Meriter

3. James Dickson, son till D. 1, f. 10 mars 1810 i Göteborg, d. 4 juli 1873 på Billdal vid Göteborg. Studerade i pension i Montrose 1819—24, i skola i Greenwich 1824—26; bokhållare hos J. D. & Co. i Göteborg 8 jan. 1827, bolagsman där 1840; burskap i Göteborg 13 maj 1836; chef för Dicksonverken i Norrland 1836— 1849; utträdde ur familjefirman 1855; styr:led. och jourhavande direktör vid olika tidpunkter i Göteborgs enskilda bank och börsdirektion; styr:ordf. i Göteborgs handelsförening (1863—69); ordf. och direktör för Göteborgs navigationsskola 1861—73, i Sjömanshusets direktion, i Göteborgs sjöassuransförening, led. i karantänskommissionen, led. av landstinget och dess förvaltningsutskott, av Göteborgs stadsfullmäktige 1863—66, led. av styr. för Göteborgs museum 1861—73. RNO 1862; LVVS 1861; styrande mästare i Göta Coldinuorden 1856—73. — Ogift.

Biografi

D. tillhörde generationen mitt emellan familjefirmans egentliga grundläggare, farbrodern och kommerserådet James D. d. ä. (D. 2), och dess fullkomnare, den tretton år yngre kusinen, friherre Oscar D. (D. 8). Som dessa sina fränder en djärv men framsynt pioniärnatur, fick han lagen och opinionen emot sig i det kanske ryktbaraste rättsfall, som någonsin samlat allmänhetens uppmärksamhet kring den tidigare norrländska skogsindustrin. Men han tvekade då icke heller att, när någon tid förflutit, uppge sin ställning i det företag han, med eller utan skäl, tycktes ha komprometterat. Född under Napoleonskrisens högkonjunktur ingick D. som tjugusexårig i släktaffären vid mitten av 1830-talet, just när kurvan för den svenska trävaruhanteringen, i viss mån också rederirörelsen, på nytt började stiga mot blomstringsepoken vid seklets mitt. Farbrodern hade just tjänat sin första million och gjort sitt första stora fastighetsköp i Värmlandsskogarna, när brorsonen, »Norrlands-James», även kallad »brukspatronen», bosatte sig i den landsända, efter vilken han fått namnet. Det var säkerligen under hans ledning, som de redan tidigare omkr. 1830 förvärvade Dicksonska verken vid Matfors och Svartvik i Medelpad utvecklades till landskapets främsta, men också Baggböle i Sydvästerbotten och Husum i Nordångermanland, resp. 1838 och 1846, inköptes av firman J. D. & Co. Dicksönerna övertogo alla dessa anläggningar från stagnerande eller bankruttmässiga bruksföretag, ty det jämförelsevis hastiga uppsving, som Värmland efter krisen 1815—18 företer både inom järnförädlingen (lancashiresmidet) och trävarurörelsen (Englandsexporten), hade knappast före dem nått det avskilda, halvt koloniala Norrland. Blott enstaka, ojämna och svårsålda virkeslaster gingo härifrån till Medelhavs- och baltiska hamnar med de för orten oundgängligaste livsförnödenheterna, salt, spannmål och lin i retur. Man kan därför tala om en banbrytande insats av D. i dessa landsändar, när han tekniskt förnyade sågdriften och skeppsbyggeriet, när han genom skogsförvärv i stor skala sörjde för bådas råvaruförsörjning och slutligen målmedvetnare än någon annan förde norrländsk virkesrörelse ut på den egentliga världsmarknaden.

