav Adolf fällde de ofta citerade orden, »greve Jakob är uti sine consiliis och handlingar något trög och sen, så ock myckit blöt uti sitt commendo». Som naturligt var, blev D. häftigt upprörd över sitt öde. Han försvarade sig utförligt och med allt eftertryck; sitt starkaste argument hade han otvivelaktigt i medellösheten. Sedan han befriats från tjänstgöringen i Lifland, skyndade han att söka upp konungen. Tydligen har denne som så ofta snart låtit sin vrede fara. Även om D. ej erhåller något befäl i fält, flöda förtroendeuppdragen: Gustav Adolf tar honom med till mötet i Ulfsbäck, i konungens frånvaro får han 1629 öppna riksdagen, därpå för han förstärkningar till Preussen och användes sedan vid avvecklingen av det preussiska krigsföretaget efter stilleståndet i Altmark. Genom förflyttningen till Sverige samlades också i marskens händer den uppgift, som väl kunde synas vara den för hans ämbete naturliga men som han dittills på grund av sin verksamhet vid rikets östra gränser ej kunnat utöva, nämligen den centrala ledningen av härorganisation och krigsförvaltning.

Den ekonomiska grenen av den militära förvaltningen var sedan gammalt förlagd under kammaren, som också handhade rullföringen. För militärtekniska förvaltningsuppgifter hade de militära fackmännen tagits i anspråk genom mer eller mindre tillfälliga uppdrag, medan rättskipningen från fall till fall handhades av militära krigsrätter. Vid konungens avresa till Tyskland delades landet, närmast med tanke på krigsberedskapen mot Danmark, i tre militärdistrikt. Det centrala av dessa, Svealand och Norrland, ställdes genom en utförlig instruktion av 3 juni 1630 under D., som jämväl till följd av sitt ämbete, sin auktoritet, sin ständiga närvaro i Stockholm och personliga förhållanden samlade den allmänna ledningen i sina händer. Men därjämte togs ett steg, som skulle föra utöver den föregående tillfälliga och splittrade organisationen. Redan 1619 hade D. medverkat vid planläggandet av ett centralt kollegialt organ, vilket såsom »krigsråd» vid en kortare årlig session skulle ge riktlinjer för det administrativa arbetet och samtidigt utgöra kärnan i den högsta »krigsrätten». Sedan var saken vid olika tillfällen på tal, men utan resultat; 1630 fastslog konungen, att krigsrätten »är igenom det kontinuerliga krigsväsende bliven förgäten och alldeles till andra orter efter vårt fältlägers beskaffenhet transporterad». I uttalad anslutning till dessa äldre planer ordnade nu Gustav Adolf, strax innan han lyfte ankar, den militära rättskipningen genom att (5 juni 1630) organisera en »krigsrätt», som skulle sammanträda till sessioner två gånger årligen och samtidigt utrustades med fast lägre personal. Till följd av en av D. åberopad kunglig »instruktion» (§§ 7 och 8 i D:s personliga instruktion 3 juni) övertog krigsrätten från sin första session den grundläggande administrativa uppgiften, den centrala kontrollen av rullföringsväsendet för hela riket. Det nya verkets första bevarade registratur, för år 1631, är också fyllt av administrativa ärenden, utskrivningar, mönstringar, värvningar, trupptransporter, vapenleveranser och dylikt. Faktiskt fick man sålunda från början ett kollegialt verk av välbekant typ. Kring chefen koncentrerades en permanent verksam personal, som periodiskt, förstärktes med framskjutna officerare. Vid dessa högtidliga »sessioner» handlades domstolsärenden och de praktiskt eller principiellt viktigare förvaltningsärendena, medan eljes D:s personliga insatser dominerade. Marskämbetet sådant det utgestaltats efter D:s hemkomst 1628 växte sålunda in i krigsrätten. Regeringsformen 1634 bekräftade och systematiserade denna organisation, I samband därmed ändrades namnet till »krigsrådet» — senare blev det »krigskollegium». Genom ökning av personalen skulle slutligen ärendenas kollegiala handläggning bättre säkerställas. Tyvärr stannade dock den välbehövliga förstärkningen till stor del på papperet. Samtidigt avtog D:s förmåga att uppbära arbetsbördan. Han besvärades i växande grad av en ögonsjukdom, som åtminstone sedan 1626 då och då gjort sig påmint. Måhända ha även åren utvecklat den böjelse för maklighet, som Gustav Adolf klandrat 1628. Därtill kommo rådets täta sammankomster och den av D. organiserade och ledda preussiska expeditionen 1635. Stora brister i kollegiets förvaltning påtalades också vid den bekanta »examen» med ämbetsverken 1636. Kritiken förtröt D., som fann, att för liten hänsyn togs till personal- och medelbristen, men den gav dock nyttiga, impulser på nästan alla kollegiets verksamhetsområden. I början av 1640-talet avstängdes D. genom ett svårt anfall av ögonsjukdomen från det aktiva arbetet i kollegiet. Kort därpå visade det danska krigets eldprov, att det av honom skapade ämbetsverket under hans ledning nått en verklig effektivitet i sin förvaltning. Under krigsåren kunde han tillfälligtvis inställa sig i kollegiet men upphörde från och med 1646 helt att deltaga i dess verksamhet. Efter Gustav II Adolfs död träda