Pontus De la Gardie

Född:1520
Död:1585-11-05 – Estland (drunknade i Narovafloden (Narvafloden))

Diplomat, Arméofficer, Riksråd, Ståthållare, Fältöverste, Hovråd


Band 10 (1931), sida 610.

Meriter

1. Pontus De la Gardie, f. (enl. vanlig uppgift) 1520, d 5 nov. 1585 genom drunkning i Narovafloden. Fader: köpmannen Jacques Scoperier i Caunes, Languedoc, Frankrike.[1] Studerade i Bologna och var munk i ett franskt kloster; övergick till krigstjänst och stred i Piemont och Flandern samt sedan i Skottland, dit han följde franska trupper, som skulle stödja änkedrottning Maria mot hennes upproriska undersåtar; tog efter fördraget i Edinburgh 1560 anställning med franska och skotska legosoldater i Danmark; tillfångatogs av svenskarna vid Varbergs erövring 28 aug. 1565; övergick i svensk tjänst; sändes jämte Joakim Grip till Frankrike för att värva krigsfolk 1566 (instr. 30 maj); omtalas som hertig Johans hovmästare 1568; förordnades till drottning Katarina Jagellonicas hovmästare 1569 (namnes hovmästare även 1573 och hovmarsk 1576); slagen till riddare vid Johan III: s kröning 10 juli 1569; tjänstgjorde som en av hertig Karls underbefälhavare vid infallet i Skåne okt. 1569; tillfångatogs av danskarna dec. 1569, frigavs 16 mars 1571; friherre 27 juli 1571 med Ekholmen i Uppland som friherreskap; erhöll K. brev om vapenförbättring 6 okt. 1571; sändebud, jämte hovjunkaren Klas Bielke, till Tyskland, Nederländerna och Frankrike 6 okt. 1571 och synes ej hava hemkommit förrän sept, 1572; insattes i slottsloven å Stockholms slott 15 apr. 1573; erhöll fullmakt att i Finland uppbära smörräntan m. m. att därmed betala, krigsfolket i Estland 30 sept. 1573; erhöll fullmakt att som kommissarie, jämte Hans Kyle och Erik Gabrielsson Oxenstierna, underhandla med det tyska krigsfolket i Estland och betala detsamma 13 okt. 1573; har tydligen också fått i uppdrag att övertaga befälet över trupperna där närmast under guvernören; fick åläggande att tills vidare hava inseende med Revals fästning och allt annat i Estland 19 apr. 1574; erhöll fullmakt att vara fältöverste i Lifland (Estland) 6 sept. 1574; häradshövding i Trögds härad 8 maj 1575; kallas 12 febr. 1575 »ståthållare och krigsöverste i Lifland» och skriver sig själv så 10 mars 1575; erhöll fullmakt att hava översta befallningen på Revals slott och i Estland 16 juni 1575; kallas 1576 och flera följande år hovråd; sändebud till Italien 1576 (kreditiv för D. och Petrus Michaelis Fecht av drottning Katarina 16 aug. och av Johan III 17 aug. samt av Johan III som sändebud till påven 18 aug.; kreditiv för D. som sändebud till kejsaren 18 aug.); fältöverste i Finland 25 aug. 1580; erhöll jämte Herman Fleming, Göran Boije och Karl Henriksson Horn instruktion angående krigets förande 18 juni 1581; erhöll fullmakt att vara överste ståthållare i Lifland (Estland) 5 juli 1581, vilket ämbete han sedan innehade till sin död; erhöll kreditiv 4 juli 1582 att, jämte Gustav Baner, underhandla med hertig Karl angående stadgan om kungliga och furstliga rättigheterna; erhöll fullmakt att allena hava översta befallningen vid K. M:ts krigsmakt 22 okt. 1582; förordnad att vara en av kommissarierna vid fredsunderhandlingarna med ryssarna vid Pliusa 1 juli 1583; var ännu icke riksråd 18 aug. 1583 men tjänstgör som sådant mars 1585; utsedd att vara en av kommissarierna vid de nya fredsunderhandlingarna med ryssarna 1585 (instr. 16 juli) och kallas då riksråd, krigsöverste och ståthållare i Lifland (Estland) och Ingermanland. — Erhöll 1569 förläning på Ekholmens gård jämte Veckholms och Hacksta socknar i Trögds härad, vilken förläning ökades med Boglösa och Lillkyrka socknar 30 juli 1571 och från 27 juli 1571 utgjorde huvudstommen i hans friherreskap (Ekholmen), som dessutom omfattade en stor mängd gårdar inom nästan alla socknar i Trögds härad; förlänades 30 juli 1571 med Sundby (Västra Ryd, Bro härad), där han redan 1572 byggt sätesgård; förlänades med Limingo socken i Finland 11 sept. 1576 (konfirmation 1580) och med Runsa i Eds socken, Sollentuna härad, 22 aug. 1580; erhöll Kolk (Harriens krets, Estland) som evärdlig possession för sig och sina efterkommande 13 juni 1581; erhöll Kechtel i Rappels socken (Harriens krets, Estland) som evärdlig possession 10 maj 1585; ägde i Stockholm redan 1576 ett hus på Svartmangatan, som ingick i Sofia Gyllenhielms morgongåva 1580 (tomten Svartmangatan 6, kv. Ceres n:o 13; huset synes delvis genom arv från D. ha kommit till dottern Brita och hennes make Jesper Mattsson Kruus, vilkas initialer sitta å fasaden); innehade.även en malmgård i Stockholm.

Gift 14 febr.[2] 1580 (morgongåvobrev å rätt hindersdag 5 febr.) i Vadstena med Sofia Gyllenhielm, f. 15(59?), d juni 1583 i Reval och begraven där 1 dec. 1583, naturlig dotter till konung Johan III och Karin Hansdotter. Uppgiften i Schlegel och Klingspors ättartavlor, att Sofia Gyllenhielm icke skulle dött 1583, är oriktig (jmfr Lossius n:o 56).

Biografi

Från slutet av Gustav Vasas regering och under Erik XIV:s och Johan III: s tid inkom till Sverige som legotruppsledare en utländsk kondottiärfalang, som visste att åtminstone för en tid här skaffa sig ställning och inflytande. Bland dessa »välborna äventyrare, ett sturskt och våldsamt släkte» voro fransmannen Charles de Mornay, skottarna Archibald Ruthven, Gilbert Balfour, Hugh Cahun och engelsmannen Sigfrid Preston. Mindre militärt betonade voro fransmannen Jean Allard, skotten Anders Keith och holsteinaren Anders Lorichs. Den mest framträdande i denna skara är emellertid Pontus De la Gardie, ett namn på både det militära och diplomatiska området och av annan klang än de övrigas, framför allt därför, att han — undgående stupstock, fängelse och landsflykt — alltmer assimilerades med sitt nya hemland och behöll sitt inflytande ända till slutet.

