Meriter

5. Robert Dickson, den föregåendes son, f. 27 nov. 1843 i Göteborg, d. 14 april 1924 i Stockholm. Studerade vid Göteborgs handelsinst. 1857—59; student i Uppsala 1860; ex. till rättegångsverken 7 dec. 1865; auskultant i Göta hovrätt 18 dec. s. å.; e. o. notarie där 15 jan. 1866; v. häradshövding 20 dec. 1869; tf. fiskal i hovrätten över Skåne och Blekinge 1870; adjungerad ledamot där 1872; fiskal där 23 aug. 1877; tf.  revisionssekr. 12 april 1878; assessor i nämnda hovrätt 28 maj 1880; konstituerad revisionssekr. 26 nov. 1880; ord. d:o 6 mars 1883; expeditionschef i finansdepartementet 14 sept. 1883—88; tf. landshövding i Örebro län 15 febr.—28 sept. 1888; landshövding i Jönköpings län 7 dec. 1888—92; i Malmöhus län 22 april 1892—1902; överståthållare 14 febr. 1902— 31 okt. 1911; led. av riksdagens första kammare 1892—1903; ordf. i kommittéerna ang. beskattning av maltdrycker 1891—92, förslag till lag om tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare 1899—1900 och förslag till lagar för registering av föreningar för annan än ekonornisk verksamhet samt offentligen erkända stiftelser 1901—03; ordf. i styr. för lantbruksinstitutet vid Alnarp 1894—1902; v. ordf. i direktionen över Göta kanalverk 1912. RNO 1883; KNO1kl 1889; KmstkNO 1898; RCXIIIO 1900; RoKavKMO 1912; StKDDO 1897 m. fl.

G. 5 juni 1875 i Kristianstad m. Sigrid Adelaide Amalia Maria Sparre af Rossvik, f. 23 jan. 1853 i Malmö, d. 25 febr. 1928 i Stockholm, dotter av kammarherren Gabriel Gerhard Sigge Sparre af Rossvik och Adelaide Virginia Peijron.

Biografi

D: s levnadslopp var den typiska ämbetskarriären. Då hemmets resurser voro betydande, och då fadern, Charles D. (D. 4), vid tiden för D:s uppväxt börjat, i likhet med familjefirman, bli internationellt känd, förvånar det ej, att den förre övervägt sonens inträde på den diplomatiska banan. Enskild förmögenhet var där en förutsättning, och fadern lät i skilda omgångar sonen följa med på utländska resor. Men D. själv avvisade, när tiden var inne, tanken »att som diplomat flyttas mellan olika platser i utlandet och vid återkomsten till Sverige efter uppnådd pensionsålder vara till en del främmande för det egna landet och dess förhållanden». Han synes för egen del helst velat ingå i det stora släktföretaget, vars delägare på 1850- talet alla trätt in i mångmiljonärernas krets. Men han fann sina utsikter att personligen »grunda en ny affär» osäkra. D. beslöt söka sig till det »offentliga livet» i hemlandet, där förmågor av hans ekonomiska och realistiska, utpräglat handlingskraftiga läggning knappast växte på träd.

Man ser D. som skolgosse, resenär, student, och tingsnotarie vaket iakttaga olika miljöer, vilka han, likt en gång fadern, tydligt noterat i sina dagböcker. Men han tycktes, till skillnad från fadern, snarare benägen att socialt och ideellt acceptera tillvaron som den var, än känna behov av att reformera den. Uppvuxen under ett av de tekniskt mest omvälvande skeden som någonsin funnits lämnar D., i de »Minnen», som han stödd på dagboksanteckningarna nedskrev mot slutet av sitt liv, serier av uppgifter om priser och lokaliteter, levnads- och samfundsvanor, yrkes- och studieförhållanden, som tillsammantagna giva hela jämförande kulturbilder. Men intresset för de samtida idé- och samhällsförskjutningarna är, vid sidan av detta flödande verklighetsstoff, påtagligen begränsat. Vissa elakartade oroligheter på de skånska godsen under D: s tingstjänstgöring i Färs och Frosta härad medtagas i Minnena under motiveringen, att en högre ämbetsman av äldre generation i sina memoarer lämnat missvisande referat av vad som faktiskt hände. Efter en nykter och saklig men knapp antydan om den ekonomiska och kamerala bakgrunden för o roligheterna nöjer sig D., i det extremaste fallet, med slutsatsen, att »förvillelsen hos bönderna gått långt». Knappheten på dessa och dylika punkter kan sammanställas med det småningom växande utrymme, som Minnena ägna åt umgänge och gästutflykter, societetstillställningar och furstliga besök eller jubileer. Man får här tänka dels på den läsekrets D. närmast avsett, dels på hans behov av rekreation efter det lojala, ja, intensiva arbete han underkastade sig på olika poster. Arbetet var dock hans livsluft.