D:s uppgifter som riksförmyndare och riksråd alltmer i förgrunden. Utan gensägelse hörde han till dem, som tryckte sin prägel på rådet. Hans inlägg voro i regel icke systematiskt utredande som Axel Oxenstiernas, snarare ha de karaktären av repliker, framkallade av diskussionens gång och ofta kryddade av en sentens eller en berättelse om gamla tider. En med åren tilltagande mångordighet har måhända ibland tröttat, och D: s lynne var kanske något för befallande för rådsbordet. Men hans välförtjänta auktoritet, hans långvariga erfarenhet och hans klara, rediga och praktiska förstånd gåvo mycken vikt åt hans mening. Före riksdrotsvalet 1634 förde han i regel på grund av sin rang ordet vid främmande sändebuds audienser och vid rådets förhandlingar med ständerna och deras utskott; det var också han, som jämte Per Baner å regeringens vägnar förhandlade med adeln om regeringsformen (12 juli 1634). Intet tvivel råder om att han liksom sina kolleger trivdes väl med det »aristokratiska regeringssätt», som blev en följd av förmyndarregeringen och lät 1590-talets traditioner leva upp i modererad form. Utanför de partimotsättningar, som tillhöra varje månghövdad styrelse, kunde D. givetvis ej alltid ställa sig, men intriger och personlig maktkamp lågo knappast för honom. Från början slöt han sig nära till det Oxenstiernska partiet och bidrog med sin röst till Gabriel Gustavssons och Gabriel Bengtssons val till riksdrots och riksskattmästare 1634; det var en naturlig gärd åt en från ungdomsåren obruten, i många skiften prövad vänskap men även en reflex av vissa motsättningar (missnöje med Per Baner, arvstvisten med Per Brahe).

Efter någon tid framväxte dock en motsättning mellan D. och rikskanslern. Orsaken var rent politisk. Samma benägenhet för fred, som framträtt hos D. redan under polska kriget, gjorde sig ofta gällande i hans rådslag. Visserligen var han ej mindre än sina kolleger efter konungens död besluten att fullfölja dennes ursprungliga syften i Tyskland, dvs. trosförvanternas restitution och ockupationer vid kusten. Men redan mycket tidigt märker man, att han helst vill vika undan för de konfliktanledningar, som måste följa av Sveriges territoriella anspråk. Så kom den preussiska frågan. Stilleståndet med Polen skulle löpa ut 1635, och det blev tydligt, att endast vapnens tryck kunde ge auktoritet vid förhandlingarna om dess förnyande. D. fick övertaga uppgiften att utrusta och föra den armé, som måste sändas till Preussen, och blev samtidigt den främste bland de kommissarier, som skulle förhandla om fred. Han var dock ej längre densamme som förr. »Synes grant», rapporterar Gabriel Gustavsson Oxenstierna, »att ålderen angår och att han nu är ovan vid kriget, oviger och nästan för långsam». Hans arbete försvårades även genom recidiv av ögonsjukdomen.

Både D: s allmänna uppfattning och hans personliga förhållanden förutbestämde honom sålunda till att önska en fredlig uppgörelse. Det vore »galit att vela försvara ett ting och hava inga medel därtill»; »oss är om ingen ting så mycket till göra som om en redelig fred», men »så länge vi have Pryssen, måste polacken leva av våre nåder, thet han aldrig skall vara till freds med», sådana voro de argument, varmed D. redan vid den avgörande rådsdebatten 4 dec. 1634 tillstyrkte avträdande av de preussiska hamnarna. Trots alla hinder nedlade han emellertid all sin energi på rustningarna och kunde också i juni 1636 avsegla med en ståtlig här, som i hög grad imponerade på polackerna. Tack vare denna insats har D. en avgörande andel i att det långvariga stilleståndet i Stuhmsdorf kom till stånd, men han delar jämväl i lika hög grad ansvaret för de eftergifter, varmed detta köptes. På det ömmaste kände han sig därför också träffad av Oxenstiernas bekanta häftiga kritik av fredsverket. En verklig brytning syntes hota, och D. försvarade med skärpa sig och sina medkommissarier i rådet (27 okt. 1635). Gabriel Gustavsson såg sig nödsakad att bedja brodern »leniera» sina brev för att icke göra sig »exos». Denna medling bar frukt. Sedan Axel Oxenstierna tagit första steget, svarade D. ganska fast men hjärtligt (10 mars 1636). Gabriel Gustavsson kunde också försäkra brodern, »att aldrig något större förtroende emellan eder både varit haver än nu är». Tydligt synes, vilken vikt han tillmäter försoningen med D. för partiställningen och för kanslerns egen position (20 febr., 13 mars 1636). Med utpräglad vänskap hälsade D. å rådets vägnar Oxenstierna vid hans hemkomst i juli 1636. Från båda de falanger, den högaristokratiska och den monarkisk-adelsdemokratiska, mellan vilka rikskanslern höll medelkursen, ha vi vittnesbörd om hur nära D. nu var bunden till sin gamle vän. Åke Tott klagade däröver i ett mycket karakteristiskt brev till Per Brahe, då han 1638 gifte in sig i dennes familj, och D. och hans broder Johan bidrogo 1639—40 verksamt till att undertrycka ett oppositionsförsök av Karl Karlsson Gyllenhielm. I tvisterna med änkedrottningen stod D. fast på sina kollegers sida.