D. var den yngste sonen i en sydfransk lantadelsfamilj, som egentligen hette d'Escouperie. Familjen ägde utom gårdarna Russol och Pouzzols i trakten av Carcassonne i Languedoc även en därstädes belägen enkel avelsgård (métairie), La Gardie, det anspråkslösa upphovet till det senare så lysande släktnamnet. Ännu vid tiden för utställande av K. brev om vapenförbättring för D. 1571 synes denne ha tvekat i valet av namn eller också av fåfänga uppgivit två, ty brevet kallar honom (i Örnhielms latinska översättning) »dominum Pontum de'Russol et dominum de la Gardie». Själv, skrev han sig »P. a Gardije», »Pontus de La Gardye» eller blott »Lagardie». För sin svenska samtid var han mest känd kort och gott som »herr Pontus». Vid flera tillfällen, även i sen tid (Biaudet), har man sökt misstänkliggöra D: s börd såsom varande enklare än ovan angivits. F. U. Wrangels undersökning i saken synes emellertid vara alldeles avgörande.

På olika håll anges, att D. som ung mot sin egen vilja bestämdes för kyrkans tjänst. Mest preciserat är väl kardinal Hosius' uttalande i brev 1577 till Katarina Jagellonica, att D. varit sex år i kloster. Hosius har på annat ställe även uppgiften, att D. studerat i Bologna. Biaudet söker misstänkliggöra detta påstående genom hänvisning till D:s ganska skrala italienska, sådan den ter sig i bevarade brev. Ett faktum är ju dock, att D. både talade och skrev detta språk, redan innan han som Johan III: s diplomat kom till Italien. D. var även kunnig i latin och ej ens helt främmande för grekiska. Föga religiöst anlagd övergav D. emellertid ej blott munkkåpan utan även sin katolska tro, blev till religionen reformert och till yrket krigare. Som sådan stred han först i sitt hemlands tjänst under marskalk de Brissac i Piemont, deltog även i slaget vid Saint Quentin 1557, sedan som legotruppsofficer i den här, som Henrik II sände till Skottland för att hjälpa änkedrottning Maria av Guise mot hennes upproriska protestantiska undersåtar — ett av de många tecknen på D: s rent opportunistiska hållning i kyrkofrågor. Efter Edinburghfördraget 1560 förde legotruppsväsendet D. till Danmark och under nordiska sjuårskriget i svensk fångenskap vid Varberg 1565. De Mornay, som i krigsfången påträffade en landsman, synes ha varit den, som rekommenderade honom hos Erik XIV. D. tyckes ha erhållit vederbörligt avsked ur Fredrik II:s tjänst; denna uppgift styrkes av, att D. senare som dansk krigsfånge behandlades väl.

I det avlägsna Sverige voro de inkomna utlänningarnas språkkunskaper i och för sig en tillgång, som kunde bana väg för dem till utrikes uppdrag. Redan 1566 finner man också D. jämte Joakim Grip på mission i Frankrike för att värva krigsfolk. D. tycks därvid ha samverkat även med Göran Boije. Konungens förtroende till dessa båda rubbades dock snart, ty 10 dec. samma år antecknar Erik i sin dagbok bl. a., att Boije lovat mycket utom sin instruktion, vilket D. vållat »genom sin trolöshet» (sua perfidia). Det är föga förunderligt, att D., som fick bevittna, vartill den sinnessjuke konungens onåd kunde leda för andra, snart återfinnes bland hans motståndare, så mycket mer som D. direkt anställdes hos hertig Johan som hovmästare 1568. Den franske diplomaten Danzay i Köpenhamn framhåller, att D. var en av dem, som Johan främst hade att tacka för sin konungavärdighet. Även eljest framgår det, att D. synnerligen aktivt deltog i upprorsrörelsen. Han höll därvid på att råka illa ut, ty vid Stockholms intagande 29 sept. samma år blev han äv en av konung Eriks drabanter stucken i armen med en hillebard.

D. fick sin del av nådevedermälen efter omvälvningens lyckade genomförande: riddarslag vid kröningen 1569 och friherreskap 1571. Under mellantiden hade han varit dansk krigsfånge —¦ sårad och tagen i Västergötland 1569. Han förvarades på Köpenhamns slott. Danzay och rikshovmästaren Peder Oxe hjälpte honom med penninglån — ännu vid D;s död kvarstod skuld till Peder Oxes arvingar. Vid frigivningen efter freden gav Fredrik II D. intyget (16 mars 1571), att han i fängelset förhållit sig som en ärlig man.

Hos Johan III var D:s inflytande redan nu både stort och vida känt. Då Vilhelm av Oranien 1571 vände sig till Johan med begäran om hjälp mot Filip II, ålade han sina sändebud att i allt rådföra sig med D. Johans förtroende och D:s språkkunskaper samt erbjudanden av den senare själv att utrikes upptaga penninglån och värva krigsfolk åt konungen ledde snart till ett nytt diplomatiskt uppdrag. D. sändes jämte Klas Bielke okt. 1571 på beskickning till Lybeck, Nederländerna och Frankrike. I febr. 1572 hade sändebuden företräde hos hertigen av Alba, där de bragte på tal, huruvida svenska örlogsfartyg skulle bistå Filip II mot Nederländerna. Alba svarade förekommande men i sak undvikande. Sändebuden ankommo i en ödesdiger och ränkfylld tid till franska hovet i Blois, där de 20 apr. fingo audiens hos Karl IX. D:s uppdrag rörde officiellt bl. a. Narvahandeln men gällde även här viktigare, hemliga ärenden av allmänpolitisk natur, t. ex. rörande den spansk-nederländska frågan. Den 3 maj avlämnade Karl IX sitt svar. Det var samma vår som bl. a. Charles de Mornay och Danzay drevo underhandlingar angående Johan III:s ersättande på Sveriges tron med Henrik av Anjou. Man har misstänkt (Ödberg) D. för delaktighet i denna plan; avgörande bevis härför synas emellertid knappast föreligga. Planen förföll, då Henrik av Anjou i maj valdes till Polens konung. I samma månad lämnade D. det franska hovet, tre månader innan Bartolomeinatten.

Då D. 1572 för andra gången som hög herre från främmande land beträdde sitt gamla fosterlands jord, underlät han icke att underrätta sina fränder härom. Han kände sig nu fast i sadeln, och man märker den belåtna tonen, då han från Paris 12 apr. — alltså redan före audiensen i Blois — skriver till sin bror, M. de Pozols (Pouzzols), bl. a.: »nu är jag Gudskelov i tillfälle att göra mina vänner någon tjänst». D. synes verkligen ha dragit andra fränder till Norden. I brevet till M. de Pouzzols 1572 beklagar D. deras gemensamme broders, M. [Auger] de Russols bortgång. Det gör därför ett något spöklikt intryck, då man av Johan III: s vinskrivare Sven Staffanssons räkenskaper förnimmer, att 15 febr. 1573 utlämnades under hovets vistelse i Västerås enligt hovmästaren herr Ponti befallning till herr »Augier de Roussols» 1 1/2 kanna renskt vin och den 28 i samma månad, »när han [Russol] skulle fara», två kannor vin. D:s kondoleans 1572 måtte således varit förhastad, beroende på falska rykten, eller också ha vi att göra med en annan, yngre M. de Russol. Ännu en frände drog D. till Norden, nämligen Johan de la Blanque, som kvarstannade här, vid D:s död blev förmyndare för hans söner och senare var en Sigismunds anhängare.

