Meriter

2. Friedrich Christoph Dohna, son till D. 1, f. 28 dec. 1663 (familjeanteckn., KB) på Karwinden, d. 9 juli 1727 i Wismar. Kapten i hannoveransk tjänst; deltog i O. W. von Königsmarcks expedition till Morea 1685; i svensk tjänst 1687; plenipotentiarie till kejserliga hovet i Wien 1687 (instr. 19 nov.)—1690, till valdagen i Augsburg 1689 och till kurfurstliga hovet i Königs-berg 1690; i svensk militärtjänst 1691—5 mars 1692; överste för ett kursachsiskt reg. 1693—11 nov. 1694; generalmajor i preussisk tjänst 1695; generallöjtnant 1700; brandenburg-preussisk envoyé extraordinaire i Sverige 1697 (kreditiv 7/19 dec.)—1701; preussisk amtshauptmann i Ragnit till 1719; svensk generallöjtnant 19 dec. 1720; president i Wismarska tribunalet 31 jan. 1722.

G. 1) 1685 m. sin kusin grevinnan Louise Antoinette Dohna, f. 1 okt. 1660, d. 16 jan. 1716, dotter av holländske generallöjtnanten och guvernören i Orange burggreven Friedrich Dohna och Esperance du Puy de Ferrassiére; 2) 1717 m. sin franka grevinnan Eleonora Elisabeth Oxenstierna af Croneborg, f. 19 jan. 1674 i Stockholm, d. 22 juni 1736 på Hjulsta, Enköpings-Näs sn (Upps.), dotter av guvernören greve Gabriel Oxenstierna af Croneborg och grevinnan Christina Oxenstierna af Södermöre, samt förut g. m. landshövdingen friherre Carl Gustaf Soop af Limingo.

Biografi

D. uppfostrades troligen på Neukloster och blev kvar hos sin blinda mor till 1682, då hon genom reduktionen fördrevs därifrån. Han var en tidstypisk internationell gestalt, som delade sina tjänster mellan olika furstar. En tid var han hannoveransk officer och gjorde sedan krigstjänst under greve O. W. von Königsmarck mot turkarna i Morea. Under kongressen i Nijmegen 1678 sändes han med brev till de svenska ombuden där, B. Oxenstierna och J. P. Olivekrans, vilket torde ha varit hans första beröring med Sverige. År 1687 infann han sig i Stockholm och blev nådigt mottagen av Karl XI. D. betroddes av svenska regeringen med diplomatiska uppdrag i Wien, anträdde i mars 1688 resan dit men uppehöll sig under vägen dels i Berlin, dels på sitt gods Karwinden i Ostpreussen och kom först i aug. 1688 fram till Wien. Här blev D. väl mottagen av kejsaren, som lät förstå, att detta — såsom D. skrev — skedde »för min employes skull och ej för min fagerhet». D. skulle förmå kejsaren att bidraga till biläggandet av den just aktuella tvisten mellan Danmark och Holstein-Gottorp. Efter åtskillig diskussion utlovade kejsaren sin garanti för holsteinske hertigens gottgörelse ävensom order i detta syfte till sin kommissarie i Regensburg. D. gjorde också ett inlägg till förmån för de förtryckta protestanterna i kejsarens arvländer, särskilt i Schlesien. Även på denna punkt fick han löfte om tillmötesgående. Under D: s vistelse i Wien inträffade Frankrikes fredsbrott och »det pfalziska krigets» början, vilket gav kejserliga regeringen anledning att påminna D. om Sveriges garanti av westfaliska och nijmegen-ska frederna samt att söka utverka Sveriges anslutning till den allians, som i juni 1689 ingicks mellan kejsaren och Holland. Om de politiska, kyrkliga och administrativa förhållandena i kejsarens länder avgav D. till svenska regeringen en högst intressant relation. Han fann tillståndet »mycket slätt», i synnerhet i Böhmen, där man kunde befara rebelliska rörelser. Bland protestanterna i Schlesien funnos också, menade D., åtskilliga, »som gärna såge ett annat dominium».