D. gick som nybliven extraordinarie i stockholmsverken och trådde till »nödigt mått av sysselsättning». Han fann vid förordnanden i Skånska hovrätten »varje ny art av verksamhet rolig» och väntade som färsk revisionssekreterare med »spänning» på de veckorna, som kunde falla på hans föredragning. Han »gladde sig» som expeditionschef, när statsverkspropositionen efter veckor av precisionsarbete låg färdigtryckt. Han bjuder läsaren av Minnena en flärdlös, fortlöpande insikt i de fackliga mödornas atmosfär: stilen, brådskan, konkurrensen och omväxlingen. »En middag, ett teaterbesök eller ett spelparti några gånger i veckan» bidrogo att »göra sinnet spänstigare och arbetslusten större». Men »sysselsättningens enformighet» i justitierevisionen och finansdepartementet kom ändå den utåtriktade D. att längta efter konkretare bestyr, och han fann dem som tf. länschef. Man erbjöd honom i sinom tid, från Jönköping (1889), plats i Högsta domstolen, från Malmö (1899) presi-dentskap i Svea hovrätt. Men han avböjde båda gångerna, »emedan en landshövdingsplats syntes honom vida mer intressant än en domarebefattning». Förflyttningarna mellan fyra län giva, liksom de nämnda anbuden, ett intryck av synnerlig anpassningsförmåga, och D: s kommittéuppdrag förstärka det ytterligare. Med sitt övervägande juridiska innehåll avsågo dessa uppdrag i regel teknisk bearbetning av ett redan politiskt diskuterat stoff. En oförbehållsam både vilja och förmåga att icke blott utnyttja men också uppskatta och vitsorda underlydande av olika grader synas ingått i D: s utrustning. Han deklarerar sig vid upprepade tillfällen så mycket misstänksammare mot tidningar och intervjuare.

Väg- och järnvägsanläggningar, sjuk- och hälsovårds-, brand-och ordningsstadgors, försvars- och skatteinstituts ombildning eller nydaning voro överallt å bane, när D. började sin karriär i residensstäderna. Han har, betecknande nog, räknat ut, att han för dylika ändamål i olika län tillbragte inemot sjundedelen av året på resor. Han löste i Örebro den segslitna frågan om ett länslasarett och i den småländska skogsbygden vissa trängande samfärdsproblem men kände sig ändå vid inryckningen i Malmö tydligen osäker om vad rutin och renommé kunde betyda. Landshövdingarna där hade av ålder rekryterats bland den jordägande högadeln, och man berättar, att en av dess främste vägrat inställa sig på en järnvägsstation, när den nykomne D. en gång skulle hälsas i någon av bygderna. Men reorganisationen av Alnarp, kontrollreformer i fråga om mul- och klövsjuka och andra sanitära initiativ, utfartsbanors ordnande, den s. k. Åkarpslagen mot strejkbrytare, till vilken D. jämte justitieministern Annerstedt skall ha varit det ideella upphovet, och en såväl finansiellt som ekonomiskt någorlunda tidsenlig beskattning av sockerbetsodlingen torde ge vid handen, att regeringen haft rätt, då den på 1890-talet önskat som länschef en högkvalificerad »civil ämbetsman», icke en godsägare av traditionell gestaltning. Vid knappast någon episod under sin byråkratiska bana synes D. — om storstrejken 1909 undantas — känt så mycken elektricitet i luften som vid underhandlingen 1892 med sockerindustrichefen Tranchell.

