Meriter

Dubbe, Jacob, f. 11 nov. 1769 i Visby, d. 7 nov. 1844 i Stockholm, son av skepparen Jacob Jacobsson Dubb (som slutligen skrev sig Dubbe) och Christina Callander; affärsman, skeppsredare, kalkbruksägare; titulärassessor 1802; dykerikommissarie s. å.; dykeriöverkommissarie 26 juni 1804—16 nov. 1810.

G. 23 maj 1802 m. Anna Torsman, f. 14 sept. 1771 i Visby, d. 11 nov. 1837, dotter av överinspektören vid Stora sjötullen Johan Petter Torsman och Lovisa Bodilla Lythberg, och förut g. m. (och. skild från) sedermera protokollssekreteraren Gustaf Björnram.

Biografi

Släkten härstammar endast på mödernet från den äldre släkten Dubb. D:s farfader var en styrman Jacob Johansson, och dennes son Jacob Jacobsson tog sin moders, Elisabeth Svensdotter Dubbs släktnamn; jfr ovan släktartikeln Dubb. D:s far stod i handelshuset Donners tjänst och förde ett dess fartyg, som gick under utanför Bornholm 1777. Änkan ägde ett förhållandevis bra, än idag kvarstående hus vid Lilla strandporten, och D. var oavbrutet skriven hos modern och antecknad såsom närvarande vid husförhören ända till 1787, då han kom i tjänst som handelsbetjänt hos rådmansänkan Barbara Fåhrseus, f. Torsman (faster till D:s blivande maka). Hos henne stannade han till 1792. Vid 23 års ålder hade D. åtminstone ej någon avsevärd tid varit borta från Visby. Men 1792 försvinner han ur handlingarna från Gotland och framträder åter först i nov. 1795. Den ofta mycket otillförlitliga traditionen vill veta, att D. någon gång skall ha vistats utomlands. I detta fall torde den ha rätt, och under nämnda tre år har han säkerligen utbildat sig till handelsman, kanske med understöd av bröderna Donner eller fru Fåhræus. Att han meriterat sig för köpmansyrket är otvivelaktigt, ty vid återkomsten gjorde han ansökan om burskap som handelsman, varför han undergick godkänd examen och därpå förklarades berättigad att »varda i handelssocieteten inskriven och därefter handel och köpenskap driva». Han öppnade omedelbart bod i modems fastighet, där han fortsatte till 1799. Affärerna gingo tydligen bra, ty 1798 inköpte han det mitt emot liggande stora trappgavelshuset, det nu s. k. Lilliehornska huset, dit han inflyttade med både butiken och modern. Till bokhållare och kort därpå till kompanjon tog han Axel Hägg, som samma år gifte sig med D: s syster Catharina och placerades i östergarn på den av D. inköpta egendomen Katthamra med tillhörande kalkugnsparter, vars corps-de-logi ännu innehas av deras efterkommande; Här anlades också efter några år ett icke obetydligt skeppsvarv. »Bolaget», som i själva verket var D. ensam, började genast en framgångsrik konkurrens med firman Donner i de talrika och inkomstbringande strandningsaffärerna. Det var framför allt detta, som mycket snabbt grundade D: s förmögenhet.

Samtidigt började han eftersträva överinspektören Torsmans dotter Anna, som vid 16 års ålder 1787 blivit av fadern bortgift med den beryktade mystikern Gustaf Björnram, då över 40 år, vilken efter knappa tre dagars äktenskap och sedan han fått hemgiften i händer lämnade hustrun och Gotland för alltid. Sedan han efter många år slutligen erkänt sig hava fått barn med en kvinna i Finland, blev skilsmässa beviljad (1799), varefter D. öppet framträdde som friare under starkt motstånd från faderns sida. Förhållandet skildras i antikvarien Hilfelings gotländska resejournaler. Saken ordnades genom ingripande av landshövding Rajalin, som tydligen fäst sig vid D. såsom »en beskedlig, redan förmögen och krediterad handlande». För att blidka svärfadern höll Rajalin själv bröllopet, som stod på Roma kungsgård, och skaffade D. en assessorstitel.