Under debatterna i tyska frågan efter Oxenstiernas hemkomst rycktes D. med av dennes överlägsna och viljekraftiga personlighet, även om han med en ihärdighet, som kanske röjer en nyans i uppfattningen, betonade, att Sveriges anspråk på satisfaktion i land ej borde få förhindra ett eljes möjligt fredsslut. Med sina återblickar på Gustav Adolfs politik och sina allmännare överblickar äro för övrigt hans talrika inlägg i dessa överläggningar väl värda ett studium. När framgången följde de svenska vapnen, försummade D. ej att mana till fred, så efter segern vid Leipzig (17 nov. 1642). I det med frågan om tyska kriget nära sammanhängande spörsmålet om franska alliansen intog D. en av samma grundsyn bestämd hållning. Redan till följd av sin härstamning torde han haft stora sympatier för Frankrike, och han har också räknats som den främste äv dess vänner i rådet; flera notiser visa jämväl, att de franska diplomaterna voro välkomna gäster i hans hem — och att de dragit fördel av hans odiplomatiska öppenhjärtighet och förtroendefullhet. Sympatierna för Frankrike hindrade dock icke, att D. i det längsta sökte undgå alla förpliktelser, som kunde förhindra den efterlängtade freden. På hösten 1635 uttalade han sin fruktan för att Oxenstierna skulle låta binda sig och delade sedan sina kollegers betänkligheter mot alliansen men synes mer och mer ha gjort sig förtrogen med tanken därpå; sedan förbundet 1638 förnyats, ansåg han i regel, att man borde stå fast därvid, och befrämjade dess förlängning till krigets slut 1641. I själva verket torde D. ha varit mera intresserad av Sveriges traditionella politiska problem i Östersjöländerna än av de stora, europeiska frågorna. Med övertygelsen, att endast ett fast, i viss mån högdraget uppträdande kunde göra intryck på Rysslands barbariska folk, förenade han ett livligt intresse för ett gott förhållande till detta land, som borde kunna tjäna som motvikt mot våra. grannar, främst Polen; även utan de talrika direkta åberopandena skulle man här igenkänna tankar från hans egna ungdomsinsatser i österled. Mot Polen bevarade han en traditionell misstro men visade icke blott 1635 benägenhet att genom eftergifter undanröja konfliktanledningar. I viss mån kan hans hållning mot Danmark sägas ha varit likartad, dock med den skillnaden, att misstron här var vida starkare och därför också lätt ledde över till krav på aktiva åtgärder. Med motiveringen »vana sine viribus ira» tillrådde han visserligen 1634, efter ett överslag av kostnaderna, att vika för Danmarks anspråk på stiftet Bremen (26 nov.). Men så snart trycket lättade, blev även han aggressiv, talade 1640 för alliansen med Nederländerna och gick framför allt med liv och själ upp i kriget mot Danmark 1643—45; hans många och ur flera synpunkter intressanta uttalanden under denna tid kunna snarast sägas vittna om ett återuppvaknande av hans av ålder och sjukdom hämmade aktivitet. Vid fredsförhandlingarna tillstyrkte han, sin allmänna åskådning likmätigt, moderation i villkoren. Men hans misstro mot grannen vilade ej därför. Då Hollands jämviktspolitik efter Danmarks nederlag ledde till ett närmande mellan dessa land, delade D. förbittringen häröver och fällde flera av de yttranden, som mest karakteristiskt belysa de svenska statsmännens växande kallsinnighet mot den gamla bundsförvanten.

