Meriter

Derfflinger (Dörffling, Dörfflinger), Georg, tysk riksfriherre von D. 10 mars 1674, f. 10 mars 1606 i Neuhofen, Övre Österrike, d. 4 febr. 1695 i Gusow, Mark Brandenburg. Gick i svensk tjänst; kapten vid Jacob Duwalls värvade dragonreg. 1632; överstelöjtnant 1635; generaladjutant 1635; överste 1639; avsänd som underhandlare till Siebenbürgen 1642; generalmajor vid kavalleriet 1643; avsked ur svensk krigstjänst 1648; övergick i brandenburgsk tjänst som generalmajor 1655; generallöjtnant 11 juni 1657; fälttyg-mästare 1658; fältmarskalk 1670.

G. 1) 26 jan. 1646 i Berlin m. Margarethe Tugendreich von Schapelow; 2) 1662 m. Rosine von Beeren.

Biografi

Om D:s tidigare öden är föga känt; hans föräldrar voro antagligen bondfolk i byn Neuhofen. Då han liksom dessa var av evangelisk trosbekännelse, led han under kejsar Ferdinand II: s religionsförföljelser och lämnade antagligen av denna anledning sitt hemland. Han gick i sachsisk krigstjänst (1622) och tjänade sig troligen upp från menig. Efter Gustav Adolfs ingripande i Tyskland tillhörde D. den svenska armén ända till krigets slut. Han var tydligen en duglig krigare, och det gick raskt med befordran. Efter Johan Baners återtåg från Böhmen till Thüringen hösten 1634 beordrades D. att ordna inkvartering och förplägnad för ett regemente, som förlagts till Schmalkalden. År 1635 finna vi honom tjänstgörande såsom generaladjutant. Sedan början av följande år omtalas i krigsrapporterna emellanåt »Dörfflings regemente»; antagligen menas därmed det regemente, som Lennart Torstenson kommenderade, och där D. var överstelöjtnant. Natten till 22 jan. 1636 påträffade D. jämte en strövkår på 200 ryttare och 600 dragoner strax utanför Halle några kursachsiska skvadroner, vilka han jagade genom staden och förföljde uppför Saale. Kort därefter utstod han under överste Pfuel en hård men segerrik strid vid Meiningen. Men då han i april sändes på ett strövtåg för att indriva kontributioner, blev han vid Hettstedt överfallen av en kejserlig kår och undgick med knapp nöd att bli fången. Två år senare hade han större framgång med att indriva kontributioner på olika håll i Sachsen, och 1639 befordrades han till överste. Under den oro, som uppstod bland det utländska krigsbefälet efter Baners död 1641, spelade D. en betydande roll. Såsom en av officerarnas deputerade skickades han den nye överbefälhavaren, Lennart Torstenson, till mötes, och han torde ha haft stor andel i, att det nu kom till en uppgörelse mellan denne och officerarna. Under Torstensons tåg till Schlesien och Mähren 1642 omnämnes D. ofta såsom underhandlare vid utkrävandet av krigskontributioner. I aug. anförtrodde Torstenson honom uppdraget att bege sig till Siebenbürgen för att utforska, om furst Georg Rákóczi menade allvar med sin tillkännagivna villighet att deltaga i kriget mot kejsaren. Resan till Siebenbürgen synes ha varit rätt äventyrlig. D. färdades genom Polen under sken av att vara en avdankad officer, som sökte tjänst. Av Rákóczi fick han goda försäkringar. Då han i början av 1643 i Stockholm avlade rapport inför regeringen, förklarade han, att fursten var »av gestalt en vacker herre, mäkta benägen att giva sig i allians med oss och tasta kejsaren an» (rådsprot. 9 mars 1643). Med anledning av D:s upplysningar beslöt regeringen att fortsätta underhandlingen med Rákóczi. D. avböjde dock att åtaga sig detta uppdrag. I Stockholm hade han även överbragt underrättelsen om segern vid Breitenfeld 1642, där hans regemente, men ej han själv, varit med. I samband med stockholmsbesöket utnämndes han till generalmajor vid kavalleriet. Han deltog i Torstensons följande fälttåg såväl i Böhmen som mot Danmark; bl. a. kämpade hans regemente med utmärkelse i slaget vid Jankau 1645. Han säges ha varit mycket populär bland soldaterna tack vare sin hederliga kärvhet, sitt mod och sitt vänliga väsen. Vid ett tillfälle spelade honom hans överdådiga soldatlynne ett spratt. Då han (nov. 1645) kom till Berlin i sällskap med pfalz-greven Karl Gustav, gjorde han sig jämte några andra officerare skyldig till fridstörande uppträde nattetid, vilket bragte honom i kollision med polisen; D. gick dock fri. Vid krigets slut lämnade han den svenska krigstjänsten, sedan han av svenska kronan tillförsäkrats två pensioner, en å 1,000 rdr (2 maj 1646), en å 1,200 rdr (17 juni 1648), ävensom »Abdankungsgeld» å 3,000 rdr. Av dessa pensioner hade han 1652 endast fått ut 700 rdr; han vände sig då till Axel Oxenstierna med bön om dennes bemedling, så att han kunde få vad honom tillkom. Ännu 1673 hade D. dock stora penningfordringar på svenska kronan. Med krigets slut 1648 försvann D. ur vår historia — dock icke alldeles, ty längre fram skulle han i brandenburgsk tjänst möta svenskarna såsom fiende.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

I Riksarkivet finnes ett fåtal brev från D. i Stegeborgssamlingen, bland skrivelser till Axel Oxenstierna och skrivelser till Carl Gustaf Wrangel.

Källor och litteratur

Källor: Militaria: ansökn. och meritförteckn., RA; personregister till rul-lor, KrA. — Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 2:8 (1897); Sv. riksrådets prot., 10—11, 1643—46 (1905—06). — Allg. deutsche Biographie, 5 (1877); G. Björlin, Johan Baner, 1—3 (1908—10); E. Fischer, Beiträge zur Geschichte des Kurbrandenburgischen Feldmarschalls Georg Reichsfrei-herrn von Derfflinger (Wissensch. Beilage z. Programm des Königstädtischen Gymnasiums, Östern 1884); dens., Derfflinger als schwedischer Oberst in Berlin November 1645 (Forschungen z. brandenb. u. preuss. Geschichte, 2:2, 1889); dens., Georg Derfflinger, BruchstCick seines Lebensbildes (Beiheft z. Militär-Wochenblatt, 1894, H. 11); W. von Unger, Feldmarschall Derfflinger (ibid. 1897, H. 7—8); A. Wahlstedt, Minnespenningar över enskilda svenska män och kvinnor, 3:e följden (Numism. meddel. 29, 1937); C. L. Wibling, Sveriges förhållande till Siebenbürgen 1623—1648 (1890); N. Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675—1679, 1—3 (1897—1912).'

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Derfflinger, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17484, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17484
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Derfflinger, urn:sbl:17484, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-09.