Det har ofta upprepats, att D. genom sitt giftermål skulle efter svärmodern ha ärvt »den stora Lythbergska förmögenheten». Arvtagarna voro änkan och sex barn men i själva verket fanns just intet att ärva. Det var tvärtom med svårighet, som skulderna efter Johannes Lythberg kunde likvideras genom realisation av tillgångarna, och härvid var det Torsman och D., vilka uppträdde som köpare och såtillvida räddade ställningen. Redan 1799 hade Torsman av sin svärmoder tillhandlat sig egendomen Ungbåtels i Follingbo och skänkt den till sina två barn, dottern Anna och kapten J. P. Torsman. Några år därefter löste D. ut svågern och blev ensam ägare av gården. År 1805 köpte han Lythbergs samtliga fastigheter i Visby, bl. a. det stora av denne uppförda stenhus, som nu för tiden tillhör Gotlandsbanken, dit han dock ej inflyttade förrän 1830. Vad D. slutligen ärvde efter Torsman utom halva Ungbåtels var något över 2,000 rdr, däri inbegripet Torsmans fastighet vid hamnen, som utgjordes av en stor tomt och ett ännu kvarstående trähus med barockgavel (nuv. »Café Bron»), vilket D. också inlöste.

Sin till. sist verkligen betydande förmögenhet har D. sålunda själv förvärvat. Hilfeling omtalar, huru på ett storståtligt kalas hos D. i aug. 1801 skulle träffats en överenskommelse mellan honom och herrar Donner om godvillig delning av haveriaffärema. Om det. varit allvar med denna uppgörelse, blev den säkerligen ej långvarig. De dittills befintliga dykeribolagen, det norra och det södra, som båda varit representerade på Gotland, sammanslogos 1802 till ett enda, vars kommissarie D. blev. Intet tyder på, att han därefter skulle delat med sig något av förtjänsterna. — Redan 1792 hade han också börjat driva kalkbruksrörelse, då han köpte Skaks gård i Östergarn med dess gamla kalkugn. Sedan kommo parter i Katthammarsviks ugn, som sköttes av svågern på Katthamra. Till Ungbåtels hörde också ett kalkbruk, som hela tiden drevs av D. Vidare skaffade han sig, ensam eller som delägare, äganderätt till kalkverk i Ar, Ljugarn, S:t Olofsholm, Sysne och den s. k. kronokalkugnen i Visby. Han var sålunda en av sin tids större kalkbrukspatroner på Gotland, men förtjänsterna på rörelsen voro vid denna tid ej så stora. Han gjorde sig av med de flesta kalkbruken men några hade han kvar vid sin död. Rederiet har säkerligen varit en bättre affär. Han tycks ha börjat med en liten galeas 1797, varefter en betydande utveckling följde under 1800-talets första årtionde. Kriget synes ej ha medfört svårare förluster, ehuru han fick ett fartyg kapat av danskarna 1808. Sin största omfattning hade hans rederirörelse under tiden 1810—30, med ett växlande antal fartyg, som något år torde ha stigit till bortåt 20. År 1834 deklarerade han dock ej mera än 10.. Bland dessa märktes flera, som nybyggts på Gotland, däribland skonerten »Amiral Friherre von Rajalin», 72 svåra läster, byggd i Katthammarsvik 1811, och briggen »Jacobina», 92 svåra läster, byggd på D: s varv i Visby 1812, ett fartyg, som under 25 års tid gick huvudsakligen på Turkiet. De flesta trafikerade Östersjön med last av kalk och trävaror. När ryssarna i april. 1808 besatte Gotland, var D. i Stockholm. Från högsta ort instruerades han att bege sig till Visby samt spelade en roll, bl. a. som budbärare och rådgivare, när svenskarna återtogo ön.