Endast järnhanteringen hade tidigare, med sitt gamla primat på skogen, hämtat virke kring nedre Ljungan, där den strida Matforsen var belägen. Det var ett uttryck för Dicksönemas i Västsverige förvärvade både kapitalmakt och erfarenhet, att firman just till denna fors, som dittills ansetts nästan oframkomlig för större timmertransporter, vågade förlägga sin första Norrlandssåg, i mycket en motsvarighet till det värmländska Deje (eller Forshaga) i Klarälven. Matfors' plankor och bräder fraktades i flottar utför Ljungans sista fall till Svartvik, där »oräkneliga skurgummor» sköljde och fackmän granskade dem före inlastning till Göteborg. Dicksönerna upplagrade och sorterade där, fram till början av 1870-talet, på Majnabbens upplagsplats allt sitt virke från verken i Värmland och Norrland och åsatte det ett gemensamt skeppningsmärke, som med tiden blev vida känt under en Norrlandshamns: Svartvik. Hela familjefirman ombildades 1883 till ett aktiebolag med detta namn. Relativt mindre betydande 'ter sig denne företagares direkta insats i det norrländska skeppsbyggeriet, en näring, för vilken firman icke heller på Västkusten synes spelat någon egentligen ledande roll, åtminstone icke före Krimkriget. Liksom det Dicksonska tonnaget i Göteborg på tidigare stadium knappt nått över tiondelen av denna stads totala, så förblev varvsrörelsen vid Svartvik med dess årsproduktion av högst några hundra läster oförmögen att helt besörja firmans virkesexport. Men Dicksönerna stimulerade, icke minst genom sina fartygs storlek och väl även kvalitet, andra Norrlands-varv, främst det närbelägna Vivsta, som i vissa Härnösands- och Sundsvallsköpmäns gemensamma ägo dittills varit mellersta Norrlands största. Och än betydelsefullare var det att denna firma, som redan under Napoleonstiden inlett nära förbindelser med norska betraktare, mer än någon annan virkesproducent synes lockat tonnage från vårt västra grannland till den svenska och framför allt norrländska Östersjökusten. Norrmännen började, med anspelning på annan, exotisk sjöfart, kalla den »Plankekina». Det kom en tid, då norska affärsvänner även såsom industrimän av stora mått skulle avlösa Dicksönerna här uppe.

Så mycket självständigare och ivrigare hade D. långt dessförinnan, bl. a. utnyttjande en känd Sundsvallsfirmas obestånd under 1840-talet, gått fram i de norrländska skogarna. Man kan icke med nu tillgängliga källor urskilja vad denne, släktfirmans egentlige grundare här uppe, själv förvärvat under olika ägoformer i Ljungans och Indalsälvens floddalar, än mindre i Gide- och Husumälvarnas och Urnans med tillflöden. Skulle han också från början grundat Matforssågningen på köptimmer från brukssocknarna kring nedre Ljungan eller s. k. avverkningsrätter längs samma sträcka, så kom i varje fall huvuddelen av de Dicksonska skogsfastighetema efter hand att samlas till ett folkglest, mångtiomila bälte därbakom, på gränsen mellan fyra sammanstötande provinser. Där uppväxte under D: s hand i Torps, Haverö och Borgsjö socknar inom västra Medel- pad, Ytterhogdal och Ramsjö i Nordhälsingland, Rätan och Berg i södra Jämtland, Vemdalen i ostligaste Härjedalen, eller, i vissa av dessa socknar, prototypen för alla nutida norrländska trävarubolags skogskomplex. Till Indalsälvens flottningsområde hörde spridda Dicksonförvärv i Fors och Hällesjö, sannolikt också Offerdals och Kalls socknar i Jämtland. Män har på grund av de skiftande areals måtten svårt att bilda sig en uppfattning om dessa fastigheters areal och fördelning, och lika ofullständig är tillika vår kännedom om virkesunderlaget för Gideå-Husumverken i Anundsjö, Björna, Gideå, Trehörningsjö och Grundsunda socknar inom norra Ångermanland. Allmänt gäller, att den samtidigt fortgående awittringen, d. v. s. uppdelningen mellan enskild och kronoskog, i Västernorrlands, län icke blott underlättade utan i viss mån också frampressade böndernas försäljning av sina avverkningar, lägenheter och hemman till Dicksönerna och ändra storfirmor. Dessa bidrog genom sina köp till kostnaderna för avverkningen och voro ej sällan de verkliga ägarna till de nyhemman på. kronoskogen, för vilka infödingar på orten stodo som bulvaner.