Imponerande är det intresse, D. ägnade de inre frågorna, finanserna, myntväsendet, kopparhandeln, bergverken, mått, mål och vikt, skjutsväsendet, utrikeshandeln, städernas och särskilt Stockholms ekonomi och förvaltning. Den åskådning, som genomgår hans täta inlägg i dessa och andra frågor, kan karakteriseras som en merkantilism av tidens allmänna typ, i någon mån modererad i frihandelsvänlig riktning på grund av hans stora exportintressen. Såsom ett för D. karakteristiskt drag torde man kunna framhålla ett utpräglat sinne för punktlighet och reda i affärer. Det har redan framgått, att hans försiktighet i den yttre politiken till ej ringa del bottnade i en hos tidens statsmän icke alldeles vanlig strävan att rätta mål och medel efter varandra. Ur samma ordningssynpunkter, ej blott ur de dagliga förvaltningssvårigheterna, bör man säkerligen också se D:s permanenta och ofta skarpa kritik av kammaren, som för övrigt, fastän icke med samma solida utgångspunkter, skulle tagas i arv av sonen Magnus Gabriel. Till bilden bör slutligen D: s aldrig vilande intresse för gott mynt, som även framlockade penningteoretiska uttalanden av för tiden karakteristisk art. En grupp av ekonomiska frågor, till vilka D. ofta hade anledning återkomma, gällde adelns företrädesrättigheter. Här stod han på samma ståndpunkt som Axel Oxenstierna. Med en utpräglad aristokratisk grundsyn sökte han förena en billighet och rättrådighet i tillämpningen, som skulle undanrödja berättigade anledningar till opposition. Att han socialt sett höll på adelns och särskilt, högadelns företräden, kan i detta sammanhang nämnas; bekanta äro hans reflexioner i anledning av vissa giftermålsförslag i ett ofta citerat »familjebrev» till Per Brahe (20 mars 1638).

Såsom redan antytts, få D: s åskådningar i mycket sin rätta bakgrund, först om man ser dem i deras samband med hans enskilda affärsverksamhet. Då faderns viktigaste besittning, Ekholmen, som friherreskap gick till den äldre brodern, var hans arv icke särskilt omfattande. På hans lott föllo bl. a. Runsa och troligen Sundby i Uppland samt Kolk i Estland. Härtill kom också hans andel av de Gyllenhielmska godsen i Finland (se D. 2). Med tiden blev han en av landets största jorddrottar genom förläningar och donationer, genom sitt gifte, genom omfattande affärstransaktioner i Östersjöprovinserna och frälseköp i Sverige och Finland samt köp av enskilda och byten; ensamt frälseköpen (1624, 1630, 1631, 1639—41, 1643, 1647 och 1651—52) stego till inemot 65,000 rdr. Mycken omsorg och kostnad nedlade D. även på godsens bebyggande och förkovran; själv framhöll han en gång i rådet, att han vinnlagt sig även om att »promovera manufakturerna» (5 sept. 1649).

Då D. sändes till Ryssland, fick han (13 dec. 1608) i avräkning på lönen (500 dir i månatligt underhåll) Pedersöre och Nykarleby socknar i Österbotten. Denna förläning, som vid olika tillfällen utvidgades och förbättrades, ägnade han alltid ett särskilt intresse. På våren 1652 upprättades Klas Totts grevskap Karleborg i dessa trakter, men en betydande del av D:s gamla förläning räddades åt hans efterkommande, då Pedersöre socken 19 juni 1652 donerades till honom på Norrköpings besluts villkor. Med donationen följde en tillåtelse att anlägga en stad, som begagnades av hans änka och gav upphov till det efter honom benämnda Jakobstad. D:s övriga finska besittningar, hans lott av det Gyllenhielmska. arvet och en del till frälse köpta hemman m. m., ägde ej samma betydelse som hans större godskomplex i andra landskap. Belysande även för D: s starka dragning till den privata affärsverksamheten är det sätt, varpå han skapade den De la Gardieska familjens verkligt furstliga besittningar i Östersjöprovinserna. Bakgrunden utgör dels Gustav Adolfs strävan att befästa Sveriges välde genom utskiftningen av de baltiska domängodsen till en svensk eller svensksinnad aristokrati, dels rikets allmänna finansiella svårigheter. Att D. ärvde Kolk efter fadern och jämte brodern förvärvade Rasik är tidigare omtalat (se ovan och D. 2). I donationsform mottog han i Estland bl. a. Kida (20 okt. 1614) och Udenküll (21 juli 1615), på vilka båda gods han dock förut förvärvat privaträttsliga anspråk, samt Jaggowal (19 nov. 1621), i Lifland Fellins slott och län med Tarwast och Helmet (3 sept. 1623 och 14 mars 1624), på Ösel Soneburgs län (12 dec. 1645 och 8 sept. 1646). Ännu märkligare voro kanske de upplåtelser, som blevo en följd av D:s försträckningar till kronan. Dessa fingo under ryska och polska krigen en