Arnold Duppengiesser

Född: – Tyskland (i Aachen)
Död:1628/29 – Tyskland (i Aachen)

Industriidkare


Band 11 (1945), sida 542.

Meriter

Duppengiesser (Toppengiesser), Arnold (Arnould), d. ä., f. i Aachen, d. 1628 eller 1629 där. Innehavare av mässingsbruket Northberg i Stolberg i Julich, borgare i Aachen, sedermera i Amsterdam; inkallad till Sverige 1620 för att organisera den svenska mässingsindustrien; anlade en gårhytta vid Gemnershögen nära Västerås; arrenderade Skultuna mässingsbruk från 1 jan. 1621 (kontrakt med kronan 25 jan.); erhöll privilegier för Vällinge mässingsbruk 10 aug. 1623 och 21 juni 1626. G. m. Maria Blancheteste, d. c:a 1630 i Stockholm, begr. i Stockholms Storkyrka, dotter av borgaren i Aachen Peter Blancheteste (Blanckstette).

Biografi

De mässingsbruk i Nyköping och Skultuna, som startats av den för bergverkets utveckling alltid verksamme Karl IX, hade näppeligen blivit av den betydelse för kopparkonsumtionen, som han tänkt sig, något som antagligen berodde på de svåra krig, som han lämnat, i arv till sin unge son. Såväl denne som Axel Oxenstierna hade emellertid fullt klart för sig, att man för att draga största möjliga vinst av Stora Kopparbergs avkastning borde tillse, att denna exporterades i möjligast förädlat skick.

Nu var otvivelaktigt mässingstillverkning för tidens sätt att se en sorts kopparförädling. Man saknade nämligen ännu kunskap om att framställa den gula metallen genom legering av koppar och zink, helt enkelt emedan den sistnämnda metallen var obekant. I stället använde man ett ganska invecklat förfaringssätt med koppar och zinkkarbonatet galmeja. För Europas behov svarade tidigare i huvudsak Aachen och det närbelägna Stolberg, vilka båda utnyttjade de rika fyndigheterna av galmeja i sitt grannskap. Det komplicerade framställningssättet och de stora kapitalinsatser, som krävdes för anskaffandet av råvaror och byggandet av fabriker, hade i Aachen åstadkommit bildandet av ett företagareskrå i branschen, kallat »Kupfermeister-Zunft», som stod högt över de skrån, som arbetare och hantverkare tillhörde.

De män, som en gång fått leda grundandet av Nyköpings och Skultuna mässingsbruk, Willem de Besche (se denne) och Jacob Johansson, synas icke ha varit medlemmar av detta företagareskrå, möjligen var den senare mästare i något arbetareskrå. Deras anläggningar visade emellertid ej de resultat, som man önskat och hoppats. Det är sålunda endast naturligt, att Gustav Adolf och Axel Oxenstierna sökte få hit en av företagarna i Aachen. Med all sannolikhet ha deras holländska förbindelser skaffat dem kontakt med D. Han tillhörde en familj, vars medlemmar från mässingsindustriens begynnelse i Aachen ägnat sig åt företagareverksamhet inom denna. Själv ägde han mässingsbruket Northberg i Stolberg och var fastighetsägare i Aachen. Lutheran till trosbekännelsen hade han måst lämna sin fädernestad, där sedan 1598 katolikerna härskade. När vi lära känna honom, hade han blivit borgare i Amsterdam.

D. — vars namn i svenska handlingar och svensk litteratur ofta. skrives Toppengiesser — synes ha inkommit till Sverige på senhösten 1620 efter inledande förhandlingar från Amsterdam med den svenska kronan. Han överenskom här i nov. eller dec. 1620 med dåvarande innehavaren av Skultuna mässingsbruk, Jacob Johansson, om att övertaga arrendet av detta kronobruk, vilken överenskommelse konfirmerades av Gustav Adolf 25 jan. följande år. Sedan allt ordnats till D: s tillfredsställelse, lämnade han landet men återkom 1622. Familjen var då fortfarande kvar i hemlandet, ty D. hade icke lyckats övertyga sin hustru och sin svärfader om det gagneliga i emigrationen till Sverige. Icke förrän konungen själv tillskrivit D:s svärfader och bl. a. försäkrat, att D. hade stora utsikter att vinna framgång i Sverige, överflyttade hustrun hit. D. begåvades (t. ex. 11 aug. och 4 sept. 1623) med allehanda privilegier och friheter från tullar och avgifter samt erhöll ej obetydliga partier koppar till skänks eller till starkt nedsatt pris. Ett stort parti galmeja, som tillfälligtvis fanns i landet från ett tidigare försök att grunda ett mässingsbruk, fick han (K. brev 11 aug. 1623) likaså utnyttja på mycket billiga villkor.