På återvägen möttes D. i Prag av den svenska regeringens order att bege sig till preussiska hovet i Königsberg (1690). Han skulle föreställa kurfurst Fredrik, att den förestående »suveränitetshyllningen» av de pommerska landständerna icke borde äga rum utan att Sverige i förväg underrättades, så att svenska kronan kunde sända kommissarier till förrättningen. D. fick goda försäkringar såväl i denna sak som i fråga om kurfurstens inställning till den holsteinska frågan, och blev överhuvud väl bemött — han var syssling till kurfursten. Då D. i maj 1690 från Preussen for över till Sverige, fick han som följeslagare sin svåger och kusin burggreven Alexander Dohna, vilken ackrediterats som kurfurstligt sändebud i Sverige. Det tycks nu ha varit D: s mening att skaffa sig avancemang som svensk officer, men då den utlovade lönen ej utföll, gick han i preussisk tjänst. Efter några år blev han preussisk generallöjtnant och amtshauptmann i Ragnit. År 1697 kom han till Stockholm såsom preussisk envoyé; han träffade Karl XI på dödsbädden, och konungen ville åter anställa honom, men därav blev intet. Danske ministern Juel anmärkte emellertid 1698 för diplomaten d'Avaux, att D. verkade mindre brandenburgsk minister än agent för Bengt Oxenstierna. D. umgicks mycket i denne sin morbroders hus. Oxenstiernas dotter Charlotte fann honom mindre roande och kallar D. och hans hustru ironiskt »det charmanta paret». På anmodan av svenska kansliet gjorde D. en resa till Berlin för att avstyra Brandenburgs anslutning till det svenskfientliga förbundet, och då han efter väl förrättat värv återkom till Sverige, åtnjöt han gunsten att som ende främmande minister få närvara vid Karl XIl:s överskeppning till Själland.

Under stora nordiska kriget vistades D. vanligen på fädernegodset Karwinden. Han stod dock i livlig kontakt med den svenska härledningen, som han, enligt egen uppgift, under fälttågen, mot konung August gjorde flera tjänster; han kallades vid olika tillfällen av Karl XII till rådplägning i Heilsberg och Elbing. Efter slaget vid Poltava skickades han av konung Stanislav för att underrätta Karl XII om den nya allians, som ingåtts mot honom, men blev enligt egen utsago genom förräderi tagen till fånga av ryssarna och satt sedan i elva månader fången i Smolensk. Därifrån reklamerades han av preussiske konungen, på vilkens pass han rest. Under den följande svåra tiden gjorde han Sverige stora tjänster genom att biträda vid utväxling av fångar, vid upprätthållandet av handeln på svenska städer o. s. v. Han stod i livlig brevväxling med hovkanslern G. H. von Müllern och hade även förbindelse med Karl XII själv. Att Preussen och Sverige nu voro fiender var för D. en smärtsam upplevelse. I brev till von Müllern ber han denne förmedla en ödmjuk hemställan, att Karl måtte sluta fred, »vilket hela kristenheten längtar efter». D. fick 30 sept. 1719 preussisk tillåtelse att resa till Sverige, där han ville söka återfå pantegodset Neukloster. Sedan freden mellan Sverige och Preussen slutits 1720, gick D. åter i svensk tjänst och steg till generallöjtnant och president i Wismarska tribunalet.

Utom Karwinden ägde D. genom sitt andra gifte bl. a. Ekholmen och Hjulsta (Upps.) samt Stjärnsund (Ör.) och hade ärvt Mellingeholm (Upps.), som han dock 1697 avstod till en syster. —

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Skrivelser från D. finnas i serierna Biographica, Ulrika Eleonora d. y:s arkiv, Germanica, Brandenburgico-Borussica och Wismariensia, Kanslipresidentens arkiv (till Carl Piper), Oxenstiernas af Korsholm och Wasa samling, MiiHernska samlingen Königsmarck-Rabelska brevsamlingen, Riksarkivet. Från D. finnas 16 brev (1710 —27) till Arvid Horn (sign. Ep. H. 16:3) i K. biblioteket; i Uppsala univ:bibliotek finnas brev från D. i spridda samlingar. I Rid-derstolpeska arkivet på Fiholm (Vm.) finnas handlingar rörande D. (bl. a. från hans beskickning till Wien) och brev till honom. I ett i Ericsbergs bibliotek befintligt exemplar av partiskriften »Anecdotes de Suède», 1:a uppl., finnas märkliga anteckningar, som enligt Olof Palmes utredning äro gjorda av D: s hand och som bl. a. innehålla ampra uttalanden om Johan Gyllenstierna. Rörande familjen Dohnas tvist med svenska kronan i fråga om det förlorade pantegodset Neukloster finnas talrika handlingar i Wismariensia 60, 61 och 65, Riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: ovan anförda handskrifter i RA, KB och UB samt Fiholms arkiv; Likvidationer, KA; familjeanteckningar av olika medlemmar av ätten Dohna (sign. H.d. 2), KB. — Handl. rör. Skandinaviens hist., 8 (1820), 40 (1860); Handl. rör. Sverges hist., utg. af A. Fryxell, 2 (1836). — J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1:1—2 (1931); S. Dohna, Auf-zeichnungen iiber die Vergangenheit der Familie Dohna, 2 (1880); Sigrid Leijonhufvud, Ur svenska herrgårdsarkiv (1902); O. Palme, »Les anecdotes de Suéde» och dess författare (Hist. studier tillägn. H. Hjärne, 1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Friedrich Christoph Dohna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17587, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17587
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Friedrich Christoph Dohna, urn:sbl:17587, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-24.