förvånande omfattning. En avräkning för åren 1615—24 upptager rena försträckningar till ett belopp av över 140,000 rdr, och även i fortsättningen har han vid behov ställt sig till disposition, ehuru knappast i samma utsträckning. I första hand satte D. in egna medel, men därjämte litade han, ibland tydligen intill bristningsgränsen, till sin personliga kredit; en gång gick det ända därhän, att han pantsatte hustruns smycken (1627). Det behagade honom likväl icke att »bettla i kammaren» om betalning, hans mål var att få gods och kronans uppbörder i egna händer. Detta lyckades också i stor utsträckning, han erhöll — jämte förläningar i Sverige och Finland — koppar, tullar i Finland och arrende av Borgå län därstädes 1619—20 samt framför allt upplåtelser av växlande slag i Östersjöprovinserna. Av dessa kunna endast de viktigaste nämnas: arrende av Kexholms och Nöteborgs län 1618—30, arrende av Kegels län m. m. och Dagö 6 sept. 1620, som 26 juni 1624 förbyttes i köp av ön, samt köp av Hapsals slott, stad och län 15 nov. 1625. Genom avkortningar på arrenden och köpesummor blev D. betalad för sina försträckningar, så att hans räkningar 1629 kunde slutas med endast en mindre fordran. De stora baltiska besittningarna och arrendena gjorde D. till en av rikets största spannmålshandlare. Det är sannolikt, att hans vidsträckta ekonomiska intressen i Östersjöprovinserna bidrogo till hans fredsvänlighet, säkert, att de gjorde honom mycket känslig för störande ingrepp sådana som ett förbud mot export över Nyen (1623) och kronomonopolet på spannmålshandeln (1629—31); sannolikt är dock, att han ej motarbetat det sistnämnda företaget av hänsyn till Axel Oxenstierna, som fick ledningen därav. I Sverige samlade sig D: s besittningar framför allt i Uppland, Västergötland och Västmanland. I det förstnämnda landskapet fick han (2 juni 1612) Håtuna och Håbo-Tible socknar i förläning och grundlade genom frälseköp och en donation av 6 aug. 1647 där ett ärftligt godskomplex, bland vars trettioen mantal det senare till säteri upphöjda Aske återfinnes. Övriga större besittningar voro, jämte Runsa och Sundby, Ekholmens friherreskap, som tillföll honom vid broderns död 1640, Biskops-Arnö, som han 1641 till-bytte sig av Filip Scheiding mot Jaggowal, samt framför allt Järva eller Jakobsdal, det nuv. Ulriksdal, hans egentliga residens på äldre dagar, som han 1638 tillbytte sig av kronan för att 1639 och följande år där uppföra ett ståtligt slott. En annan av ättens mest bekanta egendomar, Vänngarn, som innehades av ätten von Thurn, arrenderade D. och nedlade där betydande kostnader, sålunda förberedande dess slutliga förvärv (1653). Mycket omfattande frälseköp utvidgade slutligen D:s besittningar i landskapet. — I Västergötland märkes framför allt Läckö med Åse och Kållands samt en del av Kinne härad, D:s grevskap, som upplåts åt honom 10 maj 1615 och 16 apr. 1651 förbättrades med bl. a. Lidköpings stad; i övrigt kan här, jämte ett större antal till frälse köpta hemman, nämnas Brahegodset Sundholmen. Ett annat bekant gods i södra Sverige, som genom D:s gifte tillföll honom, var Lyckas i Småland.

Genom sina besittningar i Västmanland blev D. livligt intresserad i tidens främsta industri, bergsbruket. Fast fot fick han i landskapet genom hustruns arvegods Axholm. Delvis i kompanjonskap med Karl Karlsson Gyllenhielm utvidgade han sin rörelse till en stordrift, som vore värd sin egen skildring; så byggde han det bekanta Högfors bruk (1633) och innehade därjämte Bockhammar, Skärviken, Sigulskvarn (Svanå) och Ludvika kronobruk (från 1651), upptog 1629 och 1630 Väster-Silvbergs ödeliggande silvergruvor (jmfr bergskollegiets brev 14 okt. 1641 och K. brev 23 juli 1647) samt utverkade 31 okt. 1649 privilegium på tio år »att låta stöpa och gjuta utav järn allehanda instrumenter både till vattenkonster och pelare på bryggior att bruka, så väl som ock blompottor att sättia uti trä- och lustgårdar, item gallerverk» och andra förut ej i riket tillverkade saker. I Gamla Norbergs och Skinnskattebergs bergslager förvärvade han också genom upprepade frälseköp (1647-—52) för omkr. 16,500 rdr icke mindre än ett nittiotal hemman. Sina tillverkningar sålde han i stor utsträckning till Louis De Geer, med vilken han stod i intima affärsförbindelser. — Även i Sveriges nyförvärvade tyska provinser fick D. gods, nämligen klostret Lilienthal i Bremen och amtet Torgelow i Pommern (18 sept., 10 dec. 1650). I vad mån det var sobelskinn, kyrkklockor och andra ryska belöningar och byten eller