Hemkommen beklädde D. åter hovmästarämbetet hos drottningen och var även insatt i slottsloven å Stockholms slott. Mot konung Johans regemente rikta sig vid denna tid de allvarliga upprorsintriger, som äro knutna främst till de Mornays och de skotska legotruppsanförarnas namn. Frågan uppstår, i vad mån D. var medveten om eller rentav inblandad i denna nya sammansvärjning. Han fraterniserade livligt med ledarna. Även M. de Rus sol (se ovan), som ännu 23 apr. 1573 var kvar i Stockholm, hade förbindelser med de Mornay. Enligt vittnesmål av Gilbert Balfour 1574 sökte de Mornay snart efter de skotska truppernas ankomst till Sverige hos dessas ledare utså misstro mot konung Johan. Kort efteråt, 18 aug. 1573, skall D., enligt Archibald Ruthvens redogörelse under de Mornayprocessen, ha haft ett hemligt samtal med Ruthven, dennes sekreterare Hart samt Balfour. D. skall därvid ha uttalat sig på ett sätt, som starkt överensstämde med de Mornays, vilket onekligen kunde tyda på samarbete dem emellan. Emellertid synes D. å andra sidan redan mot slutet av samma månad varit i ovänskap med de Mornays medkonspiratörer och längre fram på hösten varit utsatt för stark ovilja från hertig Karls och de Mornays sida. D, som naturligtvis senare förnekade all delaktighet i sammansvärjningen, undvek i varje fall att kompromettera sig. Att han emellertid vid denna tid i grunden kände sig föga bunden till det nya hemland, där han lyckats göra karriär, synes vara säkert. Henriks av Anjou val till Polens konung syntes öppna nya utsikter för fransmannen D' Sieur Mandat kom med brev från Karl IX i Frankrike till D. angående utverkande av fri passage genom Sverige för Henrik och hans följe. D. meddelade 22 aug. 1573 Mandat ej blott underrättelser för denna resa, han antydde även, att han, som med skotska trupper skulle övergå till Lifland för Johan III:s räkning, vore villig att föra dem till Polen för Henriks. D. skulle t. o. m. i dennes intresse söka förmå Johan att mot ekonomisk vedergällning avstå det svenska Lifland (dvs. den estländska besittningen) till Polen. D. är alltså ännu långtifrån vad han senare blev: konung Johans främsta stöd i dennes baltiska politik. Ehuru D. sommaren 1574 var föremål för Johans misstankar, synes han ha lyckats rentvå sig. Han förblev i varje fall konungens förtroendeman och undgick det dystra öde, som samma år drabbade de sammansvurna.

Med skotska legosoldater ankom D. i nov. 1573 till Reval. Härmed begynner hans bana på det område, där han senare skulle skära sina vackraste och beståndande lagrar. Den upplösta lifländska ordensstatens politiska problem tvingade alltmera Johan till en aktiv politik i öster, till återupptagande av militär offensiv. Motsättningen till den verksamme ryske fienden, skärpt även genom Ivans och Johans personliga mellanhavanden, förvärrades genom den irriterande rivaliteten med Polen och Danmark rörande bytet. D: s första estländska period varade omkring två och ett halvt år. Han tjänstgjorde till att börja med som guvernören Klas Åkesson Totts underbefälhavare. Vid årsskiftet 1573–74 hade Sverige en här på 10—11,000 man i Estland. D. deltog i den olyckliga belägringen av Wesenberg 1574, då det tyska rytteriet 17 mars delvis nedgjorde de skotska trupperna inför fiendens ögon. Förgäves sökte Tott och D. hejda blodbadet. Snart tog D. initiativet att i memorial (Wesenberg 23 mars) till konungen föreslå, att Tott, som trupperna hatade på grund av hans snikenhet, skulle återkallas. Detta skedde våren samma år. D. själv sattes i spetsen för styrelsen av den svenska besittningen i Estland. Vid sin sida hade han bl. a. Karl Henriksson Horn och Göran Boije i slottsloven i Reval. D:s ställning var redan från början svår, och det eländiga legotruppsväsendet, som vållat olyckan vid Wesenberg, bar snart ännu bittrare frukter. Som säkerhet för sold hade de fasta slotten i kretsen Wiek lämnats till de tyska ryttarna, som 25 jan. 1575 sålde Hapsal, Leal och Lode till den danske konungen. Härigenom förlorade Sverige hela Wiek; då detta följande år erövrades av ryssarna, var det svenska Estland kringränt på tre sidor. I slutet av jan. 1575 hade ryssarna åter plundrat på svenskt område. D. reste våren samma år över till Sverige och fick där i juni fullmakt som ståthållare i Estland. Efter sin återkomst dit anhöll D., vars ställning alltjämt var brydsam, i brev 22 juli till konungen om trupper, proviant, skjutmateriel, pengar och kläder till manskapet. Även hos det inhemska krigsfolket förspordes opposition. På hösten önskade D. bliva befriad från sitt svåra uppdrag. Johan sökte först förgäves få Gustav Baner att bege sig över till Estland; 30 sept. beordrade konungen i stället Karl Horn att ersätta D. Nu visade sig D. emellertid beredd att ännu en tid kvarstanna, och det bestämdes i nov., att han skulle få Karl Horn och Kristoffer Andersson Grip (Gyllengrip) till medhjälpare. Först i början av 1576 (mars?) kunde D. lämna Estland.

D. användes nu av Johan för de grannlaga underhandlingarna, med hertig Karl om liturgien och de hertigliga rättigheterna. Härvid utförde D. skickligt en viktig medlarroll, avtalade och förberedde i maj och juni ett personligt möte mellan Johan och Karl, vilket kom till stånd i juli 1576. Snart skulle D. nyttjas för ett större, kontinentalt värv, som mer än någonsin gjorde honom till föremål för observation och mer eller mindre välvilliga kommentarer å Europas storpolitiska scen: Johan III: s mission till kurian 1576–77.