Trots att således nästan allt gjordes för att jämna vägen för D., hade han svårt att finna sig till rätta här. Mycken tid synes han ha spillt på att söka ordna ett företagareskrå efter mönster från Aachen och på diverse organisatoriska petitesser. Själv skulle han vara ålderman, och Stockholm, där han bosatt sig, skulle bliva ett Nordens Aachen med mässingsbruk i omgivningarna och manufakturverkstäder inne i staden. Hans stolta planer visade sig dock vara rena luftslott. De företagare, som skulle bilda detta skrå, lyste nämligen med sin frånvaro, säkerligen på grund av motvilja att underordna sig D. För att få hit sådana måste regeringen till sist lova att dispensera dem från D: s myndighet.

Även de rent praktiska resultaten blevo ringa. År 1620 hade D. erhållit privilegium på en anläggning vid Gemnershögen (vid Svartån intill Västerås norra stadsgräns), men resultatet på den väl trånga platsen hade endast blivit en gårhytta, som för övrigt förstördes av en eldsvåda i febr. 1629. Vid Vällinge i Salems sn nära Mälaren hade D. 10 aug. 1623 (förnyat 21 juni 1626) med evärdelig besittningsrätt erhållit gård och en kvarn samt löfte om ännu en kvarn, som kronan skulle inköpa åt honom, på villkor att han där upprättade ett mässingsbruk, men detta synes ej ha kommit i verksamhet förrän 1629. Missmodig över motgångarna reste D. i slutet av 1628 tillbaka till Aachen, troligen för att förbereda ett definitivt återvändande dit. Där avled han emellertid hastigt, enligt familjetraditionen förgiftad av ovänner, som härmades över, att han sökt överföra stadens specialitet till Sverige. Bragte sålunda D: s verksamhet honom själv föga tillfredsställelse var den likväl ej utan betydelse för landet. Han förde flera skickliga mässingsarbetare till Sverige och lade i fråga om mässingsindustrien, en grund, på vilken andra kunde bygga vidare. Redan 1625—26 kunde han leverera ej obetydliga mängder mässing till arkliet och den s. k. styckgjutaregården i Stockholm.

Sin familj hade D. 1628 kvarlämnat i Sverige. En ung son, Arnold D. d. y., gjorde efter faderns död ihärdiga ansträngningar att med kapitalinsats av sina syskon och sin farfader bringa det 1630 eldhärjade Vällinge mässingsbruk på fötter. Detta synes, trots åtskilliga vidrigheter, också i viss mån ha lyckats honom. Men 19 sept. 1640 anmäldes i riksrådet, att D. »intet är mäktig att effektuera och fullfölja verket». Han ville då överlåta det på Willem Momma i Amsterdam, men rådet ansåg, att det borde transporteras »på någon invånare i landet», och överlåtelsen kom ej till stånd. I december diskuterades saken åter i rådet, och 1641 tvingade regeringen D. att avstå verket för en spottstyver till ett stockholmskonsortium. Detta motiverades även med hänvisning till D. d. ä: s misslyckande. Sonens vidare öden äro obekanta.

Författare

Sven Ljung.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Bergskollegii arkiv: Brev och suppliker 1641 II, Leufstaarkivet, RA; Likvidationer nr 92—93, mantalslängd för Stockholms stad 1629, KA; Stockholms stads tankebok 1624—27, Stockholms stadsarkiv; E. W. Dahlgrens excerptsamling, KB; Västerås domkapitels protokoll 1629, Uppsala landsarkiv. — Hist. handl., 29 (1934); Kammarkollegiets prot., 2, 1640—41 (1940); Sv. riksrådets prot., 8, 1640—41 (1898). — A. Becker, Die Stolberger Messingindustrie und ihre Entwicklung (Staats- und Sozial-wissenschaftliche Forschungen hrsg. v. G. Schmoller & M. Sering. H. 168); E. W. Dahlgren, Louis De Geer, 1—2 (1923); S. Erixon, Skultuna bruks historia, 1—2 (1921, 35), 3 (under förberedande); J. Hallenberg, Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering, 5 (1796), s. 230 f.; H. F. Macco, Aachener Wappen und Genealogien, 1 (1907); K. Malmsten, Den svenska mässingsindustriens uppkomst (Med hammare och fackla, 10, 1939), s. 132—178; dens., En industriplanering under Vasatiden (ibid., 12, 1942, tr. 1943), s. 1—98; R. A. Peltzer, Geschichte der Messingsindustrie und der kunstlerischen Arbeiten in Messing (Dinanderies) in Aachen und den Län-dern zwischen Maas und Rhein von der Röroerzeit bis zur Gegenwart (Zeit-schrift des Aachener Geschichtsvereins, 31, 1909); G. Wittrock, Svenska handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II Adolf (1919), s. 45; N. G. Wollin, Industrierna vid Hargs ström (1943). — Meddel. av amanuensen fil. lic. Åke Kromnow.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arnold Duppengiesser, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17704, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Ljung.), hämtad 2019-10-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17704
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arnold Duppengiesser, urn:sbl:17704, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Ljung.), hämtad 2019-10-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se