Det må, av brist på arkivalier, lämnas därhän, om och i vad mån underbud; fällor och överrumplingar förekommit vid de nu nämnda Dicksonska skogsköpen, som vid så många tidigare i Värmland både för denna firma och andra. Ljuset faller så mycket skarpare över D:s utnyttjande av sitt västerbottniska s. k. privilegietimmer, d. v. s. sin rätt att vid Baggböle försåga ett visst antal på kronans marker kring. Ume- och Vindelälvarna stämplade och avverkade träd. Gradvis uppsamlat från trenne blott tilltänkta eller ofullbordade verk med dylik stockfångsträtt vid Urnans nedre lopp, omslöt detta privilegium, med rötter från 1700-talet, det för tiden och örten betydande antalet av 20,000 träd. Då emellertid detta belopp utmätts på en kolossal areal efter en äldre tids ytterligt kräsna syn, som blott fann enstaka avverkningsbarn träd på tiotal av tunnland, är det tydligt, att de stora framsteg i flottning, sågning och skeppnmg, som Dicksönerna representerade, medgåvo en ojämförligt hårdare drivning av materialet, och det uppges, utan veterlig bevisning, men ingalunda osannolikt, att D. försågat, ovisst vid vilken tidpunkt, ett sju till åtta gånger så stort belopp som det tilliarna (150,000 träd).