österbottnisk spannmål, som grundlade den för D:s godsspekulationer behövliga kapitalstyrkan, skall här lämnas osagt. Obestridligt är emellertid, att hans ekonomiska sinne var starkt utvecklat, därom vittnar hans förtroliga brevväxling med Axel Oxenstierna, som var honom ett gott stöd i affärerna med kronan. Att han ibland ansågs'se väl mycket på sitt eget bästa är tydligt. Då en avräkning med kronan gick D. emot, gav Gabriel Gustavsson Oxenstierna i brev till brodern uttryck åt farhågan, att marsken skulle taga sig detta till hjärtat såsom en affront, »efter som ock min k. b. hans natur känner så väl som jag» (14 aug. 1637; jmfr regeringens resolution 13 apr. 1638). Sannolikt är väl också, att ett studium av D: s processer skulle belysa denna sida. av hans karaktär. Fasthållas bör dock, att ingen synes ha satt D: s redlighet i tvivelsmål; ett skenbart undantag, de av Axel Oxenstierna (10, 13 aug. 1636) så bittert tadlade monopolkontrakten med Fermin Mazalet 1635 om alla rikets gruvor och salpeterbruk, vari D. och Gyllenhielm voro intresserade, torde i själva verket, snarare vittna om den för tiden typiska lättrogenheten mot fyndiga projektmakare. En annan sida av D:s affärssinne, hans intresse för punktlighet och reda, är redan berörd. Själv efterlämnade han emellertid en ganska betydande gäld, icke fullt 130,000 rdr och över 120,000 dir kmt, oberäknat över 15,000 rdr testamentariska dispositioner (varemot dock svarade över 70,000 rdr i fordringar). I sitt testamente skrev D. härom, att hans gäld icke vore gjord i fåfänga; hans arvingar skulle i köpebrev och räkenskaper efterse, vad han nedlagt på godsköp, godsens förbättrande och byggningar. Förklaringen räcker ett gott stycke: det gällde ju att ståndsmässigt uppfostra och med gods och gårdar utrusta sju barn. Men otvivelaktigt bidrog också en utpräglad håg för ståt och glans, som jD. delade med sin grevinna och som sedan synes ha utgjort ett ofta återkommande drag i familjen. Vid D:s fester gick det präktigt till; berömt är t. ex. hans värdskap för drottning Kristina, då hon i okt. 1650 tog Jakobsdal till utgångspunkt för sitt kröningståg. Vidare var D., som han ju själv framhöll, en stor byggherre; måhända röjer sig här ett arv från morfadern, Johan III. För sin byggnadsverksamhet anställde D. redan 28 sept. 1630 en egen arkitekt, Hans Jakob Kristler, den sydtyska senrenässansens främste representant hos oss. Även för införande av den konstnärliga trädgårdsarkitekturen i vårt land har D. spelat en avgörande roll. Av hans byggen skall här, jämte det redan omtalade Jakobsdal, endast nämnas det prunkande palats, »Makalös», som han 1635 började uppföra på en tomt, belägen i nuv. Kungsträdgårdens södra del (utvidgad genom donation 23 juli 1647). Redan 18 sept. 1649 sålde D. emellertid palatset till kronan; under den följande tiden var det änkedrottningen Maria Eleonoras residens men återförvärvades 1653 av Magnus Gabriel De la Gardie. Att kronan köpte Makalös var kanske ett gott bandtag åt D. i hans omfattande godsaffärer; ett annat dylikt hade han kort förut mottagit, då Kristina 30 juni 1649 befallde Joh. Adler Salvius att tilldela honom lika part som en fältmarskalk av de tyska satisfaktionspenningarna, dock i hemlighet för undvikande av andras anspråk. De följande åren, D:s sista, utmärkas av stor aktivitet från hans sida för att arrondera och förbättra godsen, tydligen i syfte att förbereda arvsdelningen; några av de viktigaste donationer och förbättringar, han åren 1651—52 utverkade, äro redan nämnda, likaså hans omfattande frälseköp (nära 24,500 rdr 1651—52).

Ända från 1641 var D. svårt hemsökt av sin ögonsjukdom. År 1642 försöktes en operation av en kurländsk bonde, som var berömd för sin förmåga att »sticka starr». Detta försök ledde dock blott till »ångest och pina», och även en ny operation av en 1645 införskriven läkare medförde, efter en första ljusning, »omänskelig pina». Ej heller en brunnsresa till Tyskland hösten 1646 skänkte någon förbättring men ådrog D. en »kvartanfeber», från vilken han aldrig fullt återhämtade sig. Senare lär synförmågan åtminstone en tid i någon mån ha ökats, men praktiskt taget torde D. ända till sin död ha varit blind eller i det närmaste blind. D. synes ha burit denna prövning med manlig undergivenhet. »Jag kan inte utskriva», utbrister Ebba Brahe, »huru väl han giver sig till freds och är lika lustig. Jag sörjer tusen gånger mer för den ynkedom jag ser, att man måste leda honom, vart han skall gå. Jag måste mata honom som ett barn.»