Beskickningen 1576, som skulle ledas av D. och Johan III: s sekreterare och förtrogne i kyrkoärenden Petrus Michaelis Fecht, är av ytterst sammansatt natur. Den skulle, efter vad man fick veta i Sverige, besöka Polen, olika platser i Tyskland och framför allt kejsaren samt Neapel. Dess politiska ändamål var hos kejsaren bl. a. dels andraganden rörande Estland och Narvahandeln, dels att få stöd för Johans och hans gemåls olika ekonomiska krav gentemot Polen. Dessa gällde framför allt det neapolitanska arvet efter Katarina Jagellonicas moder Bona Sforza, på vilket arv Katarinas syster, drottning Anna i Polen, Stefan Bathorys gemål, också hade anspråk. Rörande arvet skulle beskickningen förhandla senare i Neapel, där den italienske äventyraren Carlo Brancaccio som Johans agent skulle göra förberedande arbete. I arvsfrågan var emellertid beskickningens syfte komplicerat, i det att Johan bakom Katarinas rygg gav D. instruktioner om aggressivare hållning gentemot de polska anspråken, än vad Katarina egentligen önskade. Beskickningens huvudändamål, som i Sverige hemlighölls, var emellertid av än mer vittsyftande, politisk och kyrklig natur. Johan hade redan tidigare genom t. ex. Paolo Ferrari och Petrus Rosinus sökt i olika hänseenden närma sig kurian, bl. a. för att få dess stöd i arvsfrågan. Nu hade den påvlige storpoenitentiarien, kardinal Stanislaw Hosius ställt sig välvillig i sistnämnda sak. Beskickningen skulle därför på nytt söka kurians stöd samt därjämte och ej minst andraga konung Johans kyrkliga önskemål och söka åvägabringa en närmare förbindelse på detta område. Att just D. utvaldes i detta fall är ganska naturligt, då Johan näppeligen vågat giva någon rent inhemsk adelsman andel i detta uppdrag och väl ej heller kunnat vänta, att någon sådan åtagit sig detsamma. D. åter var mindre beroende av svensk opinion och hade tillräckligt rymligt samvete att framför allt gå sin konungs ärenden. Slutligen hade beskickningen storpolitiska förslag att framföra till Filip II av Spanien, varom mera nedan.

D. och Petrus Michaelis lämnade Stockholm 11 okt. 1576. Den 24 i samma månad förliste deras fartyg vid Bornholm. Enligt uppgift av D. drunknade tjuguåtta personer av hans svit, och även en stor reskassa följde med i djupet. Bland de omkomna var Petrus Michaelis. D. själv undgick med knapp nöd samma öde. Härigenom kom beskickningsfrågan i nytt läge. Besöket i Polen slopades. Vidare överflyttades på D. ensam den uppgift, som egentligen ålegat Petrus Michaelis, att åvägabringa också ett starkare kyrkligt närmande till Rom. Sedan flera uppdrag i Tyskland slutförts, kom D. en av de sista dagarna i jan. 1577 till Prag, där han i febr. mottogs av kejsar Rudolf och fick framföra konung Johans önskemål. Kejsaren avgav 4 mars samma år ett svar, som föga tillfredsställde D., men vari denne endast uppnådde formella modifikationer.

D. lämnade Prag 10 mars 1577, reste över Innsbruck och Trient, var 4 apr. i Reggio, förhandlade i Modena med hertig Alfonso II d'Este av Ferrara och var 26 apr. i Siena. Sedermera anlände han 29 apr. samma år till Rom och emottogs utanför staden av kardinalerna Hosius' och Commendone's (tidigare påvlig legat i Polen) sekreterare. I arvsfrågan, där Hosius som polack var känslig, sökte D. lugna dennes farhågor och förklarade, att ingen orätt skulle vederfaras det polska konungaparet, vilket Hosius skyndade sig att inrapportera till drottning Anna. Att D. härvidlag efter bästa förmåga sökte föra den åldrige kardinalen bakom ljuset, i varje fall döljande Johans krav, synes vara säkert. Detta framgår ävert av D:s samtidiga order till Brancaccio i Neapel. I konsistorium den 10 maj 1577 kunde Gregorius XIII lämna de församlade kardinalerna det sensationella meddelandet, att D. vid en mera privat audiens i påvens våning — givetvis för att undvika en från svensk synpunkt olämplig publicitet — faktiskt avlagt hyllningsed (obedientia) till påven å sin herres, konungens, vägnar. Konungen hade genom D. lovat att återinföra katolicismen i sitt rike och vidare hemställt, att lärde män skulle från Rom sändas till Sverige i förhandlings- och upplysningssyfte. Vad obedienslöftet beträffar, framhöll hertigens av Mantua representant i Rom, Odeschalchi, i en skrivelse särskilt den distinktionen, att det avlagts i konungens, icke i rikets namn.

D. fortsatte nu till Neapel. Redan vid maj månads slut började emellertid Hosius visa missbelåtenhet med D. och beskickningen, klagade i brev till drottning Katarina över att beskickningens kyrkliga uppdrag sammankopplats med pekuniära, och över användandet i Neapel av en man utan anseende som Brancaccio. Den 14 juni 1577 kunde Mendoza, Filip II :s vicekonung i Neapel, meddela sin härskare, att D. var anländ ej blott för arvsanspråkens skull utan också för att på sin konungs uppdrag begiva sig till Spanien och föreslå Filip ett anfalls- och försvarsförbund mellan Sverige, kurian, kejsaren och Spanien, riktat särskilt mot England. D. satte sig även själv skriftligen i förbindelse med Filip. Emellertid nåddes man i Rom av oroväckande rykten om D: s handlingssätt i Neapel i arvsfrågan, vilket alltmer visade sig vara aggressivt mot de polska intressena. D. hade t. o. m. i Katarinas namn öppnat process riktad mot drottning Annas anspråk. Gregorius' statssekreterare, kardinal Galli, gjorde i slutet av juni anmärkning över att D. missbrukat kurians rekommendation för honom i Neapel. Den förfärade Hosius skrev 12 juli till Katarina, beklagade sig över D. och tillade, att man i Rom började tro, att D. avlagt hyllningseden till påven blott för att få kurians stöd i arvssaken. Liknande synpunkter framförde spanske ambassadören i Rom, Zuniga, i brev till Filip II på tal om Johans inviter till denne. I slutet av juli sökte Hosius i brev till drottning Anna fritaga sig från ansvar för D:s beskickning och kasta skulden över på Brancaccio. Samtidigt styrkte Johan III genom nya order D. att vidhålla sina krav i Neapel. Trots D:s ansträngningar misslyckades hans uppdrag där och i början av aug. 1577 omtalas, att en brytning skett mellan Mendoza och D. Den senare hade för övrigt stora svårigheter att bestrida sina utgifter. Brancaccio skulle visserligen på en förhoppning om framgång i arvsstriden förskottera en del, som han själv fick uppnegociera, men detta räckte ej. D. fick från flera håll upptaga.lån, bl. a. skyllande på, att reskassan förgåtts vid Bornholm. Bland långivarna eller borgensmännen var också hertig Francesco de' Medici i Florens. Biaudets uppgift, att det florentinska lånet aldrig återbetalades, synes ej vara riktig, ty Johan de la Blanque betalade senare i varje fall en del därav, om ej det hela — men visserligen voro då både hertigen och D. för länge sedan döda. Innan D. återkom till Rom, hade Hosius ytterligare uppeldat sig själv och riktigt tagit bladet från munnen. I brev på polska, daterat Subiaco 26 aug. 1577, till Katarina Jagellonica, kan han icke nog beklaga sig över D. »Hans majestät har hit skickat ett mycket enkelt sändebud», skriver kardinalen, »om vilken man får höra underliga saker»: vederhäftiga människor påstode, att D. varit sex år i kloster. »Kunde H. M:t, som har så stora riken», tillfogar Hosius, »verkligen icke funnit någon bland sina undersåtar, som kunnat sköta denna beskickning, hellre än att från Frankrike taga en munk, som rymt från ett kloster I» Ehuru Hosius vid denna tid var starkt benägen att klandra D., bestyrkes ju hans påstående om D:s ungdom i kyrkans tjänst även från annat håll. Det framgår med all tydlighet av kardinalens brev, att konung Johans sändebud onekligen var en person, vars föregåenden icke gärna kunde anses förtroendeingivande från ku-rians synpunkt och därför också väckte viss misstro gentemot sändebudets herre, konungen, och hans avsikter.