Vad som framför allt fört D: s namn till eftervärlden var hans skapelse Rosendal med gravplatsen och utsiktstornet vid lägenheten Jakobsberg, nu en känd turistplats. Det var det ovannämnda Ung- båtels, som han med Kammarkollegiets tillstånd 1808 gav nytt namn och förvandlade till en även efter fastländsk måttstock betydande herrgård, den förnämligaste, som någonsin funnits i provinsen. Här uppförde han en slottsliknande byggnad med vidlyftiga uthus, såg, smedja, mejeri, trädgård med orangeri m. m. och försåg allt detta med ett överdådigt inventarium. Invid den höjd, som begränsar Follingboslätten i nordväst, avsattes och inhägnades ett markområde, på vilket uppfördes ett tornliknande lusthus i tre rikt inredda våningar, omgivet av trädgårds- och parkanläggning med flera smärre byggnader. Och här inrättade han också för sina tre vid späda år avlidna döttrar med kungl. tillstånd en gravkammare, vilken invigdes av biskop Eberstein 1827. Fullt färdigt blev Rosendal knappast förrän 1830. Dubbes bodde där tidtals men hade kvar sin våning i Visby, där de hela tiden voro mantalsskrivna.

Vad som ytterligare låtit mycket tala om sig på Gotland var D: s förhållande till länets och stiftets styresmän. Hos Rajalin var han en gunstling, men detta var kanske ej så enbart nyttigt för honom. Så mycket sämre blev hans ställning till Jacob Cederström. Redan 1811 hade denne såsom major och stabschef på Gotland varit verksam för skapandet av den gotländska nationalbeväringen. Han hade då energiskt motarbetats av D., som i stället önskade någon form av konskription. Detta medförde en häftig ovänskap, som flammade upp, då Cederström återkom som landshövding och militärbefälhavare 1817. Det gick till sist så långt, att större delen av officerarna hösten 1821 i Visby tidning efter Cederströms tillskyndelse publicerade en förbindelse att »uppsäga allt vänskapsfullt förhållande och umgänge» med D., »sky hans sällskap såsom en man av mindre heder» m. m. Då denna förbindelse icke så strängt iakttogs, följde misshälligheter inom kåren med svåra följder. En officer satt arresterad i över 1 1 /2 år, dömdes till fästning på fyra års tid och mistning av tjänsten men blev benådad. A. Wijkmark, som utförligt berättat händelsen, fäller om D. det omdömet, att han »inom en stor del av officerskåren var aktad och avhållen och hade mot sina vänner inom densamma alltid visat sig hjälpsam och frikostig». I dessa inbördes fejder var D. ej direkt inblandad. Att de tråkiga förhållandena måste ha gjort ställningen på Gotland mindre behaglig för Cederström, särskilt såsom militärbefälhavare, är naturligt, och han blev också förflyttad 1831 genom utnämning till president i Kammarkollegium. Att Gotland, som man påstått, skulle blivit outhärdligt för Cederström på grund av D:s hämndlystnad och intriger kan såtillvida vara sant, att D. slutligen fann sig föranlåten till anmälan hos justitieombudsmannen, vilken också för ordnade om åtal för tjänstefel. Åklagaren yrkade på mistning av tjänsten för längre eller kortare tid, men domen blev böter på 1,800 dlr smt. Till biskop Eberstein har D:s förhållande nog varit växlande. Denne hade måst låna pengar av D. och därefter som betalning lämna det årliga överskottet av arrendeinkomsterna från prebendet i Lärbro. Emellertid torde denna skuld ha annullerats efter biskopens medverkan vid Jakobsbergsgravens skapande.

Sedan D: s för sin ädla mildhet allmänt erkända maka dött på Rosendal 1837, trivdes D. själv ej längre på Gotland utan flyttade 1839 till Stockholm, där han redan 1814 hade inköpt dels egendomen nr 13 och 14 vid Stadsgårdshamnen och Stora Glasbruksgatan (»Dubbeska huset»), dels godset Duvnäs i skärgården, där han bodde om somrarna. Till hans umgänge under dessa år hörde Magnus Brahe, vilket fick sin förklaring, då det efter D: s död befanns, att Brahe stod i skuld för 6,000 rdr b:ko.

Några månader före hustruns död hade makarna D. uppsatt ett testamente, vari förutom flera enskilda legat donerades 11,111 rdr 6 skill. b:ko till en understödsfond för »orkeslöse, fattige, sjuklige copwardieskeppare» under förvaltning av Skeppargillet i Visby. Vidare avsattes till underhåll av Jakobsberg 6,666 rdr 32 skill. b: ko. Trots detta fick platsen förfalla och tornet ruttnade ned; det nuvarande är av långt senare datum. Gravkammaren och terrassen äro dock bevarade. Även Rosendal gick mot hårda öden. Det har blivit så gott som totalt förstört genom en serie eldsvådor, av vilka den första av 1902 ödelade huvudbyggnaden, varav en del står kvar såsom ruin. Till huvudarvinge hade insatts systersonen handlanden J. A. Hägg i Stockholm, som hade att till D: s andra efterlevande utbetala vissa årliga anslag. Den samlade förmögenheten uppgick enligt bouppteckningarna till bortåt 200,000 rdr b: ko.