Icke blott D:s humör, även hans andliga vitalitet synes väl ha motstått sjukdomens påfrestning. Hans inlägg i rådsdebatterna bära alltjämt vittnesbörd om vidsträckta intressen och obruten tankekraft. Men givetvis var hans egentliga verksamhet slut. Sina gamla vänner och ideal förblev han dock trogen. Det var vid denna tid, rikskanslerns auktoritet började kännas tryckande för den unga generationen, i första hand drottningen men även och ej minst D: s egna söner. Som bekant sökte den franska diplomatien bryta Axel Oxenstiernas motstånd mot Frankrikes tyska planer genom att underblåsa dessa motsättningar och ställa sig in ej blott hos Kristina utan även hos D. och hans hus. Icke desto mindre var det D., som 1647 tog initiativet till en försoning mellan rikskanslern och drottningen vid den förres bekanta onåd. Likaså trädde han, vid Axel Oxenstiernas sida, främst i bräschen mot Kristina vid hennes anlopp mot den högadliga kretsen 1648—50. I rådsdebatterna om Magnus Gabriel De la Gardies svåger Karl Gustavs befäl i Tyskland samt om Karl Gustavs succession och Kristinas giftermål liksom om revolutionen i England och andra frågor av principiell innebörd förde D. med myndighet och kraft adelskonstitutionalismens talan. Ehuru han, säkerligen med rätta, fritog sig och sina medbröder från alla planer mot arvriket, vittna hans täta inlägg med sina historiska återblickar och samtidshistoriska paralleller otvetydigt om hur starka de aristokratiska traditionerna åter vuxit sig. D: s personliga förhållande till drottningen förblev emellertid ogrumlat: hans brev till sonen Magnus Gabriel bevara smådrag som visa, hur förtroligt hon vid sina besök i hans hem umgicks med honom och hans närmaste.

De stora konstitutionella debatterna blevo D: s politiska svanesång. Under år 1651 infann han sig ganska sällan i rådet, sista gången 19 dec. Följande år uteblev han alldeles. Mot slutet av sommaren nedlades han på dödsbädden. Drottningen och Karl Gustav besökte honom, och rikskanslern tog med djup rörelse avsked från den man, med vilken han delat icke blott ett långt livs vänskap utan även alla omskiften från Karl IX: s hårda och allvarsmättade tid till de dagar, då de myndiga rådsherrarna styrde ett av Europas mäktigaste riken, från kampen om rikets bestånd till segrarna i österled, i Tyskland och i danska kriget. D: s dödsstund skildras i traditionella uppbyggliga ordalag. Helt visst var den frimodighet, han ådagalade, grundad i gammaldags enkel fromhet. Vissa tyska upplagor av Joh. Arndts »Wahres Christenthum» lära ha rekommenderats med uppgiften, att denna bok varit D:s huvudkudde i krigen liksom Iliaden Alexanders. Vid underrättelsen om hans död skrev Kristina: »Det är mig av allt mitt hjärta lett, att jag en så estimabel vän förlorat haver.» Hon har också tecknat D:s bild: »homme franc, d'une capacité suffisante, un peu brusque, peu dissimulé et assez causeur: mais au reste un homme, qui avoit fait partout son devoir.» Ej blott reservationerna utan även och icke minst slutomdömet äro träffande: överallt, i stora värv i en stor tid, hade D. gjort sin plikt.

D. jordfästes 16 nov. 1652 med ovanlig prakt i Storkyrkan och gravsattes därpå i Veckholms kyrka. Utredningen av boet och skiftet av de många egendomarna blev en långvarig och invecklad affär.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

D:s efterlämnade papper, som endast i särskilda fall anlitats för denna skildring, ha tyvärr blivit splittrade. En del brev, räkenskaper och andra ekonomiska handlingar medföljde vid indragningen av Magnus Gabriel De la Gardies arkiv under reduktionen detta och förvaras nu i riksarkivet. Andra papper kommo till släktarkivet på Sjö i Uppland, men den historiskt viktigaste delen av dessa överfördes i slutet av 1700-talet till Dagö (se släktöversikten) och ha därefter hamnat, huvudparten i Dorpats universitetsbibliotek (talrika avskrifter i krigsarkivet), ett mindre fragment i Bibliothek der estländischen literarischen gesellschaft i Reval, en tredje del genom deposition i svenska riksarkivet. Återstoden av D:s papper i Sjöarkivet ha med detta förts till Löberöd och sedan till Lunds universitetsbibliotek. Även i Rydboholmsarkivet i riksarkivet ingå papper ur D:s arkiv. Bland brev från D. i riksarkivet märkas skrivelser till K. M: t och rådet, brev till drottning Kristina d. ä., Magnus Gabriel De la Gardie, Axel Oxenstierna (tryckta, se nedan), Johan Kasimir och Karl Gustav. Därjämte är D. representerad i flertalet andra samtida brevsamlingar i riksarkivet liksom i Uppsala universitetsbibliotek, K. biblioteket och Linköpings stiftsbibliotek samt i Lövstaarkivet (f. n. i riksarkivet).