I början av sept. 1577 var D. tillbaka i Rom. Förenade påtryckningar från Hosius och drottning Anna hade nu övat sin verkan på Katarina och Johan. D. återkallades plötsligt, varigenom den åsyftade beskickningen till Spanien gick om intet. Trots alla betänkligheter gentemot Johan och D. försummade kurian givetvis icke att med glädje gripa tillfället till närmande. Men den sände icke en man, som enbart eller i främsta rummet var lärd teolog, som Johan begärt, utan en skicklig diplomat. Redan 26 maj 1577 hade Gregorius XIII haft en sammankomst i den berömda Villa Mondragone vid Frascati med jesuitergeneralen, Everard Mercurian, och hans sekreterare, Antonio Possevino. Åt den senare anförtrodde påven därvid den viktiga beskickningen till Sverige. Icke blott kyrkliga utan också politiska syften — förbundet med Spanien — skulle Possevino främja. Den 13 sept. 1577 utfärdade det påvliga kansliet de.övliga rekommendationsskrivelserna för Possevino ochD. Den senare, som den 11 i samma månad överlåtit sin fullmakt på agenten Emilio Malvezzi (f aug. 1578) från Bologna, återkom i apr. 1578 till Sverige.

Om D. som f. d. munk var föga lyckad såsom sändebud hos kurian, så var han förvisso ej heller i inre mening ägnad för kyrkliga uppdrag. Possevino yttrar sig senare med stor bitterhet om vindböjteln D. Genom sitt uppträdande i Italien framstår D. framför allt som Johan III: s handgångne man. Detta hade otvivelaktigt också sina rent personliga orsaker. Mendoza anger i juni 1577 i brev till Filip II, att D. var förlovad med en konung Johans naturliga-dotter, medan nuntien i Prag redan i nov. 1576 och Emilio Malvezzi i aug. 1577 rentav uppge D. vara gift med henne. Kanske hade D. framställt saken på det senare sättet för att öka sin pondus. I varje fall framgår av uppgifterna, att D. tydligen redan före sin utresa 1576 haft löfte om Sofia Gyllenhielms hand, ehuru giftermålet först i början av 1580 kom till stånd. Att detta ingifte i de kungliga Vasarnas ätt — låt vara med en bastarddotter, såsom det passade sig för en undersåte — i hög grad bidragit till att förvandla den forne lyckoriddaren till konung Johans och Sveriges verkligen trofaste tjänare torde vara otvivelaktigt.

Medan D. användes utrikes och i Sverige hade i Estland Henrik Horn, hans son Karl samt Göran Boije med större framgång än förut men dock växlande lycka fortsatt kriget mot ryssarna. Försöket i sept. 1579 att erövra Narva misslyckades alldeles. Ej heller hade Göran Boije varit i stånd att, efter konung Johans önskan rikta ett anfall mot Kexholm och Nöteborg. Johan skrev då redan 30 juni' 1580 till Klas Åkesson Tott, att D. inom kort skulle avsändas till Finland för att lämna närmare anvisningar om det kommande fälttåget, och gav D. 25 aug. fullmakt som krigsöverste i Finland. Samma dag avreste D. från Stockholm till Åbo. Därmed börjar D: s slutliga och största krigarperiod. Han fick nu på annat sätt än tillförne tillfälle att utveckla sin storslagna militära förmåga. I såväl krigföringen som hos trupperna lyckades han ingjuta en ny och stark offensivanda. Den nu enligt gängse uppgifter sextioårige D. förstod att genom snabba rörelser och djärvt tillvaratagna tillfällen till framgång föra kriget över i ett alldeles nytt läge. Särskilt i belägringskonst var D. ovanligt framstående, vilket var av så mycket större vikt, som detta krig framför allt rörde sig om fästningarna, vilka behärskade land och vägar.

I mitten av sept. 1580 bröt D. upp från Åbo och kom 2 okt. till Viborg. Hans styrka var betydande, omkr. 7,000 man. Det. första krigsmålet, erövringen av Kexhölm, dit D. anlände 26 okt., nåddes redan 5 nov, efter stark beskjutning med glödande kulor, en metod, som synes ha införts till Sverige av D. Efter intagandet tillställde D. en festmåltid, till vilken slaktades 139 nötkreatur. Genom Kexholms fall fick D. fast fot vid Ladoga. Ett försök att göra en framstöt söderut hindrades dock av höstregnen, och D. återvände till Viborg. Under vintern var han även i Åbo och på Växiö (Vääksy) gård (Kangasala socken, Tavastland), där hans maka då bodde. Under resorna mellan dessa båda ställen brukade han övernatta i Karkku eller Birkkala prästgård. Den 7 jan. 1581 bevistade D. i Viborgs slottskapell sin svågers, Julius Gyllenhielms, jordfästning.

I början av detta år gav — liksom en gång senare i svensk krigshistoria — naturen själv fältherresnillet möjlighet till en avgörande kupp. Med 3–4 000 man tågade D. omkr. 2 febr. 1581 från Viborg. Finska viken låg tillfrusen, och på dess is förde D; hela sin här förbi Björkö och Seitskär över till Ingermanland, där han landsteg vid Kolkaanpää (Kolganpja) udde. Fullständigt överraskande bröt han från öster in i Estland, sände Karl Horn med hären till Wesenberg men begav sig själv skyndsamt jämte Hans Wachtmeister och en del ryttare till Reval. Därifrån sände D. kanoner, krigsfolk och proviant till trakten av Wesenberg. Själv kom han 20 febr. dit och lät, då de grova kanonerna från Reval ej nog snabbt kommit fram, fältartilleriet beskjuta Wesenberg med glödande kulor, som antände ytterverken. Då även det grövre artilleriet anlänt, gav sig fästningen. 4 mars. D. erhöll där även stora förråd av proviant och krigsmateriel. Den 8 mars kapitulerade också Tolsburg. D. kvarlämnade garnisoner och gick än en gång med isen till bundsförvant över Finska viken. Senast i slutet av maj var D. i Sverige och övervakade de grundliga förberedelserna till det kommande fälttåget, bl. a. genom ständiga livsmedelstransporter från hamnstäderna till krigsskådeplatsen, så länge havet var öppet. D. utnämndes nu till överste ståthållare i Estland. Den 3 aug. 1581 samlades i Helsingfors till krigsråd Klas Åkesson Tott, D, Göran och Mårten Boije, Erik Bertilsson Slang och Arvid Henriksson Tawast. D. själv var kort därpå i Reval, varifrån han sände hjälptrupper till Karl Horn, som belägrade Hapsal, vilket intogs 9 aug.