Det synes svårare att från D:s egna utgångspunkter i seklets början bedöma det socialpolitiska läget i Stockholm, som storstrejken ställde i blixtbelysning. Det är möjligt, kanske sannolikt, att vissa. brister i ordningsmaktens effektivitet och dess högste ledares förmåga av förutseende då blottades. D: s ämbetsutövning i huvudstaden började i tecknet av överståthållarens skiljande från ordförandeskapet i Stockholms stadsfullmäktige, föreslaget 1901, genomfört 1904. Hans följande tid som ren förvaltningsman speglar tydligt, med alla sina korsande projekt och principdebatter, ansatser och bakslag, den hastiga och jäsande befolkningsökningen i rikets centrum. Ett årligt tillskott av mer än 4,000 människor sprängde all nedärvd ordning i polis- och rannsakningsväsendet, uppbörden, trafiken och hälsovården, i stadsplanen och i byggnadsstadgan. På D:s personliga initiativ synas ha tillkommit vissa förbättringar i fängelse- och ämbetslokaler (ofta av provisorisk art), vissa nya tjänster i polis- och uppbördsverken, vissa reformer i mantals- och utmätningsväsendet. Men han lade kanske för egen del den mesta tyngden på vissa utlåtanden i remissväg, och de voro stundom negativa. Om hans åtgöranden under storstrejken, de s. k. »Dicksonanserna», t. ex. beträffande demonstrationer och frikort, ha omdömena skiftat, betygande, att man här stått inför något oprövat. Ett dåtida rykte att regeringen velat se sig om efter någon ny och kraftfullare överståthållare, och den plötsligt frambrytande iver, med vilken D. försvarade sig mot olika parters angrepp under och efter krisen, kunna ge detta förljudande viss sannolikhet.

I mycket representant för gammal regim, motståndare till »socialisterna», om än ingalunda till arbetarna, oförstående mot en publicitet, som han kanske kunnat positivt utnyttja, synes D. icke dess mindre genom snabbheten, smidigheten och säkerheten i sin arbetsinsats, särskilt under yngre år, bidragit att röja väg för en ny ämbetsmannatyp. Som riksdagsman väsentligen intresserad av lag-och förvaltningsfrågor, har han, jämte sin mycket aktiva hustru, i sina omsorger för överståthållarpalatsets modernisering och istånd- sättande, efterlämnat ett varaktigt minne.

Författare

W. Carlgren.

Arkivuppgifter

— Brev från D. finnas i Uppsala unv.-bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Betänkande och förslag angående beskattning af maltdrycker afgifvet den 11 december 1891 af dertill i nåder förordnade komi-terade. Sthm 1891. 94, (1) s. (Undert. föret, såsom kommittéordf.) — Förslag till lag om tjensteaftal mellan husbönder och tjenare, afgifvet af dertill i nåder utsedde komiterade. Sthm 1900. IV, 156 s. (Undert. föret, såsom kommittéordf.) — Förslag till lagar om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet och om offentligen erkända stiftelser m. m., afgifvet af därtill i nåder utsedde kommitterade. Sthm 1903. 172, (1) s. (Undert. föret, såsom kommittéordf.) — Malmöhus län år 1800. Sthm 1914. 3 bl., 96 s. — Om sättet att framställa proposition när kvalificerad majoritet erfordras (Sv. statsförb:s tidskr., Arg. 7, 1915, s. 4—6). — Minnen. Sthm 1920. XII, 242 s. — Några anteckningar angående Nya sällskapet i Stockholm. 3. 1915—1924. Sthm 1924. IV, 15 s. & rättelselapp. (Anon.)

Källor och litteratur

Källor: (förutom ovan under D. 1 och D. 4 nämnda) K. M:ts bef.-h:s i Örebro, Jönköpings och Maimöhus län femårsberättelser resp. 1888, 1888—92, 1892—1901. — Ch. Dickson, Om Robert och Sigrid Dickson under landshövdingetiden i Malmöhus län 1892—1902 (Skåne. Årsbok 1930); R. Dickson, Minnen (1920); G. Magnusson, Socialdemokratien i Sverige, 2 ('1921); A. Nyström, En 70 års historia (1929); O. F. Ulff, Biografiska anteckningar om juris kandidater... vid Upsala universitet 1839—1881 (1883); överståthållarämbetet 1634 1934 f 1934').

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Robert Dickson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17520, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17520
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Robert Dickson, urn:sbl:17520, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2024-04-25.