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Några gr[efve] Jacob [De la Gardie]s öppna, och en-skilta bref (DelaGard. archivet, D. 6, Lund 1835, s. 63—93). — Jakob De la Gardies bref [till Axel Oxenstiernal 1611—1650. [Utg. af C. G. Styffe.] Sthm 1893. IV, 640 s. (Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. 2, Bd 5.) — Enstaka bref och skrivelser av D. därjämte publicerade i Hist. tidskr. Arg. 29, 1909 (till Gabriel Gustafsson Oxenstierna 1633 och 1636) och Personhist. tidskr, Årg. 12, 1910 (till Per Brahe 1638) samt i nedan-nämnda arbeten av Cordt och Lossius.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr, RA; likvidationer (delvis bland D:s papper, RA) och reduktionshandlingar, särsk. reduktionskollegiets akt n:o 196 och köpe-godsakten n: o 113, kammararkivet. ¦— Anteckningar från det sextonde seklet, utg. af J. A. Almquist (Hist. handl., 20, 1904—05); Berättelse om Wolmars eröfring 1601 (Hist. tidskr, 1886); V. A. Cordt, Iz semejnago archiva grafov De-la-Gardi (1894); DelaGard. archivet, 4, 6, 10—12, 17 (1833, 35, 38—39, 42); Från Sveriges storhetstid. Franske legationssekreteraren Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634—35 (1914); Handl. rör. Skandinaviens historia, 19 (1834), s. 385, 32 (1851)s. 157 o. följ., 36 (1855), s. 372 o. följ.; H. Hjärne, Utdrag ur ryska krönikor, hufvudsakligen ang. Jakob De la Gardies fälttåg (Hist. bibliotek, 6—7, 1879—80); J. Lossius, Die Urkunden der Grafen de Lagardie in der Universitätsbibliothek zu Dorpat (1882); Mémoires de ce qui s'est passé en Suéde et aux provinces voisines depuis 1'année 1645 jusques en 1'année 1655, tirez des depesches de monsieur Chanut, par P. Linage de Vauciennes, 1—2 (1877); Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. 1 (1888 o. följ.) & 2 (1888 o. följ.); Sobranie russkich pamjatnikov izvletjennych iz semejnago archiva grafov Delagardi, izdal G. Sabler (1896); Svenska riksrådets protokoll, 1—15, 1621—1653 (1878—1920); Sveriges riddersk. o. adels riksdags-protokoll, 1—5:1, 1627— 1654 (1904—06, 1872—73). — Likpredikan av "E. Emporagrius (1652), åminnelsetal av Joh. Schefferus (1652) och E. D. Leffler (Sv. akad. handl, 5, 1813) samt biografi av A. Cronholm i Biograph. lexicon, 4 (1838); O. Almgren, Sägnen om Sigtunaporten i Novgorod (Upplands fornminnesfören. tidskr, 9, 1922—24); H. Almquist, Sverige och Ryssland 1595—1611 (1907); dens. Tsarvalet år 1613 (Hist. studier, tillägn. H. Hjärne, 1908); dens, Karl Karlsson Gyllenhielm mot Oxenstiernorna 1639—40 (Personhist. tidskr. 1911); dens., Reformationstiden och stormaktstidens första skede (Sv. folkets historia, utg. av H. Schiick m. fl., 2:1, 1922); dens., Göteborgs historia, 1 (1929); J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1919—23); dens., Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1:1—2 (1931); T. J. Arne, Det stora Svitjod (1917); A. B. Carlsson, Riksdrots- och riksskattmästarevalet 1634 (Hist. tidskr., 1911); V. A. Cordt, Zur Geschichte des Adelsschlechts und Familienarchivs der Grafen DelaGardie (Sitzungs-berichte d. gelehrten estnischen Gesellsch. zu Dorpat, 1892); Abr. Cronholm, Sveriges historia under Gustaf II Adolphs regering, 1—6 (1857—72); Ellen Fries, Svenska kvinnor. 2: a uppl., utg. av Sigr. Björklund (1920); J. Flodmark, De la Gardieska palatset Makalös och dess kvarlefvor (Samf. S:t Eriks årsbok, 1909); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 5 (1835) o. följ. (biografi, 8, 1838, s. 122 o. följ.; 10, 1842, s. 7 o. följ.); W. Greiffenhagen, Das schwedisch-polnische Waffenstillstands-Colloquium zu Cardina am 18. u. 19. Mai 1621 (Beiträge z. Kunde Ehst-, Liv- und Kurlands, 2 (1874—81); H. Hamilton, Minne af riksmarsken grefve Jakob Pontusson De la Gardie (Sv. akad. handl. fr. år 1796, 56, 1880); S.Karling, Trädgårdskonstens historia i Sverige (1931); dens., När Makalös byggdes (Samf. S:t Eriks årsbok, 1931); C. Th. Odhner, Sveriges inre historia under drottn. Christinas förmyndare (1865); C. Russwurm, Eibofolke, 1 (1855); B. Steckzén, Krigskollegii historia, 1 (1930; jmfr rec. av G. Wittrock i Hist. tidskr., 1930, samt efterfölj. polemik mellan förf. och rec. ibid., 1931); Sveriges historia till våra dagar, 6—7 (1927, 1926); Alma Söderhjelm, Jakobstads historia, 1—2 (1907—09); C. Wejle, Sveriges politik mot Polen 1630—1635 (1901); N. G. Wollin, Karl XII:s torg. Kungl. stallet, Makalös, planteringen (Samf. S:t Eriks årsbok, 1925); dens., Ulriksdalsstudier (ibid., 1926); C. Öhlander. Bidraer till känne- Ingermanlands historia och förvaltning, 1 (1898).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jakob P. De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17379, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2017-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17379
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jakob P. De la Gardie, urn:sbl:17379, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2017-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se