Med understöd av flottan för trupptransport drogo D. och Kar] Horn nu till östfronten. Till sitt förfogande hade D. 2 400 man rytteri och 7–8 000 man fotfolk. Genom stormning erövrades 6 sept. 1581 det eftertraktade, viktiga Narva, som enligt D:s på förhand givna löfte under tjugufyra timmar prisgavs åt plundring. En bild av tidens krigföring får män i D:s retoriskt lagda latinska redogörelse till konung Johan: trupperna »inbröto i staden, män föllo, kvinnor föllo, barn föllo, inga skonades, såsom seden är». D. hade låtit bränna bron mellan Narva och det på andra sidan floden belägna Ivangorod. Han lät utföra omsorgsfulla löpgravs-arbeten, som vittna om att han förstod att tillämpa helt andra och mera effektiva taktiska och tekniska metoder än dittills varit vanligt vid angrepp på fästningar (Petri). Efter kort beskjutning föll även Ivangorod 18 sept. En yttre symbol för dessa D: s segrar har eftervärlden i det imponerande, å Gripsholms yttre borggård vilande, ärggröna kanonpar, av vilket vardera pjäsen enligt de ryska inskrifterna heter Vargen och som är ett herr Pontus' krigsbyte just från Ivangorod 1581. Snart föllo även Jama (28 sept.) och Koporje (14 okt.) i Ingermanland. D. skrev, redan innan han vunnit Koporje men i förhoppning därom, till hertig Karl (7 okt. 1581), att man hädanefter kunde färdas »emillen Narven, Kexholm och Viborg såsom man vill». Detta betydde, att Sverige behärskade Finska vikens stränder. Samtidigt hade provianteringsförhållandena så ordnats, att trupperna ej behövde lida svält. Göran Boije belägrade Wittensten (Weissenstein), D. begav sig själv dit och emottog 26 nov. fästningens nycklar. Estland var befriat, Kexholms län och västra Ingermanland erövrade. D. kunde i triumf återvända till Reval, där han intågade under klockringning. Han red fram till Nicolaikyrkan, under vars valv segern högtidlighölls. Efter predikan sjöng menigheten Te Deum, och vid D:s utträde ur templet sköts salut från stadens och fästningens vallar.

Den D., som nu förverkligade Johan III: s baltiska intentioner, var en annan än den, som 1573 icke haft något emot att spela de lifländska besittningarna över i Polens hand. Sina militära uppdrag fick D. åter komplettera som diplomat. De i Jam Zapolskij dec. 1581–jan. 1582 pågående underhandlingarna om separatfred mellan Polen och Ryssland kunde icke annat än oroa Sverige. På eget initiativ gjorde D. ett försök att i sista stund ingripa i förhandlingarnas gång. Den italienske kaptenen Lorenzo Cagnoli avfärdades med ett av D. själv utställt kreditivbrev för underhandlingar med konung Stefan. Den polske kanslern Zamoyskis bestämda motstånd hindrade dock Cagnoli att ens framkomma til] Jam Zapolskij, där stilleståndet slöts 15 jan. 1582. Då Zamoyski sedan sökte i godo vinna D. för de polska synpunkterna, rönte han intet tillmötesgående. Också vittna de polska rapporterna med mycken syrlighet om missnöjet med de svenskes hetman Pontus, »en mycket lättsinnig man, en äkta fransos, därtill en vindrinkare». D. vidarebefordrade till Sverige konung Stefans sändebud, italienaren Dominico Alamanni. Hur omistligt stöd D. nu var för konung Johan framgår av förhållandena under Alamannis misslyckade Stockholmsvisit. Med anspelning på den senares kulinariskt betonade polska hovtitel av köksmästare kunde konung Johan uppriktigt försäkra Alamanni, att dennes rätter smakade honom icke. D. eftersändes från Estland, infann sig 13 maj 1582 i legatens härbärge i Stockholm, förde 26 maj ordet för de på slottet församlade herrar, med vilka Alamanni fick förhandla, undertecknade det skriftliga svaret på dennes andraganden och var närvarande vid hans avskedsaudiens hos konung Johan, vid vilken den senare som vanligt förgick sig. Det gör ett egendomligt intryck att se, hur D., sydfransmannen, efteråt måste hos den välske »kökemästaren» fram-, föra ursäkter för sin nordiske herres och svärfaders översvallande hetsighet. — D. användes vid denna tid återigen som medlare mellan Johan och hertig Karl och var 7—14 juli, jämte Gustav Baner, hos hertigen för att förhandla om stadgan angående de kungliga och furstliga rättigheterna. Det var sannolikt genom D: s hjälp, som en förlikning mellan bröderna åstadkoms i aug. 1582.

Då D. återvänt till krigsskådeplatsen, sände han Arvid Tawast mot det alltjämt ryska Nöteborg och kom själv efter dit i mitten av okt. Trupperna voro emellertid då uthungrade och sjuka, och 7 nov. måste belägringen hävas. Den polsk-svenska spänningen bidrog till att D. uppmanade Johan att söka få till stånd en uppgörelse med ryssarna. Redan i dec. 1582 trädde D. i underhandlingar med befälhavaren i Novgorod om vapenstillestånd. I mars 1583 hölls en förberedande sammankomst, i maj började fredskongressen vid Pliusas inflöde i Narova. Då ingendera parten ville förnedra sig till att beträda den andras tält, ställde man dessa bredvid varandra, så att fredsombuden kunde sittande i sina egna tält förhandla med varandra. Då man ej kunde komma överens, beslöt man sig för nya förhandlingar, som började 31 juli. De svenska kommissarierna voro, utom D., Klas Åkesson Tott, Karl Gustavsson Stenbock, Göran Boije, Karl Horn och Hans Wachtmeister. Den 10 aug. samma år enades man om stillestånd på tre år, räknat från 29 juni, under vilken tid Sverige skulle behålla de gjorda erövringarna.