Något fullt objektivt omdöme om D: s person och verk kan ännu icke fällas. Att han av senare biografer blivit alltför omilt behandlad är otvivelaktigt. Han var säkert icke någon lätthanterlig person. Förslagen och härsklysten var han förvisso och hänsynslös vid utkrävandet av sina lagliga rättigheter. Han var fruktansvärd som fiende men god och pålitlig som vän. Han lånade ofta och gärna ut pengar, vilket man uteslutande tillskrivit oädla bevekelsegrunder, men i den långa listan av debitorer finnas en mängd personer, av vilka han icke kunnat ha den minsta fördel att vänta. Att han samlade en ansenlig förmögenhet kan ej i och för sig anses klandervärt, i synnerhet som hans hembygd därigenom tillskyndades otvivelaktiga fördelar. Någon ekonomisk nydanare av samma störa mått som hans äldre samtida J. N. Donner i Klintehamn var han väl icke, men då denne och hans broder G. M. Donner kort efter varandra avledo (1808—09), och firman sedermera började föra ett alltmer tynande liv, var det huvudsakligen D., som en tid uppehöll Gotlands ekonomiska ställning vid dess forna nivå. — Hans »lusthus» vid Jakobsberg har skildrats av Emilie Flygare-Carlén i romanen »Jungfrutornet», vars huvudperson Holgerson-Mörk fått vissa drag, som lånats från D: s karaktär. P. Sollerman har om D. utgivit en romantrilogi: »Köpmannen vid Lilla Strandporten» (1942), »Ryssbrödet» (1943) och »Jacob Dubbes testamente» (1944).

Författare

R. Steffen.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Samling af practiske anmärkningar uti ängs-vexelbru-ket, af en gammal, något ärfaren, sjelf ägande, skatte-hemmans jordbrukare. Till trycket befordrad af assessor J. Dubbe. [D. 1] Visby 1828. 18 s. — Practisk beskrifning om åkerbruket med omvexling på lerjord, med sex skiften ...jämte bifogat schema... D. 2. Ibid. 1828. 11 s., 1 vikt tab. (Anon.)

Källor och litteratur

Källor: Husförhörs-, mantals- och taxeringslängder, domböcker, fastighets-handl., skeppsregister, handl. i skilsmässoprocessen mellan Björnram och Anna Torsman, bouppt. efter Johannes Lythberg 1784, Anna Lythberg 1800, över-insp. Torsman 1816, Dubbe i Visby 1845 och i Norra domsagan 1845 m. m., allt i arkivdepån, Visby; bouppt. efter Dubbe 1845, Stockholms stadsarkiv; Hilfelings resejournaler på Gotland 1799—1801, KB; P. A. Säve, Gotländska saml., V. 132, UB. — G. Clemensson, Släkten Dubb (F. Stenström, Per Dubb och lians livsgärning, 1933—{34]); G. Collberg, Herrgården Rosendal och minnesmärket Jacobsberg (Gotländskt arkiv, 11, 1939); V. Ekman, Köpman och sjörövare (särtr. ur tidn. Gotlänningen, 1927); A. Kinberg, Gotländska släkter, 1—2 (1889—97); E. Nyberg, Gotländsk släktbok, (1938); R. Steffen, Ur Jacob Dubbes krönika (Gotländskt arkiv, 11, 1939); dens., Dubbe — bondehövdingen på sockenstämma i Lärbro (ibid., 12, 1940); dens., Gotland under det ryska herraväldet 1808 (1942); A. Wijkmark, Gotlands trupper 1811—1904 (1904—071. art. Takob Cederström. G. M. Lindvall: Berta Wiman, Präster och patroner (1933).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Dubbe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17673, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Steffen.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17673
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Dubbe, urn:sbl:17673, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Steffen.), hämtad 2024-04-24.