Lagligen förvanns finnan under åren 1842—43 till en överavverkning av 5,483 stockar, som »huggits för Baggböle räkning», »mottagits till förvar av dess personal» och »till stor del» försetts med »sågverkets vanliga märke». Då dessa fakta och en undersökning av sågverkets förvaltning utgjorde »bindande liknelse», men ej fullgoda bevis för slutsatsen, att avverkningen beordrats av »den närmast boende sågverksdelägaren», D., ålades denne 4 juni 1849 av K. M:t, till vilken i sista hand klagan förts, att dels och ovillkorligen erlägga visst betydande bötesbelopp (10,000 rdr b: ko),dels. utbetala ett dubbelt större (20,000 rdr b:ko), om han ej gitte gå ed,, att skogshygget skett utan hans befallning eller vetskap. Värjemåls-eden gicks, såvitt man kan se, av D. 17 juni 1850 vid urtima ting; i Degerfors. Affären hade långt därförut fått sitt mångstämmiga eko, som både vitt spridda samtida tidningsreferat och än mer sega efterverkningar i opinionen intyga. Forskningens dom har fallit olika. Kronans av ålder hävdade ensamrätt till obygderna, på vilka redan Gustav Vasa gjort anspråk, blev, till följe brist på personal, i praktiken lika illa tillvaratagen, som den i princip var oinskränkt. Bönderna hade av ålder rätt till skogshygge på oavvittrad mark, som låg-i sambruk under kronan och enskilde. Men det var först brädexportens ökning i förut okända mått, som gjorde frågan om gränserna, för detta sambruk akut. Regel synes varit, att de större sågverksägarna, så flytande som tidens både territoriella och moraliska gränsbegrepp voro, ställde sig okunniga, huruvida det sågvirke allmoge» framkört till flottlederna kom från skatte- eller kronoskog. Det var också vida mer genom timmerbeslagets omfång och de uppseendeväckande omständigheterna vid värjemålsedens avläggande än genom, den kriminella innebörden, som D:s rättsfall skilde sig från en mångfald samtidas vid Degerforstinget, där dock veterligen icke någon av hans mera betydande konkurrenter i jämförlig omfattning då ännu. figurerat. Länsstyrelsen uppgav några år senare (1858), då jägeri-personalen nödtorftigt reorganiserats, det olagligen fällda och beslagtagna timrets numerär till omkr. 30 % av det lagligen avverkade och anmälda. Men den redovisar ej, vilka de skyldiga varit och. nöjer sig med att blott antyda en okänd överavverkning av växande-och »oerhörda» mått. Åklagarens (en kronolänsman) rätt till en tredjedel av det stora bötesbeloppet och allmogens bitterhet över sin ringa utkomst av timmerleveranserna i de floddalar, där D. efter länsstyrelsens antydningar åtminstone till en början haft monopol, kunna var för sig varit faktorer, som i samtiden skärpt anklagelse och ställningstagande. Eftervärlden vill, frånsett förmildrande tidsbakgrund, framhålla den biologiska nyttan av Dicksönernas visserligen skoningslösa framfart i urskogen, som utan deras ingrepp fått i än högre grad än som skett ruttna ned och förlamas i sin återväxt I mångas ögon, åtminstone i många norrlänningars, moraliskt, fälld genom den »bindande liknelse» som Högsta domstolen formulerat, lämnade D. icke blott under processens gång i slutet av 1840- talet Norrland utan också, efter dess slut, familjefirman vid blott fyrtiofem års ålder. Rik genom anställning samt delägarskap därstädes och längre fram genom fadersarv fann han en bekvämlig reträtt i sitt praktfulla, gästfria ungkarlshem i Göteborg, på den av honom vackert planterade egendomen Billdal och i Coldinuordens exklusiva cirklar. Men ett rörligt, endels betydande kommunalt arbete i både stad och län efter hemflyttningen och ej minst mångfalden av direktörs- och styrelseuppdrag eller ordförandeskap i banker och stiftelser, börs och handelsförening, antyda tillika en obruten aktivitet, som raskt omsatts på nya verksamhetsfält. Den i varje fall lokala uppskattning, som här särskilt i penningtekniska sammanhang skymtar, synes faktiskt göra honom, trots den sena debuten, till en av hans generations mera betrodda män i Göteborg. D. säges också blivit rådfrågad i tillspetsade situationer av kvarvarande fränder inom familjefirman. Av sin förmögenhet, vid från-fället beräknad till 3,200,000 kronor, gjorde han icke oansenliga, personligt tänkta och genomförda donationer, bl. a. till Göteborgs navigationsskola och folkbibliotek (det senare inrymt i Robert Dicksons stiftelse), vilka båda tillkommit genom honom. Av en närstående samtida vitsordad för sin »ömsom klara, ömsom skälmska, ömsom vassa blick», talför men »försiktig i råd», »manlig», även under sin prövotid, men också »en särdeles stor barnavän», stundom irriterad av hjälpsökande, som torde funnit honom mindre tillgänglig än vissa av hans fränder, synes D. som privatman föranlett något litet reserverade omdömen; Ansiktsuttrycket och den kalligrafiskt utmejslade handstilen ha ett drag av anonymitet.

Författare

W. Carlgren.

Arkivuppgifter

— Brev från D. till O. P. Sturzen-Becker finnas i Riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: (förutom under släktöversikten och under föreg. släktmedlemmar nämnda) Biographica, RA; köpebrev, lagfarter, syneprotokoll, processakter och utslag rörande Dicksonska verk i Medelpad, Ångermanland och Västerbotten, nu i Svartviks a.-b., Bergvik & Ala nya a.-b :s och Gideå och Husums a.-b :s ägo (delvis blott kända genom förteckningar; i övrigt, särskilt för Svartvik och Baggböle, förkomna genom brand och bortgallring); domböcker rörande Baggböle 1849, 50 och 67, 68, orig. i Degerfors häradsrätts arkiv, Umeå, renoverade i RA; levnadsteckning och minnesord över J.R:son D. i Göta Coldinuorden, handskr. hos kammarherre J. Dickson, Vikaryd. — N. Ahnlund, Mo och Domsjö verken (1917); G. Sanne, Göteborgs och Bohus läns kungl. hushållningssällskaps historia 1814—1914 (1917); Svensk industri i ord och bild, 1—2 (1923); Sv. pappersmassetidning, 1930, nr 4; Sveriges industri, Årg. 1 (1934).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
James Dickson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17516, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17516
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
James Dickson, urn:sbl:17516, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2024-04-19.