D., som sommaren 1583 mist sin maka, tog nu även i andra hänseenden vård. om det förödda Estland. Han förordnade t. ex. den från Pommern bördige prästmannen David Dubberch till visitator i provinsen och gav honom i uppdrag att upprätta det förfallna kyrkoskicket. På D:s förslag fattade en lantdag i Reva] 20 mars 1584 det viktiga beslutet, att Wiek skulle förenas med provinsens tre övriga kretsar till en enhet med lika rättigheter, en anordning, som konungen stadfäste genom privilegierna 25 aug. 1584. Förgäves sökte den nu åldrande D. befrielse »från sitt myckna bekymmer», han befanns oumbärlig på sin post. På sommaren 1585 låg han sjuk i Sverige. Konung Johan utfärdade i juli instruktion för fredskommissarierna till Ryssland, bland dem D. Denne, som ännu 7 aug. var kvar i Sverige — han besökte då hertig Karl på Gripsholm — fick sålunda åter resa över till Estland. Fredsförhandlingarna gingo långsamt. Först läto ryssarna vänta på sig i tre veckor, och sedan de väl anlänt, försummades naturligtvis icke tillfällena till etikettstvister. Svenskarna hade redan låtit taga ned sin »paulun», då ryssarna ångrade sig, sände bud och bådo, att paulunen åter måtte uppslås bredvid den ryska. Den 31 okt. återupptogos äntligen underhandlingarna, även nu vid Pliusa. Ingen enighet nåddes emellertid, dock gjordes ytterligare fjorton dagars stillestånd 5. nov. 1585. Samma dag gingo fredskommissarierna — Klas Tott, D. själv, klädd i en kappa fodrad med loskinn, Klas och Ture Bielke, Krister Gabrielsson Oxenstierna och Karl Henriksson Horn — ombord på en lodja för att flodledes återvända till Narva. Kvällen förut ansågo sig Revalborna, såsom sedan förtaldes, hava bevittnat himmelska järtecken. När kommissariernas båt kommit nedåt floden och närmade sig Narva, lossnade en planka å fartygssidan. Just som man beredde sig att gå i land, fylldes skeppet med vatten. De förskräckta passagerarna kastade sig alla på en sida, varvid båten »välvde omkull». Åtskilliga personer drunknade, bland dem borgmästaren i Reval. »Men then gode herre», skrevo kommissarierna sedan till K. M:t, »vår medbroder, Herr Pontus De la Gardie, som av långlig sjukdom var tillförende fast svag och så av sig kommen, att han både utav förfärelse och vanmäktighet platt intet kunde hjälpe sig, måtte där tyvärr blive om halsen». Först följande dag, strax före middagstid, fann man i floden herr Ponti döda kropp. Den upptogs och fördes till hans estländska herresäte Kolk. Den 20 jan. 1586 bisattes stoftet i Revals domkyrka vid sidan av D:s förut bortgångna gemåls. D:s frände Johan de la Blanque avslöt 1589 kontrakt med bildhuggaren Arent Passer, som konung Johan utsett att förfärdiga monumentet över D. och Sofia Gyllenhielm. År 1595 var det färdigt, utfört i vit marmor, delvis förgylld, och är alltjämt ett av Revaldomens vackraste. D:s och fru Sofias bilder i helfigur äro utförda i basrelief, hans i full rustning. »Hic Pontus jacet», heter det i en latinsk versifierad inskrift — förgången i vågorna; o öde, o gudom, så orättvis mot stora män. Den 11 dec. 1585 skrev hertig Karl i sin almanacka: »Fick jag vete di onde tiende, hurre herr Pontus var så jämmerlige kommen om halsen, Gud vare honom nådig och barmhärtig.» D:s bortgång var och kändes som en stor förlust för fäderneslandet. Pontus De la Gardie är det främsta av de 1500-talets fältherrenamn, som lysa vid ingången till den svenska storhetstidens krigarpanteon. Den Sveriges maktställning i österled, som han murade upp, har förvisso haft en ofantlig betydelse för bildandet av 1600-talets svenskbaltiska storstat. Icke alltid lika lyckad som diplomat, förvärvade D. dock även på detta område stor erfarenhet och gjorde sin konung och sitt nya hemland värdefulla tjänster. D. var även en bildningsintresserad man, så som man kunde vänta av hans ecklesiastika föregåenden, och prisas av den lärde David Chytrseus i Rostock för såväl kunskaper som frikostighet mot de lärde. Hans religiösa indifferentism har redan påvisats. På en fråga av Chytrauis, om D. tagit nattvarden på katolskt sätt (»under enkel form»), uppges denne ha svarat, att han gjort det och att han vore färdig att anamma nattvarden under fjorton gestalter, om så behövdes. Som konungatjänare var D. likvisst ingen viljelös slav. Han kunde även visa stark självständighet och säga sin konung sanningar, också om de voro beska. Många av D:s personlighets fel och svagheter ligga i öppen dag. Har han därtill måhända lättsinnigt varit: inblandad i stämplingaraa mot konung Johan, så har han dock senare ärligt betalat denna skuld. Jeremias Falks bekanta, i koppar stuckna porträtt av D. (efter samtida målning) visar oss ett typiskt romanskt utseende, ett ovalt ansikte med markerade drag, icke utan förfining, omramat av kort, mörkt hår, mustascher och spetsskägg och med kloka ögon under den lätt rynkade pannan. Brantome, som var närvarande vid D:s och Klas Bielkes första audiens hos Karl IX och Katarina av Medici i Blois 1572, har beskrivit D:s uppträdande. »Han förde sig utmärkt», heter det, »var välväxt med mörklagd hy och fransyskt klädd.» Under ceremonien uppträdde D. värdigt, som det anstår en ambassadör, men efteråt lade han i dagen den vördnad, han såsom född fransman hyste för de franska majestäten. »Dessa funno nöje i att underhålla sig med D.», skriver Brantome och tillägger: »jag såg honom tvenne gånger promenera med drottningen (Katarina) i trädgårdarna i Blois.» Även Brantome själv var D: s gäst och fann i honom en angenäm konversatör. Slutomdömet blev: »Tydligen var han mera gascognare och fransman än svensk.» — Ett oljefärgsporträtt av D. på Maltesholm är utfört på 1600-talet. I öster växte D: s gestalt till övernaturliga mått. Ryssarna bådo himlen bevara sig för denne förskräcklige fiende, och ända in i våra dagar har folket i Karelen och Ingermanland berättat många sägner i runoform om D. Man viskade om förbund med den onde, åt vilken D. som belöning lovat sin själ, ehuru han sedan genom list lyckades undgå att uppfylla sitt löfte. Vissa ställen i trakten omtalades också som »Pontusbryggor» och »Pontusvallar». Liksom senare den andre sydfransmannen i vår historia, advokatsonen från Pau, kunde D. se tillbaka på en ovanligt skiftande levnadsbana, förd av ödet från sin soliga hembygd kring Carcassonnes medeltidsfäste till en utpost i fjärran Norden. Med det svenska stormaktsväldets fall kom fältherrens grav för lång tid inom det folks värjo, som han så framgångsrikt bekämpat. Världskriget och dess följder ha åter aktualiserat D:s personlighet och gärning. Icke för intet har det nya Estlands nationella biografiska lexikon också en artikel om D. På herr Ponti estländska donationsgods Kolk sitta än i dag hans ättlingar på kvinnosidan inom Stenbockska släkten. Men D: s gestalt kan också ses i ett större, kontinentalt sammanhang. Monumentet i Revaldomen är icke blott ett minnesmärke över den svenske krigarhjälten utan också över västerländsk gränsvakt mot moskovitiskt barbari.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från D. finnas i riksarkivet i Gallica, förhandlingar mellan Sverige och Frankrike 1542—1607, i handlingar rörande högmålsprocesser under Johan III: s tid, i brev till Johan III och hertig Karl, i handlingar rörande ryska kriget 1570—1595 och i Tidö-samlingen samt i Sandbergska samlingen, kammararkivet; om D:s papper i Lunds universitetsbibliotek jmfr P. Wieselgren, »DelaGardiska archivet»; i Stenbockska arkivet på Kolk finnas donationsbrevet av 13 juni 1581 och andra gårdshandlingar.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Brev och skrivelser av D. äro trvckta i DelaGard archrvet D 4 Lund 1833, s. 187-222, och i Handl. rör, Skandinaviens historia, D. 36, Sthm 1855, s. 100-115, 141-145, 241-262 o. 285-294.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. och D:s brev, RA; likvidation, kammararkivet; Nordinska saml, n:o 279, UB; anteckningar om D. av F. Westling. — DelaGard. archivet, utg. af P. Wieselgren, 1, 3—7 (1833—36); Die Urkunden der Grafen de Lagardie in der Universitätsbibliothek zu Dorpat, hrsg. v. Johannes Lossius (1882). — Anteckningar från det sextonde seklet (Hist. handl, 20, 1904—05); Calendaria Caroli IX, utg. af Adam Lewenhaupt (1903); Documents concer-nant les relations entré le Saint-Siége et la Suéde durant la seconde moitié du 16: e siécle, recueillis et annotés par H. Biaudet, P. 2: Vol. 1. Mission en Italie de Pontus De la Gardie, 1576—1577 (1912); Erik XIV:s almanacks-anteckningar, utg. af C. M. Stenbock (1912; även i Personhist. tidskr, s. å.); Handl. rör. Skandinaviens historia, 7, 11, 12, 21, 36 (1819, 24, 25, 36, 55); Indberetninger fra Charles de Dancay, 1567—1573, udg. ved C. F. Blicka (1901); Lettres de Catherine de Médicis, publ. par H. de la Ferriére, 5 (1895); Monumenta historia: Danicae. Hist. Kildeskrifter . . , udg. af H. Rar- dam, 2 (1875); Svenska riksdagsakter, 2, 1561—1592, utg. genom E. Hildebrand (1890—99); Sverges traktater, 5: 1, utg. af O. S. Rydberg (1897—1903). — P. de Bourdeille, seigneur de Brantome, Oeuvres complétes, publ. par L. Lalanne, 5 (1869); Aeg. Girs, Kon. Johan III: s chrönika, utg. af A. A. von Stiernman (1745); Th. Hiärns Ehst, Lyf- und Lettlaendische Geschichte, hrsg. v. C. E. Napiersky (1835); Cl. Arrhenius Oernhielm, Vita illustrissimi herois Ponti De la Gardie (1690). — Abr. Åhlén, Bidrag till det ryska krigets historia under kon. Johan III: s regering, 1—2 (1869—73); H. Almquist, Johan III och Stefan Batori år 1852. Dominico Alamannis beskickning till Sverige (Hist. tidskr, 1909); dens. Reformationstiden och stormaktstidens förra skede (Svenska folkets historia, 2, 1922); J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1917—23); dens, Frälsc-godsen i Sverige under storhetstiden, 1:1—2 (1931); Th. Annerstedt, Resningen 1568 (1880); H. Biaudet, Carlo Brancaccio, un italien au service de la Suéde au 16: e siécle (1912); Fr. Combes, Histoire génerale de la diplomatie curopéenne (1856), s. 321—412; N. Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden, 1523—1594 (1899); Eesti biograafiline leksikon (1926—29); Eesti ja Ruotsi. Estland och Sverige. 1929 (1929); G. Elgen-stierna, Den introduc. sv. adelns ättartavlor, 2 (1926); E. Hildebrand, Gustav Vasas söner (Sveriges historia till våra dagar, 5, 1921); K. Hildebrand, Sveriges ställning till Antonio Possevinos fredsmedling mellan Polen och Ryssland 1581 — 1582 (Hist. studier, tillägn. C. G. Malmström, 1897); dens, Johan III och Europas katolska makter 1568—4580 (1898); E. Hornborg, Finlands hävder, 2. Stormakten Sverige-Finland tiden 1523—1697 (1930); K. I. Kart-tunen, Jean III et Stefan Batory. Études sur les relations politiques entré la Suéde et la Pologne de 1576 ä 1583 (1911); Liisi Karttunen, Antonio Possevino, un diplomate pontifical au 16: e siécle (1908); Eug. v. Nottbeck & Wilh. Neumann, Geschichte u. Kunstdenkmäler der Stadt Reval, 2 (1904); L. von Pastor, Geschichte der Päpste, 9 (7:e uppl, 1925); J. Paul, Die nor-dische Politik der Habsburger vor dem 30-jährigen Kriege (Hist. Zeitschr, 133, 1925—-26); G. Petri, Kungl. Första livgrenadjärregementets historia, 1 (1926); B. Schlegel & C. A. Klingspor, Den med sköldebref förlänade men ej på riddarhuset introduc. sv. adelns ättar-taflor (1875); C. Sprinchorn, Om Sveriges polit. förbindelser med Frankrike före Gustaf II Adolfs tid (Hist. bibliotek,. 7, 1880); dens. Om Sveriges polit. förbindelser med Nederländerna fr. äldsta tider till 1614 (Hist. tidskr, 1885); O. Söderqvist, Studier rör. förhållandet mellan Johan III och hertig Karl, 1576—1582 (Hist. tidskr, 1903 —04); W. Tawaststjerna, Pohjoismaiden viisikolmattavuotinen sota, 1. Vuosien 1570 ja 1590 välinen aika (1918—20; med litt.-förteckning rör. sägnerna om D, s. 399, not 1; handskr. övers, av större delen av verket i krigsarkivet); A. Theiner, Schweden und seine Stellung zum Heiligen Stuhl unter Johann III, Sigismund III und Karl IX (1838); Fr. Westling, Estlands kyrka 1571 — 1644 (Kyrkohist. årsskr, 1920—21); F. U. Wrangel, Pontus De la Gardie och hans slägt i Frankrike under 15- och 1600-talen (Hist. tidskr, 1890); dens., Stockholmiana, 1—4 (ny uppl, 1912); F. Ödberg, Om Anders Lorichs, kon. Johan III: s ständige legat i Polen, och hans tid, 1569—1584 (bil. till Skara h. allm. lärov. årsredogörelse 1892/93); dens. Om stämplingarna mot kon. Johan III åren 1572—1575 (1897).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Föräldrar ändrade, se ändringar med not i släktartikeln de la Gardie., 2017-01-17
2. Datum för giftermål framgår av Genealogica 121, RA (Calendarium Gyllencreutzianum)., 2017-01-17


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pontus De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17387, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2017-10-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17387
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pontus De la Gardie, urn:sbl:17387, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2017-10-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se